Monthly Archives :

mars 2016

Hollande backar om terroristlagar
Hollande backar om terroristlagar 150 150 Tomas Lindbom

I dag har Francois Hollande meddelat att han drar tillbaka två viktiga förslag till tillägg i konstitutionen som rör terroristhoten mot Frankrike. Det ena förslaget var att skriva in en rätt att förlänga undantagstillstånd i landet. Det andra om att kunna avskaffa medborgarskap för terrorister med dubbla nationaliteter.

Förslagen till ändringar i konstitutionen kom i Hollandes tal till den samlade kongressen i Versailles några dagar efter 13 november-attentaten. Då möttes hans förslag med långa applåder från alla närvarande senatorer och deputerade i nationalförsamlingen, det vill säga alla folkvalda i de två husen i det franska parlamentet. Det gick bara någon vecka och sedan började konflikterna spira i båda de stora partierna. Vänstern splittrades av ideologiska skäl. Många ledamöter inom Parti Socialiste (PS) ansåg att förslaget stred mot folkrätten. Inom högern fanns samma kritik, särskilt från några av partiets främsta jurister, men också invändningar som kan tolkas som uttryck för fransk opposition i alla lägen: Det gäller att som opposition aldrig godkänna ett förslag ifrån majoritetssidan.

Debatten har rasat i fyra månader och allt har pekat mot att det som enligt konstitutionen måste ske inte skulle ske. Konstitutionen kräver att båda husen, senaten och nationalförsamlingen, i konstitutionella ändringsförslag måste vara överens om presidentens utgångstext. Det gick inte att få till stånd. Nationalförsamlingen godkände texten men inte senaten.

Det gick inte heller att få till stånd enighet kring att en längre period av undantagstillstånd skulle kunna skrivas in i författningen.

Francois Hollande står som den store förloraren även om han skyller på oppositionen och delvis med all rätt. Detta var till sin inriktning ett högerförslag men högern ville inte ge landets socialistiska president det stöd han behövde ha. Det är nu bara tretton månader kvar till nästa presidentval och till ett val till nationalförsamlingen som följer kort därefter. Hollande ville bredda till höger i en fråga där han trodde sig få stöd. Han ville säkert visa att han var hela folkets president i tider av oro kring terrorismen. Han har fått backa.

Hollande har dessutom på samma gång splittrat vänstern än mer. Han har genom dessa förslag till nya författningslagar ytterligare undergrävt förtroendet hos sin egen vänsterflygel och övriga partier på vänsterkanten.

Häromdagen publicerade Le Mondes politiska reporter David Revault d´Allonnes en analys i tidningen som pekade på att Hollande tappat sin förmåga att läsa av stämningarna i landet. Han begår i dag taktiska misstag som han inte alls varit känd för tidigare. Tvärtom har Hollandes bästa gren varit politisk strategi och taktik. Nu trampar han gång på gång i galen tunna, nu senast med dessa lagförslag. Men det finns mycket att peka på. Han får sällan igenom sina förslag utan att ändra i dem eller ta hjälp av en märklig paragraf i konstitutionen (49:3) som ger regeringen rätt att driva igenom lagförslag utan votering. Oppositionen kan väcka misstroendevotum mot regeringen men annars inget göra. Flera gånger har Hollande och hans premiärminister använt sig av denna paragraf i trängda lägen. Vad värre är; hans förslag väcker ingen känsla av trygghet eller uppskattning i den allmänna opinionen. Han inger inte förtroende som landets president.

David Revault d´Allonnes i Le Monde menar att de fyra åren i Elyséepalatset har förändrat Hollande. Han har blivit alltmer innesluten i palatset, tappat kontakten med världen utanför. Kort sagt: Han förstår inte längre vad som händer i det land han är satt att regera. Revault d´Allonnes citerar vänner och kollegor som pekar på exempel i den riktningen. Det hela får en utomstående att tänka på kungarna av Guds nåde i Versailles på 1600- och 1700-talen. Eller som drottning Marie Antoinette sa: “Har människorna inget bröd att äta? Men ge dem då tårtor istället.”

Det franska folket har hela tiden frågat sig vad dessa lagförslag har kunnat göra för att bekämpa terrorismen. Ingen har väl något bra svar. Hollande har satt sig i en mycket besvärlig situation. Majoriteten av befolkningen misstror honom än mer, den politiska vänstern är i uppror. Som vanligt står Marine Le Pen lite utanför och tar sig rätten att utan ansvar ge en form av slutgiltig dom. “Hollandes politik innebär det totala politiska misslyckandet.”

 

Hollande svettas när arbetslösheten ökar mer och mer
Hollande svettas när arbetslösheten ökar mer och mer 150 150 Tomas Lindbom

Francois Hollande har det fortsatt besvärligt med ekonomin i Frankrike. I början av sin mandatperiod lovade han en minskning av arbetslösheten redan 2013. Nu är det mars 2016 och arbetslösheten har stigit konstant under hela Hollandes mandatperiod. Senaste månaden steg den med 38 000. Nu är siffran för den del av befolkningen som helt saknar arbete uppe i knappt 3.6 miljoner.

Det visar sig också att ungdomsarbetslösheten håller i sig. Det var ett av Hollandes löften i valrörelsen 2012 att särskilt satsa på ungdomen. Här har han uppenbarligen misslyckats. Tillväxten är svag även om den kan komma upp i närmare 2 procent för 2016. Det räcker inte enligt bedömare för att företagen ska våga anställa.

Det är naturligtvis en rad faktorer som ligger bakom trögheten i den franska ekonomin. Allt är inte Hollandes fel även om han gjort lite och kommit igång med reformarbetet för sent. Det finns en uppenbar tröghet i förhållandet mellan företag och anställda. Gamla regler som hindrar en flexibilitet som till exempel finns i arbetsrätten som den är utformad i de skandinaviska länderna. Men villkoren för den som avskedas är inte alltid lika trygga som i Skandinavien. Det finns inte heller fortbildning för vuxna som är anpassad till arbetsmarknadens krav. Även handelsskolor efter studenten har en tendens att vara mer teoretiska än yrkesförberedande. Språkutbildningarna som ungdomar tar med sig från studenten är också gammalmodigt inriktade på mer grammatik och mindre konversation. Det finns rader av strukturella problem i Frankrike som en president inte kan förväntas råda bot på under en femårsperiod.

Det finns också ett kulturellt problem i samhället som kan uttryckas i formeln att löntagarna inte tror att de kan få ett nytt jobb om de tvingas sluta på en arbetsplats. De går ut i arbetslivet som unga med förhoppningen att deras första jobb också ska vara deras enda fram till pensionen.

Francois Hollande har all anledning att oroa sig men också de andra partiernas kandidater. Vem som än vinner valet nästa år kommer den personen att snart tappa i popularitet. Om inte väljarna redan på valdagen inser att de väljer mellan olika dåliga alternativ.

Hollande ligger dock illa till. Han stöds nu av endast 15 procent av väljarna i de senaste mätningarna. Den kände opinionsundersökaren Brice Teinturier sa i tv ikväll att presidenten inte kan förlita sig på kriser för att stiga i popularitet. Efter krigen i Mali och Syrien och även efter attentaten i januari förra året steg hans popularitet men bara tillfälligt. Efter några månader var han varje gång lika impopulär igen.

Enligt källor från Elyséepalatset tror Hollande fortfarande att han ska vända arbetslöshetssiffrorna till det bättre och att det ska hjälpa honom att dels kunna kandidera för en ny mandatperiod men också vinna presidentvalet. Hindren är emellertid flera och hindren är höga. Han har lovat att bara kandidera om arbetslösheten hunnit sjunka före sommaren 2016. Det finns inga tecken på det.

Han har också problem med öppen revolt inom partiets vänsterflygel En av de socialistiska deputerade i nationalförsamlingen har redan förklarat sig som kandidat till ett primärval som många vill utlysa för att på det sättet utse socialisternas presidentkandidat. Hollande är av förklarliga skäl motståndare till primärval  men  kraven på ett sådant ökar. Det är inte osannolikt att partiledningen till slut faller till föga för trycket från många förtroendevalda på lokal och regional nivå men också i nationalförsamlingen. Sannolikt skulle det innebära nådastöten för Hollande. Om han lyckas trassla sig förbi ett primärval återstår ändå problemet med väljarnas djupa missnöje med hans politik under fem år.

Allt mer tyder på att högerns presidentkandidat blir den som får möta  Marine Le Pen  i den avgörande andra valomgången. Vem det blir återstår att se. Francois Hollande måste göra underverk om han ska få ett ord med i laget när det drar ihop sig nästa år.

Terrorismen sedd från Paris
Terrorismen sedd från Paris 150 150 Tomas Lindbom

Attackerna mot flygplats och tunnelbanestation i Bryssel har självfallet skapat stor uppmärksamhet i den franska huvudstaden. President Hollande och hans premiärminister, försvars- och inrikesministrar samlades redan kl 10 på förmiddagen. Hollande talade till allmänheten kring kl 12 och inrikesministern tillkännagav samtidigt att polisskyddet skärps på flygplatsen Charles de Gaulle och i de stora järnvägsstationerna inne i Paris.

Medborgare som intervjuas konstaterar att attackerna i Bryssel påminner om den ständiga oron som de lever med i den franska huvudstaden. Alla är ständigt medvetna om faran. Varje dag möts alla som befinner sig i Paris av väktare eller poliser som kontrollerar  väskor varje gång de ska gå in i en större affär eller i en järnvägsstation. Nu skärps kontrollen ytterligare.

Experter på terrorism uppträder i de olika nyhetsprogrammen på tv och påpekar vikten av att det nu sker ett gemensamt europeiskt arbete för att bekämpa terrorismen. En av dessa experter menade att det vi kallar IS eller Daesh fortfarande ägnar sitt brutala krig mot städer i Syrien och Irak. Den dag organisationen riktar sina vapen mot Frankrike får vi räkna med ett attentat per dag, konstaterade han.

Terrorismen hotar att förgöra det europeiska samhället och det är förstås också avsikten bland islamisterna. Varje attentat stärker de högerextrema krafterna i Europa och minskar försvaret för det som den europeiska civilisationen står för, öppenhet och tolerans mot olika grupper som vill leva tillsammans i fred, bland annat muslimerna i Europa.

Vissa analytiker som framträder i fransk tv i dag, särskilt Alain Bauer som är en känd kriminolog och rådgivare till premiärminister Manuel Valls, menar att polisen också måste utveckla nya modeller för att bekämpa terrorismen. Problemet är inte, enligt hans mening, bristen på poliser eller information utan bristen på analytiker som kan dra slutsatser av all information. Terroristerna ligger några år före samhällets försvarare, säger Alain Bauer.

Mörkret har nu sänkt sig över Paris, Eiffeltornet är ikväll upplyst i de belgiska flaggans färger. I morgon beger sig Paris borgmästare Anne Hidalgo till Bryssel för att visa den franska huvudstadens solidaritet med Bryssel. Hon och alla parisare vet att detta inte är den sista attacken mot en europeisk huvudstad. Paris ligger alltid illa till genom sitt engagemang mot Daesh i Syrien. Själv ska jag ta en kvällspromenad ner till Hôtel de ville. Där kommer säkerligen parisare att samlas för att visa sin solidaritet med brysselborna

Hollande söker efter understöd till nästa presidentval
Hollande söker efter understöd till nästa presidentval 150 150 Tomas Lindbom

Francois Hollande har förmodligen en enda övergripande tanke i huvudet: Hur ska jag kunna vinna nästa presidentval? I den starkt personcentrerade franska politiken är detta alltid den avgörande frågan. Alla sakfrågor kommer i andra hand och positioneringen till andra politiker och rörelser i det politiska landskapet utgår från denna enkla huvudfråga. Det faktum att mandatperioderna för en president kortats från sju till fem år spelar också roll för den ökade fixeringen vid personfrågan.

General de Gaulle förändrade konstitutionen genom att låta presidenten utses av folket  i direktval. Tanken bakom det var framförallt att presidenten skulle stå över partierna och samla folket. Ett indirekt val av en statschef – via elektorer utsedda av förtroendevalda – leder till partivälde, tänkte han. Problemet uppstår när presidentkandidaterna själva ser sig som representanter för ett parti eller en koalition av partier. Det har skett i stigande grad sedan de Gaulle lämnade makten 1969. Även han var förstås i hög utsträckning företrädare för vissa intressen i Frankrike, om än mindre uttalat.

Francois Hollande försöker som alla presidenter sedan de Gaulle att både vara företrädare för ett parti och hela folkets president. Fast mest det förra. Hans stora problem är att han är så impopulär att han vare sig har stöd till höger eller vänster. Han är en kringskuren kung i ett land som mår dåligt och hoppas på en ledare som ska frigöra nya krafter och lyfta befolkningen till såväl bättre materiell standard som högre mentalt välbefinnande.

Debatten kring arbetsrätten rasar för närvarande i Frankrike. Den 24 mars kommer ett nytt och delvis reviderat förslag upp på ministrarnas bord och snart är det nationalförsamlingens tur att avgöra frågan. Francois Hollande vill liberalisera arbetsrätten och ge arbetsgivarna lättnader kring bland annat uppsägning av personal. Fransk politik består emellertid inte bara av en debatt i de politiska församlingarna och i medierna. Den består också av motstånd som uttrycks i form av strejker och demonstrationer. Gatan är en maktfaktor som varje regering måste ta hänsyn till.

Hollande är en politisk spelare som försöker att alltid komma ner på fötterna i politiska strider, det vill säga hitta en position som tillräckligt många kan acceptera. Förmodligen kommer han att lyckas att ro reformen i hamn. Vänstern kommer fortsatt att vara missnöjd och uppfatta att arbetsgivarna vunnit en oskälig seger. Högern och arbetsgivarna kommer att tycka att reformen är urvattnad och föga effektiv. Hollande kan bocka av arbetsrätten som genomförd reform men samtidigt notera att hans impopularitet ökat i alla läger och att hans underlag för omval därmed minskat ännu mer.

Hollande lanserade sig 2012 som den normala presidenten, som den som till skillnad från Sarkozy lugnade människor och skapade ett godare samhällsklimat. Nu står han inför den massiva kritiken av att inte lösa några problem och knappt tilltala någon väljare. Han kan inte bli hela folkets president som tanken är med statschefsrollen enligt de Gaulle. Och han kan inte bli vänsterns kandidat därför att en stor del av vänstern klagar över att han svikit vänsterns idéer.

Läget är kritiskt för Hollande ett drygt år före valet. Han har ännu inte talat om för väljarna om han ställer upp för omval. Han behöver inte säga det än heller. Sarkozy väntade tills ett par månader för valet i april 2012. Men andra förbereder sig istället. Högern samlar sig till primärval med minst fem starka kandidater. Marine Le Pen är självklar som kandidat för Nationella fronten. Och inom vänstern har Vänsterpartiets Jean-Luc Mélenchon redan deklarerat att han ställer upp liksom med all sannolikhet de grönas frontfigur Cécile Duflot. Och inom Hollandes eget parti väntar premiärminister Manuel Valls men även ekonomiminister Emmanuel Macron på att äntra scenen. De vill inte utmana Hollande i detta läge men fortsätter svårigheterna för Hollande kan de mycket väl kandidera. Båda två är populärare än Hollande och tydligare. De kan inte räkna med stöd från den klassiska vänstern men hoppas å andra sidan på att bryta itu högerblocket och plocka röster från mer liberala och progressiva väljare på den kanten.

Hollande söker sin roll inför 2017 men har inte hittat den. Han lär få svårt att göra det och även om han blir Socialistpartiets kandidat till presidentvalet 2017 är det högst osäkert om han ens kommer till en andra valomgång.

 

Frankrike söker sin ledare
Frankrike söker sin ledare 150 150 Tomas Lindbom

Frankrike är en monarkisk republik. Det är något annat än de skandinaviska ländernas parlamentarism och inte heller det system som finns i till exempel Tyskland eller Storbritannien. Frankrike är beroende av en stark ledare, presidenten som är landets statschef, för att fungera. Landet behöver helt enkelt en stark man eller kvinna som pekar med hela handen, som lyssnar på folket men sedan fattar nödvändiga beslut. Dessa beslut ska förstås också ge människor ökat välstånd, ett behagligare arbetsliv, längre semestrar och bättre pensioner, helst redan vid 60 års ålder. Men det är en annan sak.

Frankrike har saknat stora ledare sedan länge. Den åldrade Chirac var svag och trött. Sarkozy kallades visserligen för hyperpresidenten men han agerade mer på ytan och satte inga djupare spår under sin mandatperiod. Framförallt var fransmännens materiella standard lägre efter hans fem år vid makten. Hollande kallade sig själv en normal president vilket är precis tvärtom mot vad franska folket förväntar sig av sin ledare. En president i den femte republiken ska vara onormal eller snarare en övermänniska som ska göra det som ingen annan klarar av.

Frankrike går mot presidentval våren 2017. Det är tunnsått med ledarämnen och då ska vi alla inse att fransmännen ständigt söker efter sådana. Manuel Valls steg upp på stjärnehimlen när han var inrikesminister åren 2012-14. Han verkade tuff mot buset, stoppade det mesta av invandringen och körde ut romer på ett brutalt sätt. Han härjade som Sarkozy fast med ett mer koncentrerat kroppsspråk och ännu mer stål i blicken. Nu som premiärminister har han tappat en hel del av sin popularitet. Det är svårt att bli populär som regeringschef när ekonomin fortfarande är i kris.

Emmanuel Macron är ekonomiminister och näringsminister sedan knappt två år. Han borde ju också enligt all logik ha låga siffror men han är nu mångas hopp. Kan han bli näste ledare? Han har visat konsekvens i sitt ekonomiska program och han låter också omvärlden förstå att han skulle vilja gå längre i liberal riktning för att få fart på flexibiliteten i det franska näringslivet. Han har inte mycket att redovisa i form av resultat men han är fortfarande ganska ny på sin post och åtnjuter därför högt förtroende. Macron verkar också spännande som människa. Både filosof och ekonom med bakgrund såväl i statsförvaltningen som i bankvärlden. Han har också de prestigefyllda högskoleutbildningarna bakom sig.

Frankrike söker sin ledare och fransmännen är inte nöjda med att i nästa val tvingas välja mellan två tidigare presidenter (Sarkozy och Hollande) och en extremist och missnöjespolitiker (Marine Le Pen) Sista ordet är inte sagt än i frågan om vilka presidentkandidater som kommer att presentera sig inför valet. I Frankrike är partiet underordnat ledaren. Om Macron bestämmer sig kan han mycket väl skapa ett parti (macronisterna) och plocka med sig en handfull begåvade medarbetare och en lite större grupp valarbetare och gå ut och driva valkampanj. Har han tillräcklig karisma så kommer resten av den moderata vänstern och en stor del av centern att ansluta sig. Det låter helt orimligt i svenska öron men det är inte lika orimligt i franska. När Frankrike hittat den ledare landet söker kan det gå fort och det kan bli väldigt framgångsrikt. Om det nu blir Macron är skrivet i himlen. Men snart kommer Frankrike att behöva skapa ett nytt politiskt landskap med nya figurer. Fransmännen deppar så mycket. Landet är i sådan kris och det råder stor uppgivenhet. Det är dags att något händer…

 

  • 1
  • 2