Monthly Archives :

november 2017

Macron och jämställdheten
Macron och jämställdheten 150 150 Tomas Lindbom

Det råder ingen tvekan om att den nye presidenten Emmanuel Macron har en modernare syn på förhållandet mellan män och kvinnor än tidigare presidenter. Han har vid flera tillfällen gjort uttalanden om #metoo-kampanjen och dess betydelse, bland annat i samband med EU-toppmötet i Göteborg. Häromdagen presenterade han också åtgärder för 2018 i ämnet.

En äldre manlig politolog förklarade nyligen  lite torrt för mig att Macron är yngre så han ser på relationen man-kvinna och homosexuella på ett annat sätt. Eric Fassin, en känd fransk forskare med inriktning på diskriminering mellan kön och kring sexuell läggning, menar att det tagit tid för den franska opinionen att svänga i frågor om rättvisa mellan kön och kommuniteter. Det gamla klassamhället har länge attackerats men överordning i fråga om kön, etnicitet och sexuell läggning har inte uppmärksammats. Sådana analyser har tvärtom befunnit sig i motsättning mot den franska universalismen där teoretiskt sett alla fransmän har samma utgångsläge och förväntas ha samma rättigheter.

Nu händer en hel del också i Frankrike. Emmanuel Macron visar inte vägen men han inser trots allt att frågor om jämställdhet är viktiga och att det inte går att blunda för en strukturell orättvisa mellan könen. Hans förslag inför 2018 handlar om att frågor om sexuellt ofredande mellan könen måste lyftas upp i skolundervisningen. Han vill också att företagen ska uppmärksamma och beivra hittills dolt förtryck från manliga chefer mot kvinnor och han kommer också att ge polisen ökade resurser att stoppa sexuella övergrepp i det offentliga rummet. Macron överväger också att införa lagar som försvårar att en viss typ av pornografi når barn. Han vill bland annat försöka stoppa en del av det verbala och visuella sexuella förtrycket som sker på sociala medier. Hur han utformar lagstiftningen konkret blir offentligt först om några månader.

Det nya med Macron är att han ändå förefaller inse att frågan om manligt våld mot kvinnor dels är allvarlig och måste bearbetas på högsta politiska nivå men också att den inte är en företeelse som går att separera från andra brister i samhället. Det handlar inte bara om enskilda män som bär sig illa åt och som tydliga lagar kan komma tillrätta med. Han inser att det handlar om makt mer än om sexualitet. Skulle vissa manliga chefer har mer behov av att utöva sexuella handlingar? Knappast! Därför vill Macron både skärpa lagstiftningen och förändra attityder.

 

Macron vill förändra fransmännens syn på entreprenörskap
Macron vill förändra fransmännens syn på entreprenörskap 150 150 Tomas Lindbom

Jag lyssnar på Carlos Diaz när han talar till franska företagare som har ambitionen att starta nya företag och som sneglar på vad som händer i Silicon Valley i Kalifornien. Var unik och gör annorlunda, är hans budskap. Carlos Diaz har bott i norra Kalifornien i många år. Han har hjälpt franska företagare att installera sig på den kaliforniska marknaden med sina start up-företag. Han är rätt person för det uppdraget: Han kan den framgångsrika amerikanska techbranschen med dess astronomiskt stora företag som Google, Amazon, Facebook och många andra. Det är företag som har ambitionen att ta över världen. Hans fråga till de franska företagarna är om de har viljan att göra detsamma. Frågan är om de vill det. Europa och särskilt ett traditionellt land som Frankrike har ett folk med värderingar som är så olika dem som präglar det kapitalistiska USA.

Emmanuel Macron vill uppenbarligen förändra attityden hos det folk som han nu styr som president. Jag anar att han drömmer om att förmå sina landsmän att tänka och handla mer entreprenöriellt. Inspirera dem att våga investera, ta risker och pröva att lansera en helt ny idé. Och faktiskt med sitt företag bidra till att göra världen bättre i något avseenden. Inte göra som så många européer: föraktfullt fnysa åt dem som påstår sig ha andra mål med sina företag än att tjäna pengar. Entreprenören från Kalifornien vill göra både och : Blanda drömmen om att skapa en bättre värld med sitt företag med drömmen att expandera, segra och tjäna ruskigt mycket pengar.

I den här meningen är Macron ett hot mot stora delar av den franska befolkningen och den franska identiteten. Frankrike liksom stora delar av Europa har sin traditionella uppfattning om det goda samhället där institutionerna reglerar människornas liv för att fullfölja den samhällsordning som i huvudsak funnits under lång tid. Staten garanterar välfärden. Juridiken med sina hundraåriga traditioner reglerar människors sätt att interagera. Katolicismen och det sekulära tänkandet reglerar de etiska och kulturella värderingarna. Ett liberalt tänkande hotar ordningen liksom också globaliseringen. Även invandringen hotar ordningen eftersom den enligt många fransmäns uppfattning stör de etiska och kulturella grundvärderingarna.

Macron vill inte riva upp institutionerna. Han är en son av fransk kulturell tradition. Men han ifrågasätter ändå viktiga element i det konservativa Frankrike som är både höger och vänster rent politiskt. Han stöder därför de fransmän som skapar start ups. Han vill därför avreglera delar av den gamla arbetsrättslagstiftningen. Han är inte särskilt radikal. Han vill skydda medborgarna med socialt skyddsnät som i vissa avseenden går längre än nuvarande lagstiftning. Men han talar till fransmännen på ett annat sätt. Kanske vågar jag säga att han tror på människor som sedan länge slutat tro på sig själva. Det handlar inte om nyliberalism och liknande skällsord som slängs mot honom. Han är väldigt europeisk och långt ifrån den amerikanska livsstilen. Men han har lånat några takter från den musik som spelas upp i Los Angeles och San Fransisco.

Emmanuel Macron var nyligen i Göteborg för att medverka i EU-toppmötet om den sociala pelaren. Han lovordade vid det tillfället den svenska modellen. Han är motståndare till lönedumpning. Han har delvis andra lösningar än en svensk socialdemokrat. Han följer den franska traditionen om lagstadgad minimilön för att ta ett exempel. Men han talar på ett sätt som gör så många fransmän frustrerade. Det är förmodligen inte hans politik som gör att han kallas för ”bankiren” eller ”de rikas president”. Han skrämmer så många när han lovordar entreprenörskapet. En sådan president kan inte styra i en riktning som gynnar merparten av befolkningen. En sådan president känner vi inte igen och vågar inte lita på.

Rikard Wolff – en fransman
Rikard Wolff – en fransman 150 150 Tomas Lindbom

Rikard Wolff dog i dag, bara 59 år gammal i en lungsjukdom som under de senaste sex åren plågat honom allt mer och till slut tvingade honom att slutgiltigt ge upp andan. Tidningar, etermedia och sociala medier i Sverige fylls av hyllningar till den stora artisten och uttryck för sorg över hans för tidiga bortgång. Rikard Wolff kan beskrivas på olika sätt. Ett sätt är att lyfta fram hans kärlek och relation till Frankrike.

Han har berättat det på många sätt; historien om hur han redan i sin barndom fick kontakt med den franska sång- och musikkulturen genom sina föräldrar. Han minns som liten hur hans föräldrar besökte Berns när Edith Piaf höll en bejublad föreställning  där i början på 60-talet.

Edith Piaf var en av de artister vars verk han tolkade på sitt eget personliga sätt – på franska eller på svenska. Han gjorde för ett par år sedan en tv-föreställning om Edith Piaf. Jag fick den stora äran att bjudas in till inspelningen som gjordes i hans hem på Lundagatan där hans vardagsrum och tillika studio blev till en teaterlokal. Vi satt ett fyrtiotal på klappstolar i täta rader och åsåg hur Rikard sjöng och berättade om den späda, sköra och oförglömliga lilla sparven Edith med sin smärtsamt svåra liv men med en outslitlig energi och en röst som ingen kunde efterlikna. Men Rikard Wolff kunde tolka hennes sånger på ett vis som berörde. Det var en stor artist som tolkade en annan och det blev starkt. Och hans berättelse om hennes liv flätades in i berättelsen om hans liv. De var märkvärdigt intvinnade i varandra, Rikard och Edith.

Rikard kunde franska och han var beroende av Frankrike. Ständigt reste han till Paris eller Côte d´Azur och ständigt återkom han i sitt artistliv till de stora  tolkarna av den franska chansonen. Senast häromåret uppträdde han på Stadsteaterns stora scen med en föreställning om Jacques Brel. Han skulle för övrigt ha turnerat med den föreställningen i höst men tvingades ställa in turnén av hälsoskäl.

En av hans sista roller var huvudrollen i pjäsen Karl Gerhard på Stockholms stadsteater i regi av Johanna Garpe. Karl Gerhard var på många sätt också en fransman. Han lärde sig att tala god franska och köpte hus i Roquebrune nära den italienska gränsen. Rikard Wolff sa vid något tillfälle att han alltid velat sjunga Karl Gerhards kupletter men av någon anledning aldrig fått tillfället utom vid ett tillfälle under sin utbildning till skådespelare i Skara. Nu fick han i slutet av sin karriär iklä sig rollen av teaterlegenden och bland annat sjunga den berömda kupletten om den trojanska hästen. Det fanns släktskap mellan dem båda. Homosexualiteten och med det ett visst utanförskap men också rastlösheten att ständigt söka nya uttryck för konsten och ett brinnande behov av att gestalta på scenen. Brinnande och utbrännande.

Rikard Wolff fick 2013 hederslegionen av den franska presidenten via sin ambassadör i Stockholm. Det blev en fin ceremoni som det kan finnas anledning att se igen på youtube: https://www.youtube.com/watch?v=GFZGOTJEshY

Rikard Wolff fick alltså till slut också ett stort erkännande av den franska presidenten för sina insatser att föra in fransk kultur till de svenska hemmen och till den svenska teaterpubliken. Vi svenska frankofiler instämmer. Sannerligen gör vi det.

Frankrike minns terrordåden den 13 november
Frankrike minns terrordåden den 13 november 150 150 Tomas Lindbom

I dag för två år sedan utförde islamistiska terrorister den hittills mest brutala attacken mot Frankrike och direkt mot civilbefolkningen. Under denna fredagskväll genomfördes samtidigt attacker mot olika platser i Paris östra delar och utanför fotbollsstadion Stade de France i förorten Saint Denis.

Minnena är starka. Parisarna kan säkerligen alla påminna sig var de befann sig denna kväll. Jag minns det väl. Hade intervjuat biträdande politiska chefredaktören på L´Express i dess lokaler på Rue de Châteaudun och senare ätit middag på en restaurang i latinkvarteren. Gick till hotellet och  slog på tv:n och fick då följa förloppet från dess början med oklara faktauppgifter och så småningom till att ges en allt klarare bild av händelserna. Jag minns också följande dag, lördagen den 14 november, när Paris var i stort sett tomt på folk. President Hollande hade uppmanat människor att stanna hemma. Jag åt lunch med dotter och svärson på en kinesisk restaurang som var öppen i latinkvarteren. De flesta matställen var stängda. Jag åkte sedan ut med pendeltåget till Nanterre för att intervjua en fransk journalist om fransk sekularism och katolska kyrkans roll i landet. En märklig dagen-efter-känsla att sitta i en nästan helt tom tågvagn och  sedan bli mottagen av honom utanför en pendeltågsstation där några ungdomar rörde sig ensamma mellan huskropparna och alla andra tycktes skydda sig bakom gardinerna i sina hem.

I dag, två år senare, besöker President Macron de olika caféer och restauranger som blev måltavla för attackerna. Han talar med familj och släktingar till de avlidna. Tv-bilderna visar hur laddade dessa ögonblick är. Drygt fem hundra dödade och skadade i attackerna. Mina begränsade kontakter med vänner i Paris visar hur många som i denna mångmiljonstad ändå var direkt berörda. Jag har två vänner som i sin tur haft vänner som avlidit till följd av terroristernas härjningar.

President Macron har beslutat att upphäva undantagstillståndet efter två år. Det skulle ha upphävts sommaren 2016 men då inträffade attacken i Nice. En terrorist körde våldsamt med en lastbil på Promenade des Anglais utefter Medelhavets strand mitt i stan och under kvällsfestligheterna på nationaldagen den 14 juli. Dåvarande presidenten Francois Hollande beslöt som en konsekvens av den händelsen att förlänga undantagstillståndet.

Macron föreslår nu istället lagar som ger polisen ökade rättigheter att kontrollera och internera misstänkta terrorister. Frankrike pendlar alltid mellan rättsstat och gränslandet till en stat med tveksamt rättsskydd för medborgarna. Samma sak hände under Algerietkriget. Det är inte svårt att få en majoritet av medborgarna med sig. Rättsprinciper kring frågor som hemfrid, internering av personer i häkten och fängelser utan klara bevis och rättegång kommer lätt i skymundan när rädslan för en yttre eller inre fiende blir stark. Det behövs ökade kontroller och ökade befogenheter i krissituationer. Samtidigt skapas ökade spänningar mellan folkgrupper när polis och militär och domstolar frångår demokratiska rättsprinciper. Historikerna kommer att ha ett digert material att studera när denna tidsepok av terrorism är över och det går att se kyligare på vad som hänt med den muslimska befolkningen i Frankrike. Då kommer sannolikt inte bara organisationer som Amnesty International att skriva rapporter och anklaga ansvariga politiker, domare och poliser för övergrepp och brott mot goda rättsprinciper.

”Han ler charmerande men blicken är iskall”
”Han ler charmerande men blicken är iskall” 150 150 Tomas Lindbom

President Emmanuel Macron har firat att han varit president i sex månader. Dock lär  han knappast ha ägnat mycket tid åt att fira. Han firar inte. Han arbetar den mesta tiden och han sover bara tre till fyra timmar per natt. Han läser mycket, inte bara arbeta-PM utan böcker i filosofi och romaner. Han tar del av musik och konst också. Men mesta tiden ägnar han åt att förändra Frankrike och han lämnar inget åt slumpen. Hans medarbetare vet att de måste följa honom eller annars  tvingas lämna sina politiska uppdrag.

Många hade uppfattningen att Macron byggde en rörelse, En Marche!, som gav utrymme för dialog och öppenhet bland medarbetarna och anhängarna. Naivt möjligen så här i efterhand. Det verkade ändå så bra. Rörelsen befolkades av engagerade människor som var trötta på de stela och föråldrade strukturerna i de gamla partierna och som nu fick chansen att bygga en rörelse där deras egna drömmar om en bättre framtid för Frankrikes stod i centrum. Efter sex månader med Macron som president tonar istället bilden fram av en toppstyrd organisation där En Marche! som rörelse förefaller sakna politiskt inflytande och även ministrar i regeringen hålls i mycket strama tyglar.

Emmanuel Macron framtonar mer och mer som en hårdför maktspelare om än med många bra idéer och förslag på reformer av det franska samhället. Han förefaller dock övertygad om att allt måste styras via hans hand. Några av hans medarbetare i Elyséepalatset har rätten att tala utåt, till folk via medier men deras uttalanden har formulerats i detalj av presidenten. Många av ministrarna sägs enligt källor till tidningen Le Monde inte våga yttra sig på regeringssammanträdena av rädsla för att säga något som misshagar presidenten. Macron har en uppsättning ministrar som kan sina sakområden men saknar politisk övertygelse och inte heller bör ha det enligt honom. Macron vill ha teknokrater som gör sitt jobb. Han ensam står för politiken.

Jean-Christophe Cambadélis har nyligen utkommit med en bok om åren med Hollande (2012-17) Cambadélis var från 2014 till strax efter valen i våras Socialistpartiets generalsekreterare. Han påminner sig i boken sitt första möte med Macron sedan denne utsetts till ekonomiminister. Den unge ministern överöste Cambadélis med charm och vänliga ord. Strök honom över ryggen och tog hans hand. Cambadélis såg det som besynnerligt att alla dessa ömhetsbetygelser pågick samtidigt som han mötte en iskall blick när han såg Macron i ögonen.

Det går bra för Macron. Han har visserligen opinionssiffror som ligger på samma låga nivå som Hollande när denne regerat i sex månader. Cirka 35 procent av väljarna tycker i dag att Macron sköter sig på ett övervägande bra sätt. Övriga väljare är negativa. Det är en dålig siffra men opinionsundersökarna menar sig se att många väljare trots kritiken mot en del av hans reformförslag, särskilt lagen om förändringar i arbetsrätten och en del ofördelaktiga uttalanden offentligt, uppfattar honom som aktiv och engagerad i ett förändringsarbete. Hellre en president som gör något även om det inte tilltalar väljarna än en president som inget gör. Skillnaden mot Hollande kan inte vara större i det avseendet. Emmanuel Macron arbetar i medvind. Han har totalkontroll över sin maktapparat. Ingen lär säga emot honom. Frågan är hur länge han mäktar driva detta enmansprojekt innan medarbetare försvinner frivilligt och väljarna börjar tveka om värdet att ha en president med monarkistiska ambitioner.

  • 1
  • 2