Avståndet kvarstår mellan väljare och politiker

Avståndet kvarstår mellan väljare och politiker 150 150 Tomas Lindbom

Det är intressant och viktigt att analysera orsakerna till framgångarna för Emmanuel Macron och hans rörelse En Marche! och de svåra bakslagen för Republikanerna och Socialistpartiet i vårens olika val. Macron insåg sannolikt att de gamla partierna var på väg att falla samman och han tog chansen. Först verkade hans satsning på en ny rörelse som ett livsfarligt projekt. Hur skulle han på ett år kunna vinna ett presidentval när han saknade ett parti i ryggen med dess ekonomiska styrka och saknade väljarstöd i form av partimedlemmar och sympatisörer. Det gick rasande fort och det ledde honom ända till presidentposten.

Hela västvärlden befinner sig i samma dilemma sedan decennier. Politiken teknokratiseras i någon mening. Den behåller sin prägel av att styras av värderingar men den kompliceras av att besluten kräver svårare överväganden. Världen har globaliserats. Besluten får större konsekvenser. Kunskap och utbildning blir allt viktigare för att som politiker kunna manövrera på de olika sakområdena. Den som inte har utbildningen och inte tid och ork att dagligen följa det politiska skeendet hamnar lätt i en passiv roll. Väljarna kan antingen överlåta politiken åt experter och företrädare som i sina resonemang ändå  känns långt ifrån människors vardag. Eller så kommer väljarna att reagera i konflikt och med misstro gentemot sina förtroendevalda. Frustrationen ökar och lusten att söka sig till populistiska partier ökar.

Frankrike har varit starkt präglat av denna ökade klyfta mellan det som i detta land kallas för motpolerna elit och folk. Oppositionen mot eliten har formulerats  på senare år med störst framgång av Nationella fronten. Det kan förefalla som om detta parti befinner sig i en kris efter vårens val till president och nationalförsamling. Sannolikt rör det sig om en tillfällig svacka. Det räcker med att Macrons popularitet som redan dalat förvandlas till en mer konstant impopularitet för att detta nationalistiska och populistiska parti ska få luft under vingarna igen.

Macron gav genom sin rörelse ett löfte om förändring i Frankrike. En del av medelklassen har känt stora förhoppningar om möjliga ekonomiska framsteg i landet. Samma medelklass har också knutit till Macron och hans rörelse en dröm om att som medborgare och som ekonomisk människa kunna påverka sina liv och inte tyngas av hämmande lagar och förordningar, särskilt på arbetsmarknadens område. Sker inte dessa förändringar kommer medelklassen att på nytt känna frustration. Unga välutbildade kommer i än större utsträckning att söka sig utomlands, inte minst för studier.

Oavsett vad som gynnar medelklassen kommer en stor del av befolkningen att känna fortsatt frustration inför eliten. Det gäller den del som har det sämst ställt; arbetslösa, låginkomsttagare, många invandrare och inte minst de som uppfattar att de politiska ledarna slutat bry sig om vanligt folk. Som alla de väljare som i kontakten med politiska beslutsfattare alltid säger : “Jag trodde att Ni, Monsieur eller Madame, skulle lösa mina problem men inget har hänt. Jag är fortfarande arbetslös eller lever på svältlön. Livsbetingelserna har inte förbättrats utan försämrats.”

Socialistpartiet har på senare år lidit mest av alla partier av den ökade misstron från folkets sida mot politikerna. Detta parti bildades en gång i tiden för att stödja så kallat vanligt folk. Partiet har rönt framgångar under åren när de offentliga medlen räckte till nya reformer och en rättvisare fördelning av samhällets resurser. Ett parti som nu dels professionaliserats med en allt tydligare profil av högutbildade politiker med teknokratisk profil och dels inte kunnat längre svara mot sina väljargruppers krav på reformer. Ja, partiet har i dag en röst som talar för den relativt välmående och välutbildade medelklassen men inte för sina gamla väljare i arbetarklass och lägre medelklass. De vinner en del väljare bland de välbeställda men förlorar många fler av dem som lever i så kallat prekariat.

Nationella fronten har sedan länge försökt utnyttja denna klyfta mellan elit och folk och lyckats bra. Jean-Luc Mélenchon har med sin rörelse La France Insoumise samma ambition och tycks nu starkare än Socialistpartiet. Macron är – det måste ändå sägas – mer en man av eliten än av folket. Hans liberala politik måste snabbt ge sådana effekter på tillväxten och i form av minskad arbetslöshet för att inte folket i relation till eliten strömmar in i de populistiska rörelserna och skapar än större förtroendeklyftor i samhället. Macron måste med andra ord snabbt hitta den sociala sidan av sin socialliberalism för att inte avogheten, misstron som rådde i breda folklager under Hollandes år ska bli ännu starkare.

Leave a Reply

Your email address will not be published.