Monthly Archives :

september 2017

Högern segrade i senatsval i Frankrike
Högern segrade i senatsval i Frankrike 150 150 Tomas Lindbom

Det  franska parlamentets består av två kamrar, nationalförsamlingen och senaten. Nationalförsamlingen (577 ledamöter) väljs normalt vart femte år i direkta val, senast i juni månad när Emmanuel Macrons La République en Marche segrade stort. Senatens ledamöter (348 för närvarande) väljs på ett sexårigt mandat där halva kammaren förnyas vart tredje år. Valen sker i indirekta val där valkollegierna består av representanter för de olika lokala och regionala territorierna runt om i landet. Halva senaten blev föremål för omval igår söndag och gav högern en stärkt ställning.

Senaten får trots valet en helt annan sammansättning än nationalförsamlingen. Republikanerna behåller sin majoritet och går framåt i valet. Socialistpartiet har en mycket starkare ställning än i nationalförsamlingen medan Macrons parti La République  en Marche endast har 18 stolar i kammaren

Senaten ifrågasätts ibland i den franska politiska debatten. Många anser att folkviljan ska slå igenom direkt i val som i Sverige sedan tvåkammarriksdagen avskaffades i ock med valet 1970. Andra menar att det är viktigt att balansera den spontana folkviljan med en kammare som förnyas långsammare och senatens försvarare menar också att denna kammare ger stöd för ett lokalt och regionalt inflytande som behövs i ett starkt centraliserat land som Frankrike.

En förklaring till Macrons partis svaga resultat är att detta parti ännu inte hunnit få tillräckligt med genomslag i de lokala och regionala folkförsamlingar ur vilka elektorerna till senatsvalen väljs. Den eftersläpning som är själva idén med en kammare av senatens modell fungerar alltså, denna gång till förtret för Macron.

Senaten har i princip samma roll i granskningen av regeringars propositioner som nationalförsamlingen. Däremot har senaten inte rätt att lägga fram misstroendeförklaringar mot regeringen.

Macron kan få problem med senaten i frågor där han står nära vänstern. Hittills har han ett gediget stöd som i frågan om arbetsrättsreformen och han kommer också att stöttas i den känsliga frågan om pensionsåldern.

 

 

Den politiska vänstern på gatan
Den politiska vänstern på gatan 150 150 Tomas Lindbom

Igår lördag demonstrerade tiotusentals fransmän i östra Paris och lyssnade på ett tal av ledaren för La France Insoumise, Jean-Luc Mélenchon. Vi vet inte hur många de var. Polisen säger 30 000 medan arrangörerna påstår att de var 150 000. Som historiker har jag lärt mig att tolkning av olika källor med spretiga uppgifter inte ska tolkas som att sanningen ligger någonstans mittemellan. Men sannolikt var de fler än 30 000 och säkert färre än 150 000.

Ännu en demonstration under en höst när Macrons arbetsrättsreform står i centrum. Det finns aspekter på denna demonstration som kan vara intressanta att lyfta fram i ljuset.

Demonstrationer kring arbetsmarknadsfrågor brukar iscensättas av de fackliga organisationerna och inte av politiska partier. Jean-Luc Mélenchon har större aspirationer än att låta facken styra. För honom är det politiska läget mycket gynnsamt. Han har lyckats skaffa sig en position som främste utmanare till President Macron. Han blev en av de fyra kandidater med mest röster i den första valomgången av presidentvalet, cirka fem procent bara efter segraren Emmanuel Macron. Han representerar det enda parti eller rörelse i nationalförsamlingen som tydligt går in i en oppositionsroll. Högern är splittrad, Socialistpartiet likaså och Nationella fronten har inte tillräckligt med mandat för att få bilda en egen grupp i nationalförsamlingen. Mélenchon har utnyttjat detta läge till att nu också erövra gatan och ta ifrån de radikala fackliga organisationerna deras traditionella förstaplansroll där.

Mélenchon demonstrationståg var större i Paris än CGT:s fackliga i förra veckan men då ska det sägas att CGT med stöd av andra fackliga organisationer var långt fler genom att också uppträda i tiotals andra städer runt om i landet. Paris är ändå Paris. I Frankrike spelar huvudstaden en totalt dominerande roll, inte minst i mediernas täckning av olika samhällshändelser. Mélenchon förefaller efter gårdagens demonstrationer leda vänsterns attacker mot Macron, inte Philippe Martinez som är ledare för CGT.

Mélenchon vidgade demonstrationen till att bli en total politisk attack mot Macron och det liberala alternativet. Hans kritik var tydlig: Macron genomför en statskupp mot den sociala  ordningen i landet. Macron river ner, förklarade Mélenchon, allt det som Frankrike byggt upp av ett socialt skyddsnät under generationer. Macron går längre i hånet mot det arbetande folket än någonsin de franska kungarna och alla presidenter som varit folkets fiender genom åren, dundrade ledaren för La France Insoumise. Mélenchon ställde i sitt tal det sociala mot det liberala; en ideologisk frontalattack mot Macron och hans parti La République en Marche!

Majoriteten av de franska väljarna delar inte den världsbild som Jean-Luc Mélenchon målar upp. De tror heller inte på hans eget ekonomiska program som innebär lån på minst hundra miljarder euro för att sätta fart på konsumtionen och jobb i offentlig sektor. I ett land med majoritetsval är det omöjligt att bedöma hur många procent av väljarna som i val verkligen stöder honom och hans parti. Han fick ändå knappt 20 procent av de avgivna rösterna i den första valomgången av presidentvalet och om vi tror att alla som röstade på honom också delar en vänsterradikal världsuppfattning har han alltså stöd av en femtedel av väljarna. Det är dock lika osäkert som att påstå att alla som röstade på Macron, knappt 25 procent i första valomgången, gjorde det av ideologiska skäl. Många av Macrons väljare var trötta på de gamla partierna och hoppades på förändring. Även Mélenchon har säkert attraherat en del socialister som tröttnat på det skakiga Socialistpartiet. Den radikala grenen av det gröna partiet stödde dessutom Mélenchon i valet med sina röster.

Å andra sidan finns det alltid i Frankrike en misstro, dels mot eliten och dels mot reformer som verkar i liberal riktning. När Mélenchon och hans anhängare tågar genom Paris och ledaren håller svavelosande tal så kittlar det uppiggande hos många fransmän som ändå  aldrig skulle lägga sin röst på ett vänsterradikalt parti. Några månader efter presidentvalet är det många franska väljare som redan ser skeptiskt på Macrons monarkistiska framtoning. Han kallas för jupitérien efter namnet på den högsta av de romerska gudarna. Visst är det många som uppskattar när Mélenchon går till skarp attack mot presidenten. En folkets röst mot den förhatliga eliten.

Fler frågor väntar i höst. Pensionsreformen kommer att bli en hård nöt att knäcka för Macron. Uppmuntrad av opinionsmässiga framgångar kring arbetsrätten är positionen från den radikala vänsterns sida klar i frågan: pension vid 60 års ålder.

Emmanuel Macron signerade i fredags lagarna med förändringar i arbetsrätten. I princip är frågan avgjord även om en rad delbeslut måste fattas under månaderna som kommer. Denna signatur från presidentens hand var en mycket viktig handling och ger honom ett fördelaktigt utgångsläge inför det fortsatta reformarbetet. Den sista käppen har ändå inte satts i hjulet. Tvärtom. Ingen vet hur dramatisk hösten och vintern blir i form av demonstrationer och strejker och hur stora anpassningar som regeringen måste göra när framtida regeringsförslag ska att igenom opinionen. Mélenchon tänker i alla fall inte frivilligt släppa ifrån sig rollen som förste oppositionspolitiker i landet.

Nationella frontens andreman sparkad ur partiet
Nationella frontens andreman sparkad ur partiet 150 150 Tomas Lindbom

Paul-Marie Coûteaux är en av många intellektuella i Frankrike med ambitioner att påverka politik och samhällsliv. Denne man svärmar för General de Gaulle och rör sig sedan lång tid tillbaka i olika konservativa, reaktionära och högerextrema kretsar. En roll som han uppbar med förtjusning för ett tiotal år sedan var att agera drottningmakare åt Marine Le Pen. Sammanföra henne med personer inom samhällstoppen, helst med examen från den välkända ENA, den elitskola som tre av de senaste fyra presidenterna i Frankrike genomgått: Jacques Chirac, Francois Hollande och Emmanuel Macron. En kväll 2009 förde han samman Marine Le Pen med Florian Philippot i sin lägenhet på Rue de Rennes i det exklusiva kvarteret Saint Germain des Près i Paris. Philippot var den felande länken i det nybygge av partiet som Marine förberedde inför sitt maktövertagande från fadern som skedde vid kongressen 2011.

Marine Le Pen behövde intellektuella i sitt parti. Hon behövde folk som kunde statsförvaltningen och kunde tala maktens språk. Nationella fronten skulle aldrig kunna ta makten i Frankrike med de politiker som då fanns inom partiet. Philippot var perfekt. Dessutom var han tidigare anhängare till Jean-Pierre Chevènement, nationalistisk vänsterman och tidigare minister i flera av Francois Mitterrands regeringar. Marine Le Pen trodde på en breddning av partiet. För att bli tillräckligt starkt räckte det inte med basen av högerextrema och invandringsfientliga. Partiet behövde ett brett stöd från arbetarklassen som tidigare röstat kommunistiskt eller varit mer nationalistiska socialister. Som Chevènement och i viss mån Philippot.

Florian Philippot fann verkligen varandra denna kväll runt middagsbordet hemma hos Paul-Marie Coûteaux och efter kongressen 2011 blev han partiets chefsideolog och förtrogna till den nya partiledaren. Han blev också partiets vice ordförande. Allt gick Philippots väg. Han bidrog till att partiets opinionssiffror steg. I den norra och östra delen av landet växte partiet tack vare den nya linje som Marine Le Pen och Florian Philippot var överens om. Stark EU-kritik, motstånd mot euron och invandringsfientlighet.

Samtidigt var och förblev Nationella fronten stark i den sydöstra delen av landet. Här var partiets linje mer liberal i ekonomiska frågor, skeptisk till att lämna euron som valuta och däremot mer uttalat reaktionär i frågor om abort, samkönade äktenskap och liknande frågor. För Philippot var homofobin i dessa kretsar ett rött skynke. Själv var och är han homosexuell och lever med en man.

Spänningen mellan så kallade identitetspolitiker i södra Frankrike och suveränaste i norra och östra delarna av landet hölls på lagom låg nivå medan opinionssiffrorna fortfarande steg. I ock med besvikelsen över valresultatet i presidentval och val till nationalförsamlingen i våras har spänningen ökat. Under de senaste åren har också de konservativa högerextremisterna flyttat fram sina positioner, återtagit sin starka roll från alla åren med pappa Jean-Marie Le Pen vid rodret. Det är som om den ursprungliga profilen i partiet återtagit kommandot.

I dag lämnar Philippot sin post som vice ordförande och gör det av tvingande skäl. Han är utmanövrerad och han drar med sig ett antal personer i sin krets. Han startade i våras ett eget parti i partiet. Naturligtvis en signal om att han skärpte kampen om makten i partiet eller visade att han var på väg bort.

Philippots politiska framtid är osäker. Hans politiska linje är inte mindre antidemokratisk än majoriteten i partiet. Hans syn på invandring är lika hård och skoningslös som hos andra inom detta parti. Han kommer aldrig att kunna förena sig med vänstern och förmodligen inte heller med andra så kallade suveränistgrupper som drömmer om ett starkt och nationalistiskt Frankrike men utan den antikapitalistiska profil som hos Philippot. Däremot kan hans avgång från Nationella fronten leda till att det partiet tappar märkbart i väljarstöd. Återigen blir partiet ett tydligt högerextremt parti om Philippots vänner lämnar skutan med honom. Och det kan innebära att Nationella fronten återigen får ett mer begränsat inflytande i fransk politik. Dess ställning i de gamla industriområden i norra Frankrike kan mycket väl försvagas. Troligt är då istället att Nationella fronten förenar sig med andra högerkrafter, inte minst inom högerflygeln av Republikanerna och skapar en ny mer konservativ, mer reaktionär och mer främlingsfientlig och antimuslimsk rörelse i landet.

Nu är strejkerna och demonstrationerna igång
Nu är strejkerna och demonstrationerna igång 150 150 Tomas Lindbom

Igår eftermiddag kl 14 skulle demonstrationståget avgå från Place de la Bastille mot Place de la Nation. Det gjorde det förstås inte. En demonstrant förklarade för mig att förseningarna var svåra inom kollektivtrafiken. Det var naturligtvis ett svepskäl även om en del av hans kamrater inom järnvägen strejkade. Inga demonstrationståg avgår i tid. Det hör inte till. Tjugo minuter efter klockan 14  började det regna. Café France som ligger vid platsen och som bjuder in till kaffe och te av förtjusande servitörer och servitriser som tagna ur modemagasin upplät kafébord åt mig och ett antal demonstranter från CGT och kommunistpartiet. Där satt vi och fick skydd medan regnet strilade på de tiotusental som tappert stod kvar och väntade på platsen.

Så småningom kom demonstrationståget i gång, Ett tåg som bestod mest av demonstranter från offentlig sektor, mest från den radikalaste fackliga organisationen CGT. Där fanns också medlemmar ur andra fackliga organisationer som det reformistiska CFDT och FO som av sina ledare uppmanats att inte demonstrera. Vissa bröt alltså mot ledningarnas order. Dessa demonstranter delade CGT:s uppfattning att Macrons arbetsrättsreform var en total brytning med den traditionella goda ordningen på fransk arbetsmarknad; ett krossande av arbetarnas sociala rättigheter. Samma uppfattning hade också de medlemmar av franska kommunistpartiet som också deltog. De var inte många vad jag kunde se, ett hundratal på sin höjd.

De var kanske 20 000 eller några fler. Det var polisens uppskattning och jag bedömde på plats att det var en rimlig bedömning. Kanske 30 000. CGT ansåg att 60 000 gick i tåget. Samtidigt på förmiddagen hade flera tiotal demonstrationståg gått genom andra städer i landet. Det var säkert totalt ett par hundra tusen demonstranter på marsch runt om i Frankrike. CGT:s ledare Philippe Martinez var nöjd och förklarade efter demonstrationen att det blir en ny strejk- och demonstrationsdag den 21 september.

Vit, äldre arbetarklass dominerade detta demonstrationståg precis som tidigare gånger jag funnits på plats. Arbetstagare ur den offentliga sektorn utgjorde också ett starkt inslag i bilden. Och inte så få människor som föreföll vara sympatisörer utan facklig tillhörighet. Radikala människor. Också i första hand äldre. Kanske kulturarbetare, socialarbetare, arbetslösa, pensionärer med sympatier för den fackliga kampen och med hjärtat långt till vänster. Lite av en folkfest trots att ämnet var väldigt politiskt och målet med mötet var att markera motstånd mot presidenten. En rätt gemytlig stämning på samma gång. Steget hade inte varit långt till att omvandla den politiska manifestationen till ett kulturevenemang med teaterimprovisation, föreläsningar, försäljning av vintagekläder och stånd med mat och dryck. Denna fackliga och politiska vänster som bevarar samma kultur och samma politiska föreställningar sedan decennier tillbaka bär sin egen identitet. Kanske tio till femton procent av franska folket men en grupp som fortfarande är stark, enad i sin identitet och okuvlig i sin kamp mot borgerlighetens elit, mot kapitalet och mot globaliseringen i alla dess former. En del av ett traditionellt Frankrike som slåss mot ett allt större hot att förgöras av alla moderna och postmoderna krafter som styr i en helt annan riktning.

Var det ett lyckat demonstrationståg? Själva svarar de förstås jakande på frågan. De kommer tveklöst också tillbaka för att gå i nya demonstrationståg. Senare i höst kommer pensionsfrågan upp. Det finns rader av reformer som liberaliserar arbetsmarknaden eller skärper kraven på människornas egna insatser för att behålla sin materiella standard. Den politiska makten tänker hela tiden i den riktningen oavsett partibeteckning. Så gjorde Sarkozy och Hollande. Så gör Macron. Och dessa människor som igår eftermiddag samlades på Place de la Bastille kommer alltid att vredgas och visa sitt starka missnöje. De kommer att fortsätta att säga nej till också till kommande förslag från sittande regeringar. Samtidigt lär de bli allt färre. De har svårt att rekrytera ungdomen, inte minst i storstädernas förorter. De förmår aldrig övertyga medelklassen  i de nya företagen. Som en kvinna sa till mig häromdagen: “Den vanliga fransman som går med i facket i ett modernt tjänste- eller kunskapsföretag uppfattas som motståndare till all form av teambuilding och samverkan med cheferna. En sådan person uppfattas som motståndare till utvecklingen.” Facket har sin styrka i offentlig sektor och delar av storindustrin. I övrigt är den maktlös.

Det har kommit nya siffror över inkomstfördelningen i landet. Klyftorna har inte ökat men 9 miljoner lever under det som kallas fattigdomsgränsen, en bit under 1 000 euro per månad. Det finns orsaker till människors vrede över att tillståndet i landet är så dystert rent ekonomiskt. Samtidigt måste frågan ställas. Har denna vänsterrörelse under ledning av facket CGT och den politiska rörelsen La France Insoumise lösningen? Deras svar är nej till reformer men de erbjuder så lite av alternativ. Frankrike har en starkt lagreglerad arbetsmarknad sedan urminnes tider och samtidigt hög arbetslöshet och jämförelsevis låg tillväxt. Hur skulle miljoner fattiga kunna ta sig upp ur sin prekära situation om sakernas tillstånd förblir desamma som tidigare? På den frågan ges aldrig några svar på de banderoller som CGT-anhängarna bär under sina demonstrationer.

Nu laddar de fackliga upp för kamp
Nu laddar de fackliga upp för kamp 150 150 Tomas Lindbom

I morgon, tisdagen den 12 september, genomför en av de stora fackliga organisationerna, CGT, demonstrationer på några tiotal olika platser runt om i Frankrike. Störst blir med all sannolikhet demonstrationståget i Paris som avgår vid 14-tiden från Place de la Bastille i riktning mot Place de la Nation. Parollen är motstånd mot liberaliseringen av lagar kring arbetsrätten. Enkelt uttryckt ökad flexibilitet för företagen och mer av avtal på bransch men framförallt företagsnivå mellan arbetsgivare och anställda.

CGT säger i sina kommunikéer att den ordning som inom några veckor kommer att klubbas i regeringssammanträde utan omröstning i nationalförsamlingen går längre och är ett större hot mot ordningen på arbetsmarknaden i Frankrike. CGT har emellertid problem. Visserligen finns en opposition, dels bland arbetare och lägre tjänstemän i landet och CGT har också stöd av den radikala vänstern, inte mint La France Insoumise under ledning av Jean-Luc Mélenchon. Ändå är stödet förhållandevis blygsamt och det råder inte den sociala feber som under förra vintern med motståndet mot Hollandes lagförslag, den så kallade El Khomri-lagen. De andra stora fackliga organisationerna, FO och CFDT, har valt att inte samla sina trupper till demonstrationer. Några avdelningar från dessa organisationer kommer att bryta mot de centrala besluten och ansluta till CGT:s demonstrationer men kraften av en enad facklig front finns inte.

För det andra har också Macron och hans regering genom att snabbt gå till beslut undvikit att studenterna ansluter sig till demonstrationerna. Terminsstarten på universiteten sker först i månadsskiftet september-oktober. Det innebär att de radikala studenterna, som är mer än villiga att demonstrera, fortfarande befinner sig i sina hem, hos föräldrar på landet eller liknande. De är framförallt inte samlade i sina studiekollektiv för att där kunna samla sig till gemensamma utspel.

Arbetsrättsreformen kommer att utsättas för kritik och hårda ord från vissa grupper. Många intellektuella kommer också att vässa klorna och attackera förslaget nu under tidig höst. Sannolikt kommer ändå Macron relativt billigt undan. Det kan till och med bli så att arbetsrättsreformen bidrar till att försvaga den radikala vänstern. CGT behöver segrar för att inte fortsatt tappa medlemmar. De lär också mest kunna räkna på offentliganställda i demonstrationstågen och i de strejker som kan komma att genomföras, bland annat i järnvägstrafiken, medan arbetsrättsreformen i princip är en reform för den privata sektorn. La France Insoumise är också en rörelse för de offentliganställda. Frankrike har en stor offentlig sektor men den krymper trots allt och alltfler fransmän engagerar sig i små och medelstora företag och tror alltmer på betydelsen av en dynamisk privat sektor.

Socialistpartiet tycktes vara helt knäckt efter valen i våras. Det stämmer om vi räknar på procentsatser och antal ledamöter i den nya nationalförsamlingen. Däremot har sannolikt inte andelen center-vänsterväljare minskat. En stor del av Macrons väljarunderlag kommer från väljare som röstade på Francois Hollande 2012. En del stannade också hemma. Valdeltagandet var lågt i presidentvalet och särskilt i valet till nationalförsamlingen i juni.

CGT och den radikala vänstern laddar nu för en, som de hoppas, het höst och vinter med många och stora strejker och demonstrationer. Det verkar alltmer peka åt att de blir besvikna. De närmaste veckorna kommer att ge svaret.

  • 1
  • 2