Politik

På väg till en mindre stad i Frankrike
På väg till en mindre stad i Frankrike 150 150 Tomas Lindbom

Jag har en vän som alltid påpekar för mig hur uselt centralistisk jag är i min syn på Frankrike. Allt handlar om Paris, säger han och hans kritik riktar sig inte bara mot mig som anklagas för att bara intressera mig för huvudstaden. Han menar att allt inom politik och media kretsar kring Paris och att det övriga landet alltid missgynnas på olika sätt. Ibland en kritik som är orättvis och slentrianmässig men som också faller väl in i kritiken av att landet är indelat i den urbana eliten i Paris och vanligt folk.

Dock, jag kan bättra mig och ta tåget ut i provinsen, som det heter om landet utanför Paris. Jag åkte till Poitiers igår. Nu råkar Frankrike ha ett väl utvecklat järnvägssystem med sina tgv-tåg. Jag tog mig på morgonen till Gare Montparnasse som numera liknar en flygplats mer än en järnvägsstation. Lyxbutikerna dominerar. Det är rena fina golv som i gallerierna på Champs Elysées. Och behagliga dofter och inget buller. Jag går in i en tidningsaffär och möts av en förtjusande ung dam i uniform som leende frågor vad jag önskar. “Tidningen Libération och en flaska vatten.” “Oh, det ordnar vi och hur vill min herre betala?” “Med kort”, svarar jag. Den unga damen visar med en väl balanserad handrörelse var kortmaskinerna finns och jag gör min betalning. Allt var verkligen förtjusande.

Tågen är snabba och bekvämliga och går i tid och kommer fram i tid. Där sitter vi resenärer med våra munskydd och arbetar wifi men det går så bra. Och vi påminns om att när som helst kan det komma en kontrollör och titta i våra vaccinationspass som är obligatoriska på resan. Men ingen kom.

En timme och tjugo minuter senare anländer jag till Poitiers. Det är staden som i historien mest är känd för slaget 732 när kung Karl Martel slog tillbaka morerna, ett viktigt slag för kristenhetens ställning i Mellaneuropa. Staden är för övrigt en av många historiskt intressanta platser i landet. Brukar kallas de hundra kyrktornens stad, bland annat med flera medeltida katedraler.

Här lever knappt hundratusen invånare i en levande stad i en historisk miljö med en vacker och genomtänkt arkitektur. Jag går på gatorna och känner lugnet. Jag noterar alla kulturella platser, jag ser studenternas påverkan på stadens liv. Och jag kan inte undgå att se att det förstås också är en dröm för den burgna medelklassen. Det katolska sätter sin prägel på stadens liv.

“Vi har några utslagna män med hundar som kan vara lite aggressiva ibland. Männen alltså”, förklarar min ledsagarinna. Värre än så tycks det inte vara.

Poitiers har sin karaktär men som alla brukar säga. Frankrike har allt. De fattiga bergsbyarna, förorterna med stora sociala problem, tråkiga städer som vuxit ur sina gamla kostymer och skapat trista förorter. Och så vidare. Poitiers känns som lugn, stilla och välkomnande för den som vill tillgodogöra sig historisk skönhet, klassisk kultur och stillhet. Jag säger inte nej.

Just det, hur blev det med Libération som jag köpte av den leende, uniformerade försäljaren på Gare Montparnasse? Jo, jag fick fördjupa mig i artiklar om Anne Hidalgo, Paris´ socialistiska borgmästare som nu beslutat sig för att kandidera som president i nästa års val. Hon har verkat ett knappt decennium som borgmästare och satt sin prägel på stan. Hennes gröna profil är tydlig och hon vågar utmana stadens billobby. Paris blir allt mer en stad att leva i för vanliga medborgare. Den blir aldrig så lugn som Poitiers men har ambitionen att bli lika grön. Ska bli intressant att se om franska folket vill ha en grön vänsterpolitiker från Paris som president 2022.

 

Vaccinpass och livet i Paris
Vaccinpass och livet i Paris 150 150 Tomas Lindbom

Arton månader har gått sedan jag senast var i Paris. Jag har gått ut på stan för att se vad som ändrats sedan sist. Gatumiljön har ny karaktär när många av dem jag möter bär munskydd. Och jag frågar mig hur detta påverkar stadsborna.

Jag har levt under hela pandemin i ett land där tron på munskyddet varit i det närmaste obefintligt. Det finns ingen evidens för att dessa skydd skulle minska smittspridningen har Anders Tegnell förklarat för oss. I Frankrike som i nästan alla länder anser man att det finns evidens. Eller så vill myndigheterna och regeringarna inte chansa.

I dag är det tillåtet att gå utan munskydd utomhus. En del bär munskydd i alla fall. Det är krångligt att ta på och av dessa skydd hela tiden. I affärer och i de kollektiva färdmedlen är det nämligen obligatoriskt. En röst manar i högtalaren i metron på franska och engelska: “Alla som bryter mot kravet på munskydd får böta 135 euro.” Det är mycket pengar. Jag har faktiskt inte sett en enda av resenärerna som saknat munskydd. En man täckte bara munnen men inte näsan. Det är skäl nog för kontrollanter att skriva ut en böteslapp. Å andra sidan har jag inte sett en enda kontrollant hittills och jag har ändå tillbringat några timmar i metron.

Jag hade ett möte på en politisk tankesmedja igår. Där satt två kvinnor och pratade med mig med munskydd. Jag frågade om jag fick ta av mitt. Det gick bra, förklarade de men fortsatte bära sina. Det verkar inte så besvärligt för fransmännen, verkar det som. Jag blir andfådd av att gå med dem och sitta och prata med dem. Jag är väl inte van än.

Vaccinpass är en annan företeelse som verkligen gäller i Paris. Jag har besökt några kaféer och en restaurang och jag har inte kommit undan. Tvingas plocka fram bevis på att jag har vaccinerats eller är smittfri. Det går ganska smärtfritt. Några gånger har jag inte lyckats hitta beviset på min telefon men servitören är tålmodig och väntar.

Det finns ett motstånd mot vaccinering men det motståndet har jag inte sett några exempel på – utom i tv-nyheterna. Varje lördag demonstrerar tusentals människor mot det som de ser som en inskränkning av de mänskliga fri- och rättigheterna. “Liberté!” ropar demonstranterna. Macrons påbud att alla krögare och caféägare ska begära att få se ett vaccinationspass verkar ha givit effekt. I dag, några dagar in i september har närmare 60 procent av franska folket tagit två doser och ytterligare tio procent en dos. Vem vill missa att sitta på café, gå på bio eller ha kvar sitt jobb. Hela sjukvården till exempel välkomnar inte längre den personal som inte vaccinerat sig.

Egentligen är Paris sig ganska likt. Vädret är ljuvligt med eftermiddagstemperaturer närmare 30 grader. Människor flanerar, sitter på uteserveringar och ser allmänt glada ut. Jag anar att det retar vaccinmotståndarna ännu mer. De missnöjda, de frustrerade, de misstrogna. De finns alltid men har sannolikt liten chans att överleva med sin rörelse antivaccin. Det finns för mycket roligt att göra för den som tagit sina två sprutor.

Macron och de andra presidentkandidaterna inför valrörelsen
Macron och de andra presidentkandidaterna inför valrörelsen 150 150 Tomas Lindbom

I april nästa år är det dags för presidentval i Frankrike. Det ser ovanligt bra ut för den sittande presidenten. Det ser så bra ut att det finns anledning till oro. Den som verkar vinna knappt åtta månader för valdagen riskerar att åka på bakslag. Som de franska politologerna brukar säga: “Den som leder ett år före valet vinner inte.” Det är förstås inte heller helt sant men osvuret är verkligen bäst.

Det finns två sätt att mäta presidenten i opinionen. Dels genom att undersöka hans popularitet hos befolkningen. Den mäts regelbundet och Macron ligger stabilt kring 40 procent nöjda eller mycket nöjda med hans sätt att regera landet. Den senaste mätningen är gjord sedan han infört den omdiskuterade förordningen att alla måste visa bevis på genomförd vaccination för att kunna resa inom landet och besöka näringsställen. Vi har sett hur stort missnöje som finns mot denna ordning och stora skaror har demonstrerat vid olika tillfällen. Det hindrar inte att Macron håller sin ställning och det är på en för franska förhållanden hög nivå.

Det andra sättet att mäta Macrons ställning i befolkningen är att jämföra honom med olika tänkta presidentkandidater till valet den 10 och 24 april nästa år. Han leder även här men knappt före Nationell Samlings ledare Marine Le Pen. Han får kring 25 procent av sympatierna jämfört med 24-25 procent för Le Pen. Många bedömare tror att andra valomgången nästa år blir en snarlik kopia av 2017.  Samma kandidater i slutomgången och en klar seger för Macron. Alla menar också att Marine Le Pen är Macrons favoritmotståndare. Hon är intellektuellt och retoriskt underlägsen Macron. Hon har inte heller samma klara uppfattningar i sakfrågorna. Hennes parti har som alla populistpartier svängt i ställningstagandena genom åren för att kunna anpassa sig till den rådande tidsandan. Det blir ett problem i en flera timmar lång debatt med en så skarp politiker som Macron.

Nu kan mycket hända fram till och med valets första omgång den 10 april. Det som kan kullkasta Macrons planer på att bli återvald genom att få möta Marine Le Pen är utvecklingen inom Republikanerna. Det partiet kommer att genomföra ett primärval i höst. Sannolikt kommer dock inte den republikanska högerns starkaste kandidat, Xavier Bertrand, att ställa upp i detta primärval. Är han så stark i opinionen att han kan fånga in vinnaren av Republikanernas primärval och göra honom eller henne till sin premiärministerkandidat redan före valet? En del tror på det och själv hoppas förmodligen Bertrand på en sådan utveckling. Lyckas han med det kan mycket väl Bertrand bli den person som slår ut Le Pen i den första valomgången och därmed kvalificerar sig till att möta Macron i en andra och avgörande valomgång. I dag ligger stödet för honom på 15 procent men det kan säkert öka.

Xavier Bertrand har en folklig framtoning som saknas hos de kandidater som nu förbereder sig för Republikanernas primärval. Ordföranden i Parisregionen, Valérie Pécresse, är en lätt mondän kvinna från den välbärgade staden Versailles, väster om Paris. Hon kandiderar liksom EU:s chefsförhandlare i Brexitfrågan, Michel Barnier som inte heller lär få stora skaror av arbetarklass att jubla och springa benen av sig för att stödja honom i ett presidentval. Xavier Bertrand däremot representerar de fattigare områdena i norra Frankrike. Han förenar ett engagemang för sociala frågor med en hård linje kring brott och straff utan att för ett ögonblick lockas att uttrycka sig rasistiskt. Bertrand kan mycket väl attrahera en del väljare som hittills röstat på Le Pen och han kan samtidigt vara ett alternativ också för en del av Macrons potentiella väljarunderlag.

Vänstern då? Ett drygt halvår före valet ser det mörkt ut. Splittringen är fortsatt stor mellan de gröna, Socialistpartiet och Det okuvade Frankrikes Jean-Luc Mélenchon. De kandidater som visat intresse inom vänstern har alla under 10 procents väljarstöd och det verkar svårt att se hur de olika partierna och kandidaterna ska kunna enas. Mélenchon är en veteran i presidentval och han har sina kärntrupper men han verkar svagare än för fem år sedan när han till slut fick uppemot 20 procent. Men i det valet kollapsade Socialistpartiet och de gröna var ännu inte lika populära. Paris borgmästare Anne Hidalgo har ett visst stöd men faller förmodligen på att hennes socialistparti är så försvagat och att splittringen inom vänstern hindrar henne.

Emmanuel Macron har alla möjligheter att bli omvald. Nu ska han bara ta sig igenom en lång valrörelse där så mycket han hända. En affär som sänker honom eller helt enkelt en motståndare i den andra valomgången, till exempel Bertrand, som han inte förmår besegra. Det är inte så bara att vinna ett presidentval, ens om man är stor favorit ett halvår i förväg!

Fransmännen demonstrerar av nya orsaker
Fransmännen demonstrerar av nya orsaker 150 150 Tomas Lindbom

Det är ingen nyhet att många fransmän uttrycker sin politiska uppfattning och driver sin kamp för ett bättre samhälle genom kollektiva yttringar. Demonstrationer förekommer i stor omfattning liksom strejker. Upprop och namninsamlingar är också vanliga. I allmänhet sker dessa yttringar av grupper som representerar utsatta, underordnade kollektiv men inte alltid. Opinionsbildare, intellektuella och journalister förekommer ofta i sammanhang som kan beskrivas som i opposition mot makten i samhället.

Frågan är vad som förenar människor i grupper under olika tidsepoker. Finns det i dag ett annat övergripande motiv för att stora kollektiv demonstrerar parallellt men med samma yttersta drivkraft? Pierre Rosanvallon har funderat på det och skrivit en bok i essäform som kommit ut i sommar. Den bär titeln Les Epreuves de la vie (Livets prövningar).

Pierre Rosanvallon har en bakgrund inom den reformistiska vänstern. Han står som en av grundarna av en tankesmedja. La République des idées, som stått nära den så kallade andra vänstern i Frankrike, den vänster som påminner mest om svensk socialdemokrati och kritiserat den marxistiska och statskramande vänstern, vars främsta företrädare var en icke-marxist (!), Francois Mitterrand. Framförallt har Rosanvallon varit en av landets mest framträdande politiska intellektuella. Hans tankar, formulerade i en rad böcker, har spelat en central roll i debatten. Emmanuel Macron har en del av sina rötter i hans tanketradition.

Rosanvallon har analyserat de stora sociala rörelserna under senare år; meto0, gula västarna och antivaccinkampanjen. Han lägger också till den opposition som formats i motstånd mot President Macrons pensionsreform, ännu inte genomförd för övrigt. Rosanvallon pekar på att det skapas kollektiv kring politiska frågor även i dag men att klassperspektivet är nedtonat. Istället skapas gemenskapen bland deltagarna i de olika rörelserna av emotion, inte sällan indignation, misstro, känsla av diskriminering. Dessa känslor som berör många på samma sätt får sedan fäste i en aktuell händelse och blir till en samhällsfråga och skapar därefter en rörelse.

Nutidsmänniskan som revolterar får sitt engagemang genom en upplevd känsla. Det är en individuell känsla som sedan fortplantar sig till en kollektiv rörelse. Så kan metoo-rörelsen beskrivas. Det finns ingen klassanalys som ligger bakom att miljoner kvinnor reagerar och demonstrerar mot mäns sexuella våldshandlingar.

De gula västarna är inte heller en rörelse för att bryta ner klassamhället. Det handlar om människor som upplever sin utsatthet, reagerar mot den, uppfattar den som orättvis samtidigt som rörelsen saknar ett politiskt program, saknar filosofiskt skolade ledare. Karl Marx lär ha vänt sig i sin grav när han såg de gula västarnas agerande häromåret.

Pierre Rosanvallon har många läsare och åtminstone en av de sannolika kandidaterna till nästa års presidentval, den socialistiska borgmästaren i Paris, Anne Hidalgo, hyllar hans bok och menar att den hjälper henne att bättre förstå människors bevekelsegrunder och positioner i revolten mot dagens etablerade Frankrike.

Om några dagar är sommarsemestrarna slut. I månadsskiftet lär den politiska debatten ta fart igen. En lång valrörelse tar sin början. Den 10 april nästa år genomförs den första valomgången dit alla officiella kandidater är kallade. Två veckor senare sker den andra valomgången med två kandidater. Vi kan se framemot drygt sju månader av spännande utspel, debatter, skandaler. Och inte minst analyser. På denna blogg ska jag försöka bidra med en och annan sådan analys och rapportera om andras. Pierre Rosanvallon har redan lagt ribban högt. För det får vi ge honom ett gott betyg!

Nationaldag och sedan dags för semester
Nationaldag och sedan dags för semester 150 150 Tomas Lindbom

Igår hölls det sedvanliga nationaldagsfirandet runt om i Frankrike. I år var restriktionerna mindre än förra året. Nu kunde militärparaden nedför Champs Elysées genomföras. En viss återgång till det normala men nog grumlades det av President Macrons tal dagen före. Nya hårda regler vad gäller vaccinkrav. Macron har verkligen bestämt sig för att driva sitt krig mot covid 19 till en definitiv slutseger. Alla som demonstrerade den 14 juli i år gjorde det inte för att hylla nationen. En del uppträdde i raseri mot nationens ledning och de upplevda hoten mot den mänskliga rättigheten att “själv bestämma över sin kropp” som vissa demonstranter sa. Alla accepterar inte de närmast obligatoriska krav på vaccinering som presidenten formulerat.

Normalt går Frankrike in i ett lugnare politiskt tillstånd efter nationaldagen. Vi får se hur det blir med den saken i år. Hur kommer livet te sig i augusti när restauratörer och teaterdirektörer ska tvingas be sina besökare och publik om vaccionationspass och om de inte gör det råka ut för tunga böter.

Hur mycket av medborgartrots kommer folk att visa upp under sina semestrar. Det finns en stark ådra av opposition och revolt mot staten bland många av de franska medborgarna. Det är inte självklart att människor i detta land alltid böjer sig för makten. Långt därifrån. Det är trots allt ett folk med en revolutionär anda sedan sekler tillbaka. “Vi är värst i Europa”, sa en kvinna i ett demonstrationståg. Hon menade att inget land för tillfället begränsar medborgarnas frihet så mycket som Frankrike.

Jag sitter och pustar i värmen i Stockholm och undrar om jag inte trots allt vågar ta ledigt en dryg månad från mitt bloggande i likhet med andra år. Ingen revolution har hittills genomförts i Frankrike under semestermånaden augusti. Jag får tro att det inte heller sker i år. Däremot väntar ett intensivt politiskt år från och med september. En politisk kommentator  sa häromdagen i en tv-diskussion att de båda som året före ett val är främsta kandidater till att bli president inte är aktuella i valrörelsens slutskede. Det skulle leda till slutsatsen att varken Macron eller Marine Le Pen blir vald i maj nästa år.

Den politiske kommentatorns resonemang kan verka tillspetsat men han har långt ifrån fel. Vi kan konstatera att de flesta bedömare under sommaren 2016 räknade med en slutomgång 2017 mellan den sittande presidenten Francois Hollande och högerkandidaten Francois Fillon. Så blev det inte. Ingen av dem gick till den andra valomgången. Hollande ställde inte ens upp. Istället dök Macron upp från ingenstans. Året före valet 2012 trodde de flesta att Nicolas Sarkozy skulle stå i en andra valomgång mot Socialistpartiets Dominique Strauss-Kahn. Sarkozy gick visserligen till en andra valomgång men förlorade och Strauss-Kahn drunknade i sexaffären på ett hotell i New York. Ingen hade 2006  en tanke på att Socialistpartiet ett år senare skulle lansera Segolène Royale som sin kandidat och vem hade trott att Nationella Frontens ledare Jean-Marie Le Pen skulle snuva Socialistpartiets ledare Lionel Jospin på en av de två platserna i slutomgången inför valet 2002.

Allt är öppet inför ett spännande slutår fram till nästa presidentval. Jag kommer att följa det intensivt och rapportera bland annat på denna blogg. Nu tar jag trots allt semester och önskar mina bloggläsare detsamma.

A bientôt!