Monthly Archives :

maj 2012

Högern inför valet till nationalförsamlingen
Högern inför valet till nationalförsamlingen 150 150 Tomas Lindbom

Valet till nationalförsamlingen, det vill säga det franska parlamentsvalet, närmar sig.Det räcker inte med en socialistisk president och en regering med socialistiska och gröna ministrar för att landets ska kunna styras. Nu måste vänstern också vinna parlamentsvalet för att Francois Hollande ska få igenom sin politik under sin mandatperiod som president fram till 2017. Högern laddar lika mycket för valet som avgörs i två omgångar, den 10 och 17 juni.

Nicolas Sarkozy har lämnat den politiska scenen. För alltid eller för en period – det vet ingen med säkerhet. Han har ingen formell roll inom högerkartellen UMP. Dess ordförande har varit och är Jean-Francois Copé. Denne är också en av de två huvudkandidaterna till att så småningom bli högerns presidentkandidat 2017. Den andre är den avgående premiärministern Francois Fillon.Men först handlar det alltså om valet till nationalförsamlingen.

Jean-Francois Copé samlar nu styrkorna för att göra ett så bra val som möjligt i juni. De flesta undersökningar pekar mot en knapp men klar vänsterseger. Osäkerheten är ändå betydande och det beror till stor del på valsystemet. Frankrike tillämpar en form av majoritetsvalsystem i enmansvalkretsar. I den första valomgången brukar alla partier och formationer ställa upp med en kandidat. De kandidater som når mer än 12.5 procent av de röstberättigade (Observera inte bara de som aktivt valt utan alla som har rätt att rösta i valkretsen och anmält detta till valnämnden) går till en andra valomgång. Segraren där blir valkretsens representant i nationalförsamlingen.

Detta valsystem öppnar för ett betydande taktiskt spel. Till skillnad från presidentvalen kan flera kandidater, ibland fyra, gå vidare till den andra omgången. Det är vanligt att en eller två kandidater drar sig tillbaka för att ge en bättre placerad kandidat bättre stöd för att undvika att den stora politiska motståndaren vinner. I förra valet, 2007, drog sig i en valkrets UMP:s kandidat tillbaka i den andra valomgången – på uppmaning av den nyvalde presidenten Sarkozy –  och stödde centerledaren Francois Bayrou som annars förmodligen hade förlorat mot den socialistiska kandidaten.

UMP har förklarat att de inte kommer att stödja Nationella Frontens kandidater om de själva inte kan vinna med sin representant i en valkrets. UMP kommer alltså inte att stödja Le Pens parti på socialisternas bekostnad. Däremot är det mer oklart hur Nationella fronten gör i förhållande till UMP. Marine Le Pen har varit något svävande i sina kommentarer hittills. Hennes strategi denna vår har annars varit att försvaga UMP . Hon röstade blankt i den andra valomgången av presidentvalet och ingen betvivlar att hon innerst inne föredrog Hollande framför Sarkozy – av taktiska skäl. Hennes mål är att knäcka UMP som valallians och därmed ge sig själv möjligheten att på sikt bli ledare för en samlad höger i Frankrike.

UMP varnar franska folket för att ett socialistiskt styre kommer att försvaga Frankrikes ekonomi och skapa oreda i Europa. Högern hoppas på så kallad cohabitation. Det är ett begrepp i den femte republiken som innebär att presidenten representerar en motsatt politisk familj mot parlamentsmajoriteten och därmed regeringen. Regeringen men inte presidenten måste ha stöd av parlamentet för att kunna sitta kvar. Högern hoppas att genom att få bilda regering kunna styra Frankrike inrikespolitiskt. En president som inte har majoritet i nationalförsamlingen brukar koncentrera sig på utrikespolitiken och vissa reformer där det går att uppnå enighet över blockgränserna.

UMP är en allians i kris. Efter Sarkozy riskerar den att bryta samman och Marine Le Pen kommer att göra allt för att påskynda utvecklingen i den riktningen. Före valet i juni gör UMP allt som står i deras makt för att bibehålla sammanhållningen. Det finns därför en chans att de går segrande ur valet. Hollandes seger var knapp i presidentvalet som var ett val mot Sarkozy. Om vänstern segrar, vilket ändå är troligare, lär många höger- och centerpolitiker lämna UMP. Några ansluter sig till en allians med Marine Le Pen. Andra söker sig till allianser i mitten.

Valet den 10 och 17 juni är alltså viktigt av flera skäl. Det avgör om Francois Hollande kan regera med majoritetsstöd i parlamentet och kan behålla sina ministrar som han precis utnämnt. Valet avgör också UMP:s framtid. Slutligen har det betydelse för vilket manöverutrymme Marine Le Pen får de närmaste åren. Med ett försvagat UMP ökar hennes möjligheter att bli en betydande oppositionsledare, kanske den ledande.

Hollande och den ekonomiska krisen
Hollande och den ekonomiska krisen 150 150 Tomas Lindbom

Francois Hollandes mandatperiod kommer att bli mycket krävande – ett bättre ord lär vara gastkramande – även om han vunnit några retoriska segrar den första veckan. Den ekonomiska krisen kommer att kräva helt andra beslut från den franska politiska ledningen än landet och Europa sett på länge. Franska folket kommer att avkrävas uppoffringar av en helt annan storleksordning än under Sarkozys era.

Francois Hollande har under sina första vecka hunnit besöka både Berlin och Washington och deltagit i G8-mötet på Camp David. Han har upprepat sitt krav på både tillväxtfrämjande åtgärder och åtstramning. Angela Merkel har muttrat men insett att det är bäst att hålla med den franske presidenten på det övergripande planet. Han har vunnit sympatier i större utsträckning än han nog själv vågade tro i valrörelsen. Men ännu har den motsträviga kanslern i Berlin inte gjort några konkreta  koncessioner och en omförhandling av finanspakten verkar inte ha funnits på agendan.

Det som förefaller hända nu är att andra frågor av betydligt allvarligare slag kommer upp på dagordningen. Sedan förra veckan har grekiska folket plockat ut 3 miljarder euro ur bankerna och helt enkelt lagt i madrassen hemma. Hur ska EU hantera denna galopperande kris i dess sydöstra hörn? Hur ska EU agera gentemot detta sargade land efter dess nyval den 18 juni? Och hur ska EU hantera en situation om detta land går i statsbankrutt? Och vad händer om ett antal spanska banker går i konkurs? Vem ska betala och hur ska Frankrike i så fall bidra?

Den nyvalda franska regeringens olika ministrar talar fortfarande om åtgärder som ska stärka fransmännens köpkraft och stärka viktiga delar av det franska samhället som till exempel skolan. Den visar vägen genom minskningen av sina löner men det  är trots allt en mer symbolisk aktion i besparande syfte.

Frågan känns verkligen angelägen: Hur länge kan den franska regeringen tala som om krisen i Europa inte på djupet också gäller Frankrike, ett land som har en skuld på närmare 90 procent av BNP. Skulden ska betalas genom vissa besparingar men framförallt genom tillväxt, har Hollande lovat i valrörelsen. Under Sarkozys sista tre månader vid makten var tillväxten 0 procent. Vem vågar tro att det i varje fall det första halvåret kommer att se bättre ut. Kanske snarare sämre. Och vilken regering överhuvudtaget klarar av att öka tillväxten  det närmaste året med en så skakig omvärld?

Hollande har de närmaste veckorna framförallt  siktet inställt på att skaffa sig en majoritet i nationalförsamlingen genom valen den 10 och 17 juni. Det är rimligt att ministrarna strör ännu lite mer socker i sina olika regeringsförslag för att vinna valet. Arbetsmarknadsministern talar om rimligheten av att höja minimilönerna. Industriministern kommer inte att ta strid mot de fackliga organisationer som kräver att han ska påverka företag som Peugeot att inte friställa någon arbetskraft.

De uppdämda behoven av förbättringar för vanligt folk i Frankrike kommer att ställa hårda krav på en socialt engagagerad regering som nu möter en europeisk kris av sällan skådat slag. Denna regering lär ha rätt när den vill möta krisen med tillväxtfrämjande åtgärder men kommer kraven på att bistå andra länder med stödpengar att döda alla goda ambitioner inom landet? Hittills har varje fransman stöttat det grekiska folket med 600 euro var. Snart lär fransmännen få en ny grekisk nota på bordet och den ska också betalas.

Det finns en aspekt av denna kris som föga diskuteras i Sverige men som är påtaglig i den franska debatten. Denna europeiska kris är och kommer att drabba flera folk i södra Europa i en sådan omfattning att den kan leda till väldiga upplopp och politiska omvälvningar. De demonstrationer som vi sett i Grekland och i Spanien är förmodligen bara början. Det kommer att påverka det franska folket som säkert också redan i höst kommer ut på gatorna för att visa sitt missnöje. Den ekonomiska krisen kan snabbt leda till mer okontrollerade politiska kriser. Det behöver inte bli så men risken är överhängande. Francois Hollande kommer att ställas inför krav på ett ledarskap som går långt utöver ekonomiska beslut om tillväxt eller åtstramning. Det handlar om att styra Europa genom en ekonomisk och politisk kris som många redan jämför med slutet av 20-talet. Då krävs ett statsmannaskap som omfattar inte bara Frankrike utan hela Europa.

Ayrault leder en jämställd röd regering med gröna prickar
Ayrault leder en jämställd röd regering med gröna prickar 150 150 Tomas Lindbom

Francois Hollandes första regering efter maktskiftet i Frankrike är en politisk regering med en dominerande profil av moderata socialister. Premiärminister Jean-Marc Ayrault leder en regering som för första gången i landets historia är helt jämställd. Exakt sjutton av de trettiofyra ministrarna är kvinnor. Ska man vara petig går det att invända att de tyngsta ministerierna tillfallit män men denna regeringskomposition är ändå ett stort framsteg i ett land som haft så svårt att ta jämställdheten på allvar. Det är också en kompetent regering av män och kvinnor i aktiv ålder. Medelåldern ligger strax under 43 år.

Spekulationerna inför utnämningen av ministrar har varit stor. Redan i tisdags utnämnde Hollande inte oväntat Jean-Marc Ayrault till sin premiärminister. Han har varit borgmästare i Nantes i många år och samtidigt ledare för socialistgruppen i nationalförsamlingen. En före detta tysklärare men som under större delen av sitt vuxna liv ägnat sig åt politik på heltid. Står Hollande nära, både personligen och i sin politiska övertygelse.

Hollande valde en trogen vän som han kan samarbeta med framför den stora utmanaren om posten, Martine Aubry. Den senare anses svår att samarbeta med. Hennes mer utpräglade vänsterprofil var en nackdel i detta sammanhang. Resulatatet i presidentvalet pekade mot att Hollande behövde en premiärminister som står närmare mitten. De grönas presidentkandidat Eva Joly misslyckades och vänstersocialisten Jean-Luc Mélanchon drog inte tillräckligt många röster.  Inför det stundande valet till nationalförsamlingen står striden om rösterna snarare på mittfältet.

“Martine Aubry är lagspelare så länge hon får leda laget”, var kommentaren igår från en av Le Figaros journalister. Hon valde att tacka nej till alla andra ministerier sedan hon fått beskedet att hon inte fick bli premiärminister. Nu kommer hon att leda partiet som dess generalsekreterare i det stundande valet. Vad som händer därefter är skrivet i stjärnorna. Hennes ställning bland partimedlemmar och sympatisörer är större än inne i partitoppen. Hon lär få nya möjligheter att skaffa sig toppositioner i framtiden. Fransk politik är ett spel med snabba omkastningar när personer överger varandra och bildar nya allianser för att nå makten. Redan efter junivalet – om socialisterna segerar – kommer en regeringsombildning. Vem vet, kanske Aubry tänker annorlunda då och accepterar ett erbjudande om ett prestigefyllt ministerium.

Laurent Fabius blev utnämnd till utrikesminister. Han har en lång karriär bakom sig sedan han utsågs som den hittills yngsta premiärministern i femte republikens historia av Francois Mitterand 1984. Nu kröner han sin politiska bana med att sätta sig i Quai d´Orsay. Hans utnämning sänder vissa märkliga signaler eftersom han drev en nej-kampanj i folkomröstningen om Maastricht 2005. Fabius står mer till vänster i partiet och stödde Aubry mot Hollande i den andra omgången av det socialistiska primärvalet. Han får därmed symbolisera bredden mot vänster i den nya regeringen.

Pierre Moscovici har varit den kanske viktigaste kuggen i Hollandes maskineri under hela valröreselsen. Det hindrade inte att han kom i en konstig mellanställning när posterna i regeringen skulle fördelas. Först var han en av kandidaterna till premiärministerposten, därefter som utrikesminister. Det gick därefter rykten om att han skulle hamna utanför regeringen. Hollande försökte i ett läge av förhandlingarna ge honom chefsrollen i Elyséepalatset vilket han vägrade. Nu blev han till slut finansminister och kommer att få slita det lilla han har kvar av sitt hår med den usla franska ekonomin. En stor utmaning för denne högt begåvade intellektuella politiker, länge närmaste man till Dominique Strauss-Kahn.

Ny inrikesminister blir Manuel Valls. Den posten har varit central under de tio år som högern haft regeringsansvaret. Nicolas Sarkozy har innehaft den flera år innan han blev president. Senaste inrikesministern var den hårdföre Claude Guéant. Inrikesministern har det yttersta ansvaret för polisverksamheten och för den heta frågan om utvisning av invandrare. Manuel Valls är borgmästare i Evry som är en av problemförorterna utanför Paris. Han är känd som den  av socialisternas ledare som hårdast driver en repressiv linje. Samtidigt håller han en klar rågång mot den typen av överträdelser som gjorts under Sarkozys tid som president. Han kommer att ha polisens öra samtidigt som han lär undvika främst den provocerande invandrarfientliga retorik som förekommit under det senaste decenniet.

Några andra iakttagelser kring personerna i den nya regeringen: Vincent Peillon blir ny utbildningsminister och ska förverkliga Hollandes löfte om 60 000 nya lärartjänster under den kommande femårsperioden. Filosofen Alain Touraines dotter Marisol har utnämnts till socialminister. Arnaud Montebourg, bråkstaken i socialistpartiet och en av vänsterfalangens främsta företrädare, blir ny minister för att lyfta produktionen (!) i landet. Arbetsmarknadsminister blir en annan av Hollandes lojala vänner, Michel Sapin. En annan av regeringens många högutbildade ledamöter, socialisten Nicole Bricq, knep miljöministeriet framför näsan på de grönas ledare Cécile Duflot som får nöja sig med en mindre anspråksfull post. Kulturen går till en av de många yngre duktiga socialisterna, Aurelie Filipetti. Najat Vallaud-Belkacem blir jämställdhetsminister och talesperson för regeringen. Belkacem är en annan av de yngre kvinnorna som spås en lysande framtid inom politiken. Justitieminister blir Christiane Taubira som för övrigt ställde upp som presidentkandidat 2002 och då blev ett attraktivt alternativt namn för många yngre vänsterväljare.

Den nya regeringen sitter bara säkert fram till valet till nationalförsamlingen i juni. Det är en regering som ska vinna valet. Den kallas för en kämpande regering. En politisk regering. Ledamöterna är alla drivna politiker som kan ta debatterna och inspirera väljarna på torgmöten runt om i landet. De flesta av dem har också egna valkretsar att kämpa i och vinna.

Denna regering skiljer sig på några punkter från Sarkozys  regeringar. Hollandes regering består mer av representanter från statsförvaltningen och de elitskolorna (grandes écoles). Det vimlar av intellektuella och bokligt bildade personer men knappast någon från näringslivet, ingen heller med facklig bakgrund. I Sarkozys regering fanns mer balans mellan stat och näringsliv. Denna regering har också en smalare politisk bas än särskilt Sarkozys första regering som hade  en stor bredd av representanter från vänster till höger. I Hollandes regering är nästan alla socialister och med stark tyngdpunkt på partiets mitt och på dess högerflygel.

Hollandes första vecka som president
Hollandes första vecka som president 150 150 Tomas Lindbom

Francois Hollande har inte vilat på hanen under sin första vecka efter valet men allt förändras ändå på tisdag när han formellt blir Frankrikes sjunde president under den så kallade femte republiken, grundad 1958 av General de Gaulle.

Den första veckan efter valet är Hollande fortfarande en vanlig fransman. Hans medarbetare tilltalar honom med du och med förnamn. Han stannar upp och pratar med grannar i huset i Paris där han bor. Från och med tisdag tilltalas han av alla som “Monsieur le Président” och ingen lär säga du längre utom i väldigt informella sammanhang. Och de informella sammanhangen lär bli ganska få. En fransk president är som en kunglig person. Nicolas Sarkozy försökte tona ner det kungliga och fick kritik av fransmännen för det. Hollande lär bli mer formell och mer konungslig trots sin socialistiska övertygelse. Så märkligt för en svensk iakttagare av den franska politiska traditionen.

På tisdag övertar Hollande ämbetet från sin företrädare. Hans första dag blir till en början formell. Han svär eden vid Elyséepalatset klockan 10. Han lägger sedan ner en krans på den okände soldatens grav under triumfbågen på Place Charles de Gaulle och besöker några institut i Paris för att hedra framstående fransmän och fransyskor. Han kommer också under tisdagen meddela vem som blir landets premiärminister

Redan under  eftermiddagen flyger han till Berlin för en arbetsmiddag i Berlin med Angela Merkel. Detta möte ser hela Europa framemot även om allt talar för att inget dramatiskt kommer att hända under denna första officiella sammankomst dem emellan.

På onsdagen presenterar Hollande hela regeringen. På fredag morgon träffar han Barack Obama i Vita huset och beger sig sedan direkt till Camp David på G8-mötet.

Franska politiska bedömare tror att Hollandes smekmånad som president blir mycket kort. Han kommer att granskas kritiskt redan under sin första vecka. Han har ändå allt intresse av att fortsätta att balansera mellan skilda åsiktsriktningar  i väljarkåren som han gjorde så skickligt under den gångna valrörelsen. Nu stundar valen till nationalförsamlingen den 10 och 17 juni och helst ska väljarna rösta vänster i samma utsträckning som i presidentvalet. Gör väljarna det kommer Hollande att ha den majoritet i parlamentet som han behöver för att under sina fem år som president kunna genomdriva sin politik. Alltså: Inga dramatiska utspel från hans sida under den första månaden för att inte riskera negativa förändringar i stödet för hans politiska meningsfränder.

Greklandskrisen skulle kunna hota en lugn valrörelse i  Frankrike men den risken avvärjs om grekerna går till nytt val i juni. De övriga europeiska ledarna, bland annat de tyska, kommer också att avvakta. Flera signaler från den europeiska centralbanken och liberala politiska ledare i Europa visar på en viss attitydförändring i Hollandes riktning när det gäller stimulans av ekonomin. Dessa signaler ska inte övertolkas i den franska presidentens favör men de lugnar honom och socialistpartiet tillsvidare. Hollande behöver inte oroa sig för att han redan i valrörelsen inför junivalet tvingas erkänna att hans Europapolitik stött på avgörande motstånd och måste ifrågasättas inför hemmaopinionen.

Hollande kommer att granskas. Han tillträder i en svår kris i Frankrike och i Europa. Hans mandatperiod kommer att bli tuff i alla händelser. Men han har ändå chansen att behålla populariteten för sig och för sitt parti åtminstone över valen till nationalförsamlingen. Utan majoritet där blir hela hans uppdrag åren framöver  till stor del omöjligt att genomföra.

Ny bygger Hollande ett nytt lag
Ny bygger Hollande ett nytt lag 150 150 Tomas Lindbom

Den politiska temperaturen har möjligen dalat ett par grader efter valet i söndags men knappast mer. Nu väntar skiftet mellan avgående och tillträdande president i Elyséepalatset och en spännande regeringsbildning. Dessutom ökar intresset för Hollandes första månad som president fram till de avgörande valen till nationalförsamlingen i juni då det avgörs om han får en majoritet med sig bland de folkvalda eller om han snabbt måste byta ut sin nya vänsterregering mot en nygammal högerministär.

Den 15 maj tillträder Francois Hollande. Han kommer samma dag att tillkännage vem som blir hans premiärminister och som kommer att leda regeringen, i första hand fram till valet till nationalförsamlingen. Det spekuleras förstås ivrigt om vem som blir den nya premiärministern. Två heta namn och två outsiders finns på listan.

Eftersom valet inte blev en katastrof för Nicolas Sarkozy och eftersom Hollandes försprång till vänstersocialisten Jean-Luc Mélanchon blev ganska stort i den första valomgången räknas Jean-Marc Ayrault som främste favorit till posten. Ayrault är socialisternas gruppledare i nationalförsamlingen. Han är också borgmästare i staden Nantes. Ayrault är en av Hollandes gamla trotjänare. Han står snarare till höger än vänster inom partiet. Han är en stabil om än okarismatisk person. En annan fördel med Ayrault anses vara att han tidigare var gymnasielärare i tyska. Han kommer att ha glädje av sina språkkunskaper i mötena med Angela Merkel och hennes tyska ledning.

Martine Aubry är också ett hett namn. Hon anses stå mer till vänster och engagerar sig mer i miljöfrågor. Hon har de senaste åren varit partiets generalsekreterare och i den roll skapade hon uppgörelsen med de gröna om ett gemensamt miljöprogram och om samverkan i det kommande valet till nationalförsamlingen. Hon lär ha mycket goda relationer till sin motsvarighet i det gröna partiet, Cecile Duflot som för övrigt har en god möjlighet att ta plats i den nya regeringen. Aubry hade varit ett ännu hetare namn om Jean-Luc Mélanchon fått en högre procentandel i första presidentvalomgången. Nu kan Hollande möjligen tänka sig att Aubry passar bättre i en annan roll. Hon har själv tidigare sagt att hon är intresserad av kulturfrågorna, ett viktigt område i Frankrike.

Två outsiders är Pierre Moscovici och Manuel Valls. Moscovici tillhörde tidigare gruppen kring Dominique Strauss-Kahn och står till höger i partiet. Han är en typisk fransk toppolitiker med de allra bästa skolorna bakom sig och en lång karriär inom politiken, bland annat som Europaminister under Jospins regering 19997-2002. Moscovici har lett staben kring Hollande genom hela valrörelsen och kan möjligen passa bättre som högste rådgivare åt Hollande i Elyséepalatset men utan ministerpost.

Manuel Valls tillhör också högerfalangen inom partiet. Han har varit kommunikationsansvarig under valrörelsen och sett till att alltid finnas i närheten av Hollande och påminna denne om sin förträfflighet. Valls är borgmästare i en av Paris tuffa förorter. Han skulle också kunna passa som inrikesminister med ansvar för polisen och för kampen mot brottsligheten. En duktig yngre politiker med tydligt sikte upp mot toppen.

Kanske blir det någon av dessa fyra eller någon annan. Mycket beror på det politiska läget och vem som då passar bäst. Utrikesministerposten bör gå till Laurent Fabius, tidigare premiärminister under Francois Mitterand. Fabius är en äldre slipad politiker – en god representant för det som i Frankrike kallas för kaviarvänstern; en kaviar som kommer från Iran eller Ryssland, inte från Abba med den blonda pojken Kalle på tuben.

Fortfarande är det mest spekulationer om vem som ska få olika poster i regeringen. Troligen låter Hollande några gröna ministrar ingå i den. Däremot är det inte aktuellt med vänstersocialister och kommunister och inte heller med någon breddning mot Francois Bayrous mittenparti Modem.

Francois Hollande sitter redan i möten med olika företrädare för EU. Krisen i Grekland spelar en viktig roll för hur han nu vill gå vidare med sitt förslag om stimulansåtgärder i ekonomin och en omförhandling av EU:s finanspakt. Redan dagen efter presidentinstallationen åker han till Berlin för det första officiella mötet med Angela Merkel. Det förefaller som om flera EU-länder, bland annat krisländerna i södra Europa nu sätter sitt hopp till att Hollande kan ge dem en viss lindring i sparbetingelserna. Det är ingen vågad gissning att Hollande redan före sommaren kommer att dras in i en europeisk ekonomisk kris som blir större än den som världen upplevde efter Lehman Brothers konkurs 2008. Han lär arbeta från tidig morgon till sen kväll denna vecka för att på bästa sätt klara sitt övertagande av makten i Frankrike. Han lär behöva det. Europa  skakar för närvarande i sina grundvalar.

  • 1
  • 2