Mélenchon nu uppe på 20 procent

Mélenchon nu uppe på 20 procent 150 150 Tomas Lindbom

Det verkar som en orimlighet. Ledaren för rörelsen La France insoumise (Frankrike som inte ger upp) har nu för första gången, i dagens mätning från Ipsos, nått ett väljarstöd på 20 procent. Han har därmed förpassat Republikanernas kandidat Francois Fillon till en förnedrande fjärdeplats. Han har fullständigt krossat Socialistpartiets Benoît Hamon som i samma mätning får 7,5 procent. För en knapp månad sedan hade Hamon ett försprång enligt samma institut på en procent (12,5 mot 11,5 procent). Ännu mer betydelsefullt är att Mélenchon nu fått häng på de två i täten. Emmanuel Macron och Marine Le Pen har båda i Ipsos mätning 22 procent. De senare står stilla eller backar svagt. Mélenchon däremot ökar på ett anmärkningsvärt sätt.

Framgången för vänsterledaren är anmärkningsvärd och på så kort tid. Han blir ett tredje exempel på hur väljaropinionen svänger i val under denna valrörelse. Primärvalen för Republikanerna respektive Socialistpartiet visade på liknande metamorfoser. Francois Fillon gick om storfavoriten Alain Juppé under de sista dagarna och särskilt efter den tredje valdebatten i tv. Han segrade stort. Benoït Hamon var tills någon vecka före Socialistpartiets primärval det tredje alternativet efter Manuel Valls och Arnaud Montebourg. Han vann också övertygande till slut.

Nu frågar sig alla om denna metamorfos även ska komma att prägla det avgörande presidentvalet. Opinionsundersökare har tidigare sagt att detta inte är möjligt. Primärvalsväljare kan ändra sig eftersom det rör sig om kandidater från samma parti och att valet står mer mellan personligheter än politiska program. En socialist kan däremot inte plötsligt rösta på en högernationalist och tvärtom. Men nu verkar det som även den gamla sanningen kan komma på skam. Det handlar inte längre om endast ett höger-vänster-perspektiv. Det handlar om elit mot folket, om nationalism mot globalisering och det handlar om frågan vem som är lämpad som person att styra landet. Många andra aspekter att väga in än socialism och konservatism. Och väljarna värderar och tänker i nya banor också under valrörelsens gång. Ännu har var tredje väljare inte bestämt sig. Och i dag skulle valdeltagandet knappast nå upp till 70 procent. I tidigare val har siffran legat på 80.

Jean-Luc Mélenchon är rebellen bland de stora kandidaterna. Han är trogen sina gamla socialistiska idéer från det Socialistparti som han anslöt sig till under Francois Mitterrands dagar på 1980-talet. Han tror benhårt på en efterfrågestyrd ekonomi och föreslår stora statliga lån för att få igång det ekonomiska maskineriet igen trots att det mesta av offentliga satsningar redan i dag täcks av lån. Han lovar pensionsålder vid 60 år när alla andra kandidater anpassar åldern uppåt.

Mélenchon har också lärt av valrörelsen 2012. Hans program i dag är starkt EU-kritiskt. Han utmanar Bryssel om att öka Frankrikes skuld och hotar med att lämna euron. Han har också blivit mindre tydlig i frågor som rör invandring och det multikulturella samhället. Han vet att han måste bryta sig in i de delar av den vita arbetarklassen som skeptiskt ser på begrepp som diversitet. Han har redan fått lön för sin anpassning. Han har närmast krossat Benoît Hamon som i sin valkampanj försvarat den muslimska kulturen och tydligt sagt att fransmännen måste respektera de kvinnor som av egen vilja bär slöja. Det går inte längre att säga sådant i Frankrike. Väljarna straffar sådana uttalanden.

Jean-Luc Mélenchon är en slipad politiker. Han driver den enda linje som är möjlig för en traditionell vänsterpolitiker i dag. Antikapitalistisk, nationell och nedtonad i migrationsfrågor. Siffrorna i opinionsmätningarna visar att han lyckas. I varje fall än så länge.

Benoît Hamon är krossad. Han gjorde misstaget att söka samverkan med Mélenchon, trodde på helt obegripliga grunder att denne skulle dra tillbaka sin kandidatur för att stödja Hamon. Hamon var frondörernas kandidat inom Socialistpartiet och kunde därför inte bredda sitt politiska valprogram för att också få med sig de mer reformistiska – socialdemokratiska ledarna och väljarna – i sin kampanj. Nu har varannan väljare som röstade på Hollande 2012 sagt sig stödja Emmanuel Macron och de andra finns hos Mélenchon i stor utsträckning. Socialistpartiet är i kris.

2 comments
  • Leif Mohlin

    Att betrakta viktiga val på lite avstånd väcker alltid min nyfikenhet. Det här valet slår ju dessutom alla moderna dramaserier eftersom verkligheten kan tillåta sig att bli orealistisk oväntad. Men att Melenchon på allvar skulle kunna närma sig den nödvändiga ungefärliga femtedelen – fjärdedelen väljare i första omgången följer bara detta presidentvals logik.

    Det är en kittlande tanke. Fick en känsla för Melenchon 2012 när jag såg något gammalt klipp från 90-talet med honom och tal om Mode etc. Den där mannen har det där som man kan kalla Karaktär. Och han har förstår långt utöver ideologi. En intelligent maktmänniska helt enkelt. Om et omöjliga sker och han verkligen blir vald så har han ett starkt förändringsmandat… men också en verklighet att tas med. Det lär bli århundradets svikare såklart. Men också en man från vänstern som kanske på allvar gör en resa med vänstern som ingen mer centrist kan klara. Tänker på Nixon av alla människor som oväntat öppnade upp “kommunist-Kina”. Eller mitt minne av det röda Bologna i ett kaotiskt borgerligt Italien på 70-talet (tricket var att PCI var som icke-korrupta liberaler i den där staden som jag upplevde det). Summa summarum. Melenchon kanske kan göra en Mitterand (som jag iofs själv upplevde som ytterligt hal och obehaglig som politiker).

    Fast samtidigt – att bli vald som missnöjets man med liksom en negativ agenda låter inget bra – även om Melenchon är en verkligt skicklig politiker.

  • NJ Roland Johansson

    Melenchon har dock tydligt uttalat sig för att båtflyktingarna på Medelhavet är välkomna har jag läst. Kan förstås vara tuff i integrationsfrågor men mera liberal i fråga om invandring ändå.

    Melenchon mot le Pen skulle vara litet som om Sanders mött Trump i USA-valet. Tror att det faktiskt vore lättare att starta en ny radikal politik i USA än i Frankrike, eftersom USA är mindre omvärldsberoende.

Leave a Reply

Your email address will not be published.