Politik

Macron och de andra presidentkandidaterna inför valrörelsen
Macron och de andra presidentkandidaterna inför valrörelsen 150 150 Tomas Lindbom

I april nästa år är det dags för presidentval i Frankrike. Det ser ovanligt bra ut för den sittande presidenten. Det ser så bra ut att det finns anledning till oro. Den som verkar vinna knappt åtta månader för valdagen riskerar att åka på bakslag. Som de franska politologerna brukar säga: ”Den som leder ett år före valet vinner inte.” Det är förstås inte heller helt sant men osvuret är verkligen bäst.

Det finns två sätt att mäta presidenten i opinionen. Dels genom att undersöka hans popularitet hos befolkningen. Den mäts regelbundet och Macron ligger stabilt kring 40 procent nöjda eller mycket nöjda med hans sätt att regera landet. Den senaste mätningen är gjord sedan han infört den omdiskuterade förordningen att alla måste visa bevis på genomförd vaccination för att kunna resa inom landet och besöka näringsställen. Vi har sett hur stort missnöje som finns mot denna ordning och stora skaror har demonstrerat vid olika tillfällen. Det hindrar inte att Macron håller sin ställning och det är på en för franska förhållanden hög nivå.

Det andra sättet att mäta Macrons ställning i befolkningen är att jämföra honom med olika tänkta presidentkandidater till valet den 10 och 24 april nästa år. Han leder även här men knappt före Nationell Samlings ledare Marine Le Pen. Han får kring 25 procent av sympatierna jämfört med 24-25 procent för Le Pen. Många bedömare tror att andra valomgången nästa år blir en snarlik kopia av 2017.  Samma kandidater i slutomgången och en klar seger för Macron. Alla menar också att Marine Le Pen är Macrons favoritmotståndare. Hon är intellektuellt och retoriskt underlägsen Macron. Hon har inte heller samma klara uppfattningar i sakfrågorna. Hennes parti har som alla populistpartier svängt i ställningstagandena genom åren för att kunna anpassa sig till den rådande tidsandan. Det blir ett problem i en flera timmar lång debatt med en så skarp politiker som Macron.

Nu kan mycket hända fram till och med valets första omgång den 10 april. Det som kan kullkasta Macrons planer på att bli återvald genom att få möta Marine Le Pen är utvecklingen inom Republikanerna. Det partiet kommer att genomföra ett primärval i höst. Sannolikt kommer dock inte den republikanska högerns starkaste kandidat, Xavier Bertrand, att ställa upp i detta primärval. Är han så stark i opinionen att han kan fånga in vinnaren av Republikanernas primärval och göra honom eller henne till sin premiärministerkandidat redan före valet? En del tror på det och själv hoppas förmodligen Bertrand på en sådan utveckling. Lyckas han med det kan mycket väl Bertrand bli den person som slår ut Le Pen i den första valomgången och därmed kvalificerar sig till att möta Macron i en andra och avgörande valomgång. I dag ligger stödet för honom på 15 procent men det kan säkert öka.

Xavier Bertrand har en folklig framtoning som saknas hos de kandidater som nu förbereder sig för Republikanernas primärval. Ordföranden i Parisregionen, Valérie Pécresse, är en lätt mondän kvinna från den välbärgade staden Versailles, väster om Paris. Hon kandiderar liksom EU:s chefsförhandlare i Brexitfrågan, Michel Barnier som inte heller lär få stora skaror av arbetarklass att jubla och springa benen av sig för att stödja honom i ett presidentval. Xavier Bertrand däremot representerar de fattigare områdena i norra Frankrike. Han förenar ett engagemang för sociala frågor med en hård linje kring brott och straff utan att för ett ögonblick lockas att uttrycka sig rasistiskt. Bertrand kan mycket väl attrahera en del väljare som hittills röstat på Le Pen och han kan samtidigt vara ett alternativ också för en del av Macrons potentiella väljarunderlag.

Vänstern då? Ett drygt halvår före valet ser det mörkt ut. Splittringen är fortsatt stor mellan de gröna, Socialistpartiet och Det okuvade Frankrikes Jean-Luc Mélenchon. De kandidater som visat intresse inom vänstern har alla under 10 procents väljarstöd och det verkar svårt att se hur de olika partierna och kandidaterna ska kunna enas. Mélenchon är en veteran i presidentval och han har sina kärntrupper men han verkar svagare än för fem år sedan när han till slut fick uppemot 20 procent. Men i det valet kollapsade Socialistpartiet och de gröna var ännu inte lika populära. Paris borgmästare Anne Hidalgo har ett visst stöd men faller förmodligen på att hennes socialistparti är så försvagat och att splittringen inom vänstern hindrar henne.

Emmanuel Macron har alla möjligheter att bli omvald. Nu ska han bara ta sig igenom en lång valrörelse där så mycket han hända. En affär som sänker honom eller helt enkelt en motståndare i den andra valomgången, till exempel Bertrand, som han inte förmår besegra. Det är inte så bara att vinna ett presidentval, ens om man är stor favorit ett halvår i förväg!

Fransmännen demonstrerar av nya orsaker
Fransmännen demonstrerar av nya orsaker 150 150 Tomas Lindbom

Det är ingen nyhet att många fransmän uttrycker sin politiska uppfattning och driver sin kamp för ett bättre samhälle genom kollektiva yttringar. Demonstrationer förekommer i stor omfattning liksom strejker. Upprop och namninsamlingar är också vanliga. I allmänhet sker dessa yttringar av grupper som representerar utsatta, underordnade kollektiv men inte alltid. Opinionsbildare, intellektuella och journalister förekommer ofta i sammanhang som kan beskrivas som i opposition mot makten i samhället.

Frågan är vad som förenar människor i grupper under olika tidsepoker. Finns det i dag ett annat övergripande motiv för att stora kollektiv demonstrerar parallellt men med samma yttersta drivkraft? Pierre Rosanvallon har funderat på det och skrivit en bok i essäform som kommit ut i sommar. Den bär titeln Les Epreuves de la vie (Livets prövningar).

Pierre Rosanvallon har en bakgrund inom den reformistiska vänstern. Han står som en av grundarna av en tankesmedja. La République des idées, som stått nära den så kallade andra vänstern i Frankrike, den vänster som påminner mest om svensk socialdemokrati och kritiserat den marxistiska och statskramande vänstern, vars främsta företrädare var en icke-marxist (!), Francois Mitterrand. Framförallt har Rosanvallon varit en av landets mest framträdande politiska intellektuella. Hans tankar, formulerade i en rad böcker, har spelat en central roll i debatten. Emmanuel Macron har en del av sina rötter i hans tanketradition.

Rosanvallon har analyserat de stora sociala rörelserna under senare år; meto0, gula västarna och antivaccinkampanjen. Han lägger också till den opposition som formats i motstånd mot President Macrons pensionsreform, ännu inte genomförd för övrigt. Rosanvallon pekar på att det skapas kollektiv kring politiska frågor även i dag men att klassperspektivet är nedtonat. Istället skapas gemenskapen bland deltagarna i de olika rörelserna av emotion, inte sällan indignation, misstro, känsla av diskriminering. Dessa känslor som berör många på samma sätt får sedan fäste i en aktuell händelse och blir till en samhällsfråga och skapar därefter en rörelse.

Nutidsmänniskan som revolterar får sitt engagemang genom en upplevd känsla. Det är en individuell känsla som sedan fortplantar sig till en kollektiv rörelse. Så kan metoo-rörelsen beskrivas. Det finns ingen klassanalys som ligger bakom att miljoner kvinnor reagerar och demonstrerar mot mäns sexuella våldshandlingar.

De gula västarna är inte heller en rörelse för att bryta ner klassamhället. Det handlar om människor som upplever sin utsatthet, reagerar mot den, uppfattar den som orättvis samtidigt som rörelsen saknar ett politiskt program, saknar filosofiskt skolade ledare. Karl Marx lär ha vänt sig i sin grav när han såg de gula västarnas agerande häromåret.

Pierre Rosanvallon har många läsare och åtminstone en av de sannolika kandidaterna till nästa års presidentval, den socialistiska borgmästaren i Paris, Anne Hidalgo, hyllar hans bok och menar att den hjälper henne att bättre förstå människors bevekelsegrunder och positioner i revolten mot dagens etablerade Frankrike.

Om några dagar är sommarsemestrarna slut. I månadsskiftet lär den politiska debatten ta fart igen. En lång valrörelse tar sin början. Den 10 april nästa år genomförs den första valomgången dit alla officiella kandidater är kallade. Två veckor senare sker den andra valomgången med två kandidater. Vi kan se framemot drygt sju månader av spännande utspel, debatter, skandaler. Och inte minst analyser. På denna blogg ska jag försöka bidra med en och annan sådan analys och rapportera om andras. Pierre Rosanvallon har redan lagt ribban högt. För det får vi ge honom ett gott betyg!

Nationaldag och sedan dags för semester
Nationaldag och sedan dags för semester 150 150 Tomas Lindbom

Igår hölls det sedvanliga nationaldagsfirandet runt om i Frankrike. I år var restriktionerna mindre än förra året. Nu kunde militärparaden nedför Champs Elysées genomföras. En viss återgång till det normala men nog grumlades det av President Macrons tal dagen före. Nya hårda regler vad gäller vaccinkrav. Macron har verkligen bestämt sig för att driva sitt krig mot covid 19 till en definitiv slutseger. Alla som demonstrerade den 14 juli i år gjorde det inte för att hylla nationen. En del uppträdde i raseri mot nationens ledning och de upplevda hoten mot den mänskliga rättigheten att ”själv bestämma över sin kropp” som vissa demonstranter sa. Alla accepterar inte de närmast obligatoriska krav på vaccinering som presidenten formulerat.

Normalt går Frankrike in i ett lugnare politiskt tillstånd efter nationaldagen. Vi får se hur det blir med den saken i år. Hur kommer livet te sig i augusti när restauratörer och teaterdirektörer ska tvingas be sina besökare och publik om vaccionationspass och om de inte gör det råka ut för tunga böter.

Hur mycket av medborgartrots kommer folk att visa upp under sina semestrar. Det finns en stark ådra av opposition och revolt mot staten bland många av de franska medborgarna. Det är inte självklart att människor i detta land alltid böjer sig för makten. Långt därifrån. Det är trots allt ett folk med en revolutionär anda sedan sekler tillbaka. ”Vi är värst i Europa”, sa en kvinna i ett demonstrationståg. Hon menade att inget land för tillfället begränsar medborgarnas frihet så mycket som Frankrike.

Jag sitter och pustar i värmen i Stockholm och undrar om jag inte trots allt vågar ta ledigt en dryg månad från mitt bloggande i likhet med andra år. Ingen revolution har hittills genomförts i Frankrike under semestermånaden augusti. Jag får tro att det inte heller sker i år. Däremot väntar ett intensivt politiskt år från och med september. En politisk kommentator  sa häromdagen i en tv-diskussion att de båda som året före ett val är främsta kandidater till att bli president inte är aktuella i valrörelsens slutskede. Det skulle leda till slutsatsen att varken Macron eller Marine Le Pen blir vald i maj nästa år.

Den politiske kommentatorns resonemang kan verka tillspetsat men han har långt ifrån fel. Vi kan konstatera att de flesta bedömare under sommaren 2016 räknade med en slutomgång 2017 mellan den sittande presidenten Francois Hollande och högerkandidaten Francois Fillon. Så blev det inte. Ingen av dem gick till den andra valomgången. Hollande ställde inte ens upp. Istället dök Macron upp från ingenstans. Året före valet 2012 trodde de flesta att Nicolas Sarkozy skulle stå i en andra valomgång mot Socialistpartiets Dominique Strauss-Kahn. Sarkozy gick visserligen till en andra valomgång men förlorade och Strauss-Kahn drunknade i sexaffären på ett hotell i New York. Ingen hade 2006  en tanke på att Socialistpartiet ett år senare skulle lansera Segolène Royale som sin kandidat och vem hade trott att Nationella Frontens ledare Jean-Marie Le Pen skulle snuva Socialistpartiets ledare Lionel Jospin på en av de två platserna i slutomgången inför valet 2002.

Allt är öppet inför ett spännande slutår fram till nästa presidentval. Jag kommer att följa det intensivt och rapportera bland annat på denna blogg. Nu tar jag trots allt semester och önskar mina bloggläsare detsamma.

A bientôt!

Striktare regler mot Deltavarianten
Striktare regler mot Deltavarianten 150 150 Tomas Lindbom

Igår kväll höll President Emmanuel Macron återigen tal till nationen i ämnet covid 19, nu med inriktning mot Deltavarianten som sprider sig i Europa och uppvisar hot mot folkhälsan med större kraft, tycks det, än tidigare varianter. Macron driver en hård linje och kommer nu att kräva vaccinpass i en rad offentliga sammanhang. Och de nya restriktionerna införs inom kort.

Fransmännen har vaccinerat sig i en god omfattning. Igår var andelen som tagit en spruta 65,48 procent eller 35, 5 miljoner invånare. Nästan 27 miljoner är, som det heter, fullvaccinerade med två doser. Macron ser ändå hotet mot Deltamutationen som så allvarlig att han vill vidta rätt drastiska åtgärder för att hindra en fjärde våg i höst.

I sitt tal meddelade Macron med en hård och skarp röst att alla som arbetar med att vårda andra, såväl på sjukhus och sjukhem som i hemmen, ska tvingas att vaccinera sig. Den som efter den 15 september verkar inom vården och är ovaccinerad kommer att stoppas från att utföra sitt arbete och kommer heller inte att ersättas ekonomiskt.

Macron går längre. I början av augusti, alltså inom tre veckor, kommer vaccinpass eller skriftliga bevis på genomförda tester med negativt resultat att krävas för att få besöka barer, restauranger, åka tåg eller buss eller befinnas sig i köpcentra.  Vid skolstarten i september kommer vaccinering av barn över 12 år att genomföras. Regeringen kommer också att införa striktare regler vid inresa till Frankrike redan denna vecka från så kallade riskländer med krav på karantän för dem som inte är vaccinerade.

Presidenten har också meddelat att den väntade pensionsreformen kommer att genomföras när de sanitära förhållandena förbättrats.

Dessa nya regler kommer som en överraskning för fransmännen. Nu börjar semestern och många hade hoppats på ett lättare och mer bekymmersfritt liv. För dem som inte hunnit eller velat vaccinera sig blir det betydande inskränkningar. En del kommentatorer menar att presidentens nya krav går längre än tillåtet. De nya bestämmelserna inskränker individens fri- och rättigheter, menar en del. En majoritet av befolkningen är ändå positiv. Rädslan för en fjärde våg väger tyngre än oron för de allt mer betydande inskränkningarna i människors valfrihet.

Frankrikes stora frågor
Frankrikes stora frågor 150 150 Tomas Lindbom

Nu börjar det bli tid för avstämning, ett år före nästa presidentval. Hur har Emmanuel Macrons fyra år som landets regent varit och vad väntar innan valdagarna nästa vår. Det ser kanske inte alltför illa ut för Macron. Just i dag, ska man tillägga för säkerhets skull.

Låt oss dela in Macrons fyra år vid makten i tre avsnitt. Första året gick i ett rasande tempo. Arbetsmarknadsreformer genomfördes, med eller utan stöd från parlamentet och folket. Men han gjorde det han lovat. Därefter kom en vinter med de gula västarna. Den folkliga revolten som tvingade honom att anpassa sin politik, öka bidragen mot hans vilja att istället spara och minska underskottet i statens budget. Och så den tredje perioden med coronapandemin. Nu blev Macron ännu mer generös med statliga bidrag. Totalt i konflikt med den politik han tänkt föra under sin mandatperiod. Men vad skulle han göra och ingen klandrade honom heller för det.

Nu har han ett år kvar av sina första fem som president. Vem vet hur pandemin utvecklas eller avvecklas? Det är det stora frågetecknet. Klarar det franska folket ännu en nedstängning? Och blir inte behovet av en ny president i Elyséepalatset större om eländet fortsätter. Det spelar ingen roll om Macron skött sig. Frustrationen över undantagstillstånden blir för stor. Samma sak hände ju Winston Churchill som fört England till en seger i andra världskriget men som förlorade underhusvalet 1945 till Labours Clement Attlee. Britterna ville ha en förändring och hade ingen större lust att tacka Churchill för insatserna under kriget. Så kan det i så fall gå för Macron om pandemin återvänder i vinter.

Han kan vara säker på att migrations- och brottslighetsfrågorna kommer att dominera valrörelsen. Två decennier av ständigt ökad frustration i allt större grupper inom befolkningen kommer att sätta sina spår i valdebatterna under det kommande året. Macron har hittills hanterat frågorna bra. Han balanserar mellan den extrema högern och en rimlig återhållsamhet i repressionen. Det går ju ändå inte för en liberalt sinnad president att driva kampen mot brottsligheten i en rasistisk riktning. Han måste samtidigt stoppa en farlig utveckling när förorter överallt i landet hotas av parallellsamhällen. Eller snarare, redan har parallellsamhällen.

Kanske kommer ekonomin att bli en stor fråga. Statens underskott hotar möjligheten att rädda enskilda och företag från att gå under. Stora grupper är precis lika fattiga som under revoltåret med de gula västarna. Förmodligen är läget värre. Kommer reaktionerna på fattigdomen att påverka valkampanjen?

Och så händer det som ingen förväntat sig. En personlig skandal eller en ny politisk fråga som vänder på allting. Det brukar vara så.

Vi inväntar nu firandet av nationaldagen på onsdag. Och sedan vilar både politiken i Frankrike och min blogg en månad. Vila för att orka med ett intensivt politiskt år fram till presidentvalet.