Monthly Archives :

maj 2013

Högern ett år efter presidentvalet
Högern ett år efter presidentvalet 150 150 Tomas Lindbom

Förre presidenten Nicolas Sarkozy joggar lika intensivt som vanligt på sin närmast dagliga runda i Parc Monceau. Han ger intryck av att vara samma person som under presidentåren; överenergisk, målmedveten och makthungrig. Han har sagt att han nu efter valförlusten ska tjäna pengar istället för att syssla med politik men tydligen verkar det offentliga livet med kampen om Frankrikes högsta ämbete vara det som lockar honom mest. Frågan är om han helt enkelt kan avstå från att på nytt ge sig in i kampen om presidentposten 2017.

Högern ett år efter presidentvalet uppvisar ett skrynkligt ansikte. Ingen självskriven ledare, inget program och konflikter både internt om makten och om inriktningen av politiken. Jean-Francois Copé är tillförordnad generalsekreterare i UMP i väntan på nytt val i höst. Samtidigt står det inte helt klart om detta val verkligen kommer att äga rum. Copés utmanare i det val som slutade med dött lopp i vintras, förre premiärministern Francois Fillon, ger oklara signaler om hur han vill lansera sig själv inför presidenvalet 2017. Först ville han kandidera som borgmästare i Paris vid valet nästa år. Han drog sig ur och koncentrerade sig på striden om partiets högsta post. Nu verkar det som om han ens söker kandidera till de primärval om presidentkandidaturen som UMP ska hålla 2016. Han verkar tro att det är möjligt för honom att komma in från sidan och ta rollen direkt som Hollandes utmanare 2017.

De yngre politikerna i partiet, Nathalie Kosciusko-Morizet, som kandiderar till borgmästarposten i Paris och Laurent Wauquiez som nu är vice ordförande i UMP kämpar fortfarande i skuggan av Fillon och  Copé. Partiet har svårt att förnya sig och konkret visa ett nytt ansikte för väljarna. Den smutsiga striden om generalsekreterarposten förra året gynnar inte UMP. Väljarna ser skeptiskt på både Fillon och Copé, ingen av dem lär på lång tid riktigt kunna tvätta av sig stämpeln som makthungriga och opålitliga politiker. Men partiapparaten verkar inte klara av att lansera ett fräscht, nytt namn som kan ena partiet och ge det en modernare profil.

Nicolas Sarkozy är en viktig orsak till att partiet har svårt att moderniseras. Han inger på ett märkligt sätt hopp hos många av de partiaktiva. Förra veckan visade France Television en lång dokumentär om Sarkozys liv och främst de fem åren i Elyséepalatset. Väljarna påmindes då åter om hans krokiga väg under sin mandatperiod. Han blandade och gav. En politiker med karisma men utan program framträdde tydligt. En politiker som bygger på handling men inte på idéer. Han var och är en man som du aldrig kan lita på när det gäller politikens innehåll.

Dokumentären påminde också tittarna om hur svårt det måste ha varit att arbeta i hans närhet. Rådgivarna i Elyséepalatset och minstrarna i regeringen var alla beroende av hans åsikter och utspel. De kunde aldrig lita på att han följde ett program som regeringen kunde enas kring. Titt som tätt körde han över både sina egna tidigare uttalanden och sina ministrars genom snabba, oväntade utspel.

Vi påmindes i dokumentären om hur Sarkozy 2007 bildade en regering med flera uttalade vänsterpersoner som utrikesministern Bernard Kouchner och förortsministern Fadela Amara, ledaren för  den antirasistiska organisationen Ni putes ni soumises. Dokumentären påminde oss lika mycket om hur han från 2009 och särskilt i valrörelsen 2012 drev en närmast främlingsfientlig politik. Då hade inte bara alla vänstersinnade ministrar försvunnit ur regeringen. Han hade tagit till sig Patrick Buisson som sin främsta rådgivare. Buisson, en man som under många år spelade en viktig roll i de högerextrema kretsarna och som aldrig svikit sina nationella och starkt värdekonservativa rötter.

UMP befinner sig ett år efter valet i ett tillstånd av förvirring. Ingen ledare och därför heller inget program. Franska partier styrs från toppen.Ledaren formar programmet. Copé fullföljer i stor utsträckning Sarkozys linje. Hård i invandringsfrågor , konservativ i värdefrågor och relativt liberal i ekonomiska frågor. Francois Fillon står för en äldre, social och katolsk konservatism kopplad med en sparsam hållning i ekonomiska frågor. Fillon är den som starkast försvarar Angela Merkel. Nathalie Kosiusko-Morizet skulle om hon blev partiets ledare vrida det mot en något mer moderat och modernt urban inriktning. Hon hade troligen inte haft något emot om UMP röstat för regeringens lag om samkönade äktenskap.

UMP:s aktiva kader tycks alltmer fjärma sig från det moderna Frankrike. Sarkozy gav genom sin vitalitet ett visst hopp 2007. Det skulle vara möjligt att hålla ihop ett parti som styrs med många föråldrade värderingar men som samtidigt drömmer om att locka väljare från den unga generationen. Den drömmen försöker många hålla vid liv. Väljarna lär inte ta risken att rösta fram Sarkozy en gång till. Ställer han upp 2017 är det kanske istället dödsstöten inte bara för honom utan för hela partiet. UMP lär inte heller få tillräckligt genomslag i folkopinionen om partiet lanserar Fillon eller Copé 2017. De är redan förbrukade som trovärdiga ledare i landet. Då återstår den yngre generationen med till exempel Nathalie Kosciusko-Morizet. Hon kommer sannolikt inte att få stöd av partiapparaten och av partiets högerflygel. Läget är alltså bekymmersamt för UMP och dess framtid.

Det finns en spelare till som komplicerar förhållandet för UMP; Marine Le Pen. Till henne och hennes roll återkommer jag i ett senare blogginlägg.

Svagt med starka ledare inom franska vänstern
Svagt med starka ledare inom franska vänstern 150 150 Tomas Lindbom

Francois Hollande tappar i alla opinionsmätningar och har nu bara stöd av var fjärde fransk väljare. Det är magert också runtomkring honom. Ingen i regeringen träder fram på allvar men möjligen finns det en kvinna i kulissen, beredd till ett återinträde i storpolitiken.

Frankrike behöver flera ledare för att fylla de tyngsta posterna inom politiken. Det gäller för varje större parti att ha en kandidat till presidentposten och en eller två som under ett femårsmandat kan iklä sig rollen som regeringschef, det vill säga premiärminister.

Få bedömare trodde att Francois Hollande skulle bli president. Han har alltid setts som en partigängare. Duglig och smidig, skicklig att nå kompromisser men inte den karaktär som kan företräda hela folket och stå över partierna i den mening som ligger i femte republikens presidentämbete.

Hollande blev president i ett läge när Frankrike sökte en mindre karismatisk ledartyp efter Sarkozy. Efter ett år söker Frankrike åter en ledare med större vingbredd. Men vilka skulle kunna ta Hollandes plats inom vänstern? Svaret är: Ingen. Det är inte troligt att socialistpartiet vill öppna för primärval inför presidentvalet 2017. Hollande kommer – om han vill – att ostört söka omval.

Däremot behöver socialistpartiet hitta kandidater till premiärministerposten och på sikt kandidater som kan axla presidentposten. Det är ett faktum att männen och kvinnorna i regeringen har varit påfallande bleka. De har bundits upp av den ekonomiska krisen. Ministrarna har lite utrymme för reformer. De förvaltar eller bidrar till nedskärningar inom sina respektive fackdepartement.

Manuel Valls är i dag den populäraste av socialisterna. Han är inrikesminister, har visat gadden mot brottsligheten och intar en ganska tuff hållning när det gäller utvisning av till exempel romerna. Han fullföljer i mycket Sarkozys politik på detta område. Hårda tag lönar sig i dag i Frankrike.

Valls är ändå som så många andra förvånansvärt grund i sina resonemang. Även i Frankrike finns det gott om spin doctors och PR-folk som vingklipper politikerna och ser till att de säger rätt saker vid rätt tillfälle och måttstocken är opinionsmätningarna.

Premiärminister Jean-Marc Ayrault är ett under av tråkighet. Han är obrottsligt lojal mot sin president. Den förre tyskläraren tänker som en tysk grammatik. Inga undantag till reglerna.”Vår politik ligger fast”, säger han oavsett vilka stormar som viner utanför Hôtel Matignon där han huserar.

Utrikesminister Laurent Fabius är i dag en äldre erfaren statsman som inte fortsättningsvis kan aspirera på högre poster. Han har för övrigt som rekordung på 80-talet varit premiärminister. Nu ser han till att Frankrikes utrikespolitik sköts korrekt och det är något han klarar med elegans och –  arrogans.

Finansminister Pierre Moscovici är en högt begåvad man sprungen ur alla de elitskolor som en hög politiker helst bör ha gått igenom. Någonstans på vägen mot makten verkar han ha förlorat sin esprit, sin själ. En intellektuell, reflekterande radikal talar i dag som en enklare partiagitator. Ekonomi är kanske inte hans starkaste intresse – han drömde om att bli utrikesminister – men hans tal i parlamentet och annorstädes är påfallande tunna, särskilt om man jämför med hans intellektuella kapacitet.

Kvinnorna är lika många i regeringen som männen men männen styr. Det finns en kvinna som nu rör sig långt från makten i Paris men som kan komma tillbaka. Martine Aubry, borgmästaren i Lille och känd som den minister som för drygt tio år sedan drev igenom lagen om 35-timmarsvecka. Hon är  kunnig och viljestark.Hon har lång politisk erfarenhet, också som minister. Hon står till vänster om Hollande men tillräckligt pragmatisk för att kunna samla tillräckligt många väljare kring sin person.

Aubry förlorade primärvalet mot Hollande. Det berodde på flera saker, bland annat det faktum att Hollande starkare representerade en motvikt mot Sarkozy. Hon har definitivt en möjlighet att åter ta sig tillbaka till toppen i partiet. Hon var trots allt socialistpartiets generalsekreterare åren fram till valet förra året.

Ségolène Royal lär däremot inte ha någon framtid. Hon har inte Aubrys politiska förmåga och tyngd. Hon skulle inte heller kunna övertyga majoriteten av väljarna sedan hon 2007 gjorde en ganska slätstruken insats i valet mot Sarkozy.

Fransk vänster väntar samtidigt på det nya underbarnet som ska göra skillnad. Fransk vänster är i dag splittrad. I söndags demonstrerade den röda vänstern under Jean-Luc Mélanchons ledning. I regeringen sitter en ljusrosa samling av socialister. De gröna spretar mellan stöd för Mélanchon, stöd för Hollande och något mittemellan.Ingen person i dessa kretsar utanför socialistpartiet är tillräckligt samlande och tillräckligt stor som personlighet för att komma på tal som blivande president.

Frankrike tvingas precis som Sverige redan gjort se fram emot en torftigare uppsättning av politiker. Det blir allt viktigare att hålla koll på siffror, infria löften i alltmer detaljerade politiska sakfrågor och skala av sig alla särpräglade personlighetsdrag. Ett litet misstag är en stor katastrof. En vision, en djärv tanke får svag eller ingen effekt på politikens utformning och genomförande.

Ett år med Francois Hollande
Ett år med Francois Hollande 150 150 Tomas Lindbom

I dag är det precis ett år sedan Francois Hollande valdes till Frankrikes president. Det har varit ett tufft år. Ekonomin i kris och medborgarna i frustration över dåliga tider och ett ledarskap av landet som de flesta inte uppskattar. Frågan är förstås om Hollande är så dålig och svaret måste bli nej.

Det råder ingen tvekan om att Francois Hollande är den mest impopulära under femte republiken, det vill säga sedan General de Gaulle förändrade konstitutionen 1958. Det senaste året är lika tveklöst den svåraste tiden för Frankrike sedan andra världskriget. Missnöjet i landet med presidenten är också missnöjet med situationen i landet.

Frankrike har precis som länderna i södra Europa levt över sina  tillgångar under många år efter mitten av 70-talet när ekonomin började svikta. Ingen politiker ville utmana sina väljare med tuffa sparåtgärder medan dessa fortfarande hade tjänat ett syfte och tillväxten tvärtom kunnat stimuleras genom åtstramningar i den offentliga budgeten. Frankrike har levt på lånade medel alldeles för länge. Nu är det svårt att spara. Åtstramningspolitiken hindrar tillväxten.

Politikerna har inte varit tillräckligt modiga. Det gäller Mitterand, Chirac och Sarkozy. Den senare har lämnat efter sig ett land med större offentliga skulder än han ärvde från sin företrädare. Sarkozy orkade inte  mer än delvis höja arbetstiden från 35 till 40 timmar. Han klarade bara delvis av att göra en pensionsreform. Han löste inte heller skuldkrisen inom de sociala trygghetssystemen. Sarkozy var en mästare i retorik men usel i handling. Det gäller faktiskt också inom områden som lag och ordning och migrationspolitik. Frankrike hade i stort sett  lika mycket invandring 2012 som 2007 och lika få som skickades till sina hemländer under samma period. Ur humanistisk synpunkt positivt att Sarkozys var så oförmögen att genomdriva sin vilja. Det blir däremot märkligt när dagens högeropposition angriper Hollande för bristande förmåga till handling.

Francois Hollande har genomfört vissa betydelsefulla reformer. Han har genomdrivit lagen om äktenskap för alla; en symboliskt viktig lag för att visa att Frankrike är ett modernt land och bryr sig om de mänskliga rättigheterna. Han har skapat förutsättningar för avtal mellan arbetsgivare och några av de tongivande fackliga organisationerna. särskilt CFDT. Dessa avtal kan förändra spelreglerna framöver på arbetsmarknaden och ge förutsättningar för färre strejker och mer konstruktiva samtal mellan arbetsgivare och fack. Han har fått ner statens budgetunderskott. Hans mål om 3 procent före årets utgång kommer han inte att klara men detta mål låg orimligt högt. Hollande och hans regering har också genomfört flera åtgärder för att stimulera företagen och stärka vissa sektorer inom den offentliga sektorn som till exempel utbildningen för att bygga Frankrike starkare inför framtiden.

Francois Hollande är en samarbetsman. Han har lett socialistpartiet som dess generalsekreterare i tio år. Han har skickligt kompromissat och hållit ihop partiet trots att risken för splittring flera gånger varit uppenbar. Nu försöker han göra likadant med hela landet. Han möter ett folk som delvis är präglat av ett revolutionärt synsätt. Landet har en konstitution som lägger ett stort ansvar på en ledare. Presidenten har mycket makt och förväntas förändra samhället av egen kraft. Hollande är inte den typen av ledare. I den meningen går han i otakt med stora delar av folket.

Igår demonstrerade tiotusentals vänstersocialister och kommunister i Paris under ledning av Jean-Luc Mélanchon. Mélanchons budskap är ett annat och mer revolutionärt. Han kräver en ny sjätte republik där folket kan avsätta sina ledare genom folkomröstning. Han säger blankt nej till samarbeten med finansvärlden och med högerregeringarna inom EU. Hans språk är radikalt och oförsonligt. Denna sida av vänstern har alltid varit och är fortfarande stark. Hollande har i dag inget stöd att vänta från partierna till vänster om socialistpartiet. Många gröna ledare, bland dem Eva Joly, gick igår i demonstrationståget med Melanchon och kommunisterna.

Högeroppositionen skäller ut Hollande efter noter men har inget eget program. Partiet UMP är splittrat i flera falanger och drömmer mest om att Sarkozy ska komma tillbaka och frälsa partiet på nytt. En man som franska folket dömde ut för ett år sedan. Man kan säga att Hollandes seger 2012 var i mindre grad ett stöd honom och mer ett avståndstagande från tanken på fem år till med Sarkozy.

Francois Hollande kallas ibland för gummigubben.  Hur många gånger man än fäller honom till marken så reser han sig igen omedelbart. Kollegor till honom säger att han fortfarande – trots alla kriser – är oberörd och fast besluten att fortsätta på sin väg. Hans överlevnadsförmåga är ett gott tecken. Han kan mycket väl rida ut stormen och med hjälp av lite stöd i konjunkturen under det kommande året återta en del av sitt förlorade opinionsstöd.

Det första året med Hollande har varit ett bedrövligt år för Frankrike. De flesta siffror pekar nedåt. Men hur hade alternativet sett ut? Han behöver förbättra sitt förhållande till sitt folk. Han behöver lite hjälp av konjunkturen och säkert också hjälp att kommunicera bättre med sina väljare. Framtiden ser inte ljus ut just nu men å andra sidan kan det inte bli mycket värre för landets president och hans regering. Hoppet ligger alltså i det faktum att saker och ting rimligen i fortsättningen måste gå åt rätt håll.

Grå vår i Paris men lycklig ändå
Grå vår i Paris men lycklig ändå 150 150 Tomas Lindbom

Nu har turisterna kommit. De är redan många under påsken men kring slutet av april tar det fart riktigt. Nu förväntar sig alla varma dagar och milda kvällar. I år är det inte riktigt så.

Fransmännen klagar som bekant på mycket och i år klagar de på vädret. I varje fall i Paris där den riktiga vårvärmen dröjer efter en osedvanligt kall vinter. Det har snöat i flera omgångar och de riktigt varma vårdagarna har varit få. I dag på morgonen har jag joggat i Tuilerierna och kryssat mellan fotograferande turister. Men jag behöll de långa overallsbyxorna på och de var inte i vägen. Gräsmattorna är härligt gröna och blomsterarrangemangen inbjudande men temperaturen håller sig kring 8 grader på förmiddagen och inte över 15-16 på eftermiddagen. Denna vår är det kallt i Paris.

Turisterna köar snällt utanför Louvren. Jag springer förbi kön klockan halv nio, en och en halv timme före öppnandet. Kön är redan minst 100 meter. Alla är inte turister. Nu är också parisarna intresserade av en separatutställning som pågår därinne. En utställning om Tyskland som väckt ont blod i den tyska pressen. Den visar prov på ett uttryck för tyskskepticism som går över gränsen, menar tidningarna på andra sidan Rhen.

Fransmännen odlar alltid kritiken mot Tyskland. Ibland dominerar beundran men nu tycks nålsticken mot grannen i norr ha övergått i mer systematisk kritik. Angela Merkel är verkligen inte populär i Frankrike. Hennes hårda sparpolitik har än så länge skonat Frankrike men alla anar att detta land står närmast på tur. Det är begripligt att fransmännen slår tillbaka och då är 1900-talshistorien ett bra område där det går att gräva fram citat som biter mot tyskarna.

Paris är ändå alltid en stad som gör människor glada på våren. Plötsligt kommer solen fram och då är det varmt. Då kastar sig alla över lediga stolar på kaféernas uteserveringar. Då höjs den mänskliga temperaturen. Jag sa till en god vän häromdagen att jag kände mig så ovanligt harmonisk och glad. “Men det är våren, Tomas! Alla blir lyckliga på våren”.

  • 1
  • 2