Landet med konflikterna

Landet med konflikterna 150 150 Tomas Lindbom

Jag möter ständigt svenskar som suckar över fransmännen. “De är galna”, säger också insiktsfulla människor som följer politiken och som vet att uttrycka sig måttfullt. Varför är Frankrike så bisarrt i en svensks ögon?

Utan att våga påstå att jag har svaren  så försöker jag med en tanke eller snarare ett ord: konflikt. När människor från landet konsensus betraktar Frankrike uppstår en djup frustration över att lösningen på problem inte kommer genom kompromisser utan genom konflikter. Fransk politik och franskt vardagsliv utvecklas genom en närmast hegeliansk arbetsmetod – tes möter antites och så uppstår syntes. För att använda den marxistiska varianten av Hegel så sker utvecklingen genom revolution.

Samhällsutvecklingen under de två senaste seklerna belyser detta. Franska revolutionen 1789 har spelat en avgörande roll för hela Europa. Fransmännen har efter 1789 hunnit med två revolutioner och ett antal större eller mindre revolter. Sverige har i någon mening åkt snålskjuts på de strider som fransk vänster utkämpat med blod, svett och tårar. Vi har genomfört samhällsförändringarna när allt redan stått klart. Sverige avskaffade ståndsriksdagen 77 år efter franska revolutionen och 18 år efter den borgerliga revolutionen 1848. Demokratiseringen skedde sent i Sverige och visserligen hann vi med att införa kvinnlig rösträtt före Frankrike men den politiska radikaliseringen i Sverige har alltid kommit som en följd av tankar och händelser söder om vårt land och i många fall från Frankrike. Sverige anpassade sig under andra världskriget och höll en bitvis pinsamt låg profil gentemot Tysklands härjningar och brott mot alla möjliga folkrättsliga regler.

Frankrike invaderades av tyskarna 1940 men skapade en motregering i London under General de Gaulle som 1944 kunde återupprätta frihet och demokrati i landet. Frankrike stod upp för Europatanken långt innan Sverige ens tänkte tanken att ansluta sig till en europeisk gemenskap. Framförallt har Frankrike gått före när det gäller att öppna sinnena för en ny tid. Revolten 1968 betydde en demokratisering av utbildning och kultur. Stora sentida franska tänkare som Bourdieu och Foucault har givit insikter som präglar bland annat den svenska samhällsutvecklingen när det gäller synen på makt, kultur, sexualitet och andra frågor som är heta i den postmoderna värld vi lever i.

I Frankrike har alla steg framåt tagits under stor strid. Folkliga framsteg har ofta tagits med hjälp av vapen. Motståndet mot demokratiseringen har skett med mindre blodiga medel – överklassen har aldrig marscherat i Frankrike som i till exempel Spanien – men har varit och är hårdnackat. Juridik och den kulturella överhögheten kan också användas för att bekämpa förändring. Inga framsteg har skett på ett enkelt sätt.

En svensk journalist konstaterade i ett radioprogram i P1 i somras att fransmännen lever i en nej-kultur. Alla säger nej hela tiden och det kan vara en orsak till att fransmännen uppfattas som allmänt knepiga. Det senaste exemplet handlar om  det folkliga avståndstagandet till regeringens förslag till nytt pensionssystem. Ur ett svenskt perspektiv borde frågan kunna lösas enkelt. Förslaget är inte särskilt radikalt, snarare klokt och balanserat. Borde inte människor förstå att om staten lider av budgetunderskott och pensionärerna bli fler så måste pensionsåldern också öka? En svensk drömmer om att Bo Könberg tar planet till Paris och berättar för fransmännen hur fint Sverige löst sin pensionsfråga. Alla partier är överens och medborgarna förstår ingenting av reformen förrän den redan är klubbad i riksdagen.

Visst. Kompromisser och samförstånd gör allt mycket enklare. Men varifrån kommer kraften för en positiv utveckling och hur ska galna förslag stoppas? Fransmännen säger nej, ibland utan att reflektera så mycket. Med jämna mellanrum fylls gator och torg i städerna av uppretade människor som demonstrerar för sina frågor och mot upplevda orättvisor. De politiska frågorna kommer ändå upp i ljuset genom  konflikterna och grälen. Ibland tar nödvändiga reformer längre tid att genomföra men å andra sidan lever demokratin och mycket elände kan också stoppas.

Är vi i Sverige så mycket klokare? Hur är det egentligen i dessa valtider i Sverige med människors medvetenhet om vad som sker med vårt eget samhälle? Den som lyssnar på rösterna i valrörelsen hör ett fåtal politiker som talar i munnen på varandra men mest ägnar sig åt sifferxercis. Sverige har en befolkning på 9 miljoner. Vad säger alla de?

Leave a Reply

Your email address will not be published.