november 2011

Det är visserligen ställt utom allt tvivel att Nicolas Sarkozy blir UMP:s och därmed den så kallade republikanska högerns (alla utom Nationella Fronten) kandidat vid nästa presidentval, i april och maj nästa år. Hans kronprinsar tänker förmodligen mindre på det än hur de ska positionera sig inför nästa presidentval, 2017, då Sarkozy enligt vallagen inte kan ställa upp igen. Kronprinsarna heter Jean-Francois Copé och Francois Fillon och de gillar inte varandra.

Den som vill bli president i Frankrike får inte vara en blygsam typ. Kampen fram till makten är alltid tuff och inget heller för veklingar. Båda herrarna vill verkligen bli presidenter men de är på många sätt olika. Deras kamp om makten gör de också till allt bittrare fiender.

Francois Fillon är Nicolas Sarkozys premiärminister sedan han vann valet 2007. Det är en lång period i den femte republikens historia (sedan 1958). De flesta premiärministrar sitter bara en halv period. Det betyder inte att Sarkozy är nöjd med Fillon. Det handlar som allt annat kring den nuvarande presidenten om maktspel. Han har ändå en viss kontroll över Fillon när denne sitter i premiärministerpalatset Hôtel Matignon. Fillon kan beskrivas som en något mer traditionell och mer socialt orienterad högerman i den gaullistiska traditionen. Han tycker inte om extremism. Han värnar om ett samhälle med klassklyftor men där människor ska känna att de alla är under statens omsorg. Han vårdar de republikanska värdena om allas lika förutsättningar och om den sekulära staten. Som människa förefaller han lite tråkig. Prydlig och välklädd men inte uppseendeväckande.

Han har länge haft en parlamentsplats i en valkrets långt från Paris men vill nu till nästa val skaffa sig en placering i huvudstaden och i dess burgna kvarter i den västra delen av staden (arrondissemangen 5, 6 och 7). Med sin egen auktoritet och inflytelserika vänner har han bestämt detta själv utan att fråga det lokala partifolket och allra minst den nuvarande parlamentsledamoten från denna valkrets, förra justitietministern Rachida Dati. Denna kvinna från enkla förhållanden, uppväxt i en invandrarfamilj från Algeriet, ska man inte utmana. Hon har ställt till med ett fruktansvärt rabalder och gått ut i media och förklarat hur oförskämd Fillon är som helt självsvåldigt bestämt att han ska företräda UMP i hennes valkrets. Och hon har fått stöd. Inte så oväntat från den andra kronprinsen, Jean-Francois Copé.

Jean-Francois Copé är ledare för UMP sedan ett knappt år tillbaka. Tidigare var han partigruppens ledare i parlamentet. Han har inte varit minister under Sarkozys tid som president men det har varit medvetet. Copé bygger sin maktbas fri från en ministers alla åtaganden och bindning till premiärministern som han bekämpar och även sin president som han vill efterträda.

Jean-Francois Copé är en mer hårdför högerpolitiker än Fillon. Han är tuffare men flörtar också mer öppet med högerfalangen inom UMP (la droite populaire som blivit en allt tyngre maktfaktor inom UMP) och även med de väljare som i dag röstar på Nationella Fronten. Copé har bland annat varit drivande i frågan om att införa slöjförbud i Frankrike.

Jean-Francois Copé har genom sin position som ledare för nationalförsamlingens UMP-grupp och nu för hela partiet haft mer fri tid i teve än Francois Fillon. Han sköter den uppgiften med stor skicklighet. Han är stilfull och elegant i sina framträdanden men oerhört retoriskt skicklig och precis så demagogisk att det ger effekt hos tittarna utan att demagogin sticker i ögonen. Han vinner i stort sett alla debatter mot sina socialistiska motståndare med att vara skärpt, tydlig och lagom fräck.

Rachida Dati kommer att tvingas lämna över valkretsen i Paris till Francois Fillon. Copé har bara gjort en markering för att rispa lite i skinnet på sin vedersakare men han vet att han inget har att vinna på att på allvar försvara den förra justitieministern. Men bråket med Dati kommer ändå att försvaga Fillons ställning när han går ut i valrörelsen inför parlamentsvalet i juni.

Vad händer då mellan 2012 och 2017? Vi vet inte om Sarkozy sitter kvar som president. Förmodligen tjänar Copé på att socialisterna vinner. Han lär få svårt att hålla sig utanför regeringen i ännu fem långa år. Med en socialistisk president kan han bli den bländande oppositionsledare han har alla förutsättningar att bli. Sarkozy kommer att försvinna från ledningen av partiet efter en valförlust 2012. Positionen  som partiets generalsekreterare har Copé ju redan. Det är bara att fortsätta och sitta i teve och slita sina motståndare i stycken med sin retorik.

För Francois Fillon är situationen mer besvärlig. Oavsett om Sarkozy vinner eller förlorar kommer Fillon att spela en mindre viktig roll på det nationella planet. Han kan inte bli premiärminister för ännu en femårsperiod. Han lär inte vilja nedgradera sin position genom att ta en annan ministerpost. Om Francois Hollande vinner presidentvalet blir Fillons ställning underordnad Copés.

Francois Fillon har ett trumfkort att spela ut. Han vill bli parlamentsledamot i Paris för att därifrån kunna kandidera som borgmästare i huvudstaden. Det blir val 2014. Som stadens borgmästare har han närmare  tre år på sig att förbereda sin kandidatur som presidentkandidat för 2017. Som borgmästare i Paris kan han utmana Jean-Francois Copé som då antingen är UMP:s ledare eller sitter i en regering.

Kronprinsarna förbereder sig sedan länge för en spännande tuppfäktning om makten i Elyséepalatset. Kanske snuvar socialisterna dem på makten 2017 men de flesta presidentval brukar högern vinna. Det är alltså läge att lägga två nya politikernamn på minnet, Fillon och Copé.

Premiärminister Francois Fillon presenterade i dag en ny tuff sparplan för att minska skulden i de offentliga finanserna med 65 miljarder euro fram till 2016. Under nästa år ska regeringen spara 7-8 miljarder euro. Högre skatter och minskade statliga utgifter är receptet.

Den franska regeringen  har ett hot som vilar över den. Deras kreditvärdighet kan sänkas inom en eller ett par månader av de självständiga amerikanska kreditvärderingsinstiuten. En sådan sänkning skulle få katastrofala följder dels för Frankrike men också för Europa, mitt i en svårartad ekonomisk kris. Frankrike kan fortfarande tala med auktoritet mot sina bröder och systrar i södra Europa som avkrävs stora uppoffringar. Det är helt uppenbart att Frankrike förlorar den auktoriteten om kreditbetyget sänks. Därför agerar nu regeringen på ett sätt som den förstås skulle ha gjort för flera decennier sedan.

Samtidigt finns det anledning att fråga sig vad detta åtstramningspaket får för konsekvenser för landets förmåga att öka den tillväxt som nu är mycket svag, enligt beräkningar runt 1 procent för 2012. Regeringen höjer ett antal skatter på konsumtionen som moms på restauranger men också en åtstramning av sjukvårdsförsäkringarna och en höjning av inkomstskatten genom att skatteskalorna fryses och bara delvis anpassas efter inflationen

Regeringen föreslår också en snabbare omläggning av pensionssystemet. Det innebär att vissa åldersgrupper tidigare än planerat kommer att avkrävas fler månader i arbetslivet innan de kan lösa ut sin pension.

Oppositionen kritiserar paketet. Orättvist och ineffektivt, menar socialisternas presidentkandidat Francois Hollande. Han och alla övriga presidentkandidater menar att förslagen slår hårt mot de svaga grupperna. Den fackliga organisationen CGT har redan gått ut och fördömt förslaget. Det är rimligt att anta att Frankrike kommer att få uppleva en vinter med många demonstrationer och strejker.

Åtstramningspaket delar alltid Frankrike i två delar. Borgerligheten och den mer välbeställda medelklassen i de stora städerna tar det hela med ro. Som en restaurangbesökare i Paris innerstad konstaterade om momshöjningen på en dryg procent. ”Det märks knappt.” Däremot kommer stora grupper av lägre medelklass och arbetare att se detta förslag som ännu ett exempel på hur en regering beskattar vanligt folk medan banker och finansbolag klarar sig.

Nicolas Sarkozy och hans regering har inte haft något val. Risken att kreditvärderingsinstituten sänker kreditbetygen är ett större hot än strejker och demonstrationer hemma i Frankrike. Bankerna skulle heller inte acceptera om staten underlåter att spara på sina utgifter i ett läge där Sarkozy och Merkel ställer stora krav på dem att ställa upp för den grekiska och italienska staten. Sarkozy har att välja mellan två dåliga alternativ. Han väljer det för honom minst dåliga. Han vill ju i maj 2012 försöka bli omvald som president. Han kommer aldrig att bli återvald om han bidrar till att dra ner landets kreditbetyg och dessutom inte klarar den ekonomiska krisen inom eurozonen på ett acceptabelt sätt. Han har i alla händelser en svettig vinter framför sig.

Igår kväll sände de största tevekanalerna en gemensam utfrågning av USA:s president Barack Obama och hans motsvarighet i Frankrike, Nicolas Sarkozy. Det var en pinsam föreställning i underdånig journalistik.

Franska tevejournalister är vana att krypa inför makten. Statsmän och politiker är i regel starkare än journalisterna. En fransk president har möjligheter att påverka utformningen av politiska program på ett sätt som inte den anglosaxiska världen känner. Under President Sarkozys tid har både tevechefer och journalister bytts ut för att det passat den politiska maktens män och kvinnor.

Ofta slås man som tittare av hur lätt en politiker kan dominera en utfrågning. Journalisten klarar inte av att få svar på sina frågor. Politikern väljer sin vinkel och låter sig inte avbrytas. Det är precis tvärtemot en intervju i till exempel Agenda i Sveriges Television där politikerna får acceptera att dansa efter journalisternas pipa.

Gårdagskvällens utfrågning av presidenterna var sällsynt pinsam  i detta avseende. Både Obama och Sarkozy tilläts i ungefär tjugo minuter berätta om hur mycket de tyckte om varandra. Ingen av de två franska journalisterna gjorde ens vaga försök att pressa de båda statsmännen på de klena resultat som kommit ut ur G20-mötet. Obama öste lovord över sin franska kollega men gav inget konkret stöd till Europa i den kris kontinenten befinner sig i. Om det senare sas ingenting i utfrågningen.

Nicolas Sarkozy slickade förtjust i sig berömmet från Obama. Han tänkte förstås att detta kommer att ge utslag i nästa opinionsmätning hemma i Frankrike. Journalisterna verkade lika glada över att USA:s ledare var så vänlig mot deras president och också mot deras land. Obama förklarade vilken respekt amerikanarna har för Frankrike och dess folk. Har han glömt vad de tyckte efter Frankrikes modiga nej till USA:s Irakinvasion. När french fries fick ett nytt namn: freedom fries. Det påpekade förstås inte heller de franska journalisterna.

Fransk politisk journalistik kan vara lysande i sin intellektuella fördjupning. Det gäller så länge makten inte hotas. När Elyséepalatset upprörs av en analys i media eller av impertinenta frågor då viker sig  journalisterna. Igår kväll behövde Sarkozy inte ens höja rösten mot sina utfrågare. En skolklass hade ställt tuffare frågor än dessa båda stjärnjournalister.

Det går inte längre att ensidigt positionera sig politiskt utefter en höger-vänsterskala. Det anser fransmännen i en studie som nyligen utförts av undersökningsföretaget Ipsos. Det finns andra mått att mäta människors värderingar om samhällsfrågor.

Den franska sociologen Pascal Perrineau har formulerat begreppen öppen respektive sluten och det mäts på områden som globalisering, invandring och lag och ordning. De människor som beskrivs som slutna tilltalas av begrepp som ordning, nation, kompetens medan de öppna attraheras av ord som tolerans, solidaritet och en sekulär stat. Det visar sig att de slutna till stor del röstar höger (51 procent mot 17 procent vänster) medan de öppna har en viss tendens att välja ett vänsterparti (42 procent mot 35 procent av denna grupp som röstar höger).

Det är viktigt att också notera hur olika socioekonomiska grupper eller sociala klasser röstar. Arbetarklassen och den lägre  medelklassen, som på franska kallas  milieux populaires och som består av 13 miljoner väljare, är en förhållandevis homogen grupp som drömmer sig tillbaka till en gången tid och som i konsekvens därmed också röstar höger i stor utsträckning. En stor del av dessa drömmer inte bara utan sätter ner foten och röstar på Nationella Fronten.

Uppenbart har vänstern oerhört svårt att hantera arbetarklassen och den lägre medelklassens politiska inställning i dag. Socialistpartiet tillhör de republikanska partier, tillsammans med centern och den moderata högern, som vill utveckla landet, bli en del av Europa och världen, kämpa mot inskränkt nationalism och protektionism men möts med skepsis av sina traditionella väljargrupper – de väljare som faktiskt tar stryk också av den högerregering som nu styr landet.

En annan tydlig grupp som tillhör de slutna är pensionärerna. De har också traditionellt röstat höger i Frankrike. De var 9 miljoner när Mitterand valdes till president 1981 men är nu 15 miljoner. De äldre har definitivt påverkat de senare valen i riktning högerut. De äldre värderar begreppet moral mycket högt medan de yngre (under 35 år) istället lyfter fram ordet solidaritet.

Det är inte fel att också mäta politiken i Frankrike i termer av vänster och höger och partierna själva talar ständigt om dessa begrepp. Däremot visar det sig nu väldigt tydligt att vänstern inte stöds av de folkliga grupperna och högern av de välsituerade. Det är snarare tvärtom. Jag har tidigare skrivit om klyftan mellan eliten och folket. Förenklat skulle det innebära att de republikanska partierna, PS; centergrupperna och Sarkozys UMP står mot yttersta vänstern och yttersta högern som också kan kallas för missnöjespartier. Det är ingen fullständig beskrivning men den är bättre än att påstå att väljare med lägre inkomster röstar vänster och de välbärgade röstar höger. Den tiden tycks definitivt vara förbi. För vänstern är detta plågsamt och många väljer att inte se situationen i vitögat. Det gäller naturligtvis också för Sverige. Den våg av nationalism, främlingshat och repression i skola och inom polis- och kriminalvård har säkert företrädare i Neuilly och Östermalm men det är inte främst runt matsalsborden i de högborgerliga hemmen som den typen av reaktionära tankar dryftas

Reaktionerna på den grekiske premiärministerns Papandreoús beslut att utlysa en folkomröstning kring EU-förslaget om stödåtgärder har i Sverige och Tyskland skapat oro och förstämning. Utvecklingen har varit negativ i dag på de europeiska börserna. I Frankrike är uppfattningarna däremot delade men Sarkozy agerar tillsammans med Angela Merkel.

Grekland står i tacksamhetsskuld till EU och bör rätta in sig i ledet, godkänna EU:s och IMF:s krav och tacksamt ta emot de stödåtgärder som erbjuds. Den socialistiske grekiske premiärministern har samtidigt att ta hänsyn till en folkopinion som är öppet fientlig till nedskärningarna och som känt sig maktlösa. Det grekiska och internationella etablissemanget bär ansvaret för krisen, säger flertalet av grekerna, inte vi.

Nicolas Sarkozy har i dag på eftermiddagen krävt att stödåtgärderna ändå ska genomföras. Han agerar tillsammans med Angela Merkel. I Paris menar många bedömare att Sarkozy nu går i ledband bakom den tyska kanslern. Grekland och det grekiska folket ska tvingas till att acceptera åtgärderna om de inte självmant ställer upp på dem.

Den franska oppositionen talar förmodligen ur hjärtat och mer i takt med hur också många fransmän ser på läget. De störs av de tyska moraliska fördömandena och upplever att marknaden och hänsynslösa banker och långivare bär en större del av skulden.

Hela vänstern visar förståelse för beslutet att utlysa en folkomröstning och det gör också Marine Le Pen. Det är inte rätt att tvinga ett folk till eftergifter som de inte själva vill gå med på. En regering måste ha sitt folk med sig och kraven i alla de senaste grekiska demonstrationerna har varit att få genomföra en folkomröstning om sitt eget lands ekonomiska framtid. Alla beslut har hittills fattats över deras huvuden. Nu har äntligen, menar grekerna, deras regeringschef lyssnat på dem.

Den franska oppositionen både till höger och vänster kan vinna politiska poäng på en antitysk hållning. Sarkozy har inte råd med sådant. Han måste in i kaklet driva sin linje att samarbeta med Angela Merkel. Han är frustrerad över det samarbetet men har inget val. Ett avsteg nu och han framstår som en vindflöjel kring hela EU-projektet. Han vet också att risken har ökat att euron inte längre förblir en gemensam valuta och att vi får leva med en svårartad ekonomisk kris i Europa i flera år framåt. Samtidigt, som oppositionen tycks mena, kommer inte Grekland  under några omständigheter  att på sikt att kunna hålla sig kvar inom eurosamarbetet. Bättre då att låta dem fatta sitt eget självständiga och demokratiska beslut och göra det nu.

Lyckas Sarkozy driva igenom stödpaketet – hur det nu ska ske när folkomröstningen är planerad att genomföras först i januari – kommer han att ha trumf på hand i valrörelsen mot en vänster som i högerns ögon nu framstår som oansvarig. Men lyckas han inte – vilket är troligare – lär han ha folket emot sig ännu mer i vår än nu. Då kommer han under inga omständigheter att kunna väljas om för en ny femårsperiod.