Monthly Archives :

september 2017

Macron saknar en stark opposition
Macron saknar en stark opposition 150 150 Tomas Lindbom

Det har gått otroligt bra för Macron. Närmast osannolikt bra. Han var okänd så sent som 2014, hade inget parti eller rörelse bakom sig. Tre år senare blev han Frankrikes president och fyllde nationalförsamlingen med sitt folk i den nybildade rörelsen En Marche! Samtidigt lyckades han knäcka Socialistpartiet och skaka om och försvaga högern så mycket att även det partiets framtid är högst osäker. Och han desarmerade också Nationella fronten. Han lyckades inte minst försvaga Marine Le Pens ledarskap i partiet. Nu talas det om kris för Macron. Hans opinionssiffror har sjunkit till rekordlåga nivåer. Men oavsett hur kritiskt läget är och hur beständiga hans dåliga opinionssiffror kommer att bli har Macron förändrat det franska politiska landskapet till oigenkännlighet. Endast från den radikala vänstern hörs nu stark opposition i den politiska debatten

Oppositionen är numerärt mycket svag i nationalförsamlingen. Av 577 ledamöter tillhör 314 ledamöter Macrons parti La République en Marche! och med stödpartiet, MoDem får han en trygg majoritet på 361 ledamöter. Republikanerna är största oppositionsparti på 100 ledamöter men är splittrat. Socialistpartiet har bara 31 ledamöter och Nationella fronten är så få att de inte kommer upp till 15 ledamöter vilket är den nedre gränsen för att få bilda en grupp i nationalförsamlingen. Det okuvade Frankrike (La France insoumise) och ett annat vänsterradikalt parti, i huvudsak präglat av kommunisterna, når upp till 33 mandat.

Framförallt är oppositionen svag i sin sakpolitiska argumentering. Hela det republikanska partiet kan inte annat än ställa sig bakom huvudlinjerna i den stora frågan för hösten, arbetsrättsreformen. Ökad flexibilitet för näringslivet har varit ett önskemål för högern i många år men den har själv i regeringsställning, under Chiracs och Sarkozys dagar, inte förmått reformera arbetsrättslagstiftningen. Nu gör Macron det. Socialistpartiet kan inte heller attackera förslaget eftersom det i huvudsak följer i spåren av den lag, El Khomri-laget, som drevs igenom under Hollandes tid vid makten. Inget av dessa partier kan heller ha synpunkter på de reformer som ska rensa upp i alla skandaler som drabbar det franska politiska livet och inte heller förslagen om att politikerna inte får ha flera toppbefattningar samtidigt. Säkerhetspolitiken och Macrons ambitioner att spela en viktigare utrikespolitisk roll kan inte heller bli föremål för opposition. Det sitter i alla franska politikers DNA att en fransk president ska visa sig inflytelserik bland världens högsta ledare. Ja, inte heller migrationen kommer att attackeras, i varje fall inte från höger. Inte heller skolfrågan, där den nye utbildningsministern vrider klockan tillbaka. Fransk skolpolitik har aldrig varit radikal som den svenska under de första decennierna efter andra världskriget och i dag råder inriktningen mer “ordning och reda” och “kunskap”. Nu stärks till exempel latinets roll i skolan igen.

Höstens politiska konfrontationer kommer inte att äga rum i nationalförsamlingen utan på gatan. Den radikala fackliga organisationen CGT planerar en stor manifestation den 12 september mot arbetsrättsreformen. CGT får inte med sig de andra stora, FO och CFDT, vilket försvagar det fackliga motståndet. Det är anmärkningsvärt med tanke på hur laddad frågan om ökad flexibilitet på arbetsmarknaden har varit. Det visar att Macron även här har lyckats sätta in en kil bland motståndarna och försvaga oppositionen. I slutet av september kommer La France Insoumise också att demonstrera. De har en förmåga att samla mycket folk i sina demonstrationer men de får inte med sig Socialistpartiet.

Jean-Luc Mélenchon och hans La France Insoumise driver en stark och högljudd opposition. De är retoriskt skickliga och de talar till det revolutionära Frankrike som alltid lever. Det kommer med jämna mellanrum ögonblick när en majoritet av fransmännen rycks med i de revolutionära parollerna. Det är som om för en dag eller en vecka majoriteten fransmän vill vända upp och ner på landet. Men så återgår allt. till det gamla och rätt konservativa. De högröstade revolutionärerna får rulla ihop banderollerna och dra sig tillbaka i väntan på nästa läge. Så verkar det bli också denna gång. Facket är splittrat, den politiska vänstern numerärt svag. Macron har dåliga opinionssiffror men inget pekar på att han kommer att tvingas backa.  Inte för tillfället i alla fall…

 

 

  • 1
  • 2