Monthly Archives :

oktober 2012

Hollande fick en lugn partikongress i socialistpartiet
Hollande fick en lugn partikongress i socialistpartiet 150 150 Tomas Lindbom

I helgen har socialistpartiet haft kongress i Toulouse i södra Frankrike. Den genomfördes under ordnade former. Socialistkongresser kan vara starkt konfliktuella för att inte säga kaotiska. Nu sitter partiet i regeringen och det finns många köttgrytor att hänga runt för alla makthungriga socialister. Risken för uppenbara myterier är inte överhängande för tillfället.

PS har valt en ny generalsekreterare. Det blev Harem Désir, den tidigare ledaren för SOS Racisme och senast biträdande generalsekreterare under Martine Aubry. Désir var Hollandes man för posten som partiets ledare. Hans enda utmanare var Jean-Christophe Cambadélis, som ursprungligen stöddes av Martine Aubry, men som drog sig självmant tillbaka när han såg att hela den nuvarande ledningen inom partiet ville ha Désir som generalsekreterare.

De interna striderna inom PS har från tid till annan varit hårda. Efter Lionel Jospins nesliga tredjeplats – slagen av Jean-Marie Le Pen – i presidentvalet 2002 utbröt ett rosornas krig som pågått fram till dess att Francois Hollande förra hösten stod som slutlig segrare i de egna primärvalen om presidentkandidatposten.

Samtidigt finns det tydliga motsättningar inom partiet. De flesta konflikter handlar mer om personstrider än om sakpolitiska skillnader. Värderingsmässigt går det att i dag urskilja två grupper; en vänsterflygel och en socialdemokratisk falang. Den senare företräds av de flesta tunga namnen inom partiet. Dessa personer har inte alltid varit socialdemokrater. Tvärtom har denna grupp tidigare uppfattades som alltför liberal och mötts med misstro från de flesta. Francois Hollande har knappast varit socialdemokrat längre än de senaste två åren. Tidigare var han en traditionell fransk socialist som trodde starkt på staten och misstrodde en friare marknadsekonomi. Den tunga ledaren för den gamla mindre socialdemokratiska falangen var Dominique Strauss-Kahn med sina närmaste trogna, Pierre Moscovici, i dag finansminister, och Jean-Christophe Cambadélis som nu märkligt nog stöddes av Martine Aubry i kampen om posten som partiets generalsekreterare  – den senare snarare i opposition mot socialdemokratin.

Den socialdemokratiska falangen har nu blivit stor och mäktig i partiet och det visar att även de franska socialisterna nu accepterat att lägga sig i mitten av det politiska fältet, precis som det tyska SPD och de skandinaviska socialdemokratiska partierna. Partikongressen visade en påfallande enighet på denna punkt. Kongressen accepterar i sin majoritet den mittenpolitik som dess regering under den tyskorienterade och pragmatiske premiärministern Jean-Marc Ayrault.

Det finns också en vänsterfalang som är starkare bland partiaktiva ute i landet än i regeringen och partiets ledning.De tyngsta namnen är industriministern Arnaud Montebourg och Martine Aubrys förtrogna, Benoit Hamon, också minister.  Montebourg har en stark personlighet och lär komma att stöta sig med sina regeringskollegor flera gånger under mandatperioden. Han tror mer på statens rätt att ingripa i näringspolitiken, är mer av en nationalist och också mer EU-kritisk än de flesta av sina kollegor.

Martine Aubry gjorde ett bejublat tal på kongressen. Många bedömare säger att det var hennes bästa tal någonsin. Hon hoppas säkert själv att hon så småningom ska kunna inkarnera hopp hos alla de egna partiaktiva och väljare som i takt med att regeringens krispolitik kommer att göra alltmer ont i människor och pressa deras levnadsvillkor ytterligare nedåt. Det talas redan om att hon har goda chanser att efterträda Ayrault som premiärminister efter lokalvalen 2014. Det är en utnämning som i så fall görs utan nämnvärd förtjusning av landets president. För närvarande saknar hon helt uppdrag inom rikspolitiken och ägnar sig helt åt sin roll som borgmästare i Lille.

Harem Désir, den nye generalsekreteraren, har som uppgift att hålla ordning på partiet och alla partiarbetare på gott humör i en tid när missnöjet över den ekonomiska krisen garanterat kommer att växa. Han har också uppdraget att låta partiet vara en plantskola för nya talanger som på sikt ska efterträda en del av de äldre i ledningen. Désir är en samarbetsman som genom sin bakgrund i SOS Racisme också kan tala till vänsterfalangen. Hans mandat är ändå givet av den socialdemokratiska majoriteten inom partiet. Han är deras man och han sitter kvar så länge som han har Hollandes stöd.

Minnet från abortdebatten kommer tillbaka
Minnet från abortdebatten kommer tillbaka 150 150 Tomas Lindbom

I dag har france 2, den främsta av de statliga tevekanalerna i Frankrike, visat ett reportage från abortdebatten fram till beslutet om fri abort 1974. Det är ett gott val av tema denna söndag nu när debatten om äktenskap för homosexuella rasar inför en kommande behandling av ett regeringsförslag i parlamentet.

Abortdebatten var livlig, sårig och högljudd i många länder under 60- och 70-talen. Frankrike var inget undantag. Reportaget i france 2 direkt efter 13-nyheterna i dag visar vilka djupa sprickor som fanns i samhället i denna fråga. Kvinnor aborterade under vedervärdiga förhållanden i lägenheter på stan med abortörer som inte var utbildade och med i vissa fall svårartade skador som följd. Andra kvinnor reste utomlands till länder som då i början på 70-talet redan hade en liberalare lagstiftning.

Reportaget visar hur en flicka på 16 år ställs inför rätten därför att hon gjort abort i början av 70-talet. Det var en av de stora politiska rättegångarna där hennes advokat, den kända människorättsaktivisten Gisèle Halimi, lyckades få ett starkt genomslag i medierna kring frågan tack vare denna rättegång. Flickan friades men inte mamman som dömdes till böter för medhjälp till aborten.

Trycket i samhället, från många kvinnor men även en hel del radikala män, drev till slut fram en lagändring. Den nyvalde liberale presidenten Valéry Giscard d´Estaing (1974-81) tog initiativet till denna lagändring. Den stora insatsen att genomdriva den i parlamentet gjordes av hans familjeminister Simone Veil. Det är mäktigt och på samma gång skrämmande att nu nästan trettio år senare se bilderna från den franska nationalförsamlingen. I tre dagar och tre nätter pågick debatten. Simone Veil talade till en församling bestående av nästan hundra procent män och ett delvis stort motstånd från hennes egen majoritet, center och höger. Yttranden där lagförslaget jämfördes med nazismens våldsdåd i Tyskland. Dessa ord utslungades av personer som var väl medvetna om Veils judiska börd och att hon förlorat hälften av sin släkt i utrotningslägren under andra världskriget. Till slut gick ändå förslaget igenom.

I dagarna växer debatten i Frankrike kring frågan om samkönade äktenskap. Socialistregeringen har lovat att genomdriva en lag som ger homosexuella rätten att gifta sig och adoptera. Motståndarna samlar sig till strid. Tonläget skruvas upp. Katolska kyrkan engagerar sig. Psykiatriker lyfts fram i teve. Hela högeroppositionen går till frontalangrepp mot förslaget. Frågan är hur urvattnat det kommer att bli innan beslut fattas i nationalförsamlingen och i senaten. Känslan finns att regeringen inte riktigt vågar stå fast vid alla de löften som Francois Hollande gav i valrörelsen.

Det märkliga är att motståndarna ges mer utrymme i de samtalsprogram som jag hunnit se. Tre av fyra i de två senaste debatterna har varit motståndare till lagen. Det är också mycket typiskt för fransk debattordning att debatten på båda sidor sköts av människor som inte själva är homosexuella och drömmer om att få denna rättighet. Det talas inte med homosexuella utan om. Det sker på samma sätt som när vita män i Paris innerstad diskuterar förortsfrågan och rasismen. Eller som när 95 procent män i nationalförsamlingen diskuterade abortfrågan 1974 och fattade beslut i en fråga som särskilt berörde kvinnor.

Frankrike och lagen om äktenskap för alla
Frankrike och lagen om äktenskap för alla 150 150 Tomas Lindbom

I nästa vecka kommer den franska regeringen att behandla ett förslag till lagändring kring äktenskap och adoption. Rättigheten för homosexuella par att gifta sig och att adoptera kommer med säkerhet att presenteras för de lagstiftande församlingarna i vinter. Däremot lär frågan om assisterad befruktning skjutas på framtiden.

Debatten om äktenskap för alla är redan i gång i Frankrike. Skiljelinjerna mellan höger och vänster är de traditionella när det gäller den här typen av frågor. Långsamt men tydligt har opinionen under senare år förändrats hos allmänheten i riktning mot ökad förståelse för de homosexuellas rättigheter och att dessa rättigheter  måste ses som en del av de grundläggande mänskliga rättigheterna i ett demokratiskt samhälle. Motståndet hittar istället nya positioner för att stoppa så mycket som möjligt av reformförslagen. Hettan i diskussionen är lika stark i dag som när PACS infördes för tio år sedan, ett slags sambolagstiftning som för övrigt visat sig i större utsträckning ha utnyttjats av heterosexuella par.

Justitieministern Christiane Toubira lägger ett förslag vars innehåll i stora drag läckt ut till media men som blir officiellt vid regeringsmötet den 31 oktober. Hon följer President Hollandes vallöfte om äktenskap för alla och rätt till adoption för homosexuella men skjuter frågan om assisterad befruktning på framtiden. Hennes förslag lär stödjas av premiärministern, Jean-Marc Ayrault.

Toubira och Ayrault avviker alltså på en avgörande punkt från Hollandes hållning före valet. Orsakerna lär vara två. Dels är de inte själva helt övertygade om att assisterad befruktning är en bra reform. Dels är de rädda för att alltför starkt provocera konservativa krafter i samhället och inte minst ledamöter i nationalförsamlingen i det egna partiet. Det är känt att inte alla socialister ser homosexuellas ökade rättigheter som en prioriterad fråga och att alltför långt gångna reformförslag kan ytterligare minska regeringens popularitet i befolkningen.

Den offentliga debatten kretsar i dag kring frågan om assisterad befruktning. Landets kristdemokratiska företrädare – en del av den gamla majoriteten i UMP – och lobbygrupper som talar i barnens namn, i familjernas namn riktar in sin huvudkritik mot det som de ser som en fara med att nyfödda barn inte kan identifiera sig med både en pappa och en mamma. Dessa kritiska grupper har steg för steg lämnat positionen att det skulle vara en katastrof för barn att växa upp med två pappor eller två mammor. Däremot tycker de inte heller att det är önskvärt. Högeroppositionen i nationalförsamlingen kommer sannolikt att rösta nej till regeringens proposition. Nu handlar det mer för de konservativa om att argumentera kring hoten som reformen utgör för de riktigt små barnen. De kritiska företrädarna lyfter fram psykologiska studier som ska visa på risker med att nyfödda inte kan naturligt identifiera sig med en mamma och en pappa.

Frågan om homosexuellas rätt att bli behandlade juridiskt på samma grunder som heterosexuella är förstås en snårskog av fördomar och av fakta som bygger på värderingar, förankrade i religion, kultur och historia. Det är lätt att gå bort sig i debatterna om man inte inser att i grunden finns det i Frankrike i huvudsak två olika synsätt som påverkar synen på familjelagstiftningen; en religiöst inspirerad och konservativ hållning och en mer individuell och sekulär.

De konservativa debattörerna hoppas att deras delvis reviderade  position i debatten kommer att väcka genklang hos allmänheten. I dag säger sig flertalet fransmän vara positiva till äktenskap för alla. Men tveksamheten kring adoption och assisterad befruktning är fortfarande utbredd bland vanligt folk. De konservativa hoppas säkert också att regeringen kommer att göra ännu fler anpassningar av sitt förslag innan det slutligen blir föremål för omröstning i parlamentet.

De opinionsgrupper som stöder reformen i den form som presentades av Francois Hollande före valet är redan besvikna på att regeringen lär lyfta ut assisterad befruktning ur sitt lagstiftningspaket.De misstänker att främst justitieministern är för ängslig och möjligen för tveksam till reformen. Det är begripligt med denna besvikelse. Debatten som den förs just nu i Frankrike visar också att landet fortfarande präglas av gamla religiöst inspirerade föreställningar trots att landet i sin konstitution går i täten i Europa med att vara sekulär. En motsägelse som är märklig och som dessutom hindrar många människor i landet från att åtnjuta samma mänskliga rättigheter som för andra är självklara.

Sarkozy i skägg sågar de andra
Sarkozy i skägg sågar de andra 150 150 Tomas Lindbom

Gamla presidenter intresserar det franska folket och särskilt journalisterna. Nicolas Sarkozy i särskild hög grad eftersom han är spontan med uttalanden och tillräckligt ung och vital för att ha en framtid – även som president igen. Han har bara genomfört en period i Elyséepalatset och skulle kunna väljas om för en ny femårsperiod.

Tidningen Le Nouvel Observateur har ägnat en del av sitt senaste nummer åt Sarkozy. Vad gör han, vad tänker han och vad säger han? Han måste säga i detta läge direkt efter valförlusten att han inte tänker kandidera som president igen. Något annat skulle uppskattas som märkligt. Men ändå förefaller han, enligt tidningen och enligt många bedömare, ha funderingar på en come back. Han har ännu fem månader efter valet inget vettigt för sig. Han reser till rika vänner runt om i världen och deltar i magnifika fester.

Den förre presidenten försöker undvika att säga vad han tycker om sin efterträdare men han har svårt att hålla tand för tunga. Om den nye presidenten Francois Hollande är han helt öppen. “Han är faktiskt mer katastrofal än jag till och med trodde”, är hans kommentar. Om sina egna efterträdare, de två herrar som slåss om ordförandeposten i UMP, Francois Fillon och Jean-Francoi Copé, blir det enligt journalister mest tydliga markeringar med olika delar av ansiktet. Han höjer ögonbryn. himlar med ögonen, fyller kinderna med luft och så vidare. Alla vet också vad han tidigare sagt om Fillon. “Han har ingen stake”. “Han är bara en “bourgeois de Sarthes”, det vill säga en person som tillhör den prydliga försiktiga borgarklassen i landsorten. Copé driver nu den interna kampen om makten över partiet med argumentet att han är en ny Sarkozy. Det verkar inte heller imponera på den förre presidenten. Ingen, enligt honom, har höjd och vingbredd att ta över landet.

Sarkozy måste snart ta för sig något att göra. Han kan inte ägna fyra år till åt glamorösa fester och sedan återvända som efterlängtad presidentkandidat för UMP. Det är också möjligt att han verkligen inte vill komma tillbaka. Det finns trots allt en längtan inne i partiet efter honom. Kontroversiell men ändå en person som sätter känslor i brand och väcker drömmer hos många på högerkanten.

Kanske blir det som förra ministern Roselyn Bachelot säger om sin favoritledare som under de senaste veckorna skaffat sig skägg: “Nu har Sarkozy skägg. Det betyder att han inte lägger sig i den interna striden om makten i partiet utan ägnar sig åt sitt privata liv.” Hennes slutsats blir därför: När han en dag rakar av sig skägget igen är han beredd att ta ansvar för landet på nytt.

Inrikesministern populärast hos franska folket
Inrikesministern populärast hos franska folket 150 150 Tomas Lindbom

Manuel Valls heter han, Frankrikes inrikesminister som nu också i undersökningarna visar sig vara regeringens trumfkort. Ung, vital och tuff. Han sätter hårt mot hårt mot brottsligar och slänger ut romer. Utan att be om ursäkt.

Den franska regeringen och president Francois Hollande går kräftgång i opinionen. Hollande ligger nu på 41 procent i popularitet mot 54 i juli månad. Lika illa är det för premiärministern. Han har också sjunkit med 13 procent under samma period, men från en högre nivå, 62 procent ner till 49. Det franska folket verkar ha förlorat en del av förtroendet för regeringen. Folket väntar sig inga resultat än i form av minskad arbetslöshet eller tillväxt i ekonomin. Men kritiken formuleras som en ökad skepsis mot regeringens handlingskraft och brist på ledarskap hos Hollande och hans premiärminister. Vidare är missnöjet stort med skattereformen som presenterats. Den slår mot hushållen och många inom den lägre medelklassen tror – delvis på felaktiga grunder – att de är drabbade av skattehöjningar.

Socialistpartiet förlorar väljare i den lägre medelklassen och arbetarna. Väljare som tenderar att gå till vänsteroppositionen och till Nationella Fronten. Om det vore val i dag och Sarkozy var utmanaren till Hollande skulle Sarkozy vinna med 49 procent mot 46, enligt en mätning.

Manuel Valls däremot är på andra plats bland socialistväljarnas favoriter, före Francois Hollande och bara besegrad av en annan socialist, Paris borgmästare Bertrand Delanouë. Bland högerns väljare – de som röstade på Sarkozy och UMP i valet, ligger Valls på femte plats i popularitetsligan, en remarkabelt hög placering.

Valls är populär därför att han inte behöver stå till svars för den ekonomiska åtstramningspolitiken. Han ägnar sig åt det område där många väljare, både till vänster och höger, tror att lösningen på viktiga samhällsproblem står att finna, kampen mot brottsligheten och en stramare invandringspolitik. Valls har använt sig av ett förhållandevis tufft språkbruk för att komma från en socialist, om än på dess yttersta högerflygel. Han har markerat tydligt vilka muslimer som är acceptabla i landet – de som ställer upp för republikens grundvärderingar – och vilka som inte är välkomna. Han avvisade romer från landet av samma tveksamma skäl som tidigare Sarkozy och hans inrikesministrar. Claude Guéant, den siste i raden av inrikesministrar under Sarkozys tid har applåderat Valls men också konstaterat att denne man är ensam i regeringen om att hålla en fast linje kring brottslighet och invandring.

Nu är det inte så. Denna socialistregering driver en helt annan politik än den som leddes av Lionel Jospin för tio år sedan. Den har att bekämpa en ekonomisk kris som inte givit utrymme för några angenäma reformer för vanligt folk. Den regerar i en tid när tron på repressionens roll för ordning och harmoni i samhället  dominerar i opinionen. Den regerar i en tid när den sekulära staten alltmer är detsamma som en antimuslimsk stat. Det är svårt att driva en generös politik mot invandrare och det är svårt att hävda att sociala reformer och preventivt arbete i förorterna är viktigare än repression när opinionen å det kraftigaste säger emot.

Det spekuleras redan i om Manuel Valls blir näste premiärminister i Frankrike. Han har på kort tid tagit stor plats i regeringen. Han syns dagligen i media och han är populär i alla politiska kretsar. Kanske kommer även en dag för honom när hans politiska förslag stöter på problem och hans lösningar inte är tillräckliga. Det kommer säkert också en dag när Hollande ger honom en roll i regeringen där han måste ta ansvar för att lösa den ekonomiska krisen. Då lär hans popularitetssiffror falla snabbt.

  • 1
  • 2