Monthly Archives :

april 2017

Elva kandidater i partiledardebatt
Elva kandidater i partiledardebatt 150 150 Tomas Lindbom

Häromkvällen debatterade alla elva presidentkandidaterna med varandra i tv. En sammandrabbning som pågick i närmare fyra timmar. Fransmän tar inte lätt på politiken och håller gärna på efter midnatt för att alla frågor ska nogsamt bearbetas. De fem stora kandidaterna som debatterade ensamma i den första tv-debatten inför valet fick nu sällskap av de sex små. Inte så rörigt som man kan tro men desto mer fascinerande att möta Frankrike i all sin konservativa prakt.

De sex små kandidaterna representerar i väljarmätningarna en bit under tio procent. Det är ingen betydande opinionsgrupp och dessutom är de splittrade sinsemellan. Två av dem är trotskister och två är utpräglade representanter för ett mycket konservativt Frankrike. Ett par av dem är mer svårplacerade men mentalt sett representerar de också ett gammalt Frankrike. Bara en av sex kan störa de stora kandidaterna, Nicolas Dupont-Aignan, en gaullist på högerkanten, mer konservativ än Francois Fillon och skulle kunna lägga sin röst på Marine Le Pen i en andra valomgång. Dupont-Aignan har enligt de flesta mätningar minst 4 procent i väljarstöd. Under debatten störde han uppenbart Francois Fillon som högdraget försökte sätta honom på plats. Säga att han både var en del av etablissemanget och inte hade rätt att kritisera andra politiker för misstag i det förgångna och samtidigt maktlös och utan stöd bland väljarna.

De sex små kandidaterna spelade en viktig roll i debatten genom att störa de fem stora, Marine Le Pen, Emmanuel Macron, Francois Fillon, Jean-Luc Mélenchon och Benoît Hamon. En av trotskisterna, Philippe Poutou, som uppträdde i tröja och som vägrade ställa upp på ett gruppfoto med de andra kandidaterna, gav sig på  både Fillon och Le Pen för deras pågående affärer. Ingen av de stora kandidaterna vågade göra det av rädsla för att inte ”uppträda republikanskt”. Uttrycket innebär att en politiker inte ska ge sig på en annan med anklagelser om dessa inte är befästa i en juridisk dom. Poutou hade inga bekymmer med det och kunde därför säga det som de allra flesta väljare tänker: Att Fillon och Le Pen är i varje fall moraliskt tvivelaktiga personer som inte borde få ställa upp i ett presidentval. De små kandidaterna förde i någon mening fram folkets röster mot det etablissemang som låter sig gynnas av kryphål i lagen eller döljer oegentligheter bakom många lager av verbala skyddsnät.

De små kandidaterna gav också bilden av det konservativa Frankrike. Konservativ i meningen att tänka politiskt som det tänkts i Frankrike i generationer. En kandidat, Jean Lassalle, pläderar för de små kommunerna och då bör tilläggas att landet i dag har 36 000 kommuner. Trotskisterna beskriver fortfarande landets huvudkonflikt som den mellan industriarbetaren och kapitalisten. Analysen från 1900-talets första hälft hänger kvar till betydande del.

De stora kandidaterna gav också bilden av det konservativa Frankrike. Debatten visade också att inställningen till Europa verkligen har förändrats bland dem som söker presidentskapet. Det fanns egentligen bara en av elva som försvarade Europa fullt ut; Emmanuel Macron. Hamon är Socialistpartiets kandidat och representerar det parti som hittills varit en stark försvarare av EU och euron. Han är betydligt mer kritisk och talar helst om ett samarbete mellan euroländerna och om ett försök att rädda EU. Mélenchon blir alltmer kritisk till EU. Även Fillon som representerar Republikanerna lyfter fram nationen Frankrike och betydelsen av ett mäktigt Frankrike i sådan grad att han också fjärmar sig från ett mer liberalt synsätt på de europeiska och globala frågorna. Fillons konservativa hållning försvagar hans proeuropeiska grunduppfattning. Marine Le Pens inställning till EU är känd. Hon drömmer om att. Frankrike lämnar unionen.

Det blev trots allt meningsfullt med en debatt med elva deltagare. Plötsligt fick tittarna en bild av hur konservativt Frankrike ändå är. Emmanuel Macron kan bli Frankrikes nästa president. Han leder fortfarande i mätningarna tillsammans med Marine Le Pen, cirka sju procent före trean Francois Fillon. Det mesta tyder på att han då vinner hela valet i en andra valomgång. Han har ändå inte hela folket eller förmodligen en ganska liten del av folket bakom sig. Frankrike lever i dag med två parallella konflikter och därmed med fyra olika politiska verklighetsuppfattningar. Vänster mot höger (Mélenchon och Hamon mot Fillon) och Nationalister mot liberaler och kosmopoliter (Le Pen mot Macron). De fyra verklighetsuppfattningarna är ungefär jämnstarka och de skiljer sig starkt åt. Nationalismen dominerar trots allt som grundtanke gentemot globaliseringen. De flesta som till slut väljer en av kandidaterna i den andra valomgången gör det därför att hen är det minst dåliga alternativet. Det kommer inte minst att gälla om Macron vinner. Valutgången är osäker. Vi vet inte vem som vinner. Läget efter valet är ännu osäkrare.

 

 

 

Det franska motståndet mot liberalism
Det franska motståndet mot liberalism 150 150 Tomas Lindbom

Sverige och Frankrike skiljer sig åt i många avseenden. Två av de viktigare är synen på traditionen och inställningen till globalisering. Jag har fått två intressanta svar på mitt förra blogginlägg. Två fransmän som reagerar, med intressanta och välformulerade argument, mot delar av min analys. Jag uppfattar det som uttryck för hur en del av den franska vänsterns kritiserar det som kan kallas traditionslöst och främmande tankegods i Emmanuel Macrons idéer. Det finns en annan men i viss mån likartad kritik mot honom från högern och nationalisterna. Som svensk har jag inte svårt att ta emot Macrons idéer med  sympati. Samtidigt är diskussionen inte bara en fråga om från vilket land vi kommer. Den svenska debatten kommer i allt större grad, sannolikt, att kretsa kring nationell identitet. Hela Europa befinner sig i en brytningstid mellan den liberalism som blev alternativet till nazism och fascism efter andra världskriget och en ny konflikt mellan det nationella och det kosmopolitiska i en värld där många tappat tron på framsteget.

Emmanuel Macaron får i den franska valrörelsen bli inkarnationen av det liberala, globala och optimistiska alternativet. De andra stora kandidaterna, möjligen med undantag för Benoît Hamons mer visionära variant av ekologiskt orienterad socialism, står för de motsättningar som Frankrike känner igen. Vänsterkandidaten Jean-Luc Mélenchon representerar i någon mening den klassiska socialistiska hållningen som den formulerades på 1970-talet och i början av Francois Mitterrands regeringsår. En starkt efterfrågeorienterad politik i Keynes anda med stora statliga välfärdssatsningar och ett tilltal främst riktat mot de arbetande klasserna. Francois Fillon går tillbaka till klassisk gaullism. Han förenar en konservativ människosyn med en auktoritär stat i General de Gaulles tradition med mer liberala inslag i den ekonomiska politiken. Han vill skära ner radikalt i den offentliga sektorn. Slutligen Marine Le Pen som fortsätter i den högerextrema tradition som alltid funnits i Frankrike i ett långt perspektiv från anti-Dreyfus i slutet av 1800-talet, för ett försvar av Marskalk Pétain och hans Vichyregering under andra världskriget till stödet för ett franskt Algeriet på 1950- och 60-talen. En högerextremism och främlingsfientlig politik som i en mening radikaliserats under Marine Le Pens år som partiledare med tillägget att hon riktar stark kritik mot det internationella kapitalet och utmejslar en social profil som till viss del överensstämmer med den radikala vänstern.

Emmanuel Macron står för något nytt i meningen att konsekvent vara liberal. Liberal i ekonomiska frågor – om än betydligt mer socialliberal än Fillon – liberal i meningen att vara Europavän när de andra kandidaterna talar om det nationella arvet och liberal i öppenhet mot asylinvandring och annan invandring. Också en större öppenhet mot det multikulturella samhället;  en särskilt ifrågasatt ståndpunkt i Frankrike.

Jag är frankofil. Jag känner stor respekt för landet och dess folk. Och dess historia. Jag försöker också att förstå även det jag inte förstår med mina svenska rötter. Min egen position i Sverige som liberal vänster gör självfallet att Macron inte skrämmer mig utan förefaller tvärtom ge öppningar i ett land som förefaller ha låst sig i många avseenden när det. gäller utveckling av näringslivet och i en alltför nationell introspektion (=navelskådande, fast det ordet är för negativt och föraktfullt för att jag ska vilja använda det).

Nu finns det trots allt människor i Frankrike som delar Macrons världsbild och politiska program. Säkerligen har en del av de väljarna ännu inte insett radikaliteten i hans program utan ser honom som en socialliberal, en efterföljare till President Valéry Giscard d´Estaing eller Francois Bayrou. Jag tror ändå att de flesta som nu stöder Macron i Frankrike ser att det intressanta med Macron är  att han söker bryta med ett ensidigt perspektiv höger-vänster, där arbete-kapital är huvudfrågan. Han ställer samtidigt, och möjligen i första rummet, motsättningen mellan den öppna och den slutna nationen, mellan ett folk av en identitet och ett pluralistiskt samhälle. Han ifrågasätter i någon mening dogmen att det gäller att formulera svar på frågan: Vem är fransman och vad karakteriserar en fransman? Det är uppenbart att hans huvudmotståndare är Le Pen liksom han är hennes. Och att den traditionella vänstern tappar i relevans i den huvudkampen. Socialistpartiets reformister med Manuel Valls och många andra socialister går med Macron liksom ledare som befinner sig i skaran nära Alain Juppé på högerkanten.

Är denna utveckling, om jag beskrivit den rätt, bra för Frankrike? Jag vill inte vara kategorisk eftersom jag som sagt inte är fransman. Det finns så mycket att tillägga och det har bland andra kommentatorer till mitt förra blogginlägg gjort. Jag kan bara konstatera att det finns tecken på att stora delar av den franska vänstern närmar sig andra västeuropeiska länder som Sverige. En vanlig svensk socialdemokrat förstår Macron ganska bra och det lär gälla motsvarigheterna i många andra länder på denna kontinent. Å andra sidan närmar sig många svenskar Nationella frontens idéer. Som jag skriver i min bok Slaget om Frankrike skärps motsättningarna mellan arketyper som Le Pen och Macron. Och att detta slag förmodligen kommer att stå i hög grad också i länder som Sverige och gör det redan. Slaget om Sverige mellan Åkesson och vissa moderater och kristdemokrater å ena sidan och en grupp partier som Socialdemokraterna och några av alliansens mittpartier. Då är inte länge huvudfrågan självklart arbete och kapital utan i högre grad inställningen till invandring, integration och synen på svenskhet. Och ett försvar för frihandel och EU-samarbete.