Det saknas kvinnor i fransk politik

Det saknas kvinnor i fransk politik 150 150 Tomas Lindbom

Till slut blev det sju kandidater som tävlar i Socialistpartiets primärval i januari, lika många som i Republikanernas primärval för en månad sedan. Kvinnorna saknas nästan helt. En kandidat i varje läger och ingen av dem har med toppstriden att göra. Nathalie Kosciusko-Morizet fick tre ynka procent långt efter tättrion Fillon, Juppé och Sarkozy. Sylvia Pinel som är enda kvinnan i Socialistpartiets primärval lär komma ännu längre efter de ledande männen. Sannolikt kommer hon som bäst på femte plats efter Valls, Montebourg, Hamon och Peillon. Det finns skäl att ställa sig frågan varför det är på detta viset. Är Frankrike ett patriarkalt land som inte släpper fram kvinnor i höga samhällsställningar eller finns det andra orsaker?

Frankrike hyllar jämlikheten. Det är en av grundpelarna i republikens konstitution och tänkande. Det är främst en jämlikhet i liberal mening; samma utgångspunkt för alla. Skolan ska vara gratis och ge samma utbildning till alla. Tillträdet till arbetsmarknaden ska vara öppen och utan restriktioner för någon medborgare. Frankrike avvisar däremot särbehandling av minoriteter för att inte skapa så kallad kommunitarism. Kvinnor ska inte särbehandlas. Alla ska behandlas lika.

Prinicipen om lika behandling för alla har kritiserats och på senare år har så kallad positiv diskriminering även införts i Frankrike för en rad grupper som kommit i bakgrunden. Kvinnorna har varit svagt representerade i politiska församlingar. Därför har lagar instiftats för att tvinga partierna att ha varvade listor med män och kvinnor. Annars utgår höga böter. Partierna har i många fall ändå valt böter framför varvade listor. De gamla manliga maktstrukturerna har inte kunnat brytas utan det har varit enklare att bryta mot lagen och ta sitt bötesstraff.

Regeringen Hollande har respekterat absolut jämställdhet; lika många kvinnor som män på ministertaburetterna. Däremot finns det ingen regel som säger att de tunga ministerposterna ska fördelas rättvist mellan könen. Därför har regeringen haft tre premiärministrar, alla män, två utrikesministrar, båda män. Finansdepartementet har bara styrts av män och endast en kvinna har haft en ministerpost i Bercy, namnet på den byggnad där alla ministrar och tjänstemän som ansvarar för regeringens ekonomiska politik sitter; i kvarteret vid Seinefloden på den östra sidan av stan. Ingen kvinna heller på försvarsdepartementet eller inrikesdepartementet; två tunga ministerier för ett land som bygger mycket av sin politik på militär styrka och på polismakt. En kvinna har varit justitieminister (under en del av mandatperioden), Christiane Taubira och en har varit utbildningsminister under några år (Najat Vallaud-Belkacem). Marisol Touraine har varit socialminister under hela mandatperioden. I övrigt har kvinnorna haft underordnade roller i regeringen.

Denna bild – hur bedrövlig den än är –  liknar läget i de allra flesta länder. Det som oroar är att andelen kvinnor faktiskt verkar gå tillbaka när vi nu närmar oss ett nytt val. Marine Le Pen är den enda kvinnan som kommer att ha med slutstriden att göra i presidentvalet. Hon har dubbats till sin post av sin pappa. Nationella fronten är ett politiskt arvfurstendöme. Han har visserligen sedan ett par år tillbaka  tagit sin hand ifrån dottern men hon är redan etablerad som partiets ledare. I övrigt saknas kandidater och vi kan jämföra med framgångarna för några år sedan för Ségolène Royal som var Socialistpartiets kandidat i presidentvalet 2007 och Martine Aubry som spelat en central roll i samma parti i många år. De drar sig nu tillbaka. Det fanns de som trodde att Hollande skulle utse Najat Vallaud-Belkacem till premiärminister sedan Valls avgått för några veckor sedan. Men han valde traditionellt en äldre man, inrikesminister Bernard Cazeneuve.

Försök att analysera orsakerna till denna låsning. Det går bara att spekulera. Frankrike söker sig tillbaka till en mer konservativ livshållning. Den konservativa högern stärker sin position. Republikanska väljares val av Francois Fillon är ett bevis för det. Arbetarväljare söker sig i stor utsträckning till Nationella fronten som är i grunden konservativt i familjefrågor. För många fransmän, även kvinnor, är jämställdhet en icke-fråga i tider när oron är stark för den egna ekonomin och för ett upplevt hot från omvärlden. Traditionella fadersfigurer träder fram och tar över.

Dagens fransyskor accepterar inte rollen som hemmafruar men de tar inte det slutgiltiga steget mot det yttersta ansvaret inom politiken. De finns i andra raden och känner fortfarande en förväntan på sig att ta huvudansvaret för hem och barn. Förre utrikesministern Laurent Fabius blev omtalad för sin reaktion när det stod klart att Ségolène Royal skulle bli partiets presidentkandidat 2007: “Men vem ska då ta hand om barnen?” På djupet i det franska samhället är den frågan fortfarande oomstridd. Få kvinnor skulle kunna svara självklart att det är väl dags för min man att huvudansvaret nu när jag har chansen.

Det finns en lysande ung generation av män och kvinnor i Frankrike som rimligtvis snart kommer att bryta det gamla mönstret. Det kan vara den sista generationen av män och av geronter som nu styr landet. När vänstern stärker sin position igen. och det bör rimligtvis ske i nästa politiska paradigmskifte, borde mycket förändras på den här punkten. Just nu dominerar en extremhöger som spelar på människors missnöje och en höger som utnyttjar många väljares dröm om traditionell stabilitet och fasta normer av gammalt patriarkalt slag. Detta kan rimligen inte bestå hur länge som helst. En kreativ ungdomsgeneration som visar sig för den som vill möta den på universitet och i nya företag kommer att låta höra tala om sig och inte som i dag emigrera till USA. Frankrike kan inte vara utan dess kvinnor för att besätta även de höga posterna i samhället.

Leave a Reply

Your email address will not be published.