Monthly Archives :

juli 2017

Ett politiskt år till ända – ett nytt väntar
Ett politiskt år till ända – ett nytt väntar 150 150 Tomas Lindbom

I dag väntar Frankrike statsbesök av USA:s president Donald Trump. I morgon är det Frankrikes nationaldag. Dessa dagar är intensiva men också normalt avslutningen på det politiska året och arbetsåret för de flesta fransmän. Den 15 juli börjar semestrarna på allvar. Dags för mig också att göra en sista tillbakablick på ett arbetsår som varit oerhört intensivt och blicka framåt mot ett nytt  som lär bli lika spännande och oförutsägbart. Fransk politik är både dramatiskt till form och innehåll och närmast omöjligt att förutse.

Under ett år skapade sig Emmanuel Macron en position som ledde honom till Elyséepalatset. Glöm inte att han precis för exakt ett år sedan utmanade sin politiske fader, Francois Hollande med sitt möte för det nystartade En Marche! Då stod politiska motståndare från vänsterradikalerna och kastade tomater på delegaterna som skulle in till mötet med Macron i en lokal i centrala Paris. Ingen trodde ännu att denne man som då fortfarande var ekonomiminister i Hollandes och Manuel Valls regering skulle kunna bli president ett knappt år senare. Detta skedde ändå och det skapade ett förändrat politiskt landskap som jag beskrivit i de tidigare blogginläggen här.

Nu är han president. Nu placerar han sig med självklar pondus mitt i storpolitiken genom att redan före sommaren bjuda in både Putin och Trump till Paris. Han har redan satt spår i den europeiska politiken. Han gör en rivstart med ett reformförslag för arbetsmarknaden och utmanar på ett sätt som ingen av hans företrädare vågat eller kunnat.

Fransk politik har alltså ett nytt landskap med nya motsättningar. Det handlar verkligen om att mitten i bred mening tagit makten, de som är globala, liberala och antiauktoritära. Mot de traditionella, nationella och auktoritära. Det finns mycket att invända mot den uppdelningen men uppenbart har de delvis nya konfliktpunkterna i fransk – och europeisk politik – synliggjorts väldigt tydligt i Frankrike genom Macrons framträdande som landets politiska ledare. I alla fall har Socialistpartiet krossats och liksom Republikanerna (högern) splittrats i två delar.

Frankrike verkar både bli en mer öppen del av en global värld och en starkare egen nation – hur nu det går ihop! Det finns anledning att verkligen med skarp blick följa hur Macron leder sitt land under det kommande arbetsåret. Men också under sommaren. Till skillnad mot sin företrädare Francois Hollande lär han inte vila på hanen under juli och augusti. Politiska journalister och politologer i Frankrike tvingas nog avbryta sina semestrar både en och två gånger för att ta reda på vad han sysslar med när de flesta fransmän steker sig på plagerna vid Atlantkusten eller vid Medelhavets strand.

Franska presidenter har haft svårt på senare år att genomdriva de reformer de haft på sina agendor. Det är alltid lättare att vara generös än att ägna sig åt åtstramningspolitik. De senare åren har reformutrymmet varit dåligt och många ekonomer och politiska rådgivare har förordat nedskärningar som högre pensionsålder, förlängd arbetsvecka från 35 till 39 timmar och inskränkningar i arbetsrätten. Egentligen har alla misslyckats med sina ambitioner därför att folket i bred mening satt sig på tvären. Ingen har tagit på sig rollen att vara en Göran Persson eller Gerhard Schröder och utsätta landet för en hästkur i åtstramning för att därmed kunna stimulera till ökad tillväxt och mindre arbetslöshet. Eller så har Frankrike förskonats från nyliberala idéer. Det skulle många inom den radikala vänstern i Frankrike säga. Alla kan leva på sina löner och välfärden är i stort sett intakt, Dock kvarstår problemet att ekonomin knappt kunnat repa sig 2017 när de flesta länder runtomkring lever i högkonjunktur. Underskottet i budgeten är för högt och Frankrike bedriver offentliga verksamhet i huvudsak med lånade medel.

Macron tror på en liberal politik som ska försöka höja tillväxten och minska arbetslösheten genom stöd till företagen och avregleringar. Samtidigt är han sprungen ur vänstern och har sociala ambitioner. Hur ska detta lyckas? Den frågan kommer vi delvis att få svar på under nästa arbetsår. Vi får också veta om han över huvud taget lyckas genomdriva sina reformer. I vilken utsträckning kommer radikala fackliga organisationer att kunna stoppa honom och vilket stöd får vänsterns Jean-Luc Mélenchon och Nationella frontens Marine Le Pen i folkopinionen för sin oppositionspolitik?

Jag låter som tidigare år min blogg ta semester fram till slutet av augusti. Skulle nu Macron agera med kraftfulla utspel eller oppositionen sätta fart på människors vrede redan i sommar är jag beredd att lik de franska politiska journalisterna lämna badstranden för att ta reda på vad som händer och rapportera i form av ett eller annat blogginlägg. Med Macron är osvuret bäst. Han verkar jobba jämt.

Republikanerna i kris
Republikanerna i kris 150 150 Tomas Lindbom

Min genomgång av olika rörelser och partier i Frankrike avslutas här med några reflektioner kring Republikanernas och detta partis ställning. Ännu ett parti som krisar.

Den republikanska högern i Frankrike mår inte bra när den saknar en ledare med den dubbla förmågan att samla och ge idéer och hopp för framtiden. Nicolas Sarkozy representerade sådana egenskaper när han med mycket vilja och självförtroende tog plats i partiet och senare i nationen som dess president 2007-12. Sarkozy visade sig senare inte vara så samlande som partiet hade hoppats på. Han var alltför provokativ som person inte minst och retade inte bara vänsterns väljare utan också många inom högern. För en del högerväljare var han inte nog etablerad i den högborgerliga miljön. För andra var han inte nog trovärdig i förhållandet  till den katolska kyrkan och klassisk moral. Det visade sig också genom åren att han fladdrade oroligt mellan olika ställningstaganden i flera politiska frågor och lutade sig åt olika håll. Hans eftermäle handlar mycket om hans högerradikala ställningstaganden kring invandring och terrorism. Men under de första regeringsåren sökte han stöd i vänsterliberala kretsar till vilka han kunde känna viss samhörighet. Han var inte heller okänslig för den anglosaxiska världen, särskilt den amerikanska. Denna attityd passade absolut inte ihop med den grundläggande skepsis mot USA som ligger djup hos många konservativa medborgare i Frankrike.

Under Hollandes år vid makten fördjupades konflikten mellan olika grupper inom det parti som åter leddes av Sarkozy från och med november 2014. En av hans första åtgärder var att driva fram en namnändring av partiet, från UMP till Republikanerna. Han hoppades säkert på att ena partiet som sedan hans valförlust 2012 kastats in i svåra inre ledarstrider. Till en början tycktes striderna mer röra personfrågor men kom alltmer att också handla om skillnader i politisk attityd och politiska idéer.

Sarkozy satsade, som den profilerade politiker han är, på att hårt driva partiet i högerradikal riktning och söka dra fördel av många högerväljares upprördhet över den islamistiska terrorismen och koppla det till att försvara en traditionell fransk identitet där islam inte får plats. Riktigt så enkelt var det inte att vinna sitt folk. Högerns väljare präglades också av viljan att trovärdigt lyfta fram en mer katolsk människosyn och att också lyfta socialkonservativa frågor. Partiet stod därför med tre falanger som mer eller mindre öppet bekämpade varandra; Nicolas Sarkozy med sin hållning , Francois Fillon med den katolska profilen kopplad till mer långtgående liberala förslag i ekonomiska frågor och Alain Juppé som stod för moderation och ett inslag av socialkonservatism.

Vi vet hur det slutade. Sarkozy slogs ut i första valomgången och Fillon besegrade klart Juppé i den andra och avgörande valomgången i primärvalet. Fillon drog fördel av att ha kunnat mobilisera sina stödtrupper bättre än sina konkurrenter. Det var pensionärerna och de värdekonservativa ute i landet som i första hand begav sig till vallokalerna.

Fillon körde i diket kort därefter genom skandalen med hustrun Penelope som fick motta lön under många år via skattemedel för ett arbete som hon inte kunde redovisa på ett trovärdigt sätt. Partiet stod utan ledare i presidentvalrörelsen men däremot bestod splittringen med tre rivaliserande falanger.

Det är egentligen närmast ett mirakel att Republikanerna klarat sig så hyggligt ur ett läge 2017 som var högst prekärt. Under Francois Baroins ledning finns ändå partiet kvar och möjligen – möjligen –  kan det samla ihop styrkorna igen när kritiken mot den sittande presidenten ökar. Kritik mot sittande president kommer med lagbundenhet  oavsett vem som sitter i Elyséepalatset.

För närvarande är situationen dock mer problematisk. En del av Republikanernas ledamöter i nationalförsamlingen har valt att markera avstånd från partiledningen genom att kalla sig de konstruktiva och förhålla sig öppna och välvilliga i förhållande till Macron och hans regering. Det är också osäkert om Republikanerna har ett tillräckligt dugligt politiskt program för att markera skillnad mot Macron. Mycket tyder på att Republikanerna får svårt att påtala att deras ekonomiska förslag gör skillnad och de kan också få svårt att manövrera mellan regeringens hårda tag mot terrorism och Le Pens ännu hårdare tag. Hur ska partiet kunna hitta en kil mellan dessa båda positioner som gör att tillräckligt många högerväljare ropar halleluja.

Republikanerna är söndrat organisatoriskt, lever vidare med sina olika fraktioner och har inte under oppositionsåren 2012-17 gjort hemläxan när det gäller att omformulera sitt politiska program till en ny verklighet. Macron har gjort det med sin nya rörelse. Häri ligger ett hot för Republikanerna att inte lyckas komma tillbaka som en tung politisk kraft i Frankrike. Hur valresultatet 2017 än tolkas står det klart att väljarna varit hårda i sina domar mot de två tidigare stora partierna; Socialistpartiet och Republikanerna. För båda dessa partier krävs det mycket ansträngning och nytänkande för att komma tillbaka. Det räcker inte bara med att hoppas på att Emmanuel Macron gör bort sig.

Mélenchon tar täten inom fransk opposition
Mélenchon tar täten inom fransk opposition 150 150 Tomas Lindbom

Premiärminister Édouard Philippe höll på tisdagen sitt introduktionstal till den franska nationalförsamlingen. Efter President Emmanuel Macrons tal till hela parlamentet i Versailles på måndagen, ett tal som var övergripande, principiellt och ideologiskt, formulerade Philippe regeringens konkreta planer för framtiden. Hans tal innehöll en konkret katalog på åtgärder men det mesta var ändå känt i förväg eller förutsägbart. En del var dessutom väldigt detaljinriktat som målet att inom kort tid höja priset på ett paket cigarretter till 10 euro. Intressant vara att fundera över vilka som satt som ledamöter i nationalförsamlingen och vilka partier eller grupper som utgjorde oppositionen.

Majoriteten utgörs i nationalförsamlingen av cirka 350 av de 577 platserna. Det är La République en Marche och dess stödparti MoDem. Republikanerna är i princip det största partiet men många av dem avstod från att rösta i den förtroendeomröstning som följde på Philippes tal. Inom Republikanerna finns också en grupp, de konstruktiva, som öppet sagt att de inte är i tydlig opposition utan snarare bedömer regeringen med positiva ögon utan att binda upp sig för att konsekvent stödja den.

Så vad återstår då? Socialistpartiet är också splittrat i synen på regeringen och på Macron. Ett antal ledamöter har i princip samma inställning som de konstruktiva inom Republikanerna. Andra socialister i nationalförsamlingen förklarar sig stå i opposition men den oppositionen är också förhållandevis mild. Ett förhållningssätt som präglas av attityden vänta och se. Det finns egentligen bara tre grupper – och de är små – som är konfrontativt oppositionella mot regeringen; Rörelsen La France insoumise under Jean-Luc Mélenchons ledning, kommunisterna och Nationella fronten med Marine Le Pen som nyinvald ledamot i nationalförsamlingen.

Jag såg Édouard Philippes tal igår på tv. Då och då svepte kameran över bänkarna där de förtroendevalda satt och ibland zoomade kameran in en eller annan viktig ledamot. Vid något tillfälle stannade kameran på en närbild av Marine Le Pen men upprepade gånger på Jean-Luc Mélenchon. Le Pen såg kritisk ut men utan att uttrycka starkare känslor. Mélenchon verkade bister, upprörd eller föraktfull  mot vad som sas från talarstolen. Han har en stark mimik. Ingen kan mäta sig med honom i förmågan att med ansiktet, och rösten också för den delen, uttrycka känslor som går fram till åhörare och tv-tittare. Frågan jag ställde mig denna eftermiddag i början av en ny mandatperiod var om inte den yttersta vänstern framöver kan bli den starka folkliga motkraften mot regeringen. Under tio år med Sarkozy och Hollande har Nationella fronten ständigt stärkt sin ställning och varit dominerande bland de som bäst uttryckt det folkliga missnöjet mot eliten. Nationella fronten har särskilt sedan Marine Le Pen tog över 2011 lyckats attackera ledningen i Paris både med ett ekonomiskt, populistiskt program och med sin immigrationspolitik.

Marine Le Pen såg trött och lite uppgiven ut och det är något i bettet som också försvagats i de tv-intervjuer hon gjort efter valen. Hon har sju kamrater med sig i nationalförsamlingen, fyra gånger fler ledamöter för FN jämfört med förra mandatperioden. Ändå verkar det som om lite av kraften gått ur rörelsen. Mélenchons rörelse har däremot stigit fram som den oförsonliga oppositionen. Han och hans grupp vägrade att närvara när Macron höll sitt tal i Versailles. Angreppen på den nya presidenten är oförsonliga. Bitvis buade gruppen också när Philippe höll sitt tal på tisdagen. Och Mélenchon säger öppet att han kommer att använda talarstolen i nationalförsamlingen till att samspela med “folket”, med de människor som han förväntar sig ska opponera mot kommande regeringsförslag, inte minst inom arbetsrätten. Mélenchon räknar med en strid på gatan i höst, en hård strid som kommer att också kunna placera honom som den ledande oppositionspolitikern i Frankrike. Hans grupp i nationalförsamlingen består av sjutton ledamöter men med gatans hundratusentals upprörda människor anser han sig kunna ge sig själv det epitetet.

Fransk politik förändras nu. Macron bygger en ny form av politisk ledning. De stora partierna har försvagats och närmast inordnat sig i den nya majoriteten. Och så pekar mycket mot att de vänsterradikala blir starkare än de högerradikala.

Förändringar med Macron
Förändringar med Macron 150 150 Tomas Lindbom

Före sommaruppehållet fortsätter jag med fler blogginlägg som handlar om förändringarna i fransk politik under det senaste året. Nu handlar det om Macron; en virvelvind som svept in i det politiska landskapet.

Det är redan otroligt att en man som för tre år sedan var okänd när han tog plats som ekonomiminister i Manuel Valls regering och som för bara ett drygt år sedan skapade en rörelse som i dag är det största partiet i nationalförsamlingen och där mannen ifråga också blivit nationens president. Men Emmanuel Macron fortsätter sin otroliga resa. Alla invändningar om att han saknar politisk erfarenhet och saknar program motbevisas av verkligheten. Så här långt, säger alla kommentatorer, för ingen vill visa sig vara en naiv profet av hans kommande insatser. Men hittills har han gjort insatser som oavsett betraktarens egna politiska uppfattning måste ses som remarkabla.

Macron gör inte om Hollandes misstag att ta semester efter valsegern och vänta in hösten. Förslaget om en ny arbetsrättsreform är redan ute för förhandlingar med arbetsmarknadens parter. I dag höll Macron tal i Versaillesslottet inför senatens och nationalförsamlingens ledamöter och presenterade en rad förslag som har som mål att effektivisera styret av nationen.

Macron höll ett tal som påminde historikerna om General de Gaulle. Macron återupprättar den klassiska femte republiken som de Gaulle skapade 1958 med en stark president som styr, med en premiärminister som levererar och ett parlament som kommenterar. Det sista en lätt sarkastisk reflektion från den avgående generalsekreteraren för Socialistpartiet, Jean-Christophe Cambadélis. Det var ett lärt tal med många anspelningar på Frankrikes kulturtradition. Och en rad förslag också om att  utveckla landets styre.

Macron kommer att låta premiärministern lägga fram förslag, bland annat om färre ledamöter i nationalförsamlingen för att effektivisera den. Han kommer att verka för att arbetsprocessen med lagförslag ska snabbas på. Han kommer också att se till att parlamentet får ta ställning till förslag om viss proportionalitet i valen till nationalförsamlingen. Han förefaller själv bekymrad över att sammansättningen av nationalförsamlingen inte alls motsvarar folkviljan. Hans eget parti har ju i det senaste valet fått en oproportionerlig stor majoritet.

Undantagstillståndet i landet kommer att hävas i höst. Det var ett väntat förslag men presidenten kommer samtidigt att se till att delar av säkerhetstjänsten och polisen får bättre stöd för antiterrorverksamhet i den allmänna lagstiftningen.

Macron fick applåder efter sitt tal i Versailles men alla ledamöter var inte närvarande. Den vänsterradikala gruppen La France insoumise med sin ledare Jean-Luc Mélenchon bojkottade mötet. Det gjorda också kommunisterna och några företrädare för mittenpartiet UDI. Mélenchon har redan hunnit visa prov på sin karaktär av att vara det som fransmännen kallar contestataire (=en politisk handling som utgörs av protest och totalt avståndstagande). Han och hans grupp deltar inte i den ordning som påbjuds där presidenten väljer att tala till parlamentet i sin helhet i slottet i Versailles vilket bland annat Francois Hollande gjorde efter attentaten i november 2015. De angriper Macron för att uppträda som en monark och ikväll några timmar efter Macrons tal höll de istället ett möte för sina anhängare vid Place de la République. Kommunisterna valde istället att demonstrera framför slottet i Versailles

Frankrike träder nu genom Emmanuel Macron in i ett nytt skede under den femte republiken. Han har ambitionen att stärka presidentens makt. Hon kommer att driva igenom viktiga förändringar i konstitutionen. Han kommer också sannolikt att tala mer till folket – som General de Gaulle. Han har också låtit förstå att han kommer att välja folkomröstning som lösning för att få igenom förslag till politiska förändringar som inte kan nås via parlamentet.

La France insoumise kommer möjligen att bli den mest högljudda oppositionen mot hans politik och hans styrelsesätt. Det skulle inte förvåna om spänningarna mellan honom och Mélenchon men också mellan honom och Marine Le Pen kommer att öka kraftigt efter sommaren. I dag i sitt tal gav Macron sig själv ett år för att genomföra de förändringar han anser viktigast. Han är mycket medveten om att han inte har obegränsat med tid innan den radikala oppositionen kommer att göra allt för att hindra förändringsarbetet genom strejker och demonstrationer. Macron själv talar om en reformering av Frankrike i samförstånd och nog finns de förutsättningar för det. Men Frankrike har också en stark opposition som är contestataire och som inte låter sig imponeras av konstitutionella reformer och inte tror på liberal politik. Det är bara att räkna veckorna eller möjligen månaderna innan den politiska kampen på allvar tar fart på nytt.

 

 

Ett dramatiskt år i Frankrike – om Socialistpartiet
Ett dramatiskt år i Frankrike – om Socialistpartiet 150 150 Tomas Lindbom

Det börjar bli dags att summera året som gått i fransk politik. Med året som gått menar jag perioden september 2016 till och med juni 2017. Så mycket har hänt i det politiska landskapet. Betraktaren har många perspektiv att välja utifrån. Jag tänkte att i några blogginlägg före sommaruppehållet se på de de stora förändringarna. Jag börjar med Socialistpartiets nedgång och fall.

Socialistpartiet befann sig redan förra sommaren i kris. President Hollande och hans regering förmådde inte driva igenom sitt förslag till arbetsrättsreform, la loi El Khomri, utan att väcka vrede hos stora delar av vänstern och även motstånd hos en majoritet av väljarkåren. Dåvarande premiärminister Manuel Valls tvingades att driva igenom förslaget, som för övrigt var urvattnat i sin slutliga form, utan omröstning; en ordning som kan användas i parlamentsordningen.

Partiet var redan sedan 2014 definitivt splittrat i två delar i nationalförsamlingen, en majoritetslinje och en linje företrädd av vänsteroppositionen, de så kallade frondörerna, dit  bland andra Benoît Hamon räknades. Historiker får analysera hur partiet från detta tillstånd under Hollandes presidentår kunde utvecklas till ett sammanbrott i samband med presidentvalet och valet till nationalförsamlingen våren 2017. Det är ändå ett faktum att partiet inför sommarsemestern i det närmaste är slaget i spillror.

Några reflektioner kring hur detta totala sammanbrott kunnat bli verklighet vill jag ändå våga mig på att göra. Rent historiskt kan vi gå tillbaka till kongressen i Épinay 1971 när det gamla SFIO, omdöpt till Parti Socialiste 1969, tog in nya grupperingar i partiet och byggde in en motsättning internt. Spänningen som då byggdes in handlade om första vänstern och andra vänstern. Francois Mitterrand kom att representera den första vänstern som var mer negativ till marknadsekonomi och Michel Rocard som företrädde en mer socialdemokratisk linje av nordisk och tysk karaktär. Den första vänstern hade makten i partiet under Mitterrands dagar men allteftersom tiden gått och övriga Europas vänster liberaliserats har den andra vänstern stärkt sin ställning. Hollandes regeringsår representerar perioden när denna pragmatiska vänster definitivt tog över partiapparaten.

Frankrike har samtidigt en ideologiskt medveten vänster, dels bland en del ledande politiker inom PS och bland partianhängare, dels bland den vänster som är stark både till antal och i röststyrka och som befinner sig i sfären kring vänstersocialister, kommunister, trotskister, delar av det gröna partiet och inte minst den del av fackföreningsrörelsen som har kommunistiska rötter.

Francois Hollandes stora insats för Socialistpartiet var att som dess generalsekreterare balansera de olika grupperna inom partiet och slutligen samla dem inför presidentvalet 2012. Han lyckades ganska bra tack vare smidig taktik och skicklig retorik när partiet var i opposition men kunde inte göra samma reptrick när han och hans regering måste leverera politiska förslag efter segervalet. Nu avslöjades sprickan definitivt. Socialistpartiet bestod av två falanger med olika mål i politiken och därmed också olika medel. Ännu mer omöjligt blev det att efter 2012 tala om en enad vänster. Jean-Luc Mélenchon gick redan på hösten 2012 ut i medierna och förklarade att Hollande var på helt fel väg. Och kritiken skulle bara växa.

Socialistpartiets kris är inte bara ideologisk utan också ett misslyckande för Hollande personligen. Han visade aldrig tillräcklig styrka i att markera en annan linje än Merkel i lösningen av krisen i Grekland i början av sin mandatperiod. Han kallade sig en normal president när landet behövde en ledare som snabbt grep sig an och visade ambitioner att lösa några av de frågor som betydde mycket för fransmännen. Han väntade istället på en konjunkturuppgång som skulle lösa arbetslöshetskrisen av sig själv. Han visade ingen förmåga att möta den ökade främlingsfientligheten med ett eget program. Hollande var tunn och svag på det rent personliga planet.

Trots Hollandes svagheter som person var ändå den inbyggda splittringen inom partiet det avgörande skälet till att vi idag knappt längre kan tala om ett fungerande PS. Emmanuel Macron har sugit upp stora delar av den reformistiska vänstern. Han har öppet stöd av Hollandes premiärminister (Valls), hans gamla försvarsminister som nu är utrikesminister hos Macron (Le Drian) och Socialistpartiets presidentkandidat 2007 (Royal). Många andra i Hollandes regering stöder Macron. Å andra sidan finns frondörerena som i likhet med Benoît Hamon vill bilda egna grupper på vänsterkanten eller samarbeta med La France insoumise, den rörelse som leds av Jean-Luc Mélenchon.

Det blir intressant att följa partiets försök att samla ihop sig igen till en ny kongress och någon form av program och strategi för framtiden. Kanske kan ett fåtal överlevare få till en nyordning. Det finns ett antal ledamöter i den nya nationalförsamlingen som fortfarande är organiserade i namn av Parti Socialiste. Men partiet är i ekonomisk kris, har tappat de flesta ledande politiker, har ett starkt sjunkande medlemsantal, saknar program och strategi. Det är inga bra tecken inför framtiden.