Monthly Archives :

oktober 2016

Arbetslösheten sjunker men inte så djupt som Hollande
Arbetslösheten sjunker men inte så djupt som Hollande 150 150 Tomas Lindbom

Igår kom septembersiffrorna för arbetslösheten i Frankrike. Glada nyheter för en hårt pressad Francois Hollande som nu överväger om han ska kunna ställa upp för ännu en mandatperiod. Antalet heltidsarbetslösa har sjunkit med över 60 000, en mycket bra siffra men möjligen en reaktion på augusti månads ökning av arbetslösheten med 50 000.

Ekonomerna träter om septembersiffrorna är att lita på. Hela året har arbetslöshetssiffrorna åkt upp och ner som en jojo. En viss förbättring kan skönjas men den är knappast särskilt stor med tanke på sex års konstant ökning av arbetslösheten. Fram till början av 2016 har det bara gått utför. Under detta år ha det skett en viss minskning.

Varför denna sifferexercis, frågar sig säkert många. Det är dock så att Hollande lovade tidigt under sin mandatperiod att han inte skulle ställa upp för omval om inte arbetslösheten drastiskt minskade under hans fem år vid makten. Det kan den uppenbart inte gjort.

Hollande har också hamnat i annat trubbel under senaste veckorna. En bok om honom författad av två journalister på den ansedda dagstidningen Le Monde har avslöjat hans innersta tankar som presenterats dem vid upprepade intervjuer sedan 2012. Han har visat dåligt omdöme i sina resonemang med journalisterna och fällt nedsättande omdömen om olika företrädare för politik och media. Inte minst har han fnyst och fräst åt en del av sina partivänner. Boken har lett till ännu sämre opinionssiffror för sittande president och ytterligare fördjupat klyftan till hans egna ministrar och ledningen i partiet. Hollande har aldrig varit mer ensam inom sitt parti än nu, ett halvår före valet.

Frankrike har en konstitution som lägger fokus på politiker som personer och mindre på partier. Det innebär att intresset ligger på vilka politiker som kan göra karriär för att erövra presidentposten. Det leder i sin tur till hårda strider mellan politikerna på toppnivå, oavsett partitillhörighet. En socialist smider i lika hög grad lömska planer mot en annan socialist som mot en högerpolitiker.Hollande kan inte längre räkna med stöd av sina egna. Nu förbereder Manuel Valls att kasta sig in i striden om att bli socialisternas presidentkandidat. Han har större förutsättningar än Hollande i dagsläget att vinna partiets primärval i januari om han ställer upp. Väsnterpartiets Jean-Luc Mélenchon skulle enligt dagens opinionssiffror vinna över Hollande i ett presidentval. Likaså har den oberoende kandidaten Emmanuel Macron bättre opinionssiffror än sittande president.

Det politiska läget är i dag oerhört komplicerat och osäkert. Den gamla sanningen om att det inte går att förutsäga ett presidentval så här långt i förväg lär besannas även denna gång .Vi får avvakta men följa det politiska spelet på nära håll.

Franska polisen demonstrerar
Franska polisen demonstrerar 150 150 Tomas Lindbom

Nu är det höst också i Frankrike, i varje fall börjar temperaturen falla i de norra delarna av landet. Mörkret infinner sig tidigare på kvällen. Med den kallare årstiden i annalkande uppenbarar sig samtidigt de hetare politiska och fackliga striderna. Nu är det poliserna som anför. Gnistan som tände polisernas vrede var ett våldsamt upplopp med attacker med Molotovcocktails mot polisen i Viry-Châtillon i departementet Essonne i närheten av Paris. Nu demonstrerar poliser på olika platser i Frankrike och verkar vilja fortsätta med det framöver. Demonstrationerna är inte fackligt organiserade.

Poliserna som är upprörda är inte den del av poliskåren som är mest beväpnad och som ingriper i samband med tyngre uppdrag, inte minst kopplat till terrorism. Här handlar det om den vanliga poliskåren som ska hålla ordning i bostadskvarter och finnas till hands för att motverka den enklare brottsligheten. De menar att deras möjligheter att försvara sig är otillräckliga. De behöver mer vapen i sin arsenal och mer skyddsutrustning för att klara den ökade brottsligheten. De tycker också att de är för få i tjänst.

Francois Hollande försöker lugna de demonstrerande poliserna genom att uttrycka sitt stöd för deras reaktioner. Han vill nu styra över upproret till dialog med polisfacken. I nästa vecka planerar han möten med dem. Inrikesminister Bernard Cazeneuve är redan igång för att titta på hur polisen omedelbart får bättre skyddsutrustning.

Oppositionen passar på att använda det uppkomna missnöjet till att attackera regeringen för brister i omsorgen om polisernas skydd i tjänst. Det utnyttjar regeringens bandhund, premiärminister Manuel Valls, för att gå till attack mot oppositionen. De franska folkvalda spelar alltid ihop med gatans demonstranter för att uppnå målet att smutskasta varandra. Polisen är förstås en av högerns viktiga intressegrupper. Under Manuel Valls ledning, först som inrikes- och sedan som premiärminister, har det varit svårt för den att komma åt regeringen. Valls är förhållandevis populär hos polisen. Det gäller därför för Hollande och regeringen att nu snabbt tillgodose polisens krav så långt möjligt för att inte högern ska få polisen och rättsfrågorna med sig som ett trumfkort in i den stundande valrörelsen.

Inget primärval för Macron
Inget primärval för Macron 150 150 Tomas Lindbom

En kandidat är partilös i denna valrörelse som leder fram till presidentvalet i april och maj nästa år.   Emmanuel Macron satt i socialistregeringen i två år, 2014-16, men var och är inte medlem av något parti. Nu leder han sin egen rörelse En Marche! som enligt obekräftade uppgifter nått upp till 100 000 medlemmar, mer än hela Socialistpartiets medlemskader. Macron är en man att ta på allvar. Han kan, kanske inte nästa år men möjligen i senare val, skaka om det franska politiska partilivet och visa på en ny väg till makten.

Emmanuel Macaron var okänd för den stora allmänheten när han utsågs till ekonomiminister 2014. Han hade gjort karriär som hög statstjänsteman efter att ha gått de främsta elitskolorna. Han hoppade över till bankvärlden och gjorde sig dessutom under dessa få år på Banque Rotschild till ekonomiskt oberoende. Francois Hollande tog in honom i Elyséepalatset 2012 för att bygga den ekonomiska politiken efter segervalet. Som ekonomiminister blev han snabbt uppmärksammad och uppskattad av många fransmän. En frisk fläkt som ville modernisera vissa lagar för att stimulera ekonomin. Det rådde ingen tvekan om att Macron passade väl in i Hollandes och Manuel Valls linje att avreglera arbetsrätten och liberalisera ekonomin.

Samtidigt fick Macron fiender. Högern kunde möjligen uppskatta en del av hans liberala reformförslag men måste av partipolitiska skäl avvisa honom. Framförallt kom kritiken från vänster. Macron blev snabbt ett rött skynke för den hårdföra vänstern. Så småningom blev han också illa uppskattad av personer som delade hans åsikter, till exempel Manuel Valls, men som såg honom som en konkurrent om makten.

Macron startade sin rörelse En Marche! för ett halvår sedan. Rörelsen är ungdomlig, främst präglad av den urbana medelklassens vilja att förändra Frankrike. Den har en profil skapad av Macrons idéer om att satsa hårt på ny teknologi, på kunskapssamhällets utveckling, på småföretagsamhet och på viljan att modernisera Frankrike och öppna det mot Europa och hela västvärlden. Visst låter det liberalt och det står i kontrast mot det mesta i det franska samhället av idag.

Frankrike är konservativt även om konservatismen ser olika ut hos en exkommunist i fackföreningen CGT och hos en så kallad suveränist på högerkanten; en politiker eller väljare som försvarar en klassisk, katolsk och nationell identitet. Mellan alla dessa konservativa grupper växer ändå förväntningarna på ett modernare och öppnare Frankrike. Det finns inom delar av Socialistpartiet, hos vissa högerpolitiker. som den enda kvinnliga kandidaten i primärvalet hos Les Républicains (högern), nämligen Natalie Kosciusko-Morizet. Den som mest inkarnerar denna ungdomliga vilja till förnyelse är den 38-årige Emmanuel Macron.

Macron är inte bara liberal. Han är också social och han tvekar inte att tala om att hans rötter är till vänster i politiken. Han formulerar en hållning som i Frankrike inte har fått plats inom vänstern. Han är generös i frågor om migration, kritisk till undantagslagarna efter 13 november-attentaten. Han har inte den vanliga högerns hierarkiska perspektiv på de sociala frågorna.

Det finns flera frågetecken kring Macron. Det första är om han kan bli en allvarlig presidentkandidat utan stöd ifrån höger eller vänster och ifrån ett parti. Hittills har detta inte varit möjligt för någon oberoende kandidat i de olika presidentvalen som förekommit under den femte republiken. Det som talar för att han kan lyckas är den moderna kommunikationen. En Marche! arbetar med de sociala medierna på ett sätt som inte fungerar i de gamla partistrukturerna. Socialister och Les Républicains har samma datorer och programvara som En Marche! men har inte samma människor och förmodligen inte lika entusiastiska valarbetare som de yngre aktiva inom En Marche! Framförallt tänker de aktiva i En Marche! digitalt och interaktivt på ett sätt som de stelnade partiapparaterna i de andra partierna inte klarar av. De gamla partierna har använt megafonen sedan sent 1800-tal och det är svårt att inte också fortsätta att använda även nya medier som megafoner.

Det andra frågetecknet handlar om hans brist på politisk erfarenhet. Han har aldrig valts till någon politisk post. Han har heller inte särskilt många politiker inom sin krets. Han agerar som en libero i den politiska världen, stödd av vanliga medborgare som drömmer om ett modernare Frankrike. Frågan är om han kan gå hela vägen med detta handikapp av att vara novis inom politiken.

Ett tredje och än större frågetecken är om franska väljarna i tillräckligt stor utsträckning stöder en modernisering av sitt land. De är missnöjda med politikerna. De klagar på både socialisterna och på högern. Samtidigt finns konservatismen kvar. Marine Le Pens budskap lockar väldigt många. Hon attackerar den impopulära eliten med argument hämtade från den konservatism som finns både till höger och vänster. Hon kräver tullmurar och ett utträde ur EU och hon attackerar storfinansen. Det. tilltalar många tidigare vänsterväljare. Hon är samtidigt konservativ i många sociala frågor. På det sättet når hon katolska väljare och andra med högerpreferenser. En stor del franska väljare håller också fast vid de gamla partierna. Macron kommer att få svårt att dra till sig så många väljare att han kommer till en andra valomgång i presidentvalet. Allt pekar på en hedersam tredje eller fjärdeplats. Men han kan inte locka miljoner konservativa väljare som lockas av vänstern, den konservativa högern och Nationella fronten. Han skulle behöva en del av deras röster för att lyckas.

Emmanuel Macron vitaliserar utan tvekan den franska politiska debatten. Nu är emellertid Frankrike som ett gammalt atlantfartyg som omöjligt går att vrida i en annan kurs på kort tid. Med denna metafor kan man säga att det franska skeppet har en kapten som inte vill byta kurs. Skeppet har passagerare som högljutt protesterar mot kaptenens val av färdriktning men samtidigt hindrar varje ny kapten som vill vrida skeppet in på en ny kurs.

Macron vill bli president men han lär inte lyckas med det. Inte den här gången i alla fall. Däremot kommer hans tal och debattinlägg att öka trycket på de andra politikerna. Delar av den begåvade urbana medelklassen som röstar med fötterna och lämnar landet är också en signal för de andra politikerna att anpassa sig och styra om kursen lite grand. Macron spelar uppenbarligen redan en viktig roll i fransk politik.

 

 

 

Snart är det primärval (vänstern)
Snart är det primärval (vänstern) 150 150 Tomas Lindbom

Socialistpartiet (PS) genomförde ett primärval redan inför förra presidentvalet. Under hösten 2011 tävlade ett antal kandidater om att få representera partiet i 2012 års presidentval. Segrande gick Francois Hollande som också blev nationens president. Det var självklart så att alla de andra kandidaterna ställde sig bakom segraren. Flera av dem fick också uppmuntrande belöningar som bland annat finansminister och premiärminister under den följande mandatperioden. I år är läget helt annorlunda. Socialistpartiet håller på att brytas ner av inre motsättningar och partierna till vänster om PS vill inte alls ha med det kommande primärvalet att göra. Hollande kan mycket väl tvingas avstå från att kandidera på grund av för svaga opinionssiffror. Det troliga är ändå att han blir en av de fyra eller fem som gör upp om presidentposten i april och maj nästa år.

Socialistpartiets ledning, i samråd med Hollande får man förmoda, beslöt sig för att genomföra ett primärval även denna gång trots att partiet har en av sina ledare på posten som nationens statschef. Orsaken står att finna i Hollandes svaga ställning. Ingen vet om han överhuvudtaget kommer att utmana sig själv för en andra mandatperiod. Utan primärval skulle partiet sakna en organiserad debatt om vem som lämpligast bör konkurrera med andra partiers kandidater om presidentposten. Dessutom lovade Hollande 2012 att det skulle bli ett primärval även med honom som president.

Utan primärval skulle också konflikten med vänsterflygeln inom PS bli ohanterlig. De så kallade fondörernas hätska motstånd  mot Hollande och regeringen måste kanaliseras på något sätt, är säkert bedömningen från partiets ledning och dess generalsekreterare Jean-Christophe Cambadelis. Nu blir det i alla fall primärval som hålls i slutet av januari nästa år, två månader efter primärvalet hos högern (Les Républicains). Nationella fronten genomför inga primärval. Dess partistruktur är starkt hierarkisk och kopplad till familjen Le Pen – med undantag för pappa Jean-Marie som nu morrar för sig själv utanför allt inflytande. Marine Le Pen är partiets självklara kandidat till presidentvalet 2017.

Flera kandidater har redan anmält sitt intresse till PS primärval som blir öppet för alla medborgare som säger sig dela partiets värderingar och betalar några få euro. Ingen minister har anmält sig av solidaritet med Hollande som ju faktiskt har utsett alla och också kan avsätta dem. Alla kandidater som hittills anmält sig kan sägas tillhöra vänsterflygeln. Några av dem är  ministrar som avgått. Namn som Arnaud Montebourg (tidigare finansminister) och Benoit Hamon (tidigare utbildningsminister).  Den kandidat som först anmälde sig var nuvarande senatorn Marie-Noëlle Lienemann. Hon har alltid varit förbunden med Jean-Luc Mélenchon som lämnade Socialistpartiet 2008 för att skapa ett vänsterparti (Parti de Gauche). Lienemann stannade kvar i PS när Mélenchon gick sin väg men hennes idéer är snarare i linje med sin gamla kompanjon.

Alla väntar på besked från Hollande om han tänker ställa upp i primärvalet och därmed kandidera som president för en andra mandatperiod. Han har officiellt sagt, sedan flera år tillbaka, att han bara ställer upp om arbetslöshetssiffrorna sjunker påtagligt. Så sent som förra månaden steg siffrorna med 50 000, en av de högsta ökningarna under hela mandatperioden, efter några månader av smärre minskningar. Redan av detta skäl är det svårt att se att han kan ställa upp igen. Allt annat vore ett svek mot ett gammalt löfte och en tung utgångspunkt för hans valrörelse om han ändå väljer att kandidera. Men…

Om Hollande avstår från att kandidera tror de flesta att Premiärminister Manuel Valls stiger in i leken. Hans position är bättre än Hollandes i väljarkåren men inte mycket bättre. Han är främst en kandidat för väljare som står längre från partiet och som inte är medlemmar. Det gäller för Valls att i så fall motivera tillräckligt många vänsterväljare utan partibok med socialliberala åsikter att gå och rösta i primärvalet.

Socialistpartiet har inga större förhoppningar om att kunna se en av sina kandidater som president i maj nästa år. Hollande, Valls och i ännu mindre grad Montebourg har någon chans mot högerns kandidat. Särskilt svårt blir det om PS kandidat ställs mot Alain Juppé. Det ryktas att en hel del vänsterväljare kommer att rösta på Alain Juppé i högerns primärval för att stoppa Nicolas Sarkozy och få en mer samarbetsorienterad president; det mindre onda för vänstern är Juppé.

Jean-Luc Mélenchon kommer att kandidera för sig själv. Han kommer också att dra en hel del röster i presidentvalet. I dag visar opinionsundersökningar att han har ungefär lika stort stöd bland väljarna som Francois Hollande men bara drygt tio procent. Det räcker inte för honom till en andra valomgång där de två starkaste kandidaterna från den första valomgången gör upp om segern. Vänstern till vänster om regeringen och Hollande och ledningen för PS är högljudd och får uppmärksamhet, inte minst när det kommer till frågor om arbetsmarknad. Dock blir aldrig dessa grupperingar – inom sig ofta mycket spretiga – så starka att de kan spela en avgörande roll i val. Hollande skulle teoretiskt kunna öka sin väljarandel fram till april-maj nästa år som representant för en politisk riktning som ändå har stöd av stora grupper i samhället. Mélenchon har inte den potentialen.

Det är svårare att bedöma utgången av Socialisternas primärval i jämförelse med det som genomförs av Les Républicains. Allt beror på om Hollande ställer upp eller inte. Tidigare i denna artikel skrev jag “Men…” Hans personlighet pekar mot att han trots alla tveksamheter ändå ställer upp. Jag tror att han är angelägen, närmast besatt, av tanken att visa hur väl han genomfört sin politik under åren som president.  Han har också svårt att tro att inte väljarna till slut, på valdagen, ger honom rätt. Han lutar sig förstås mot många historiska exempel på väljarbeteenden i Frankrike. En sittande president är inte. vatten värd i fyra år och elva månader men under de sista veckorna säger folk: “Nåja. Det blir väl inte bättre med den där andra kandidaten så låt oss rösta på honom som redan sitter i Elyséepalatset.” Francois Mitterrand omvaldes 1998 på de grunderna. Mitterrand är också Hollandes stora förebild i politiken.

Om min analys stämmer kommer han då sannolikt att väljas till partiets presidentkandidat. Vänsterkandidaterna kan inte räkna med tillräckligt stöd eftersom valet är öppet och inte bara angår de åttiotusen partimedlemmarna. Det innebär en ny situation i presidentvalet. Där kommer enligt mina oerhört riskabla antaganden följande huvudkandidater att stå mot varandra: Jean-Luc Mélenchon, Francois Hollande, Alain Juppé och Marine Le Pen. Och som joker Emmanuel Macron. Honom ägnar jag tredje artikeln om primärvalen. Han har sin rörelse och hur det går om han ställer upp kan vara intressant att spekulera lite mer om.

 

 

 

 

 

Snart är det primärval (högern)
Snart är det primärval (högern) 150 150 Tomas Lindbom

I torsdags kväll var det Alain Juppés tur att grillas under två timmar i det stora samhällsmagasinet i France 2, den ledande statliga tv-kanalen. Han fick höga betyg av tittarna och av de politiska experterna efter kvällens intervjuer och debatter. Framförallt drar han nu ifrån i kampen med sex andra kandidater om vem som blir högerns frontfigur i presidentvalet nästa vår.

För första gången genomför högern eller Les Républicains som är det korrekta namnet på partiet ett öppet primärval för att ta fram sin presidentkandidat. Tidigare har detta skett internt och i små kretsar. Bedömare tror att flera miljoner fransmän kommer att gå till valurnorna i primärvalet som genomförs i två omgångar, den 20 och 27 november. Primärvalets idé är att den som röstar inte behöver vara partimedlem. Det räcker med att betala några euro och säga sig sympatisera med det eller de parti(er) som ställer upp i valet. Detta primärval är öppet för dem som stöder högerns och centerns idéer inom fransk politik. Dock ställer inte centerpartierna, UDI och Modem, upp i primärvalet. Formuleringen om center syftar mer på att några av högerns (LR) kandidater förespråkar en mer mittenorienterad politik.

Alain Juppé har varit favorit sedan han deklarerade sin ambition att bli president i Frankrike. Han är otvivelaktigt en mycket skicklig politiker med stor erfarenhet. Han har varit premiärminister under Jacques Chiracs presidentperiod och utrikesminister under de sista åren av Sarkozys mandatperiod. Han uppfattades länge som alltför distanserad och en aning arrogant i sin stil. Han skrämde också en del väljare när han uttalade sig med närmast övermänsklig skärpa och stringens i olika frågor. Ingen glad grabb som dunkade folk i ryggen. Han skred snarare fram och hälsade nådigt på dem som råkade befinna sig intill honom. Med åren har han slipats av och folk har dessutom vant sig. Det är trots allt inte ett handikapp att vara skarp i tanken i ett land som Frankrike.

Juppé har också på ett klokt sätt profilerat sig som en samlande gestalt när den andra tunga högerkandidaten heter Nicolas Sarkozy. Juppé vill förena höger och center och öppnar dörren för de väljare som röstat på Hollande men som är besvikna. Om något är sant så är det att landet är överbefolkat av människor som röstade på Hollande 2012 och nu ångrar det.

De två tunga kandidaterna inför primärvalet är alltså Nicolas Sarkozy och Alain Juppé. De skiljer sig mer åt på ett personligt plan än åsiktsmässigt. Det är svårt att se skillnaden i deras förslag till reformer på det ekonomiska området. Sänkt skatt, mer stöd till företagen och samma förhållande till den franska statens roll i ekonomin – aktiv – och ett försvar för EU utan alltför stort engagemang. Juppé är mindre aggressiv i frågan om islam och den nationella identiteten men Sarkozy är ombytlig och kan mycket väl ändra sig igen om han vinner primärvalet och då ser att han behöver vinna vänsterväljare inför det nationella presidentvalet.

Alain Juppé inger alltså mer förtroende hos det franska folket än Nicolas Sarkozy men har inte samma stöd som sin konkurrent bland partimedlemmarna. Juppé är därför beroende av att så många som möjligt går och röstar i primärvalet. Han är orolig för att Sarkozy som tills nyligen var partiets ledare har organiserat primärvalet så att det hindrar människor från att rösta. Det kan organiseras så att antalet vallokaler runt om i landet är för få eller så dåligt bemannade att många inte orkar köa för att få rösta. Det finns många sätt att hindra demokratin för den som vill ha ett lågt valdeltagande. Juppé sa så sent som i torsdagens tv-framträdande att han kommer att stödja Sarkozy, om denne slår honom i primärvalet, under förutsättning att primärvalet genomförs på ett korrekt sätt.

Före primärvalet genomförs tre stora tv-debatter med alla sju kandidaterna inom LR. Efter första valomgången återstår två namn som då möts i den andra, avgörande omgången. Samma upplägg som i presidentvalet. De fem som blir utslagna i den första omgången kommer troligen att rekommendera sina väljare att stödja någon av de vinnande kandidaterna. Det är möjligt att alla då stöder Juppé. I varje fall gäller det Sarkozys premiärminister under åren 2007-12, Francois Fillon, och förre generalsekreteraren i partiet, Jean-Francois Copé. De är båda personliga antagonister till Sarkozy. Bruno Le Maire som är en annan kandidat har kritiserat Sarkozys inblandning i olika ekonomiska affärer och han kommer säkert av det skälet att förorda Juppé. Den enda kvinnan, Nathalie Kosciusko-Morizet, står för långt mot mitten för att kunna stödja Sarkozy. Hon kommer därför också sannolikt stödja Juppé.

Det mesta pekar nu på att Alain Juppé blir högerns kandidat i presidentvalet. Det leder till nästa fråga: Blir han då också Frankrikes nästa president? Logiskt sett, ja! Oavsett om Juppé möter Marine Le Pen eller någon av vänsterns tilltufsade kandidater bör han vinna. Ställs han mot Le Pen kommer de allra flesta vänsterväljare att stödja Juppé. Ställs han mot till exempel Hollande vilket vore sensationellt med tanke på motståndet mot den sittande presidenten i folkopinionen, vinner han också.

Det finns en joker i leken. Hans namn är Emmanuel Macron. Till honom ska jag återkomma senare. Han står till vänster om Juppé men har drag av dennes förmåga att brygga över klyftan mellan vänster och höger. Han har också starka opinionssiffror men det ska ske förändringar i väljarbeteendena och mycket annat för att han verkligen ska kunna utmana om presidentposten. Jag sticker alltså ut hakan den 8 oktober, ett drygt halvår före valet, och påstår att Alain Juppé blir president. Så oerhört mycket kan hända att det är högst riskabelt att våga tippa i detta skede. Ett alldeles orimligt tips är det ändå inte…

 

 

  • 1
  • 2