Monthly Archives :

juni 2015

Taxikrig i Frankrike
Taxikrig i Frankrike 150 150 Tomas Lindbom

Nu pågår ett taxikrig i Paris men även i andra franska städer. Det är det amerikanska företaget Uber som nu med starka finansiella muskler försöker utmana den traditionella taxinäringen i många länder men som nu med stor kraft attackerar just det land som varit bland de mest reglerade inom taxibranschen, Frankrike.

Det är både rimligt och begripligt att franska myndigheter och taxiförarna med sina bolag försvarar sig mot den amerikanska anstormningen.Det finns både bra och dåliga sidor med den franska taxibranschen.

Fransk taxi är förhållandevis gammalmodig och ger dålig service. I Paris är det svårt att få en bil under vissa tider, bland annat på  kvällarna när många parisare rör sig från och till krogar, teatrar och nattklubbar. Jag har frågat min dotter om taxiförare tar kort men hon vet inte. Det är symtomatiskt. Själv vågar jag inte fråga utan ser alltid till att ha tillräckligt med kontanter innan jag sätter mig i en taxi. Det går att ringa efter en taxi! Kanske finns det någon enstaka taxiapp men hela systemet skriker ut ordet ålderdomligt.

Etableringen är alltså reglerad liksom priser. Det ger å andra sidan en trygghet för kunden som hittills  sluppit oroa sig för oseriösa förare bland taxibolagen. Jag är mindre observant på vilket bolag som kör mig i trafiken i Paris. Jag är förhållandevis trygg att komma till rätt adress och till ett vettigt pris.  I systemet ligger också att myndigheterna kan kontrollera om bolagen betalar sociala avgifter.

Uber är motsatsen till allt som fransmännen vant sig vid. Ett start-up-företag med säte i San Francisco som med hårdhänta metoder slår sig in på allt fler marknader. Det finns nu i ett sextiotal länder i världen, dels med limousineliknande verksamhet med utbildade  chaufförer som gör affärsmän och turister på längre uppdrag, dels en form av svarttaxi med korta körningar som görs upp mellan kund och chaufför på mobilen. I det senare fallet har chauffören sin egen bil och saknar utbildning och legitimation. Man får förmoda att det finns brister också i försäkringarna.

De franska myndigheterna bötfäller dessa chaufförer på löpande band men Uber betalar böterna åt sina förare och släpper ut dem igen på nya uppdrag. Uber slår sig alltså in på nya marknader. Kosta vad det kosta vill.

Ilskan är stor hos de traditionella taxibolagen och deras metoder för att stoppa Uber är inte heller alltid angenäma. På franskt vis har nu taxiförare inlett olika former av blockader av flygplatser och motorvägar liksom vissa infarter till bland annat Paris. I några fall har också taxiförare gått till rena handgripligheter. De har satt sig i en Uberbil, påstått sig vara vanlig kund, beställt en körning till en avlägsen plats där kolleger väntat och rent fysiskt gjort upp med föraren i Uberbilen. Även kunder till Uber har hotats.

De franska myndigheterna arbetar med någon form av lagändring som ska stoppa Uber och liknande företag. Lagen blir säkert verklighet. Frågan är vad som händer efter det. I bästa fall får vi en moderniserad taxirörelse i de stora franska städerna. I sämsta fall ett kaos och fortsatt bråk mellan de etablerade bolagen och uppstickarna.

Grekland ur ett franskt och svenskt perspektiv
Grekland ur ett franskt och svenskt perspektiv 150 150 Tomas Lindbom

Grekland är i kris. Ingen överdrift att påstå det. Frågan är snarare varför och hur. Här skiljer sig åsikterna åt och det går att se skiljelinjer mellan länder liksom mellan olika politiska riktningar. Nord står mot syd lika mycket som vänster mot höger.

Jag lyssnar en del på franska tv-program om krisen i Grekland och jag läser en och annan artikel i de franska tidningarna. Några iakttagelser som måhanda kan ha sitt intresse: Den franska politiska debatten är alltid vitalare än den svenska, den utrikespolitiska debatten ännu mer intensiv i Frankrike jämfört med i Sverige. Det har sina naturligare förklaringar grundade i ländernas olika roller i Europa och i världen.

Frankrike är som en av de tunga länderna inom EU självklart mer angelägen att bry sig om den grekiska krisen. Dessutom är Frankrike en inflytelserik medlem av eurogruppen. Francois Hollande är den statschef som vid sidan om förbundskansler Angela Merkel spelar den mest aktiva rollen i förhandlingarna med Atén – om man bortser från FMI, europeiska centralbanken och ledarna i Bryssel. Hollande har möjligen en något mjukare framtoning i förhållandet till grekerna men i sak står han på samma linje som Merkel och de tre mäktiga ECB, FMI och EU.

Det finns två skillnader mellan Sverige och Frankrike när vi synar debatten om Grekland i dessa dagar. Två skillnader som inte har med Frankrikes mer centrala roll  i lösandet av krisen inom EU och eurogruppen. Den första är att fransk debatt sysslar med den grekiska frågan lika mycket ur ett politiskt perspektiv. När hörde vi Stefan Löfvén, Magdalena Andersson eller Margot Wallström yttra sig om EU:s framtid i ljuset av Greklandskrisen? Det vore högst relevant att de delade med sig av sina analyser och uppfattningar i den frågan. Det som nu är den hetaste frågan inom EU berör faktiskt inte bara eurozonen. Svenska journalister vänder sig endast till nationalekonomer när de vill ha kommentarer till krisen. I flera dagar har jag undrat om inte det finns någon annan som kan uttolka händelserna kring den grekiska krisen än SEB:s chefsekonom Robert Bergqvist. Ingen tänker att krisen i högsta grad är politisk. I Frankrike inser alla det. Därför deltar statsvetare, politologer liksom politiker från alla partier i diskussionen.

Den andra skillnaden är att det franska folket i mycket högre grad tar ställning för  Syriza. Enligt den senaste mätningen säger sig 40 procent av de franska väljarna dela detta vänsterpartis hållning. Frågan är förstås varför. I det egna landet får inte partier till vänster om Parti Socialiste det stödet. Förklaringen kan vara att fransmännen känslomässigt kan dela de umbäranden som stora delar av det grekiska folket får genomlida i dessa dagar. Frankrike genomgår en ekonomisk kris som förstås bara är en mild västanfläkt av vad grekerna upplever men tillräckligt mycket för att det uppstår en känsla av solidaritet mellan folken.

Sverige och svenskarna tillhör Nordeuropa och reagerar till största delen på det sätt som uttrycks i den tyska statsledningens hållning. Det finns all anledning att vara kritisk till hur grekisk politik bedrivits och den svarta ekonomi som även många medborgare måste ta ansvar för. I avsaknaden av både sociala och politiska perspektiv på grekernas situation blir den svenska hållningen både bland opinionsbildare och folk allmänhet alltför ekonomiskt rationell. Ja, det går att ana en viss portion av moraliskt fördömande också.

Ett ensidigt fokus på ekonomi i den svenska debatten förstärker bilden av ett efterblivet Grekland där ingen vill jobba och korruptionen är omfattande. Det ensidiga moraliska fördömandet i Sverige stimuleras av att debatten förs inom ett så smalt område som nationalekonomin.

Det finns ytterligare ett skäl för främst  svenska politiker och svenska  politiska journalister att ta intryck av diskussionen som nu pågår om Greklandskrisen i Frankrike. En bredare reflektion om Grekland skulle möjligen leda vidare till en bredare reflektion också om EU i största allmänhet och om Sveriges roll i den gemenskapen. Om inte kommer vårt land snart befinna sig i Europas periferi igen. Utan en aning om vad som pågår på den så kallade kontinenten.

Cécile Duflot: Vi står inför ett moraliskt Waterloo i asylfrågan
Cécile Duflot: Vi står inför ett moraliskt Waterloo i asylfrågan 150 150 Tomas Lindbom

Häromdagen sprutade fransk polis med tårgaskanoner mot flyktingar som sökt sig till ett tillfälligt campingområde i norra Paris.  Upprensningar i sådana områden sker närmast dagligen av polisen men denna gång på Rue Pajol skedde en polisattack med uppenbart övervåld. Det skapade rubriker i tidningar och tv. Vänsterpolitiker och fackliga företrädare demonstrerade mot polisens aktion. De grönas ledare och tidigare minister i Francois Hollandes första regering, Cécile Duflot har också  i ett öppet brev i Le Monde, riktat till landets president, vädjat om en mer human regeringspolitik gentemot landets papperslösa flyktingar. Hon kallar regeringens hållning i denna fråga för ett moraliskt Waterloo.

Invandringsfrågan är vid sidan om den ekonomiska krisen det stora bekymret i fransk politik. Den har olika aspekter och är också svår att överblicka. Myndigheterna har inte resurser att ta hand om alla dem som söker sig – av olika skäl –  till landet. Ingen vet hur många de papperslösa är. Den grå och svarta arbetsmarknaden lever sitt liv vid sidan om den vita. Maffiagrupper tjänar stora pengar på utsatta flyktingars  prekära omständigheter. Frågan är hur problemen ska hanteras. De kan inte lösas, bara mildras. Och vilka metoder ska användas?

De senaste två regeringarna har haft ansvaret i en tid där den allmänna opinionen ställt allt mer högljudda  krav på hårda tag . Det är inte populärt i väljarkåren att komma med förslag som främst söker sociala och humanitära lösningar på problemen.  De papperslösa ska jagas fram ur sin gömställen och  skickas tillbaka till sina hemländer. Nationella fronten hejar förstås på liksom stora delar av den så kallade republikanska högern. Även Socialistpartiet känner av opinionstrycket och vill visa prov på hårda tag. Manuel Valls är kanske den främste exponenten i regeringen för en linje som påminner starkt om hur Nicolas Sarkozy talade och handlade under sin regeringsperiod.

Cécile Duflots öppna brev i Le Monde är en vädjan till att sluta jaga försvarslösa människor från gömställe till gömställe. Om nu myndigheterna lyckades skicka hem de papperslösa men inte ens det klarar de av i någon större utsträckning. Dessa människor tvingas istället att  leta efter ett annat skjul under någon tunnelbanestation där de kan få skydd för natten. I bästa fall ställer kyrkan upp med en sovplats och lite mat. Kyrkans civila motstånd är en viktig faktor i kampen för en viss värdighet visavi dessa människor.

Det finns inga enkla lösningar. Det konstaterar också Cécile Duflot. Men det är ingen lösning att spruta tårgas mot en campingplats mitt i stan för att människor ska flytta några kilometer bort. Det är bara ett sätt för regeringen att visa upp den sortens handlingskraft som får invandringshatet att stiga ytterligare i samhället.  Duflot och andra som nu vänder sig mot regeringens polisiära aktioner kräver framför allt ett mer civiliserat sätt att bemöta  medmänniskor på;  ett värdigt och humant förhållningssätt mot landets papperslösa flyktingar.

Efter socialistkongressen: Valls mäktigare än någonsin
Efter socialistkongressen: Valls mäktigare än någonsin 150 150 Tomas Lindbom

Han har kallats Monsieur 5 pourcents. Länge var Manuel Valls en udda figur i socialistpartiet (PS). Hans åsikter ansågs höger både i ekonomiska frågor och i frågor om rättssäkerhet och invandring. Hans stöd inom partiet var aldrig mer än 5 procent. Han fick inte mer heller som presidentkandidat i socialisternas primärval inför presidentvalet 2012 när Francois Hollande segrade. Nu har han däremot  blivit den som har skaffat sig det avgörande inflytandet i sitt parti. En man vars åsikter på några år blivit dominerande i partiet.

Det finns faktiskt anledning att återvända till procentsifforna i socialisternas primärval som genomfördes hösten 2011. Som i alla franska val handlar det om en första valomgång när alla kandidater ställer upp och en andra valomgång, i regel mellan de två kandidater som fick flest röster i den första. Så här såg resultatet ut efter den första valomgången: Francois Hollande 39,17 procent, Martine Aubry 30,42, Arnaud Montebourg 17,19, Ségolène Royal 6,95 och därefter Manuel Valls 5,63 procent.

Den som känner dessa socialistiska politiker vet att både Aubry och särskilt Montebourg ligger till vänster inom partiet. Hollande kallas för le culbuto vilket kan översättas med gummigubbe, en figur som har en rund botten som gör att han alltid reser sig upp hur mycket man än slår omkull honom. Hollande har alltid sökt mittfåran i partiet genom kompromisser och på så sätt skaffat sig makt. Vi borde räkna Hollande som en man utan åsikter men vi är hyggliga och räknar in honom i mittfalangen. Royal är en mittkandidat – med egna åsikter. Det innebär att av dessa kandidater har högerfalangen 5, 63 procent, mittenfalangen 46,12 och vänsterfalangen (Aubry är väl något av en mitten-vänster-politiker inom PS)  får 47,61 procent.

Efter den gångna helgens PS-kongress i Poitiers har situationen drastiskt förändrats. Manuel Valls avslutningsanförande var en stark och engagerad plädering för den förda regeringspolitiken som domineras av hans hårda linje i säkerhets- och nationella identitetsfrågor och finansminister Macrons socialliberala ekonomiska politik. Detta tal framfördes med en enorm kraft och ett stort självförtroende av premiärministern. Det togs emot med långa och starka applåder. En del applåderade inte men det fanns ingen öppen opposition mot Valls linje.

Det finns inte heller någon motkandidat till honom sedan Hollande dragit sig tillbaka. Nu är allt krattat i manegen för att Hollande ska söka omval 2017. Valls är däremot inriktad på att kandidera 2022 och ingen av de ledande socialistiska politikerna tror något annat. Han är helt enkelt för stark.  Ett politiskt djur som med en utpräglat socialliberal agenda tagit sig fram inom ett parti som framstått som mer vänster än något annat vänsterparti i Europa – om vi bortser från dem som har en kommunistisk historia.

Martine Aubry hoppas fortfarande men hon har tvingats leva i frysboxen sedan Hollande tog över. Hon fick ingen minsterpost och har inte heller kunnat samla sina gamla supportrar inom partiet till en tydlig opposition. Hon har heller inte velat alliera sig med de frondörer som finns inom partiet och som i dag ställer till en del bekymmer vid voteringar i nationalförsamlingen.

Arnaud Montebourg har i princip lämnat politiken sedan han avpollerats från sin ministerpost några månader efter det att Manuel Valls blvit premiärminister. Det finns ingen kandidat i rätt ålder som i dag kan bära fram en mer vänsterorienterad politisk linje inom PS.

Socialistpartiet går nu mot en valrörelse där partiet stöder inte bara President Hollande utan även den politiska hållning som är regeringens och som signeras Valls i högre utsträckning än Hollande. Hur har det kunnat bli så? Skälet är främst att partiet innehaft regeringsmakten och tvingats att föra en mer mittenorienterad politik. Den stora frågan är förstås om Hollande kan vinna nästa presidentval med en sådan politik. Vissa bedömare tror att Hollande går till val med en alltför suddig profil. Det är sant men Sarkozy går till val på en aggressiv högerpolitik. Hans agenda för assimilering av invandrare skrämmer även många centerväljare. Han är populär bland sina egna medlemmar men illa omtyckt i stora kretsar bland franska väljare, även borgerliga. Det kan bli så att Hollande genom att plocka upp paroller från historiskt framgångsrika politiker som Konrad Adenauer eller varför inte Tage Erlander som lugnade väljarna med ord som “Keine Experimente” eller “Ni vet vad ni har men inte vad ni får”. Sarkozy har ett problem; väljarna har redan sett honom i full aktion som president. Hollande behöver bara påminna centerväljarna om hur det var att leva under hyperpresidentens fem år med ständigt nya och ofta sinsemellan motsägelsefulla reformer.

Bakom Hollande står i alla fall Valls. Hollande ska vara glad att presidentämbetet gör att han på ett självklart sätt kan söka omval utan att utmanas av intern kamp mellan olika kandidater. Valls räknar säkert med att efter valet 2017 bli ledare för PS och i god ordning bygga sin kandidatur för presidentvalet 2022. Om nu inte något händer som kullkastar alla dessa planer och profetior. Fransk politik är alltid oförutsägbar.

Vandra i Paris metro
Vandra i Paris metro 150 150 Tomas Lindbom

Jag är åter i Paris. En vecka när en sval vår snabbt övergår i sommar. Häromdagen var det över 30 grader i skuggan.Nu är temperaturen mer tillåtande mot kroppen men det är fortfarande varmt. Solen skiner och jag hoppas att luften inte skadar mina luftrör.

Det finns anledning att vara misstänksam mot luften. Senast för några månader sedan var luften så full av föroreningar att borgmästaren Anne Hidalgo beslöt att ta till den extraordinära åtgärden att endast  tillåta varannan privatbil att köra inne i stan under en vardag. Jag var i stan också då och minns hur skönt det var att promenera.Det buller alla fotgängare tvingas acceptera hade också minskat till hälften.

Parisarna ser bilen som nödvändig. Den behövs för att vardagen ska fungera. Många åker kollektivt till och från jobbet men det finns så många som helt enkelt inte orkar att trängas på bussar eller gå i de oändliga gångarna och trapporna i metrostationerna. Och andra som helt enkelt anser att bilen är en rättighet för varje medborgare och att rättigheter ska utnyttjas.

Jag har ingen bil i Paris och åker därför metro nästan dagligen. När jag förflyttar mig i Paris händer det inte sällan att jag promenerar lika länge mellan två perronger i olika metrostationer som uppe på trottoarerna. Som på andra områden är Paris tunnelbana ett område där det gamla och det nya möts.

Chatelet mitt i stan är ett bra exempel på en metrostation där det gamla slitna samsas med det ultramoderna . Här korsas ett flertal olika linjer. Den gamla 1:an som har över hundra år på nacken har samtidigt blivit förarlös. Tågen kommer med exakt regelbundenhet och stannar exakt på millimeterna för att släppa av och på sina passagerare. Du kan sitta längst fram i tåget och se hur tåget susar fram mellan stationerna, tar kurvorna mjukt och mötet tåg som går i motsatt riktning.

Linje 14 går mellan Saint Lazare och Olympiades, från väster till öster. En kort linje men också förarlös. Området där denna linjes tåg stannar vid Chatelet är supermodern med ett magnifikt tak av stål och futuristisk inredning. Du har då lämnat den stora delen av Chateletstationen som är grå och sliten och saknar hissar och rulltrappor men som nu genomgår en total renovering. Kanske den enda stationen i hela Paris metrostystem som vanligt folk bör undvika att röra sig i sent på kvällarna ska förhoppningsvis också bli en trygg plats att befinna sig i.

Det finns ett klassiskt uttryck bland parisare för hur tungt livet kan vara. “Metro, boulot, dodo” betyder ungefär “tunnelbana, jobb, sova”. Metron i Paris har setts som ett ganska trist fortskaffningsmedel. Inga vackra konstverk på stationerna, dålig service och tungt att förflytta sig i alla trappor. Omöjligt för funktionshindrade, föräldrar med barnvagnar och pensionärer. Bit för bit förändras nu metron. Tågen är snyggare, de förarlösa tågen effektivare och – runt linje 14 finns det, hör och häpna, rulltrappor. Paris metro är en del av Paris karaktär men den förlorar inte på att snyggas upp och moderniseras