Politik

Nu trappas konflikten om pensionerna upp igen
Nu trappas konflikten om pensionerna upp igen 150 150 Tomas Lindbom

Det är bara att konstatera att Premiärminister Edouard Philippes tal igår inte föll i god jord hos de fackliga organisationerna och deras företrädare. Som jag skrev i förra inlägget har nu även den reformistiska organisationen CFDT liksom flera mindre organisationer vänt på klacken och markerat att de inte längre litar på Macron och hans regering och att de nu sällar sig till CGT, FO och de militanta i en stor demonstration på tisdag.

Det förändrade läget kan förklaras på flera sätt. Det viktigaste skälet är sannolikt att regeringen valt att flytta fram sina positioner ytterligare ett par steg och visat en mer aggressiv linje än som tidigare verkade vara fallet. Det gäller särskilt frågan om tidpunkten för pensionering. Redan i den utredning som föregått regeringens proposition låg ett förslag om legal pensionsålder vid 64 år. Det innebär att de flesta anställda skulle tvingas arbeta två år till. Macron har hela tiden sagt att reformen syftar till mer likvärdighet mellan olika grupper – specialavtalen ska i princip avskaffas – men nivån på pensionerna ska inte beröras. Det har varit uppenbart att både premiärminister Philippe och finansministrarna velat påskynda en besparing av pensionskostnaderna för att minska underskottet. Nu verkar Philippe och finansministrarna ha segrat i den kraftmätningen. Macron själv bedömde möjligen  att hans ställning i folkopinionen nu var så stark att han kunde våga sig på att strama åt i pensionsbudgeten. Han räknade kanske inte med att de reformistiska fackliga organisationerna skulle revoltera.

Nu är läget alltså mycket spänt. Macron och regeringen har alla fack emot sig och risken ökar för att strejkerna fortsätter över jul. Opinionsmätningar från tidigare vinterkonflikter visar att franska folket skyller tågkaos under julhelgen på regeringen och inte på facken. En bedömare i Paris i dag ansåg följaktligen att regeringen kommer att ge med sig i nästa vecka för att hindra strejkerna att skapa kaos främst i järnvägstrafiken under jul- och nyårshelgerna.

Det är förvånande att Macron och regeringen har tagit denna risk att pressa fram en reform som på samma  gång ska avskaffa 42 olika fördelaktiga specialavtal för stora yrkesgrupper inom den offentliga sektorn och minska pensionernas storlek rent generellt. De borde veta att den här typen av reformer är svåra att genomdriva redan utan en sådan omvälvande förändring. Jag kommer att tänka på den intervju som gjordes med biträdande finansministern Gérald Dalmanin häromåret då han fick frågan av en journalist om han kunde förstå vanliga fransmäns bekymmer över den försvagade köpkraften. Jo, det kunde han verkligen förstå.  Han tänkte på samma sak när han häromdagen varit på restaurang mitt i Paris och fått betala 40 euro för en lunch.

Macron anpassar sig till kritiken
Macron anpassar sig till kritiken 150 150 Tomas Lindbom

Igår onsdag presenterade premiärminister Edouard Philippe grundförslaget till ny pensionsreform. Som väntat innehöll det anpassningar till de krav som ställts av strejkande och demonstranter under den senaste tiden. Det faktum att förslaget mottogs mycket kritiskt av de fackliga organisationerna, även det reformistiska CFDT,  var lika väntat.

Det är känt att det finns motsättningar inom Frankrikes politiska ledning. President Macron är duvan och främst ministrarna på det stora mäktiga finansdepartementet är hökarna. President Macron har hela tiden, redan i valrörelsen 2017, betonat att en reform av pensionerna ska bygga på en likhetsprincip; pensionens storlek ska motsvara den summa som varje vuxen fransman betalat in i pensionsavgifter under sin yrkesverksamma tid. Macron har sagt att reformen inte handlar om att minska pensionens storlek utan ta bort de orättvisor som legat i alla specialavtal som främst anställda inom den offentliga sektorn åtnjutit. För den politiska högern, som också dominerar bland ministrarna i finansdepartementet, har viljan varit att samtidigt passa på att anpassa pensionernas storlek till det ekonomiska läget och de underskott som föreligger i statens budget. Det går bara att ana att det pågått och fortfarande pågår en dragkamp mellan Elyséepalatset där Macron sitter, å ena sidan och Bercy (finansdepartements hus i östra Paris) och Matignon, där premiärminister Edouard Philippe har sitt högkvarter, å den andra. Macron har också hämtat Philippe från högern. Denne är skolad av en av den moderata högerns förgrundsgestalter under senare år, Alain Juppé och tidigare borgmästare för Republikanerna i staden Le Havre.

Det är i dag omöjligt för regeringen att ens andas om förslag som skulle minska värdet av pensionerna för fransmännen. Men de som är kritiska är samtidigt misstänksamma. De tror i allmänhet att regeringen kommer att försämra pensionerna på ett eller annat sätt. Sverige har tagits fram som ett positivt exempel från regeringsföreträdarna och som ett varnande exempel för oppositionen. Den svenska modellen har ju precis lett till det som skrämmer oppositionen: högre pensionsålder och lägre pensioner trots det.

Regeringen satsar nu främst på att skapa en reform som slipar bort huvuddelarna av innehållet i  de 42 olika specialavtalen som gynnar vissa yrkesgrupper. Eftersom dessa specialavtal främst är till fördel för anställda inom den offentliga sektorn och facken bärs upp av dessa grupper är det inte svårt att förstå att redan den delen av regeringsförslaget väcker motstånd. Regeringen vill också införa det som Macron förordat; att pensionen ska grundas på inbetalda avgifter och inte på, som för närvarande, på pensionspoäng grundat på de bästa yrkesåren vad gäller inkomst.

“Det är inte mer än rätt att jag som arbetat hårt i hela mitt liv också ska få en rimlig pension”. Så säger många människor i intervjuer i media och de flesta fransmän håller med. Som så ofta i Frankrike handlar det inte om ekonomi. Flertalet som demonstrerar och strejkar har inte räknesnurran framme för att granska statens finanser. De bekymrar sig inte om statens ekonomi. Ekonomi är för dem en fråga om politisk vilja hos makten. Politikerna får helt enkelt se till att vanliga människor får en rimlig pension. Macron verkar inte lyckas med det, konstaterar flertalet fransmän, och därför bör han kritiseras. Många kräver hans avgång.

Nu fortsätter kampen mellan folket och den politiska ledningen. Regeringen gjorde ett försök att lugna opinionen genom att sockra pensionsförslaget. Genomförande skjuts upp så att bara de som är födda 1975 och senare blir berörda. De 42 specialavtalen avskaffas inte helt utan det sker istället olika anpassningar för att mildra verkningarna för dem som förlorar mest av sina förmåner. Frågan är om regeringens anpassning haft någon verkan. De närmaste veckorna och månaderna får ge svaret. Frankrike går sannolikt mot en ny het vinter. Tåg och flyg och tunnelbanan i Paris kommer att beröras i mindre eller större grad. Sjukhusen och skolorna likaså.  Butikerna får problem, inte minst i julhandeln i ett land där folk ännu inte i samma utsträckning handlar på nätet. Och turistnäringen får uppleva nya månader av nedgång.

 

Strejkerna fortsätter
Strejkerna fortsätter 150 150 Tomas Lindbom

Strejkerna och demonstrationerna den 5 december blev som förväntade. Stort pådrag och ett mer eller mindre lamslaget samhälle. Nu väntar Frankrike på nästa stora dag av revolt, nu på tisdag den 10 december.

Det är alltid vanskligt att räkna antal demonstranter. De fackliga organisationerna brukar fyr- och femdubbla de siffror som polisen redovisar och sanningen kan inte heller sägas ligga i mitten mellan dessa olika uppskattningar. Enligt tidningen Le Monde, som brukar presentera vederhäftiga fakta i sin artiklar, demonstrerade cirka 800 000 personer runt om i landet på torsdagen den 5 december. Dessutom – och det var förstås mer betydelsefullt -var strejkerna så omfattande att stora delar av samhället blockerades. Det var anställda inom offentlig sektor som alltid strejkar. Den här gången var särskilt skolorna berörda och många tvingades stänga på grund av lärares missnöje med hotet om indragna pensionsförmåner. Medborgarna, inte minst i Parisregionen, störs också särskilt av att personal inom transportsektorn strejkar. Det hindrade många från att kunna åka till jobbet under strejkdagen.

December månad är en känslig månad också för butiker som vänder sig till julhandlande fransmän. Det blir särskilt problematiskt om strejkerna drar ut på tiden. Nu står det klart att motsvarande strejker genomförs nu på tisdag. Mindre strejker, särskilt inom tåg- och tunnelbanesektorn, genomförs varje dag.

President Macron och hans regering befinner sig i ett pressat läge. Tanken är att ramarna för pensionsreformen ska presenteras under kommande vecka. Det är egentligen rätt anmärkningsvärt att strejkerna och demonstrationerna började innan regeringen lagt sitt förslag. Det är inte osannolikt att regeringens lagförslag kommer att leda till att motståndet eskalerar. Regeringen försöker verkligen att skjuta på pensionsreformen och ta den i många steg, utspridda över lång tid. Sannolikt kommer reformen inte slå igenom förrän om tjugo eller trettio år. Macron var i början väldigt optimistisk och trodde sig kunna genomföra reformen inom betydligt kortare tid och med mindre hinder på vägen. Dessutom presenterade han denna reform före valsegern som hans viktigaste fråga att lösa. Nu har han fått känna på de krafter som kan mobiliseras bland fackliga organisationer och dess medlemmar men också av oorganiserade anställda runt om i landet. De gula västarna tvingade honom att backa förra året kring flera förslag på bland annat skatteområdet. Nu lär han tvingas anpassa sin politik vad gäller pensionsfrågan.

Vi vet inte vart denna fråga tar Frankrike denna vinter. Regeringen talar också ständigt om samtal och dialog med berörda organisationer. Ju starkare demonstrationerna och strejkerna blir desto tuffare blir det för regeringen att föra dessa samtal. Macron och hans regering vet också att pensionsfrågan inte är den enda som stör medborgarna. Missnöjet grundas på en rad frågor. Flera år av svag ekonomi och försämringar av välfärden sätter sina spår. Och även i denna konflikt stöds de strejkande och demonstranterna av en majoritet av befolkningen. Så var det under en stor del av förra vintern när de gula västarna gjorde uppror och så är det nu.

Mönstret i år känns alltså igen men skillnader kan märkas jämfört med förra året. Den viktigaste är att de fackliga organisationerna återtagit kontrollen i år. De gula västarna spelar en undanskymd roll. Det innebär också att black bloc har svårare att ta sig in i demonstrationerna och starta våldsaktioner. De fackliga är inte lika lätta att infiltrera som de gula västarna. Det är en sak att glädjas åt.

 

5 december – dagen som många fruktar
5 december – dagen som många fruktar 150 150 Tomas Lindbom

I morgon torsdag stannar Frankrike. Stora grupper i det franska samhället, inom viktiga sektorer, kommer att strejka och demonstrera. Lärare, poliser (!), personal inom olika transportslag som tåg och tunnelbana, sjukhuspersonal – advokater. Det förväntas att uppslutningen blir enorm. Praktiskt taget alla skolor i Parisområden kommer att sakna lärare. Hur många anställda inom den privata sektorn kommer överhuvudtaget att kunna ta sig till sina arbeten? Hur länge strejkerna kommer att pågå är det ingen som vet. Fjorton dagar kanske…

Strejkerna och demonstrationerna den 5 december handlar inte bara om pensionsreformen som President Macron och hans regering vill driva igenom. De är ett uttryck för ett mycket djupare missnöje hos stora delar av den franska befolkningen. Missnöjet har grott i åratal och det har ökat i styrka. Många kommentatorer gör jämförelsen med 1995 när en annan pensionsreformen lagts fram, av dåvarande premiärministern Alain Juppé, och som drogs tillbaka efter hårt tryck från gatan. Men den gången handlade det om pensionerna. Samhällsklimatet var inte lika laddat och fyllt av ilska och hat mot regeringen som nu. I dag är motsättningen mellan folket och eliten så mycket mer framträdande. Spänningarna handlar om livet i byar och mindre städer där den offentliga servicen blir allt sämre. Spänningarna handlar om ökade inkomstklyftor men också om känslan hos stora grupper i samhället att framtiden bara tillhör den urbana medelklassen med utbildning och tillgång till de lönsamma jobben. Spänningarna handlar om att många inte har tillgång till den kunskap som behövs för att orientera sig i den datoriserade informationsvärlden. Enkelt uttryckt: I Paris sitter människor och beställer varor på nätet. I de små byarna sitter människor utan datorer och konstaterar att affärerna stänger liksom posten och lokala busstrafiken.

President Macron representerar framtiden och därmed dem som tror på den och kan använda sig av de redskap som krävs för att följa med in i framtiden. Väldigt många står utanför detta samhälle och känner frustration och förtvivlan över att framtiden inte tillhör dem. För dessa människor är Macron en fiende.

I morgon börjar striden. I Paris kommer det att bli våldsamt. Alla räknar med att minst tusen personer ur den våldsinriktade organisationen black bloc kommer att blanda sig in i demonstrationerna. Butiksägare och restauranger rekommenderas att hålla stängt. Sex tusen poliser är utkommenderade i den franska huvudstaden.

Ingen vet hur det slutar och när. Det är bara att hoppas att ingen människas liv släcks. Butiksfönster kommer att krossas och människor skadas. Black bloc kommer att göra allt för att skapa våldsamma konflikter och den franska polisens mer militära gren kommer som alltid att göra sitt för att upprätthålla ordningen – med alla medel.

Tanke och handling
Tanke och handling 150 150 Tomas Lindbom

Alla väntar in den 5 december och de aviserade strejkerna och demonstrationerna som sannolikt inleder ännu en konfliktfylld och våldsam vinter. Hur är det egentligen med detta märkliga land, Frankrike? Ett land med en tradition av politiskt våld och starka folkliga protester riktat mot den styrande klassen men som samtidigt överträffar de flesta grannländer i fråga om sublim tankeskärpa och intellektualism. Går detta ihop?

Västerlandet bygger på sin dualistiska filosofi från den klassiska grekiska tiden före Kristus. I Frankrike är dualismen särskilt påtaglig. Ont och gott, sanning och lögn. Det är som om dess egna postmoderna filosofer inte satt sin prägel på det filosofiska och politiska samtalet. Och när det gäller metoder för politisk verksamhet återfinner vi samma dualism; tanken och handlingen – i viss mening oförenliga.

Det bor en retoriker i nästan varje fransman. Alla har vi väl hamnat i situationer med fransmän som driver sina teser till hundra procent. De anser sig ha helt rätt och de tänker precis tvärtom mot någon annan. En debatt mellan två personer blir till en fråga om helt rätt och helt fel. Det förefaller som en självklarhet att även konstitutionen byggts för detta synsätt. I politiska val, som för övrigt handlar mer om personer än partier, finns det en andra valomgång där två strider om maktpositionen;  som president, ledamot av parlamentet eller borgmästare. Det är då som väljarna ska avgöra vem som har rätt uppfattning och vem som har fel. Det gives bara två alternativ.

Samma dualism finns mellan tanke och handling. En del av befolkningen deltar i eller värnar de politiska institutionerna. En annan del värnar i stället den politiska handlingen. Jag tänker då inte på  handling i meningen av det vardagliga slitet i en kommunal beslutande församling utan sättet att i demonstrationer och strejker påverka och  förändra maktbalansen inom politiken. Det vi kommer att bevittna i vinter är hur två olika befolkningsgrupper i samhället står mot varandra. Ibland kallas de för eliten och folket. Men det är inte riktigt sant. Det är en uppdelning som görs från de aktivister som hyllar gatans parlament och revolution och uppror som redskap för politisk förändring. Motsättningen står mellan dem i befolkningen som sätter sin tillit till politikens kraft inom etablerade institutioner och dem som misstror dessa organ för att bara gynna – eliten.

Frankrike har en så lång tradition av motsättningar mellan det konstitutionella och det revolutionära. Den franska revolutionen 1789 speglar detta på ett tydlig sätt. De första åren regerade de som trodde på nationalförsamlingen och majoritetsstyre med rättsliga lagar och regler. Sedan radikaliserades styret och blev till ett terrorvälde.

Den som tror att Frankrike i dag inte skulle kunna återuppleva en revolution bör inte vara för säker. Drömmen om ett förintande av rådande ordning finns hos somliga och kan delas av fler i tider av kris. Jag tänker på vänsterledaren Jean-Luc Mélanchon, en intelligent och ofta skarp analytiker av tidsandan men som också uttrycker sin sympati för en av de mest brutala revolutionsledarna på 1790-talet. Robespierre.

Tanke och handling går ihop, som hos Mélenchon. Den som drömmer om revolution kan självklart vara både intellektuell och klarsynt på många sätt men sätter ändå sitt hopp till direktaktioner och våld för att i vissa lägen förändra samhället. För de flesta inom fransk politik och för de flesta medborgarna är inte revolutionen ett alternativ. Men spänningen mellan dem som tror på handling och dem som tror på politiskt vardagsarbete inom gällande lagliga ramar finns där alltid till någon del. Dualismen lever i Frankrike på många olika nivåer.