Monthly Archives :

juli 2015

Frankrikes nationaldag… och så semester
Frankrikes nationaldag… och så semester 150 150 Tomas Lindbom

I dag är det Frankrikes nationaldag, den 14 juli. En dag då fransmännen känner samhörighet – eller förväntas känna samhörighet – med sin nation. Den firas på ett självklart sätt utan ursäkter om att det skulle vara ett uttryck för överdriven nationalism. Det är en dag när Frankrike också vill känna sig som en stormakt i världen. Militärparaden på Champs Elysées är ett exempel på det. Den 14 juli upphävs alla spänningar och konflikter inom landet för en dag. Presidenten är president för alla fransmän oavsett politisk uppfattning. Republikens värderingar ska självfallet delas av alla. Alla är stolta – eller förväntas vara stolta – den 14 juli. I morgon är allt som vanligt igen. I morgon börjar de heta samtalen, de skarpa ordväxlingarna, konflikterna…

Nej, så är det egentligen inte. I morgon börjar  semesterperioden. En stor del av den arbetsföra befolkningen börjar ta ut sin semester den 15 juli. Övriga väntar till den 1 augusti. Det inträder ett visst lugn i landet dagen efter nationaldagen. Nu beger sig de som har råd till sina semesterplatser, helst vid Medelhavet eller Atlantkusten. En del åker också utomlands. Värmen tröttar också. Fransmännen blir lite lojare, lite beskedligare under de sista juliveckorna och i augusti. Paris är faktiskt en ganska stillsam stad och tas över av turisterna. Bilarna blir färre. Det är riktigt angenämt att promenera i stan.

Jag gör som fransmännen. Tar en paus i mitt bloggande precis som jag brukar den här perioden på året. Jag återkommer om en dryg månad när hösten närmar sig och det politiska arbetet börjar igen. Med nya politiska utspel, debatter och skandaler. Ett år som blir viktigt politiskt sett. Frankrikes roll i EU har stärkts under de sista veckorna av Greklandskrisen. Det blir intressant att följa Hollande i hans arbete i höst för att ytterligare stärka Frankrikes roll inom EU. I slutet av året genomförs val till de tretton regionerna. Det sista valet före presidentvalet 2017. Mycket uppmärksamhet kommer också att riktas mot de ekonomiska frågorna. Hur går det med tillväxten och arbetslösheten. Även frågor om terrorism, om förorterna och om den franska identiteten lär komma att skapa många debatter under det kommande arbetsåret.

Nu önskar jag alla läsare av denna blogg en god fortsättning på sommaren. På återseende i slutet av augusti!

Ett arbetsår till ända (vänstern)
Ett arbetsår till ända (vänstern) 150 150 Tomas Lindbom

I mitt förra blogginlägg försökte jag sammanfatta hur högern mått det senaste året, från hösten 2014 fram till denna sommar. Nu är det dags att syna vänstern. Ett år av spänningar men ett visst hopp inför framtiden, åtminstone för den socialliberalt inriktade socialistiska regeringen.

För ett år sedan var det närmast nattsvart för Frankrikes socialistiska president Francois Hollande. Opinionssiffrorna låt i botten. Alla rekord han slog var negativa för honom själv. Missnöjet med hans person liksom med hans politik. Det fanns bara några ljusglimtar. Ett och annat krig han startade, bland annat en insats för att stoppa terrorism i Mali, gav några pluspoäng bland opinionsbildarna och väljarna. Fransmän har också överseende med de höga politikernas trassliga kärleksliv och Hollandes nattliga resor på scooter till sin älskarinna gav faktiskt en och annan uppmuntrande kommentar från väljarna som konstaterade att han åtminstone hade förmågan att förföra yngre kvinnor.

Det stora gisslet för Hollande har varit bristen på tillväxt och den höga arbetslösheten. Landet har under perioder upplevt ren deflation och cirka 600 000 fler är nu helt arbetslösa jämfört med perioden när han tillträdde 2012. I absoluta tal är siffran över 3, 5 miljoner. Hollande har lovat förbättringar inom en snar framtid men ständigt har han blivit tvungen att korrigera sina profetior. Inte så underligt att hans opinionssiffror dalat.

Han har heller inte kunnat leva upp till de förväntningar som vänsterns traditionella väljargrupper haft på en socialistisk president med absolut majoritet i nationalförsamlingen. Istället har dessa väljargrupper konstaterat att deras man i Elyséepalatset backat från positioner han intagit i valrörelsen och så småningom börjat föra en politik som mer liknar hur en moderatliberal president skulle agerat. Stora väljargrupper har sökt sig till Nationella Fronten eller stannat hemma vid de valtillfällen till lokala beslutande församlingar som förekommit efter 2012.

Bilden av vänstern är i dag splittrad. Än mer splittrad än 2012. Samarbetet mellan vänsterpartiets karismatiske ledare Jean-Luc Mélenchon och kommunisterna fungerar inte längre. De gröna är splittrade i en falang som vill sitta ihop med socialisterna i regeringen och en som opponerar mot regeringens socialliberala ekonomiska politik som också söker stimulera tillväxten genom stödåtgärder till företagen. Inom socialistpartiet finns en grupp så kallade frondörer som försöker pressa regeringen att föra en mer efterfrågeorienterad ekonomisk politik.

Nu är det knappt två år kvar till nästa president- och parlamentsval. Eftersom politik är makt i så stor utsträckning kommer förmodligen en del motsättningar inom vänstern att tonas ner. Grupper som nu varit i luven på varandra kommer att enas. Blockbildningen mellan höger och vänster blir viktigare än de sakliga motsättningarna. Francois Hollande kan åtminstone hoppas på att få ett aktivt stöd från övriga vänstern i en andra valomgång mot Nicolas Sarkozy. Det skiljer i dag sakligt sett egentligen mer mellan Hollande och Mélenchon än mellan Hollande och stora delar av den borgerliga oppositionen men i maktspelet  kommer makten och det traditionella höger-vänstertänkandet att dominera.

Vänsterns dilemma 2014-15 har varit att det saknats en passion för att driva viss frågor. Det har heller inte funnits en värdegrund för vänstern att samlas kring. I början av mandatperioden verkade vissa moral- och samlevndadsfrågor som förslaget om samkönade äktenskap kunna bli det som förenade vänstern. Reformen genomfördes men i urvattnad form. Hollande själv är egentligen en ganska konservativ man på dessa områden. Hans regeringsperiod kunde omöjligen präglas av en kulturradikal profil, något som möjligen kunnat ena vänstern bortom eländet med den ekonomiska krisen.Regeringen har också försökt att reformera skolan. Det finns goda intentioner men som så ofta i fransk politik begränsas reformer av ett hårdnackat motstånd från olika intressegrupper, i detta fall av lärarna.

Trots alla problem: Hollande bör må bättre denna sommar än föregående. Han har visat styrka under nationella kriser. Hans utrikespolitik får ändå anses ha varit klok och balanserad. Han tog ansvar  och styrde rätt skickligt igenom krisen kring Charlie Hebdo och han spelar en aktiv roll i Greklandskrisen. Väljarna ser det och det skulle inte förvåna om hans opinionssiffor nu stiger lite till. Han har redan under våren fått bättre siffror. Minskar arbetslösheten och får Frankrike en längre period av ökad tillväxt kan mycket bli bättre för honom och hans regering. Min sammanfattning i juli 2016 kan mycket väl bli en beskrivning av en glad och optimistisk Francois Hollande.

Ett arbetsår till ända (högern)
Ett arbetsår till ända (högern) 150 150 Tomas Lindbom

Så här års börjar det bli aktuellt att göra en sammanfattning av det politiska året. Det löper från september till den 14 juli. I september har fransmännen återvänt från sina semestrar och är sugna på nya politiska debatter – en del skulle kalla det sluggerfester – och efter nationaldagen tynar debatten ut och förs möjligen  i lugnare former i sittstolarna på plagerna i väster och i söder.

Året 2014-15 har som alla år varit politiska intensiva. För högerns del har en hel del hänt som förändrar denna politiska riktnings utseende. I första hand rör det sig om personella förändringar men också en starkare position inom folkopinionen efter tydliga framgångar i departementsvalen i mars i år.

Nicolas Sarkozy tog i höstas ett starkt grepp över partiet UMP genom att väljas till ordförande utan nämnvärd konkurrens. Hans utmanare som presidentkandidat inför valet 2017, Alain Juppé och Bruno Le Maire utmanade klokt nog inte Sarko om den posten. Den senare har sin fan club inom partiet som garanterar hans ställning som den främste av högerpolitikerna. Däremot är det inte lika självklart att Sarko är den främste om hela högern, inklusive den liberala centern och katolska centern, är med och säger sin mening. Alain Juppé och Bruno Le Maire hoppas på att kunna utmana Sarkozy i ett öppet primärval om vem som blir högerns presidentkandidat. Trots att dessa båda herrar borde kunna samla ett bredare underlag inom hela högern så har ändå de senaste månaderna visat att den förre presidenten på ett taktiskt skickligt sätt lyckats stärka sin position. Alltmer pekar på att han blir också den som företräder oppositionen mot Francois Hollande 2017.

UMP har bytt namn till Les républicains och under Sarkos ledning blir identitetsfrågorna allt viktigare.  Sarko gick till val 2007 på ett socialt-ekonomiskt program men lär gå till val, om han får chansen, 2017 på ett program för tydligare nationell identitet.

Extermhögern och Le Pen håller ställningarna som ett lika starkt tredje alternativ i den franska politiken.Trots inre konfliker mellan far och dotter Le Pen lär partiet göra ett bra val i regionvalen i november och december i år. Chansen finns att partiet besätter ordförandeposten i två av tretton regioner, en i sydöstra delen av landet och en i norr. Det skulle vara ett mycket starkt bevis på att partiet och Marine Le Pen är att räkna med 2017. Arbetarklassen har i stor utsträckning lämnat vänstern för extremhögern. Klasskampen har ersatts av en kamp mot internationella kapitalet och invandrarna – om man får uttrycka sig lite svepande. En stor förändring av det politiska landskapet har redan skett. Nu har denna förändring stabiliserats och det är svårt att tro att Nationella fronten skulle tappa stor andel av sitt röstunderlag fram till nästa presidentval.

Alltså: Högern må ha sina interna problem och det finns spänningar förstås mellan den traditionella högern och extremhögern. Men sammantaget är i dag Frankrike ett land som rimligen kommer att styras från höger efter nästa presidentval. Väldigt lite pekar mot en seger för  Marine Le Pen i andra valomgången men däremot en seger för en högerorienterad kandidat från Les républicains. Nicolas Sarkozy ligger mycket väl till.

Apropå Busch Thor: Franska perspektiv i politiken
Apropå Busch Thor: Franska perspektiv i politiken 150 150 Tomas Lindbom

I Almedalen konstaterar politiska journalister att konflikterna mellan partierna är nya. De styrs inte längre utifrån en höger-vänsterskala som handlar om arbete och kapital. Ebba Busch Thor är en partiledare som inte längre bygger sitt tal utifrån den självklara motbilden liberal-socialist eller arbetsgivare-löntagare och det gjorde en och annan kommentator, bland annat i radions P 1 direkt efter hennes tal igår kväll, förvirrad. Hon talar helt enkelt inte om det som politik handlat om  i så många år utan vänder sig istället till tidningarnas kultursidor. Identitetspolitik är inte politik, tycks fortfarande en hel del politiska iakttagare i Sverige tänka.

Detta ger mig lust att utropa: Höj blicken! Se vad som håller på att hända i Sverige och inse att detta är ett europeiskt fenomen där vissa länder kommit en bra bit längre i denna utveckling, bort från arbete och kapital som den avgörande konfliktfrågan inom politiken. Nicolas Sarkozy utnämnde vid makttillträdet 2007 sin trognaste vän Brice Hortefeux till minister för immigration, integration och för nationell identitet. Han lät Hortefeux under mandatperioden genomföra en nationell enkätundersökning för att ta reda på franska folkets syn på innebörden i begreppet nationell identitet. Hela projektet var dubiöst. Det förstärkte den lätt klaustrofobiska inställning till nationell identitet som präglar stora delar av den franska högern, särskilt den del som håller sig till Nationella fronten. Från vänstern kritiserades också projektet för att peka ut invandrarna från andra kulturer. De blir knappast en del av en fransk identitet med den här sortens enkäter och utformade av en regering styrd av Nicolas Sarkozy. Resultatet av undersökningen är ingenting som fransmän numera talar om. Den ligger förmodligen i en mapp och samlar damm någonstans i någon  av statsförvalningens alla hyllor för avslutade ärenden.

Identitetspolitiken är däremot inte död i Frankrike. Nationella fronten håller liv i den. Den är angelägen för många väljare och Sarkozys nya parti Les républicains driver den. Även stora delar av centern och vänstern gör det. Manuel Valls är en ivrig anhängare av den uttolkning av republikens värdegrund som kräver lydnad inför begreppet sekularism.

Identitetspolitik i Frankrike är dock inte det som Ebba Busch Thor beskriver och kritiserar. Hon attackerar olika identitära särintressen som fransmännen kallar communautarisme och som betyder stöd till underordnade grupper inom nationen som muslimer, romer, homosexuella och så vidare. Den franska identitetspolitiken syftar till att motverka olika särintressen men däremot exkludera dem som inte håller sig till republikens grundvärderingar, baserade på en universell syn på samhället. Det som gäller i Frankrike om demokrati och mänskliga rättigheter, om att förpassa religion till privatlivet leder till en form av likriktad enhetskultur som tar avstånd från det mångkulturella. Ebba Busch Thor är en ideologisk syster till Nicolas Sarkozy men de båda använder begreppet identitet på helt olika sätt. För Sarko är begreppet positivt. För Busch Thor negativt.

Identitetsfrågan är en avgörande politisk fråga i Frankrike. Bakom den sluter nu stora samhällsgrupper upp. De kan ha skiftande motiv men frågan är ändå central och spelar en mer avgörande roll än debatten om arbete och kapital. Det mest uppenbara är förstås att den vita arbetarklassen i stor utsträckning lämnar vänstern för Nationella fronten. Fienden är invandraren och  inte kapitalisten.Nationella fronten lyckas i ock för sig måla en dubbel fiendebild där internationella kapitalet, Bryssel och den gamla statsledningen i Paris attackeras lika starkt som invandrare som hotar landets nationella säkerhet, begår brott och samtidigt tar jobben och välfärden ifrån de fransmän som bott i landet sedan generationer. Högerns identitetspolitik är lite mer putsad; försvar för de goda traditionerna, den fina kulturen, det välordnade samhället som nu hotas av invandrare som inte förstår eller vill förstå den traditionella franska identiteten Sarkozys kritik av det  politiska etablissmanget i Europa och det internationella finanskapitalet är av naturliga skäl betydligt nedtonat.

Kan vi tro att vi i Sverige har något att lära av vad som redan skett i Frankrike? Om Marine Le Pen går framåt ytterligare i presidentvalet 2017 och Sarkozyhögern skärper sin identitetspolitik kommer vi då att fortsätta tycka att Ebba BuschThor inte driver frågor som hör hemma inom politiken? Ja, naiva kan vi vara men vi måste se vad som händer i Europa och i Sverige. Identitetsfrågorna har kommit för att stanna och då menar jag begreppet enligt fransk definition .Det handlar om nationalism, om försvaret av de  traditionella värdena hur de nu definieras. I Frankrike står striden nu mellan en moderatliberal och socialdemokratisk hållning som med större eller mindre framgång försöker bibehålla ett öppet och förhållandevis tolerant samhälle och den nationella högern med sin exkluderande identitetspolitik. Det börjar nästan bli som om världen återvänder till början av 1900-talet. När Karl Staaff stod mot den antidemokratiska högern och Hjalmar Branting var hans allierade. Detta scenario är inte orimligt utan högst närvarande. Det gäller som sagt att höja blicken.