Monthly Archives :

augusti 2017

Avståndet kvarstår mellan väljare och politiker
Avståndet kvarstår mellan väljare och politiker 150 150 Tomas Lindbom

Det är intressant och viktigt att analysera orsakerna till framgångarna för Emmanuel Macron och hans rörelse En Marche! och de svåra bakslagen för Republikanerna och Socialistpartiet i vårens olika val. Macron insåg sannolikt att de gamla partierna var på väg att falla samman och han tog chansen. Först verkade hans satsning på en ny rörelse som ett livsfarligt projekt. Hur skulle han på ett år kunna vinna ett presidentval när han saknade ett parti i ryggen med dess ekonomiska styrka och saknade väljarstöd i form av partimedlemmar och sympatisörer. Det gick rasande fort och det ledde honom ända till presidentposten.

Hela västvärlden befinner sig i samma dilemma sedan decennier. Politiken teknokratiseras i någon mening. Den behåller sin prägel av att styras av värderingar men den kompliceras av att besluten kräver svårare överväganden. Världen har globaliserats. Besluten får större konsekvenser. Kunskap och utbildning blir allt viktigare för att som politiker kunna manövrera på de olika sakområdena. Den som inte har utbildningen och inte tid och ork att dagligen följa det politiska skeendet hamnar lätt i en passiv roll. Väljarna kan antingen överlåta politiken åt experter och företrädare som i sina resonemang ändå  känns långt ifrån människors vardag. Eller så kommer väljarna att reagera i konflikt och med misstro gentemot sina förtroendevalda. Frustrationen ökar och lusten att söka sig till populistiska partier ökar.

Frankrike har varit starkt präglat av denna ökade klyfta mellan det som i detta land kallas för motpolerna elit och folk. Oppositionen mot eliten har formulerats  på senare år med störst framgång av Nationella fronten. Det kan förefalla som om detta parti befinner sig i en kris efter vårens val till president och nationalförsamling. Sannolikt rör det sig om en tillfällig svacka. Det räcker med att Macrons popularitet som redan dalat förvandlas till en mer konstant impopularitet för att detta nationalistiska och populistiska parti ska få luft under vingarna igen.

Macron gav genom sin rörelse ett löfte om förändring i Frankrike. En del av medelklassen har känt stora förhoppningar om möjliga ekonomiska framsteg i landet. Samma medelklass har också knutit till Macron och hans rörelse en dröm om att som medborgare och som ekonomisk människa kunna påverka sina liv och inte tyngas av hämmande lagar och förordningar, särskilt på arbetsmarknadens område. Sker inte dessa förändringar kommer medelklassen att på nytt känna frustration. Unga välutbildade kommer i än större utsträckning att söka sig utomlands, inte minst för studier.

Oavsett vad som gynnar medelklassen kommer en stor del av befolkningen att känna fortsatt frustration inför eliten. Det gäller den del som har det sämst ställt; arbetslösa, låginkomsttagare, många invandrare och inte minst de som uppfattar att de politiska ledarna slutat bry sig om vanligt folk. Som alla de väljare som i kontakten med politiska beslutsfattare alltid säger : “Jag trodde att Ni, Monsieur eller Madame, skulle lösa mina problem men inget har hänt. Jag är fortfarande arbetslös eller lever på svältlön. Livsbetingelserna har inte förbättrats utan försämrats.”

Socialistpartiet har på senare år lidit mest av alla partier av den ökade misstron från folkets sida mot politikerna. Detta parti bildades en gång i tiden för att stödja så kallat vanligt folk. Partiet har rönt framgångar under åren när de offentliga medlen räckte till nya reformer och en rättvisare fördelning av samhällets resurser. Ett parti som nu dels professionaliserats med en allt tydligare profil av högutbildade politiker med teknokratisk profil och dels inte kunnat längre svara mot sina väljargruppers krav på reformer. Ja, partiet har i dag en röst som talar för den relativt välmående och välutbildade medelklassen men inte för sina gamla väljare i arbetarklass och lägre medelklass. De vinner en del väljare bland de välbeställda men förlorar många fler av dem som lever i så kallat prekariat.

Nationella fronten har sedan länge försökt utnyttja denna klyfta mellan elit och folk och lyckats bra. Jean-Luc Mélenchon har med sin rörelse La France Insoumise samma ambition och tycks nu starkare än Socialistpartiet. Macron är – det måste ändå sägas – mer en man av eliten än av folket. Hans liberala politik måste snabbt ge sådana effekter på tillväxten och i form av minskad arbetslöshet för att inte folket i relation till eliten strömmar in i de populistiska rörelserna och skapar än större förtroendeklyftor i samhället. Macron måste med andra ord snabbt hitta den sociala sidan av sin socialliberalism för att inte avogheten, misstron som rådde i breda folklager under Hollandes år ska bli ännu starkare.

Sommaren en farlig tid för presidenter
Sommaren en farlig tid för presidenter 150 150 Tomas Lindbom

Under sommaren råder semesterstiltje i Frankrike. Den som tar en promenad i centrala Paris i början av augusti märker verkligen skillnaden. Det är tomt på gatorna och den som till äventyrs vill kontakta arbetsplatser eller handla i butiker märker att mycket är stängt eller att verksamheten går på sparlåga. Bilden av Frankrike i augusti är människor som ligger på badstränder och solar och badar. Samtidigt verkar opinionen gentemot den sittande presidenten, särskilt den nyvalde, förändras under sommaren. Emmanuel Macron har tappat tjugo procent av sin popularitet, från cirka 55 procent till 36 procent från i våras. Samma sak hände företrädarna Sarkozy och Hollande men märkligt nog är Macrons siffror ännu sämre.

Det är i sig märkligt att opinionen förändras så starkt under den första sommaren efter ett presidentval. Ligger fransmän på badstränderna och analyserar det politiska läget? Kan de aldrig släppa sina funderingar på presidentmakten och presidenters förmåga att styra landet? Nja, delvis är det sant att politik i detta land är så centralt att det diskuteras ständigt bland människor. Men särskilt under de senaste tio åren har frustrationen över främst den ekonomiska krisen i landet varit så utbredd i befolkningen att ett val av en ny president kopplar omedelbart till en förhoppning och närmast krav på snabba förbättringar av tillståndet i landet.

Macron har alltså fått uppleva ett fall i opinionen som är större än till och med under Hollandes första månader vid makten, 2012. I hans fall kan det finnas andra orsaker. Ingen kan anklaga honom för lättja vilket skedde med Hollande. Macron har satt högsta fart från första stund. Han har också gjort mycket som uppskattas av stora delar av den franska opinionen. Macron får uppskattande reaktioner från folk när han tar utrikespolitiska maktinitiativ. Macron träffade både Putin och Trump för sommaren och visade sig potent på ett sätt som absolut vann genklang hos många fransmän. Han har i övrigt visat att han också tänker genomföra det program han gick till val på, bland annat reformeringen av arbetsrätten.

Han har å andra sidan i sin frustande offensiv öppnat för mer kritik än om han varit mindre aktiv. Hans tydliga vilja att göra statsledningen moraliskt bättre, bland annat genom att minska de politiska ledarnas mångsyssleri. Det går inte längre att som minister samtidigt vara lokalpolitiker på hög nivå. Han har lagt fram lagar som ska hindra fusk med statliga medel genom att bland annat förse släktingar med betalda jobb eller betala dem utan att släktingarna arbetar. Det senare ledde till att flera nyutnämnda ministrar i hans regeringar tvingades avgå. De hade tvivelaktiga affärer i sin politiska historia.

Macron har visserligen vunnit valet med tydliga siffror och han har en stark majoritet i nationalförsamlingen med sitt parti La République en Marche! Ändå är hans position inte så stark som den kan verka. Han vann sin seger över Marine Le Pen. Han samlade en majoritet kring värderingar som tolerans, liberalism, modernitet. Hans väljare tillhörde inte ett parti eller block, antingen till vänster eller till höger. Hans politiska bas har varit och är i den meningen nyskapad och lite vinglig till sin karaktär. När valet väl var över, Le Pen besegrats och debatten åter kommit att handla om arbetslöshet och arbetsrätt började säkert många fransmän att återgå till ett gammalt sätt att betrakta politiken; som en kamp mellan vänster och höger, mellan rika och fattiga, mellan elit och utanförskap. Macron säger sig varken vara vänster eller höger. Han är definitivt rik med sin förmögenhet som han skaffade sig under sin år på Rothschildbanken. Och han är sannerligen en del av eliten.

Jag tror att Macron nu behöver visa resultat som gör livet bättre för gemene man och det måste han göra ganska snabbt. Annars hamnar han i ett läge där han kommer att ifrågasättas allt starkare. Det är också  därför som han driver igenom sin arbetsrättsreform genom att klubba den i regeringen utan formell behandling i parlamentet. Han vet att han i bästa fall har ett år på sig. Lyckas han inte visa resultat före sommaren 2018 kommer hans kommande fyra år av mandatperioden att bli problematiska.

 

Nu är semestern slut och Macron står inför utmaningar
Nu är semestern slut och Macron står inför utmaningar 150 150 Tomas Lindbom

I Frankrike liksom i södra Europa i allmänhet är augusti en semestermånad. Emmanuel Macron har varit ledig i ett par veckor men är nu igång igen med förberedelserna för sitt första hela arbetsår som president i Frankrike. Det kommer att bli intensivt och tufft. Det vet vi av erfarenhet – fransk politik är alltid dramatisk och krävande för de inblandade -men särskilt detta år. Den nye presidenten har fyllt kalendern med många aktiviteter och  skruvat upp förväntningarna på resultat. Den stora frågan om arbetsrätten ligger först.

Macron har redan försäkrat sig om att hans reform kommer att gå igenom i parlamentet. Han har fått majoriteten i nationalförsamlingen att godkänna att lagen inte kommer att bli föremål för omröstning utan endast ska underställas regeringsrätten och författningsrådet för en mer juridisk prövning. Juristerna kommer knappast att ha några synpunkter på legaliteten i förslagen. Det blir därför endast regeringen som i konselj i slutet av september klubbar arbetsrättsreformen. En märklig ordning för ett svenskt öga men den femte republikens konstitution är i hög grad skapad för att ge presidenten stark makt och hans rätt att utfärda dekret är ett exempel på denna makt.

Varför är frågan då laddad? Det är uppenbart att hela det politiska Frankrike har laddat upp under semestern för en reform som genomförs utan debatt i parlamentet. Det finns två orsaker; en beror på frågans vikt och den andra på det politiska spel och de politiska konflikter som kan uppstå utanför de folkvaldas församlingar, nationalförsamlingen och senaten.

Macron tror att arbetsrättsreformen ska öka flexibiliteten för företagen och anpassa lagar och avtal till en ny arbetsmarknad där fler fransmän kommer att leva av många kunder och inte av en enda arbetsgivare; alltså den liberala värld där få människor längre räknar med livslånga anställningar. Macron vill att det ska bli lättare för alla dem som driver företag eller går från en anställning till en annan, från en bransch till en annan att få stöd genom ökad flexibilitet och genom att staten bidrar med arbetslöshetsstöd för fler grupper och bättre fortbildning i vuxen ålder.

Striden står mellan två skilda uppfattningar om hur arbetsmarknaden bör se ut. Vissa fackliga organisationer som CGT slår vakt om såväl privat som offentlig industri och vill skydda människor från uppsägningar och behålla skyddet i form av goda avgångsvederlag vid uppsägningar. CGT och den radikala vänstern tänker också i första hand nationellt; på alla de fransmän som inte kan konkurrera på en internationell marknad, saknar nämnvärd utbildning och saknar språkkunskaper. Och de är inte få och de känner sig säkert hotade. Macron tänker liberalt, flexibelt och globalt och bygger för en ny generation som tror på sig själv, sin egen förmåga att lära sig mer, vill ta initiativ till förändring, starta företag, anpassa sig och ta risker.

Det politiska spelet kring arbetsrättsreformen är också viktig. För en facklig organisation som CGT handlar det om att försvara sina ståndpunkter och sin profil. En mer avreglerad arbetsmarknad innebär ett hot för många, inte minst i det skede när nya former av avtal och beslut ska fattas på arbetslivets alla nivåer. En arbetsmarknad där delvis andra än fackliga ombud har makten som arbetstagarnas talesmän och taleskvinnor kan också innebära svåra omställningsproblem. Macron har föreslagit att anställda i företag ska kunna rösta om förändringar i arbetsrätten.

Macron vet självfallet att CGT och den politiska vänstern är i klar opposition mot honom. Den politiska vänstern är i första hand rörelsen France Insoumise under ledning av den karismatiske ledaren Jean-Luc Mélenchon. Tillräckligt många fransmän är beredda att gå ut i strejker och demonstrationer för att det ska bli svettigt att sitta i Elyséepalatset. Macron vet också att det finns oändligt många risker i kölvattnet av denna reform. Det gäller till exempel när fler avtal än tidigare sluts på företagsnivå. VIlka konflikter kan inte då uppstå på en arbetsmarknad där parterna tidigare sneglat på lagar eller på avtal på nationell nivå. Oavsett hur väl denna reform kommer att fungera i stora drag på arbetsmarknaden kommer alltid en viss kritik att vara berättigad.Dock ska sägas att presidenten hittills lyckats föra bra samtal med de fackliga ledarna. Reaktionerna från de flesta av deras organisationer har visat på en betydligt öppnare inställning till Macrons arbetsmarknadsreform än den som föregick beslutet om El Khomri-lagen 2016 under Francois Hollandes mandatperiod.

Inom ramen för arbetsrättsreformen ligger  möjligheter för företagen att förhandla fram längre arbetstid vilket blir ännu ett angrepp på den närmast heliga 35-timmarsveckan. Macron vill ha mer söndagsöppet än i dag. Det kommer att leda till stort missnöje. Listan på följdeffekter av lagen är lång.

Macron kommer heller inte att nöja sig med att driva igenom nya lagar på arbetsmarknaden. Snart kommer en pensionsreform som också kan bli föremål för heta diskussioner och våldsamma reaktioner runt om i landet.

Macron är övertygad om att hans reformer ska sätta fart på företagsamheten, öka tillväxten och pressa tillbaka arbetslösheten från 9,4 procent till 7 procent före valet 2022. Han behöver också visa för Berlin och Bryssel att han reformerar Frankrike på det sätt som uppskattas i dessa båda huvudstäder. Det blir, om han lyckas, en inträdesbiljett för honom och ger honom chansen att vara med och stärka EU. Kanske kan han där visa en social profil som varit svag för att inte säga underutvecklad under de senare åren.