Monthly Archives :

april 2017

Idag är det val
Idag är det val 150 150 Tomas Lindbom

Denna söndag, den 23 april skulle 46 miljoner fransmän gå till vallokalerna för att avge sina röster i den första omgången av det franska presidentvalet. Nu blir de inte så många. Normalt borde cirka 80 procent av dem göra så men bedömare lutar snarare åt 70 procent. Och aldrig i den moderna historien, efter införandet av den femte republiken 1958, har det varit så många kandidater som kämpat om de två platserna i den andra valomgången. Fyra kandidater slåss om att få möjlighet att i slutomgången den 7 maj bli segrare och landets nästa president.

Opinionsmätningarna pekar alla på två kandidater för den andra omgången; Marine Le Pen och Emmanuel Macron. Det är för små marginaler till trean Francois Fillon och fyran i mätningarna Jean-Luc Mélenchon för att någon av de fyra ska kunna känna sig säker på avancemang eller misströsta om en plats bland de två främsta.

Det finns några aspekter, bland alla andra som nämnts i förhandsdiskussionerna. Vad händer i fransmännens sinnen när resultatet offentliggörs klockan 20 ikväll? Vilka kandidater skapar glädje eller förtvivlan. Vilka kandidater kan leda till frustration hos människor, kanske till starka, emotionella utspel, demonstrationer, kanske våldsamheter? Jag tror att kombinationen Fillon och Le Pen kan bli allvarlig ur ett slags mentalt perspektiv. Så många fransmän kommer att uppfatta det som ett hot mot framsteg och social rättvisa om dessa två blir kvar i en andra valomgång. Jag tror liknande känslor uppstår med kombinationen Mélenchon och Le Pen. I båda fallen kommer många väljare att inte vilja rösta i en andra valomgång och möjligen ta ut sin frustration nu eller senare på annat sätt. Vända ryggen än mer mot det politiska livet och tappa förtroendet för hur nationen ska kunna fungera vidare de närmaste åren.

Det talas om rädslan för att Marine Le Pen vinner presidentvalet. Men det är allvarligt nog om stora delar av befolkningen känner att de två kandidaterna i en andra valomgång befinner sig mycket långt från deras egen politiska uppfattning och att ingen av dem talar till deras behov av förändring.

Fyra kandidater som delat upp väljarkåren i nästan fyra lika stora delar gör att hälften av väljarna, minst, kommer att känna ett utanförskap i den andra valomgången. Oavsett vilka som går vidare kommer många väljare att känna främlingskap inför de två som gör upp till slut.

Ett lågt valdeltagande skulle också bli ett demokratiskt problem. Om det sjunker från normala 80 procent till 70 är det en signal om att stora delar av väljarkåren redan vänt ryggen till politikerna. Mycket har i den politiska debatten under senare år handlat om spänningen mellan elit och folk och om många medborgares ilska över den politiska klassen. Den ilskan får då ett tydligt ansikte i alla väljare som avstår från att rösta och ger heller inte samma legitimitet åt de kandidater som går vidare till en andra valomgång.

Fyra kandidater som delat upp befolkningen i var sin fjärdedel är redan ett problem. Den som vinner har egentligen bara stöd av 25 procent av väljarna. Alla fyra representerar väldigt olika politiska uppfattningar. De kan inte bara ses som företrädare för olika positioner på en höger-vänster-skala utan separeras från varandra också i sina ställningstaganden till nationalism kontra försvar för EU eller ett vidare försvar för globalisering. Ett lågt valdeltagande kommer dessutom att stärka bilden av att den person som till slut väljs inte är representativ för medborgarna.

De fyra kandidaterna har gjort det än svårare för väljarna genom att inte vara tillräckligt tydliga i sina respektive program. Det är svårt att veta hur var och en av dem kommer att agera som statschef. Osäkerheten är mycket stor när det gäller Mélenchon. Ingen vet hur han kommer att agera i Europafrågan. Inte heller hur långt han kommer att gå i sin ekonomiska politik. Macron har anpassat sig för att vinna både vänster- och högerväljare och blivit otydligare än han egentligen är. Hur kommer han att agera som president också i frågor som rör säkerhet och migration? Fillon är. mycket  konservativ men kommer han som president att likt Chirac dra sig mot mitten och undvika att provocera den stora delen av vänsterns väljarkår? Eller inte? Och vad gäller Le Pen uppstår alltid frågan hur starka ingrepp hon kommer att göra i det demokratiska landet? Kommer hon att driva igenom ett Frexit? Kommer Frankrike som land att ta stora kliv mot auktoritärt präglade lagar inom rättsväsendet, migration, skola och många andra områden?

Ingen vet riktigt. Vi anar och väljarna måste bestämma sig utifrån antaganden mer än kunskap om väljarnas ställningstaganden. Alltför mycket är alltför luddigt i kandidaternas program och kampanjer.

Jag säger inget om utgången ikväll. Mélenchon kommer sannolikt inte till den andra valomgången men det andra tre…? Valvakan blir oerhört spännande.

Tre dagar kvar till valet
Tre dagar kvar till valet 150 150 Tomas Lindbom

Nu är det tre dagar kvar till den första valomgången i det franska presidentvalet. Stämningen är hög, förväntansfull men också fylld av viss oro i den franska huvudstaden. Det går att säga att många också är engagerade för sin kandidat. Ett viktigt val utan tvekan.

Nu är de fyra som slåss om två platser. Det har inte hänt vid något presidentval sedan General de Gaulle skrev om konstitutionen 1958. En och annan överraskning har förekommit. Den största och mest halsbrytande var när Jean-Marie Le Pen knep andraplatsen i valet 2002 framför Socialistpartiets kandidat Lionel Jospin. Men fyra kandidater är helt unikt.

Vilka går då vidare till den andra valomgången? Få vågar längre spekulera. Det har funnits en tendens att Marine Le Pen och Emmanuel Macron tappar i opinionsmätningarna och att Francois Fillon men särskilt Jean-Luc Mélenchon ökar. Den trenden har stoppats sedan någon knapp vecka tillbaka. Opinionsmätningar kommer flera om dagen och de är tydliga. Macron och Le Pen ligger på cirka 23 procent. Fillon och Mélenchon lyckas inte komma över 20.

Frågan är förstås om denna stiltje över mätningarna är en sann berättelse om vad fransmännen tycker om sina kandidater eller om de ännu inte bestämt sig i sådan omfattning att de kan komma omkastningar. Ja, om det finns en potential hos en eller två kandidater som saknas hos de andra.

Jag tror att det finns en potential i väljarstödet för Francois Fillon. Penelopegate, den besvärande affären, har under tre månader stört honom och sänkt hans popularitet, inte minst hos många högerväljare. Men nu närmar sig ett avgörande ögonblick. Hur många av dem som tvekat eller valt Macron eller till och med Le Pen därför att de blivit besvikna på Fillons moral säger nu till sig själva att Fillons program ändå är det bästa? Det finns rimligtvis människor som lägger affären åt sidan när de på söndag bestämmer sig för att gå till vallokalen och avge sin röst.

Jean-Luc Mélenchon framgångar de senaste veckorna kan också bidra till att en del högerväljare överger sitt moraliska avståndstagande från  Fillon. Det gäller för dem att “mobilisera mot vänstern”. Fillon har också skickligt spelat på rädslan för den vänster som uppmanar folket att stå upp för en bibehållen stark offentlig sektor, för 35-timmarsvecka och pensioner vid 60 års ålder. Och som är kamrat också med de radikala fackliga organisationerna.

Marine Le Pen framstår på ett märkligt sätt som lite uddlös i slutet av sin kampanj. Hon har trots en del aggressiva uttalanden den senaste veckan inte riktigt nått fram i ljuset. Orden biter inte. Hon verkar inte gå igenom rutan i tv-inslagen. Hon är en i mängden, inte alternativet för alla missnöjda. Återigen har uppgången för Mélenchon kunnat spela en viss roll. Några väljare har säkert gått från Le Pen till honom men framförallt har han fått utrymme i media att framstå som den starkaste kandidaten mot systemet. Han har blivit den radikala, den oförsonliga mot makten på ett sätt som Marine Le Pen verkligen inte gillar.

Emmanuel Macron fortsätter att göra en bra kampanj. Hans höga opinionssiffror stämmer säkert. Frågan är om han kommer att tappa till Fillon de sista dagarna. Det går inte att komma ifrån att han blivit lite för profillös under kampanjen. Han vill presentera sig som en ny kraft i politiken men mals delvis ner av motståndarnas sätt att presentera honom. Det unika med Macron kommer inte fram. Han blir i vänsterns ögon en globalist, en kapitalist. Han blir i högerns ögon en oerfaren politiker utan fasta konservativa värderingar, även i deras ögon en globalist: En politiker som inte som de traditionella högerpolitikerna försvarar den traditionella, nationella franska identiteten.

Frankrike förändras inte kulturellt så snabbt som många av oss vill tro. Det är fortfarande ett land där nationen spelar roll och där den traditionella vänstern med klassperspektiv råder på samma gång. Macron står inte för detta och han har fått med sig en stor del av medelklassen. Han  är för många, inte minst unga akademiker, hoppet om ett Frankrike som bryter sig ur sin förlamning och moderniseras. Men kvar står en mycket stor del av folket som vägrar röra arbetsrättens lagar, minska i den offentliga sektorn. Och en stor del av folket för vilka försvaret av det nationella är så centralt. Den franska kulturen, den franska historien, de vita fransmännen med sin katolska bakgrund.

Frågan är om det gamla Frankrike med sina nedärvda värderingar ändå segrar till slut. Genom Le Pen, Fillon och Mélenchon. Och om det konservativa Frankrike som i allmänhet vinner valen segrar till slut genom Le Pen och Fillon och förpassar Mélenchon till en fjärde plats och möjligen Macron till en tredje. Det återstår att se. Ingenting är säkert. Vem vågar ha en profetia om utgången av söndagens val? Det gäller bara att ta opinionssiffrorna med en nypa salt och göra sig beredd på en mycket spännande valkväll nu på söndag.

 

Mélenchon nu uppe på 20 procent
Mélenchon nu uppe på 20 procent 150 150 Tomas Lindbom

Det verkar som en orimlighet. Ledaren för rörelsen La France insoumise (Frankrike som inte ger upp) har nu för första gången, i dagens mätning från Ipsos, nått ett väljarstöd på 20 procent. Han har därmed förpassat Republikanernas kandidat Francois Fillon till en förnedrande fjärdeplats. Han har fullständigt krossat Socialistpartiets Benoît Hamon som i samma mätning får 7,5 procent. För en knapp månad sedan hade Hamon ett försprång enligt samma institut på en procent (12,5 mot 11,5 procent). Ännu mer betydelsefullt är att Mélenchon nu fått häng på de två i täten. Emmanuel Macron och Marine Le Pen har båda i Ipsos mätning 22 procent. De senare står stilla eller backar svagt. Mélenchon däremot ökar på ett anmärkningsvärt sätt.

Framgången för vänsterledaren är anmärkningsvärd och på så kort tid. Han blir ett tredje exempel på hur väljaropinionen svänger i val under denna valrörelse. Primärvalen för Republikanerna respektive Socialistpartiet visade på liknande metamorfoser. Francois Fillon gick om storfavoriten Alain Juppé under de sista dagarna och särskilt efter den tredje valdebatten i tv. Han segrade stort. Benoït Hamon var tills någon vecka före Socialistpartiets primärval det tredje alternativet efter Manuel Valls och Arnaud Montebourg. Han vann också övertygande till slut.

Nu frågar sig alla om denna metamorfos även ska komma att prägla det avgörande presidentvalet. Opinionsundersökare har tidigare sagt att detta inte är möjligt. Primärvalsväljare kan ändra sig eftersom det rör sig om kandidater från samma parti och att valet står mer mellan personligheter än politiska program. En socialist kan däremot inte plötsligt rösta på en högernationalist och tvärtom. Men nu verkar det som även den gamla sanningen kan komma på skam. Det handlar inte längre om endast ett höger-vänster-perspektiv. Det handlar om elit mot folket, om nationalism mot globalisering och det handlar om frågan vem som är lämpad som person att styra landet. Många andra aspekter att väga in än socialism och konservatism. Och väljarna värderar och tänker i nya banor också under valrörelsens gång. Ännu har var tredje väljare inte bestämt sig. Och i dag skulle valdeltagandet knappast nå upp till 70 procent. I tidigare val har siffran legat på 80.

Jean-Luc Mélenchon är rebellen bland de stora kandidaterna. Han är trogen sina gamla socialistiska idéer från det Socialistparti som han anslöt sig till under Francois Mitterrands dagar på 1980-talet. Han tror benhårt på en efterfrågestyrd ekonomi och föreslår stora statliga lån för att få igång det ekonomiska maskineriet igen trots att det mesta av offentliga satsningar redan i dag täcks av lån. Han lovar pensionsålder vid 60 år när alla andra kandidater anpassar åldern uppåt.

Mélenchon har också lärt av valrörelsen 2012. Hans program i dag är starkt EU-kritiskt. Han utmanar Bryssel om att öka Frankrikes skuld och hotar med att lämna euron. Han har också blivit mindre tydlig i frågor som rör invandring och det multikulturella samhället. Han vet att han måste bryta sig in i de delar av den vita arbetarklassen som skeptiskt ser på begrepp som diversitet. Han har redan fått lön för sin anpassning. Han har närmast krossat Benoît Hamon som i sin valkampanj försvarat den muslimska kulturen och tydligt sagt att fransmännen måste respektera de kvinnor som av egen vilja bär slöja. Det går inte längre att säga sådant i Frankrike. Väljarna straffar sådana uttalanden.

Jean-Luc Mélenchon är en slipad politiker. Han driver den enda linje som är möjlig för en traditionell vänsterpolitiker i dag. Antikapitalistisk, nationell och nedtonad i migrationsfrågor. Siffrorna i opinionsmätningarna visar att han lyckas. I varje fall än så länge.

Benoît Hamon är krossad. Han gjorde misstaget att söka samverkan med Mélenchon, trodde på helt obegripliga grunder att denne skulle dra tillbaka sin kandidatur för att stödja Hamon. Hamon var frondörernas kandidat inom Socialistpartiet och kunde därför inte bredda sitt politiska valprogram för att också få med sig de mer reformistiska – socialdemokratiska ledarna och väljarna – i sin kampanj. Nu har varannan väljare som röstade på Hollande 2012 sagt sig stödja Emmanuel Macron och de andra finns hos Mélenchon i stor utsträckning. Socialistpartiet är i kris.

Mélenchon och Le Pen mot en andra valomgång
Mélenchon och Le Pen mot en andra valomgång 150 150 Tomas Lindbom

Säga vad man vill om opinionsmätningar men de ger förutsättningar för ett ständigt pågående politiskt samtal som inte kräver mer än förmågan att läsa siffror. Ingen behöver sätta sig in i politikers och partiers program och egentligen inte heller göra analyser av vad siffrorna står för eller dess giltighet. En underbar värld där statistiken dessutom underhåller våra känsloliv och höjer pulsen på oss alla.

Det senaste i detta studium av spelet kring presidentvalet i Frankrike handlar om att Jean-Luc Mélenchon stiger i mätningarna och skulle kunna komma till en andra valomgång och där kunna möta Marine Le Pen. Visserligen finns det en rad faktorer som talar emot men vad gör det. Det vore så spännande och kittlande obehagligt om två ytterkantsspelare på den politiska spelplanen skulle göra upp om presidentmakten. Börsen börjar redan oroa sig. Den så kallade marknaden vill absolut inte ha vare sig en vänstersocialist eller en nationalistisk populist som president i Frankrike och det är lätt att förstå. Hela den franska eliten börjar också känna stort obehag vid tanken. Det är också begripligt.

Jag vill inte döda spänningen i presidentvalskampanjen men den är nog spännande ändå för att behöva lockas in i profetior om en andra valomgång mellan Mélenchon-Le Pen. Jag har några skäl för att avvisa detta alternativ i den första valomgången den 23 april:

Marine Le Pen står visserligen stadigt kvar kring 23-24  procent av väljarna i de olika mätningarna. Hon har också stöd av väljare som i hög utsträckning, möjligen åtta av tio, inte kan tänka sig någon annan kandidat. Så långt verkar det rimligt att anta att hon blir en av de två kandidaterna i den andra valomgången.

Men nu kommer invändningarna mot Mélenchon. Den första är att han företräder de missnöjda i samhället. Precis som Le Pen. Han företräder de som anser sig befinna sig i utanförskap; ekonomiskt, socialt eller kulturellt.  Långt ifrån alla är fattiga eller arbetare. Tvärtom men det rör sig om människor som inte uppfattar sig som eliten, vare sig ekonomiskt eller politiskt. Jag tror inte att väljare med ett underordnat perspektiv är så många att de räcker till för att lyfta fram två missnöjeskandidater. Mélenchon har mycket annat i sitt program och sin personlighet än missnöje. Han är i många avseenden en intressant och reflekterad person. Men hans politiska budskap och framförallt hans politiska värld består av dem som tycker sig stå utanför.

Jean-Luc Mélenchon har nu stigit så högt i opinionsmätningarna att det dessutom får  effekter på de andra kandidaterna och på deras väljare och potentiella väljare. För en vecka sedan handlade valrörelsen om alla mot Macron. Nu kommer mycket att handla om högern mot Mélenchon. Fillon vaknar och högerns väljare vaknar. Det är  högst rimligt att tro att Mélenchons opinionsmässiga framgångar får högerväljare som hittills valt att avstå eller förklara att de inte bestämt sig att ta ställning för den högerkandidat som ändå står till hands, Francois Fillon. Det är högst möjligt att Mélenchons framgångar leder till att Fillon ökar och möjligen på bekostnad av både Macron och Le Pen.

Jean- Luc Mélenchon har nu sannolikt tagit så många väljare från Socialistpartiets kandidat Benoît Hamon att det inte går att mjölka ur mer från den kanten. Nu måste han börja plocka väljare från Nationella fronten som också hämtar röster från dem i utanförskap, på dem som är misstrogna, missnöjda och vredgade. Det kan leda till att Marine Le Pen minskar i mätningarna. Jag tror inte Mélenchon går om Marine Le Pen men det är hos henne som han nu måste börja plocka röster för att gå till en andra valomgång.

Allt är förstås öppet. Jag vågar inte ge någon säker prognos om hur det går den 23 april. Men jag tror inte på en andra valomgång med både Mélenchon och Le Pen. Sedan får vi se…

 

Nya väljarströmmar inom franska vänstern
Nya väljarströmmar inom franska vänstern 150 150 Tomas Lindbom

Nu är det bara sexton dagar kvar till den första valomgången i det franska presidentvalet. Det blir ingen mer valdebatt i tv. Det betyder inte att det inte kommer att ske omkastningar i tätkvintetten av de så kallade stora kandidaterna. Vi ser i alla fall trender som inte går att bortse ifrån och som nu kan leda ända fram till valbåsen den 23 april. Det gäller framförallt förändringarna i styrkeförhållandena mellan de två socialistkandidaterna. Jean-Luc Mélenchon stiger i mätningarna och Benoît Hamon sjunker. Mélenchon stiger så mycket att han till och med skulle kunna placera sig framför Republikanernas kandidat Francois Fillon och knipa en tredje plats.

Jag såg helaftonsprogrammet på France 2 igår kväll med Emmanuel Macron i centrum. Under drygt två timmar grillades han av programledarna, debatterade med medborgare som var oense med honom om reglerna kring Uber och den nya ekonomin och om synen på kolonialismen som Macron kritiserat för att ha haft inslag av brott mot mänskligheten. Han debatterade också mot en av Fillons närmaste medarbetare om fransk identitet och om pensionsfrågan bland annat. Macron gjorde ett starkt intryck och fick också i en opinionsmätning bland tittarna det högsta betyget jämfört med de andra fyra stora kandidaterna. Intrycket är att tillräckligt många franska väljare vill se en förnyelse av fransk politik som utgår från ett perspektiv som varken är uttalat vänster eller höger och att väljarna vill se en yngre, relativt färsk och oförstörd politiker på presidentposten.

Undersökningen bland tittarna visade också att särskilt socialistpartiets traditionella väljarkår stödde Macron. Det stärker bilden av att han attraherar den reformistiska, socialliberala och socialdemokratiska delen av Socialistpartiets ledare och väljare. Macron blir deras man. Han får samtidigt enligt gårdagens undersökning ett påfallande starkt stöd även hos högerväljarna. En stor del av dem är hemlösa sedan Alain Juppé men även Nicolas Sarkozy förlorat mot en Francois Fillon som sedan trasslat in sig i den så kallade Penelopegateaffären.

Men bland vänsterns väljare finns också fortfarande en stark grupp som är röd. Som tvekat mellan Socialistpartiets kandidat Benoît Hamon och ledaren för det som kallas La France insoumise (det Frankrike som inte låter sig kuvas), Jean-Luc Mélenchon. Den senare har nu dragit ifrån Hamon till den grad att han börjat närma sig de höga siffrorna, nu kring 17-18 procent, strax under den siffra där Francois Fillon befinner sig. För Socialistpartiet är det en katastrof. Partiet och Hamon försökte så sent som för tio dagar sedan övertyga Mélenchon om att dra tillbaka sin kandidatur. Nu vore motsatsen mer rimlig. Kanske sköter väljarna detta själva. Hamon är på väg under tio procent och ingen vet om det stannar där. Hans program lockar inte den röda vänstern som tror mer på arbetslinjen än medborgarlön.Hamon har också helt medvetet skurit av alla kontakter med den reformistiska delen av sitt eget parti. Han har inte sökt samla partiet bakom sig och får nu lida för det.

Vänstern går mot ett presidentval med en tydligare uppdelning mellan socialister och socialliberaler. De senare har vind i seglen också mycket tack vare  Fillons affär. Macron får gratisväljare från högern som förmodligen delvis röstat på en högerkandidat om denne till exempel hetat Alain Juppé. Men splittringen speglar ganska väl den nya uppdelningen i fransk politik: fyra block som är socialister, liberal vänster och center, en konservativ höger och nationalisterna. Väljarna förefaller rita upp den karta som stämmer med verkligheten och då måste politikerna och partierna anpassa sig därefter.