Uppförsbacke för fransk ekonomi

Uppförsbacke för fransk ekonomi 150 150 Tomas Lindbom

Premiärminister Manuel Valls tog häromdagen emot representanter för fack och arbetsgivare i Matignon, premiärministerns eget palats i Paris. Inget nytt i dessa samtal. Alla presenterar sina synpunkter och krav på ett förväntat sätt. Regeringar brukar sällan ta intryck av sådana här rundabordssamtal. Staten styr och intresseorganisationerna morrar eller strejkar.

Det råder ett påfallande lugn på den franska arbetsmarknaden sedan Francois Hollande kom till makten 2012. Strejker förekommer men inte av den omfattningen som skulle förväntas med tanke på krisen i landet. Ett skäl skulle kunna vara att landet trots allt – åtminstone till namnet – styrs av en vänsterregering. Jag tror inte på det. Inga fackliga organisationer har tidigare tagit hänsyn till partifärgen på president och regering. Ett annat skäl är att de fackliga organisationerna har mognat och arbetar mer konstruktivt för att hitta långsiktiga lösningar. Francois Hollande har också försökt stödja en utveckling mot mer av överenskommelser mellan parterna på arbetsmarknaden.  En vilja att närma sig den ordning som gäller i bland annat Sverige. Hollande bör respekteras för en del goda insatser under sin mandatperiod. Det relativa lugnet på arbetsmarknaden är en sådan.

Det finns en spänning mellan flera av de fackliga organisationerna och regering och arbetsgivare när det  gäller hur krisen ska tacklas. Force Ouvrières ledare Jean-Claude Mailly sa till exempel häromdagen i fransk tv att den statliga garantilönen (SMIC) måste höjas för att öka efterfrågan och därmed höja produktiviteten i företagen. Ekonomi byggd på principen om efterfrågan snarare än utbud. Denna hållning avvisas såväl av regering som av arbetsgivarna som menar att kraften i första hand måste komma från företagen. De behöver utrymme för att stärka sin position, inte minst kunna klara konkurrensen från utländska företag, både inom landet och när det gäller exporten.

Hur det än är med den saken så befinner sig fransk ekonomi fortfarande i uppförsbacke. Arbetslösheten har ökat på senare tid, inte minskat. Tillväxten är fortfarande så låg att den inte kan ge tillräcklig effekt på företagens vilja att anställa fler. Frankrike befinner sig dessutom i det dilemmat att de små och särskilt medelstora företagen är för svaga och har svårt att ta sig ur sin egen kris. Arbetsgivare i de mindre företagen vågar helt enkelt inte anställa folk. De som många andra fransmän ser pessimistiskt på framtiden.

Francois Hollande föreslår nu ett ännu mer omfattande fortbildningspaket för att på sikt få in fler arbetslösa i jobb. På kort sikt kan statistiken putsas genom att dessa människor, han talar om 500 000, tas upp som studerande och inte som arbetslösa. Ett vällovligt förslag som framförallt kan ge honom bättre arbetslöshetssiffror inför valrörelsen 2017. Det kommer att kosta staten en massa pengar men budgetunderskottet är numera en fredad zon eftersom pengar till polis och militär kostar enorma summor och Hollande har i det fallet stöd från hela högeroppositionen. Ingen kommer att ifrågasätta om  underskottet ökat lite mer på grund av denna utbildningssatsning, lovvärd i sig själv dessutom.

Francois Hollande har också sagt att han inte kommer att söka omval om han inte lyckas få bukt med arbetslösheten i god tid före nästa presidentval. Detta löfte ångrar han säkert i dag men medierna påminner honom om det varje vecka. Det gäller nog att han hittar kreativa sätt att gömma undan arbetslösa i statistiken för att han inte ska få äta upp detta löfte och kallas svikare. Ingen tror i alla fall att han kommer att avstå från sin kandidatur för omval. Han är en politisk överlevare av stora mått, en av de främsta i den grenen inom fransk politik. Hur det än går med arbetslöshetssiffrorna lär han bli Socialistpartiets kandidat i nästa presidentval.

Leave a Reply

Your email address will not be published.