Monthly Archives :

augusti 2010

Landet med konflikterna
Landet med konflikterna 150 150 Tomas Lindbom

Jag möter ständigt svenskar som suckar över fransmännen. “De är galna”, säger också insiktsfulla människor som följer politiken och som vet att uttrycka sig måttfullt. Varför är Frankrike så bisarrt i en svensks ögon?

Utan att våga påstå att jag har svaren  så försöker jag med en tanke eller snarare ett ord: konflikt. När människor från landet konsensus betraktar Frankrike uppstår en djup frustration över att lösningen på problem inte kommer genom kompromisser utan genom konflikter. Fransk politik och franskt vardagsliv utvecklas genom en närmast hegeliansk arbetsmetod – tes möter antites och så uppstår syntes. För att använda den marxistiska varianten av Hegel så sker utvecklingen genom revolution.

Samhällsutvecklingen under de två senaste seklerna belyser detta. Franska revolutionen 1789 har spelat en avgörande roll för hela Europa. Fransmännen har efter 1789 hunnit med två revolutioner och ett antal större eller mindre revolter. Sverige har i någon mening åkt snålskjuts på de strider som fransk vänster utkämpat med blod, svett och tårar. Vi har genomfört samhällsförändringarna när allt redan stått klart. Sverige avskaffade ståndsriksdagen 77 år efter franska revolutionen och 18 år efter den borgerliga revolutionen 1848. Demokratiseringen skedde sent i Sverige och visserligen hann vi med att införa kvinnlig rösträtt före Frankrike men den politiska radikaliseringen i Sverige har alltid kommit som en följd av tankar och händelser söder om vårt land och i många fall från Frankrike. Sverige anpassade sig under andra världskriget och höll en bitvis pinsamt låg profil gentemot Tysklands härjningar och brott mot alla möjliga folkrättsliga regler.

Frankrike invaderades av tyskarna 1940 men skapade en motregering i London under General de Gaulle som 1944 kunde återupprätta frihet och demokrati i landet. Frankrike stod upp för Europatanken långt innan Sverige ens tänkte tanken att ansluta sig till en europeisk gemenskap. Framförallt har Frankrike gått före när det gäller att öppna sinnena för en ny tid. Revolten 1968 betydde en demokratisering av utbildning och kultur. Stora sentida franska tänkare som Bourdieu och Foucault har givit insikter som präglar bland annat den svenska samhällsutvecklingen när det gäller synen på makt, kultur, sexualitet och andra frågor som är heta i den postmoderna värld vi lever i.

I Frankrike har alla steg framåt tagits under stor strid. Folkliga framsteg har ofta tagits med hjälp av vapen. Motståndet mot demokratiseringen har skett med mindre blodiga medel – överklassen har aldrig marscherat i Frankrike som i till exempel Spanien – men har varit och är hårdnackat. Juridik och den kulturella överhögheten kan också användas för att bekämpa förändring. Inga framsteg har skett på ett enkelt sätt.

En svensk journalist konstaterade i ett radioprogram i P1 i somras att fransmännen lever i en nej-kultur. Alla säger nej hela tiden och det kan vara en orsak till att fransmännen uppfattas som allmänt knepiga. Det senaste exemplet handlar om  det folkliga avståndstagandet till regeringens förslag till nytt pensionssystem. Ur ett svenskt perspektiv borde frågan kunna lösas enkelt. Förslaget är inte särskilt radikalt, snarare klokt och balanserat. Borde inte människor förstå att om staten lider av budgetunderskott och pensionärerna bli fler så måste pensionsåldern också öka? En svensk drömmer om att Bo Könberg tar planet till Paris och berättar för fransmännen hur fint Sverige löst sin pensionsfråga. Alla partier är överens och medborgarna förstår ingenting av reformen förrän den redan är klubbad i riksdagen.

Visst. Kompromisser och samförstånd gör allt mycket enklare. Men varifrån kommer kraften för en positiv utveckling och hur ska galna förslag stoppas? Fransmännen säger nej, ibland utan att reflektera så mycket. Med jämna mellanrum fylls gator och torg i städerna av uppretade människor som demonstrerar för sina frågor och mot upplevda orättvisor. De politiska frågorna kommer ändå upp i ljuset genom  konflikterna och grälen. Ibland tar nödvändiga reformer längre tid att genomföra men å andra sidan lever demokratin och mycket elände kan också stoppas.

Är vi i Sverige så mycket klokare? Hur är det egentligen i dessa valtider i Sverige med människors medvetenhet om vad som sker med vårt eget samhälle? Den som lyssnar på rösterna i valrörelsen hör ett fåtal politiker som talar i munnen på varandra men mest ägnar sig åt sifferxercis. Sverige har en befolkning på 9 miljoner. Vad säger alla de?

De gröna samlar sig inför valet 2012
De gröna samlar sig inför valet 2012 150 150 Tomas Lindbom

I slutet av augusti laddar de politiska partierna inför arbetsåret. Det kallas sommaruniversitet hos socialisterna och de gröna har nu under en helg i Nantes försökt samla ihop sina rätt spretiga styrkor till en gemensam hållning, inte minst i ledarfrågan.

De gröna är en bred samling med människor som liksom i Sverige består av  fundamentalister och realister i själva miljöfrågan. Det finns också politiska skillnader på vänster-högerskalan även om de gröna definitivt som rörelse står till vänster i politiken och svårligen kan tänka sig ett samarbete med Sarkozy.

En komplikation är att det finns ett grönt parti och Europe Ecologie som är den partigruppering som presenterar sig i EU-valen. Ledaren för Europe Ecologie är Daniel Cohn-Bendit, röde Danny från majrevolten 1968. Röde Danny har alltså blivit grön men har inte förlorat sin glöd, sin rappa tunga och oräddhet. Ingen vet riktigt vart han är på väg och hans ande svävar över den gröna rörelsen även om han gjort väldigt klart att han inte är intresserad av att ställa upp som grön presidentkandidat 2012.

Daniel Cohn-Bendit är lite förvånande mer orienterad mot breda samarbetslösningar i politiken än de två kvinnor som kommit ifråga som presidentkandidater, Cecile Duflot och Eva Joly. Cohn-Bendit har talat sig varm för samarbete med vänstern, inte bara socialisterna, men också med MoDem som är ett centerparti lett av Francois Bayrou, en välvillig humanist med rötter i den akademiska världen. Bayrou seglade upp som ett hot mot Sarkozy i förra presidentvalet men har sedan främst på grund av taktiska misstag sjunkit tillbaka i popularitet.

Cecile Duflot är de grönas generalsekreterare vilket kan jämföras med partiledare. Till skillnad från Sverige är inte partiledaren automatiskt kandidat till den ledande nationella politiska positionen. Duflot är yngre, född 1975, och en begåvad och inspirerande person. Hon står långt ut på vänsterkanten och använder sig ofta av ett hårt språk gentemot den sittande regeringen. Det är ingen hemlighet att hon och Cohn-Bendit bitvis har svårt att dra jämnt. I samband med de grönas partidagar i Nantes i förra veckan har Duflot gjort klart att hon inte kandiderar som presidentkandidat.

Eva Joly är nu den person som står kvar som den enda kandidaten. Mycket kan förstås hända fram till valrörelsen om drygt ett och ett halvt år. Joly är norska men flyttade som 18-åring till Frankrike, gifte sig med en fransman och har i dag franskt medborgarskap. Hon är jurist och har som åklagare drivit flera uppmärksammade korruptionsmål, bland annat mot Elf. Eva Joly sitter i dag på ett mandat för Europe Ecologie i Europaparlamentet tillsammans med Daniel Cohn-Bendit. Eva Joly röner stor respekt i Frankrike för sin integritet och styrka att ta svåra strider för rättssäkerheten i ett land som ständigt skakas av juridiska skandaler. Eva Joly är en radikal person med en bred politisk kunskap och hon skulle till och med kunna bli den samlade vänsterns gemensamma kandidat. Det vore i sig en sensation eftersom socialistpartiet är starkare i folkopinionen men liksom i Sverige knaprar de gröna in på försprånget. Socialisterna har också haft svårt att enas kring en stark kandidat vilket stärker Jolys aktier.

Det franska presidentvalet genomförs i två omgångar. I den första brukar minst ett dussin kandidater anmäla sig. De gröna har ofta haft mer än en kandidat i första valomgången. I nästa val blir det säkert bara en. Men frågan är om Eva Joly till och med kan komma på andra plats efter Sarkozy – den förväntade segraren – och därmed bli vänsterns huvudkandidat i den andra och avgörande valomgången.

Det är långt till maj 2012 men redan nu måste oppositionen ta ställning till flera taktiskt avgörande frågor. Vem eller vilka är kandidaterna från de olika partierna? Hur organiserat ska samarbetet se ut? Det finns de som drömmer om gemensamma primärval för de gröna och socialisterna. Det skulle innebära att vänstern – utom trotskisterna – samlas om en kandidat redan i första valomgången. Knappast realistiskt 2012 men att tanken kommit upp visar att mycket är på gång.

De gröna sluter nu upp kring Eva Joly som presidentkandidat. Cecile Duflot leder partiet och Daniel Cohn-Bendit stimulerar med goda tankar, galna upptåg och allmän stökighet i sin roll som ledare för EU-parlamentsgruppen.

Augusti – stillhetens månad
Augusti – stillhetens månad 150 150 Tomas Lindbom

Häromdagen samlade President Sarkozy sin regering för sista gången före några veckors sommarledighet. Parisarna lämnar sin stad och kopplar av under augusti. Turisterna med sina kartor och vattenflaskor i händerna dominerar gatubilden. Det mesta i övrigt går på sparlåga.

Arbetsåret 2009-10 har varit ett intensivt politiskt sett. Regeringen har drabbats av bakslag, särskilt i regionalvalen i mars månad. Spänningen mellan höger och vänster har ökat genom Woerthaffären kring eventuella olagliga penningbidrag från Liliane Bettencourt till regeringspartiet UMP och Sarkozys utspel om hårdare tag mot romer och mot brottsligheten. Tidningarna i Frankrike visar dessa dagar hur romska läger i Frankrike rivs. Det som är ljusskyggt måste ske när fransmännen har semester och inte ens orkar läsa sin dagstidning.

Eftersom det råder sådan stiltje just nu låter jag min blogg gå på sparlåga fram till månadsskiftet augusti-september. I september kommer det garanterat att finnas underlag för nya rapporter från det politiska och kulturella livet i Frankrike.

Till alla läsare av min blogg: Ha en bra start på det nya arbetsåret och så låter vi fransmännen och deras president vila ett tag i sina semesterbyar.

Snällismen fungerar som skällsord
Snällismen fungerar som skällsord 150 150 Tomas Lindbom

När Ylva Johansson inte har något att invända mot Jan Björklunds senaste utstpel om att föra in skolk i skolelevernas betyg visar det hur svårt vänstern sedan några år tillbaka har att hantera repressiv politik. Hellre huka sig för kraven på mer lag och ordning och ansluta sig till uppfattningen att piskan och skrämseln fungerar bättre än sociala insatser mot disciplinproblem i skolorna och mot ungdomsvåldet.

I Frankrike är situationen densamma men som alltid mer extrem. Nicolas Sarkozys utspel under de senaste veckorna förefaller så överdrivna att den socialistiska oppositionen med goda argument och värdeord om rättstrygghet och jämlikhet inför lagen skulle kunna vinna debatten. Men så är inte fallet. Det visar sig att socialisterna tvekar. De vågar inte gå i direkt polemik. Högern har motargument som ger bättre effekt på stora väljargrupper än vänsterns kritik.

Martine Aubry har kritiserat Sarkozys utspel om att bland annat instifta en lag som kan döma föräldrar till minderåriga barn för brott som barnen begått. Hon har också kritiserat hans förslag att utvisa romer som döms som grupp och en del andra helt rättsvidriga förslag. Men hon tvekade flera dagar innan hon gjorde sitt uttalande och uppenbarligen är socialistpartiet väldigt försiktigt i sin kritik. De är rädda för den motoffensiv som högern redan inlett. “Aubry ställer inte upp för brottsoffren,” är ett av argumenten från Sarkozys armé av lojala högerpolitiker. “Vi anar att socialisterna drömmer samma orealistiska, snällistiska tankar som resulterade i en sådan misslyckad invandringspolitik under socialisten Lionel Jospins regeringstid 1997-2002,” lyder andra motargument.

Sarkozy kan mycket väl låta bli att göra verklighet av sina förslag. Han vill bara locka ut vänsteroppositionen i en debatt som den förlorar i väljarnas ögon, få den att framstå som beskedlig och vek mot brottslingar och sedan framstå som det enda alternativet för ett starkt och lagligt Frankrike. Det allvarliga är vilka effekter denna kampanj från presidenten får på den allmänna opinionens syn på rättvisa och tolerans mot människor i de utsatta förortsområdena runt om i landet.

I dag visar en svensk väljarundersökning från United Minds på en stark framryckning av Sverigedemokraterna. I Frankrike kommer Sarkozy att fortsätta driva en reaktionär kampanj i frågan om lag och ordning. Kulturrasismen får ökat fotfäste och det finns anledning att se med oro på framtiden ur den aspekten. Det spelar i Frankrikes fall mindre roll om Nationella Fronten växer i opinionsundersökningarna. Sarkozy sköter attackerna mot vissa invandrargrupper och urholkar rättssäkerheten för dessa grupper alldeles på egen hand.

Sarkozy hård mot invandrare
Sarkozy hård mot invandrare 150 150 Tomas Lindbom

Nicolas Sarkozy har ännu inte tagit semester. Istället fortsätter han med verbalt aggressiva utspel mot invandrare, senast i ett tal i Grenoble för ett par dagar sedan. Det råder ingen tvekan om att presidenten efter sitt partis förluster i de regionala valen i mars och hans nedgång i opinionssiffrorna bestämt sig för att vinna väljare med en tuffare attityd mot invandrare och kriminella och sammankopplingen mellan dessa.

Sarkozy hotar nu öppet med att staten Frankrike genom nya lagar i höst ska kunna dra tillbaka ett medborgarskap för personer som inte är födda fransmän och som begått allvarligare brott. Han vill genom nya lagar dessutom straffa föräldrar till minderåriga som begått brott och han gör i svepande ordalag klart att han kopplar i svepande ordalag vissa folkgrupper som till exempel romerna till brottsligt beteende.

Presidentens uttalanden och antydningar om lagändringar är helt i linje med förslag som framförts i många år av Nationella fronten. Marine Le Pen har nu sagt sig vara  nöjd med presidentens tal de senaste dagarna. Hennes tidigare kritik mot honom för vekhet i invandrarfrågan har nu upphört. Hon noterar  dock samtidigt att Sarkozy nu tvingas ta konsekvenserna av en situation som han inte längre behärskar, det vill säga invandrares ökade brottsbenägenhet, och därför nu ansluter sig till Nationella frontens politiska linje. Socialistpartiets ledare Martine Aubry kallar däremot Sarkozys utspel för antirepublikanska och antikonstitutionella.

Det är naturligtvis en upprörande tanke att återkalla ett medborgarskap oavsett en person begått brott eller inte. Vad säger att den personen automatiskt kan få ett medborgarskap i sitt gamla land? Och vilka länder gäller det? Kan en svensk som blivit fransk medborgare och som därefter begår ett allvarligt brott också bli av med sin franska nationalitet? Knappast!

Utspelen från President Sarkozy kommer under semestertid i Frankrike men samtidigt aviserar han lagändringar som kommer att diskuteras i höst. Det återstår att se i vilken grad han tänker fullfölja sin nya hårda linje. Han har tidigare visat prov på inkonsekvens i sin politiska hållning. Uppenbarligen tror han ändå att en högervridning av invandrings- och säkerhetsfrågorna i landet är god taktik för att stärka hans och partiet UMP:s ställning. Det är också uppenbart att främlingsfientligheten och rasismen är på frammarsch. Det sportsliga fiaskot och alla turer kring spelare och ledare under VM i fotboll kan ha givit näring åt rasism  och spätt på den tidigare rätt utbredda främlingsfientligheten hos en del fransmän.