En splittrad höger efter attentaten i Paris

En splittrad höger efter attentaten i Paris 150 150 Tomas Lindbom

Polisens och militärens ansträngningar att bekämpa Daesh inom och utom landets gränser fortsätter. Landet har sörjt i tre dagar och lever vidare med  undantagstillstånd. Tungt bevåpnade specialstyrkor patrullerar på torg, i shoppingcentra, i tunnelbana och pendeltåg och på flygplatser.

Jag stod häromdagen på pendeltågsstationen Chatelet och nio polismän med tunga vapen färdiga för strid marscherar framför mig. Oavsiktligt vakar jag över mina rörelser. Vill inte sticka ut och ändå har jag knappast utseende för en typisk terrorist. Men ändå, laddningen i luften går inte att komma ifrån. Det råder allvarsstämning i Paris. Människor väntar på nästa attentat.

Landets president och regering lever under stark press. Ytterligare ett attentat och ingen vet vilka reaktioner som är att vänta från befolkningen och landets ansvariga. Det finns också en påtaglig partipolitisk aspekt på vad som händer. Den socialistiska regeringen agerar i ett läge där terroristerna är det stora hotet men där den också måste ta hänsyn till hur medborgarna reagerar och hur oppositionen till höger tänker utnyttja situationen för sina syften.

Det finns hos alla partiföreträdare en ambition att visa upp en gemensam och solidarisk hållning gentemot terroristerna. Det gällde dagen efter attentaten också hos Nationella frontens ledare, Marine Le Pen. Men hennes parti och även stora delar av den så kallade republikanska högern har samtidigt svårt att inte spela på människors rädsla och för deras upprördhet över att inte staten kunnat hindra attentaten i förväg.

Francois Hollande och hans premiärminister Manuel Valls handlar med fasthet. Omedelbart efter dåden la regeringen ett förslag på ytterligare en miljard euro i satsningen på att stärka polis och militär. Det är pengar som kommer att skaffas fram med lånade pengar. Trots att det nu bara talas  om pengar till åtgärder som ska stärka de instiutioner som bekämpar våld med våld så är naturligtvis inte Nationella fronten nöjd. Men även delar av den republikanska högern visar sitt missnöje och har svårt att helhjärtat ställa upp bakom regeringen, ens den första veckan efter dessa fasansfulla dåd.

Den som har svårast att sitta still i båten är som vanligt Nicolas Sarkozy som framför allt attackerar Hollande för att inte ha satsat mer pengar på den inre säkerheten i landet före dessa attentat. Sarkozy sneglar på regionalvalen som genomförs den 6 och 13 december. Han är livrädd att händelserna den 13 november kommer att innebära segrar för Nationella fronten i flera, upp till tre av tretton, regioner på hans partis bekostnad. När Sarkozy slår mot Hollande är det för att visa alla de väljare som nu ropar på betydligt hårdare tag och som kommer att rösta på FN om inte Sarko visar musklerna på riktigt.

Men Les Républicains (Sarkos parti) är splittrat och visade upp det senast i debatten i nationalförsamlingen häromdagen. Sarkozy konkurrent om posten som partiets presidentkandidat i valen 2017 ställer sig i stort sett bakom Hollande vilket föranleder Sarkozy att fräsa till mot Juppé: “Du försvarar socialistregeringen men bryter enigheten inom ditt eget parti”

Denna jakt mot ännu mer av repression delas inte av hela folket. Många inser att våld inte bara löses med våld. Den allt intensivare jakten på terrorister och attacken i Syrien liksom samverkan med USA och Ryssland – hur märkligt det än kan te sig – kan vara försvarbart på kort sikt. Men det piskas upp en stämning i landet av rop på våld som inte på längre sikt är bra vare sig för människorna som bor  i landet, för muslimerna som vill leva i harmoni med alla andra medborgare i Frankrike och inte heller för att lösa problemet med rekryteringen av ungdomar till Daesh och andra terroristorganisationer.

Det är svårt i dessa tider att hävda budskap om försoning och strävan till att överbrygga misstro och klyftor mellan människor från olika kulturer. Allt sådant tal låter som naivt och töntigt. Men att inte se att ett land kan splittras och skapa förutsättningar för än mer hat med en politik som ensidigt satsar på våldsbekämpning med våld kan bli ett ödesdigert misstag.

Leave a Reply

Your email address will not be published.