Monthly Archives :

september 2015

Hollande – den svenska presidenten
Hollande – den svenska presidenten 150 150 Tomas Lindbom

Igår kväll visade France 3, en av de statliga tv-kanalerna en intressant dokumentär om Francois Hollande. En bild av presidenten som vi haft tidigare men som förstärktes genom filmen. Normal och lite färglös. Filmens hjälte blev istället hans presschef.

Yves Jeuland har gjort en film om president Hollande under perioden från sommaren 2014 över terrorhändelserna i januari i år . Det speciella är att han intresserat sig för en aspekt av presidentlivet, kommunikationen. Allt kretsade kring hur Hollande framträder i olika sammanhang och hur samspelet ser ut mellan honom och hans stab och mellan honom och media. Som tittare fördes vi först bakom kulisserna för att se förarbetet till en planerad händelse eller till ett tal av Hollande. Därefter fick vi också vara med när händelsen inträffade medialt. Hollande höll tal, skakade händer på ett statsbesök eller genomförde ett regeringssammanträde.

Tv-dokumentären ger oss en bild av presidenten och inte minst hans sätt att samspela med sin stab. Det märkliga är att hjälten inte blir presidenten själv utan den ständigt närvarande unge presschefen Gaspar Gantzer, 36 år och med alla de rätta elitskolorna bakom sig. Han styr och ställer med pressen, synes upprätthålla den perfekta balansen mellan att ha en förtrolig ton till journalisterna och samtidigt tala om för dem precis hur de ska formulera och tolka Hollandes framträdanden.

Filmen heroiserade alltså Gantzer men gav knappast en lika smickrande bild av President Hollande. Visserligen framställs han som trevlig, till och med gemytlig. Han skämtar, klappar medarbetarna på axeln och säger att det är viktigt att hålla den politiska linjen rak och tydlig. Men… Så mycket mer får vi inte veta. Och vi tror att det är precis sådan Hollande är som människa och politiker. Han är, för att citera chefen för ett av de franska undersökningsföretagen, en mécano-politicien. Han beter sig som president som han gjorde under sin tid som generalsekreterare i socialistpartiet. Han bekymrar sig under lång tid för hur en politisk motståndare tänker agera i en politisk-taktisk fråga medan han beslutar sig snabbt – några minuters betänketid, sa en av filmens kommentatorer – om  han ska skicka trupper till Syrien.

Det jovialiska hos Hollande är allmänt omvittnat. Det finns en avslöjande sekvens i filmen som klippts bort men som visades efteråt. Där sitter Hollande bland partivänner, bara manliga, runt ett enkelt matbord och pratar och skrattar. Här är han totalt avspänd. En grabb bland grabbar. Väldigt långt från rollen som förväntas av en fransk president. Det finns gränser för vad franska folket accepterar när det gäller en presidents uppförande. Lite fiffel med statens pengar, gärna älskarinnor men knappast en folklig grabbighet där värdigheten är satt i fråga.

Hollande är en mycket intelligent man och en smart politiker. Han är också skicklig på att skapa konsensus kring viktiga beslut i politiska frågor. Men, som en kommentator i tv sa efter filmen, det märks inte att det är presidenten som fattat besluten. Dialog och konsensus uppfattas inte som bevis på styrka. Den president som meddelar sin uppfattning och pekar med hela handen är trots allt mer respektingivande än den som tolkar andras åsikter och till slut formulerar en linje som alla kan enas kring. Hollande skulle bli en utomordentlig statsminister i Sverige.

Front National ritar om den politiska kartan
Front National ritar om den politiska kartan 150 150 Tomas Lindbom

Framväxten av de nationalistiska och främlingsfientliga partierna i Europa kommer sannolikt att medföra nya koalitioner mellan partier och rita om det politiska landskapet.

Igår kväll var Manuel Valls, Frankrikes premiärminister gäst i det stora politiska månadsmagasiner Des paroles et des actes (Ord och handlingar) i den statliga tv-kanalen France 2. Programmet pågår i 2 1/2 timme på bästa sändningstid, direkt efter kvällsnyheterna kl 20. Manuel Valls grillades av flera journalister och debatterade med en av Les Républicains (=f d UMP, det vill säga den vanliga franska högern) främsta ledare, förre premiärministern Francois Fillon. Det blev en för franska förhållanden märklig debatt. De visade varandra stor respekt och den vanliga oförsonliga tonen över blockgränserna var ersatt av lyssnande och en hel del uttryck för samförstånd.

Francois Fillon hoppas bli högerns presidentkandidat 2017. Han har nyligen kommit ut med en bok, Faire. Faire betyder göra och han vill nu framstå som en doer i fransk politik. Han har ett program som är uppenbart borgerligt med krav på mer nedskärningar i den offentliga sektorn, mer stöd till företagen och så vidare. Samtidigt är han mer tolerant i frågor som rör invandring och flyktingpolitik. Han är sprungen ur den katolska, sociala gaullismen, En socialkonservativ politiker.

Det intressanta är nu att Manuel Valls vrider Socialistpartiet i en riktning som närmar sig den delen av oppositionen där Francois Fillon befinner sig. Fillons kritik igår mot Valls var inte hans åsikter utan hans beroende av övriga vänstern. Valls hade knappast något negativt att säga om Fillon.Han antydde att Fillon hade ansvar för en del misslyckanden under de fem år han var Nicolas Sarkozys premiärminister. Men i sak var det svårt att uppfatta att Valls var direkt i motsättning till Fillons idéer.

Detta var en märklig kväll eftersom det blev så tydligt att den socialliberala vänstern nu inte längre kan vara trovärdig när den försöker hålla ihop ett vänsterblock som är väldigt disparat. Manuel Valls och hans finansminister Emmanuel Macron befinner sig ljusår från såväl kommunister, vänsterparti och stora delar av det gröna partiet. Istället tänker de i samma banor som delar av högern. Det gäller i första hand den ekonomiska politiken. Men Valls är också en hårding i kriminalfrågor och knappast särskilt generös i invandringsfrågor.

Den låsning i två block, höger och vänster, som funnits i alla år kan bli ett minne blott om Nationella fronten får stora framgångar i regionalvalen i december och i kommande president- och parlamentsval. Det är mycket som talar för att en del av den traditionella, så kallade republikanska högern, la droite dur (den hårda högern) kommer att börja samarbeta med Nationella fronten. Det öppnar för en ny konstellation med moderat höger och den socialliberala vänstern à la Manuel Valls. Det är djärvt i dag att påstå att det skulle bli så men några riktigt framgångsrika val för FN kan öppna för helt nya konstellationer.

Den traditionella vänstern kan hamna i den riktiga kylan. Den har aldrig gjort det i Frankrike. Kommunistpartiet satt i regeringen både strax efter andra världskriget och under några av Francois Mitterrands presidentår. Den socialistiska vänstern har alltid attraherat många fransmän. Nu är läget ett annat. Den vänster som befinner sig på Socialistpartiets vänsterflygel och de partier som står längre till vänster har inget mandat längre för att hävda sin röst på allvar och kunna förhandla sig till starka positioner i såväl den nationella som lokala maktsfären. Arbetarväljarna går till Nationella fronten och den stora medelklassen väljer i huvudsak andra partier än Vänsterpartiet, kommunisterna, de gröna och trotskisterna. Vänstern har i dag svårt att lägga tyngd bakom sina ord, få uppmärksamhet för sin analys eller trovärdighet för sina förslag.

Det är alltså öppet för en ny konstellation som Tyskland har haft med socialdemokraternas koalitioner, förr med liberaler och nu med CDU  och som  Italien upplevt under flera perioder. Debatten igår kväll mellan Fillon och Valls kan vara ett första tecken på att kartan nu kommer att ritas om. Och regissören till detta är  i så fall Nationella fronten.

I sydöstra Frankrike lyser solen – mot Le Pen
I sydöstra Frankrike lyser solen – mot Le Pen 150 150 Tomas Lindbom

Jag talar med människor i de små städerna och byarna i områden som Vaucluse och Gard i södra delen av Frankrike, nära städer som Avignon och NImes. Vackert väder. Solen skiner från en klarblå himmel. Temperaturen går lätt upp mot 25 grader på eftermiddagen. Jag kör genom landskap av åkrar och ängar. Odlad mark överallt och så de pittoreska byarna och de små städerna med sina välputsade hus, städade gator och torg och – vad jag kan se – välmående människor.

Jag stannar i den lilla staden Carpentras. Här är Nationella fronten stark. Hemmaplan för detta parti som bygger sin politik på en människosyn som gör skillnad mellan människor beroende på ursprung och på nationalitet. Den stora politiska stjärnan här är Marion Maréchal Le Pen. Frågan är vad hon är mest. Främlingsfientlig, nationalist, värdekonservativ?

Jag pratar med folk. Jag inser mer och mer att här drar människor inte gränsen mellan att vara försvarare av de så kallade republikanska värdena, det som förenat vänster och den vanliga högern, och att vara anhängare till Nationella fronten. Här är människor i stor utsträckning – höger. Som en man uttryckte det: “I Carpentras röstar vi till höger. Två tredjedelar av befolkningen är höger och en tredjedel vänster” Höger är att rösta på Les Républicains (Sarkozys högerparti)  eller på Nationella fronten.

Jag träffar Francis Adolphe, borgmästaren i staden. Han är socialist och en av de få från sitt parti som lyckades bra i kommunalvalet 2014. Detta val innebar en jordskredsseger för Les Républicains (som då hette UMP) och för Nationella fronten som kunde besätta borgmästarposten i flera halvstora städer, särskilt i södra delen av landet. Borgmästaren vann med en tredjedel av rösterna tack vare att högern och Nationella fronten – ännu – inte har någon samverkan om en gemensam kandidat. Man frågar sig… hur länge till i den sydöstra delen av landet. Det är inte alltid lätt att se skillnaden.

Francis Adolphe ser skillnaden mellan vanlig höger och Nationella frontens kandidater. De senare bara pratar, menar han. De spelar på missnöjet men saknar konkreta lösningar. För honom finns det en skillnad mellan de republikanska partierna och Nationella fronten.

Adolphe har säkert rätt men problemet är att människorna som röstar verkar ha en annan inställning. De må säkert tycka att Nationella fronten saknar ett konkret program men de delar partiets grundvärderingar. Denna blandning av traditionalism, ett så kallat vårdande av det franska kulturarvet och en kamp mot två fiender som ska bekämpas; invandraren som inte passar in i samhället och socialisterna som lovar bidrag till folk som inte jobbar och som inte tar i med hårdhandskarna mot buset.

Socialisterna har varit dåliga på att engagera sig för vanligt folk, menar Francis Adolphe. Nu gäller det för vårt parti att visa oss ute bland människorna och lösa deras vardagsproblem. Det är enda sättet att slå tillbaka Nationella fronten. Visa att vi har lösningarna.

Jag fortsätter min bilfärd genom detta vackra landskap. Ändå verkar människorna jag möter inte nöjda eller glada. Fransmän klagar alltid, säger alla fransmän. Jag träffar en vinodlare i bygden. Han menar att fransmän klagar ännu mer nu än tidigare. Vi har fått det sämre på flera sätt och vi klagar mer. Vi är mer desillusionerade. Vi har det sämre materiellt, vi tror inte på politikernas förmåga att förbättra villkoren för oss.

Vår egen frihet som medborgare är också begränsad, tillägger han. Det ligger i den franska identiteten att vi som medborgare har stor personlig frihet men det stämmer inte. Staten är stark och har ett stort kontrollbehov. Det märks i dess sätt att styra över regionerna och ända ner på kommunal nivå. När jag lyssnar på honom tänker jag på en undersökning som publicerades häromåret och som slog fast att Frankrike är Europas mest missnöjda folk. Svenskarna var mest nöjda.

Jag inser vilken makt staten har i detta centraliserade land. Staten ger subventioner till det mesta som sker på regional och lokal nivå. Vill en kommun bygga en skola måste det gå genom staten. Så är det med det mesta. Medborgarnas inkomstskatt går till staten. Kommunerna har bara rätt att ta upp skatt för medborgarnas mark och bostäder. Det är begripligt att människor så långt från maktens Paris känner frustration.

Det är  också lätt att förstå att ett parti som Nationella fronten med sin populistiska framtoning har ett eldorado i en region med så många frustrerade människor. Jag är bokstavligt talat  fylld av all klagan när jag lämnar vinodlaren på min vidare bilfärd. Jag hinner träffa en borgmästare till innan mörkret faller och jag ska gå till nattvila. Hon klagar förstås också. På Paris som inskränker kommunernas rättigheter, på socialisternas politik som minskar människornas frihet och hindrar näringslivets expansion och som för en alltför generös invandringspolitik. En borgmästare som motsätter sig den snabba teknikutvecklingen och stordriften. Utvecklingen går åt fel håll. Jag föreslår lite skämtsamt att det kanske är dags att säga som i den berömda musikalkupletten: Stoppa världen. Jag vill stiga av. Hon verkar hålla med.

Ekonomisk kris och invandring skärper motsättningarna
Ekonomisk kris och invandring skärper motsättningarna 150 150 Tomas Lindbom

Västvärldens väljare går mot mitten. Så har det låtit i många demokratier de senaste åren. Både i Sverige och i Frankrike. Det är sant att de traditionella stora partierna sökt sig mot mitten men samtidigt har väljarna alltmer sökt sig mot kanterna eller mot nya partier.

Jag minns hur journalisten Claude Weill häromåret i en tv-diskussion resonerade sig fram till att bara cirka 40 procent av väljarna i Frankrike stödde de två partier som omväxlande innehaft regeringsmakten under hela den femte republikens historia, det vill säga sedan General de Gaulles makttillträde 1958. Det ger en bra bild av hur fel vi kan tänka när vi tror oss veta var väljarsympatierna ligger. Lägg till detta att det finns en stark önskan hos den så kallade upplysta allmänheten att politiken inte längre spelar så stor roll. Alla har fått det bättre. Folk är glada över sin materiellt höga standard och vi behöver inte längre politiska strider utan sunt förvaltande av ett samhälle som vi redan byggt färdigt.

Så är det uppenbarligen inte alls. Grekland, Spanien och Storbritannien har nu politiska partier och ledare till vänster som talar ett annat språk än försoning och förvaltning i politikens mitten. Frankrike har alltid haft en stark rörelse till vänster om det traditionella socialistpartiet men nu hoppas denna vänster skapa relation med de nya vänsterpartierna i södra Europa.

Nationalisterna är på stark frammarsch. De etablerade partierna och politiska bedömarna har länge försökt vifta bort dessa partier med att enbart rikta in sig på deras främlingsfientlighet. Med sunt förnuft och lägre arbetslöshet ska nog dessa partier krympa ner igen till de nivåer där de befann sig de första decennierna efter andra världskriget, har många tänkt.

Nationalisterna låter sig inte osynliggöras. De har skaffat sig en stark ställning i många europeiska länder och allt talar för att de kommer att växa ytterligare. Se på Sverige! Se på Frankrike! Se på Europaparlamentet!

De etablerade partierna som vi länge trodde skulle  stanna kvar i den politiska mitten med ett tolerant, liberalt och socialt budskap tenderar att börja anpassa sig alltmer till nationalisternas vokabulär. Den franska högern, under Nicolas Sarkozys ledning, är ett bra exempel på det. Denna höger är livrädd för att Marine Le Pen gör starka frambrytningar i de regionala val som hålls i december i år. Det talas om att hennes parti kan erövra makten i två av tretton regioner.Les Républicains (det nya namnet på UMP) lägger sitt program så långt till höger att de ska kunna avvärja en sådan framgång för Nationella fronten. Sarkozy har de senaste dagarna attackerat Schengenavtalet och blir alltmer otydlig kring den franska principen att låta det barn som föds i Frankrike få franskt medborgarskap. I sin retorik skrämmer han människor genom att tala om massinvandring. Det är uppenbart att även en seger för honom i nästa presidentval kommer att innebära betydligt hårdare tag gentemot invandrare och flyktingar. Socialisternas premiärminister Manuel Valls är ingen direkt mjukis men han framstår som högst liberal jämfört med Sarkozy vars retorik är närmast att likna vid Sverigedemokraternas.

Vi ser alltså framväxandet av politiska landskap i Europa där stora grupper tilltalas av politiska partier på yttersta vänster- eller högerkanten. Labours nya ledare är ett exempel från senaste veckan. Sverigedemokraterna har över 20 procent i senaste mätningen från Novus. En mätning i Frankrike som gjordes efter de uppmärksammade bilderna av flyktingar och efter förbundskansler Angela Merkels invandringsvänliga utspel för ett par veckor sedan visar att endast två politiker fått ökat stöd; socialisten Martine Aubry som i mångas ögon varit en utmanare till Hollandes mer socialliberala politik och Marine Le Pen. Övriga framträdande politiker i Frankrike har tappat röster som en följd av den senaste flyktingkatastrofen

Splittring inom franska högern, Les Républicains
Splittring inom franska högern, Les Républicains 150 150 Tomas Lindbom

För en vecka sedan hade Les Républicains, tidigare UMP, återsamling efter sommaren i semesterorten La Baule. Partiledaren Nicolas Sarkozy talade om enighet men det var knappast intrycket som gavs när de tre politiska ledare med divergerande ambitioner möttes och två försvann med tåget fortare än kvickt. Låtsasleken om enighet ska upprättas fram till regionalvalen i december. Därefter lär vi få se en kamp med stålblanka vapen fram till och med primärvalen för partiet nästa höst.

De är flera som har ambitioner att bli presidentkandidat för Les Républicains i valet 2017. Nicolas Sarkozy är vald till partiets ledare men i fransk politik betyder det inte att han automatiskt blir dess presidentkandidat. Primärvalet nästa höst kommer sannolikt att vara öppet precis som  socialisternas primärval 2011. Det innebär att den väljare som säger sig sympatisera med partiet och betalar en avgift på några euro kan rösta. Det är beklagligt för Sarkozy som har ett starkt stöd bland partiets medlemmar men däremot svagare stöd i högerns väljarkår. Han skulle förstås kunna hävda att bara medlemmar bör rösta i ett partiinternt val men då skulle han få kraftig kritik mot sig och förmodligen anses agera  omoraliskt. Primärval ska vara, menar de flesta, en rättighet för alla sympatisörer att delta och alla vet också att en krympande medlemskader aldrig är representativ för ett partis ställningstaganden i aktuella frågor.

Två före detta premiärministrar, Alain Juppé och Francois Fillon, utmanar Sarkozy. De båda ställde upp på en kort fotografering på ett podium tillsammans med Sarkozy. Men de hade bråttom därifrån. När tiden gick påpekade Juppé i en halvhög teaterviskning till Fillon att “tåget går snart”. De hade bråttom att komma ifrån denna för dem pinsamma uppvisning inför partivännerna där allt regisserades av Sarkozy. Nu försvann de med tåget till andra möten där de bland vänner kunde förbereda sina kampanjer för att bli partiets slutliga presidentkandidat.

Sarkozy har positionerat sig till höger inom Les Républicains. Han driver en hårdare linje i invandrings- och flyktingsfrågan. Han talar gärna om auktoritet och hårda tag mot brottsligheten. Fillon representerar den mer socialkonservativa delen av partiet och Alain Juppé har valt att på senare år inta en mer centerorienterad hållning för att kunna bredda väljarunderlaget och därmed nå den av honom så hett eftertraktade posten som Frankrikes president.

Alain Juppé är stark i väljarundersökningarna. Om det vore primärval i dag skulle han ha goda utsikter att slå Sarkozy. Men den senare sitter på partiapparaten och har en erkänd förmåga att vinna val. Däremot anses Francois Fillon vara chanslös att bli partiets kandidat. En gedigen och påläst politiker som sköter sina uppdrag på ett klanderfritt sätt men hur långt räcker det i ett spel om den politiska makten?

Regionalvalen i december i år blir viktiga för alla partier och dess ledare. Nicolas Sarkozy behöver som partiets nuvarande ledare visa att Les Républicains kan slå Nationella fronten i de viktiga regionerna Provence-Alpes-Côte d´Azur i sydöstra Frankrike och Nord-Pas-De-Calais-Picardie i norr. I dessa två regioner har Nationella Fronten goda utsikter att vinna. Särskilt i PACA i sydöst står striden mellan den republikanska högern och Nationella fronten. En seger här för Nationella fronten med Marine Le Pens systerdotter Marion Maréchal-Le Pen som frontfigur skulle kunna rubba Sarkozys ställning som trolig presidentkandidat för LR.

Så nu vässas alltså knivarna i hemlighet mellan kandidaterna inom LR. Juppé, Fillon och de andra utmanarna  tänker inte bjuda Sarkozy på något som helst understöd inför regionalvalen även om det skulle gå ut över partiets ställning i de olika landsdelarna. Nu gäller det att tänka på sig själv !

  • 1
  • 2