Monthly Archives :

januari 2018

Fransmännen silar mynt som jorden mellan fingrarna
Fransmännen silar mynt som jorden mellan fingrarna 150 150 Tomas Lindbom

Det är känt att Sverige ligger i täten i världen mot målet att avskaffa kontanterna i hela samhället. Frågan om det är något att vara stolt över eller om det mer präglar en mentalitet som det går att problematisera kring. Fransmännen är mer försiktiga. I Sverige sker i dag bara 15 procent av penningtransaktionerna med kontanter. I Frankrike 50 procent. Så förklaras det i samhällsprogrammet C est dans l´air som ägnade lördagens program åt detta ämne.

Det är känt att fransmän präglas av misstro mot all överhet. Det gäller inte bara staten utan också företag och naturligtvis banker. Egentligen ingen överdriven misstro, mer ett sätt att se saker ur flera perspektiv och inte bara dras med i en närmast euforisk vilja att följa den så kallade teknologiska utvecklingen.

Programmet C ´est dans l ´air var i sitt upplägg reflekterande och mångsidigt i sitt sätt att närma sig ämnet. Experterna i panelen konstaterade hur effektivt det kontantlösa samhället kunde vara, bland annat i bekämpandet av den svarta brottsligheten men också i att skydda anställda i butiker som i dag är utsatta mål för rån och stölder. Det visades också ett reportage från Stockholm om det glassiga Stureplanslivet och människors förtjusning över att inte ha en krona i fickan. “Mynt väger så mycket”, sa en gammal man och framstod som så där häftigt chic.

Jag får intrycket av att det franska folket är mer delat i uppfattningen om det kontantlösa samhällets förträfflighet. Alla tillhör inte den urbana medelklassen mellan 25 och 65 år. I den franska debatten tas hänsyn till barn vars föräldrar kanske inte vill ge dem kort och mobiltelefoner för att betala godis i affären. Eller de gamla som har svårt att ställa om till en ny form av betalningsmedel. Och andra som finns i utkanten av samhället och som berövats rätten att ha swishkonto och tappat bort sin mobil. Det svenska folkhemmet där alla skulle få vara med verkar allt mer bli ett trefjärdedelssamhälle.

Ganska många fransmän misstror bankernas målmedvetna arbete för att avskaffa kontanterna och därmed slippa tunga kostnader för att hantera mynt och sedlar. Ganska många fransmän vill inte att staten eller bankerna ska han för stor insyn i vilka affärer de gör och med vem. De vill inte bli kontaktade av ett antal resebyråer för att de köpt ett par nöjesresor med sitt kort. De kanske till och med tycker att deras allra mest intima liv inte ska avslöjas av vare sig staten eller olika kommersiella aktörer.

Vägen till det kontantlösa samhället är också vägen mot än mindre skydd mot privatlivets helgd. Kanske mot det totalt transparenta samhället. Det är så praktiskt med personnummer, har vi svenskar sagt i årtionden. Nu är det så  praktiskt att vi som medlemmar i Facebook får information och reklambanners på skärmen som en följd av våra knapptryckningar. Och så blir som sagt alla våra penningtransaktioner utlagda för beskådande för offentliga och privata ögon.

Det är kanske snarare dags för oss svenskar att öka dosen av allmän misstro mot överheten. Att säga emot och ifrågasätta när staten eller storbankerna drar igång sina skickliga kampanjer för att ändra våra attityder och anpassa dem till deras behov och önskemål. I Frankrike kallas det l´esprit critique. De där fransmännen, de må vara griniga ibland och inte så moderna som vi svenskar. Är det så helt fel?

Republikanerna i kris
Republikanerna i kris 150 150 Tomas Lindbom

Republikanerna är i kris. Jag upprepar frasen från förra inlägget där fokus låg på Socialistpartiet. Republikanerna har en större grupp i nationalförsamlingen. Partiet har hittat en ny ledare som häromkvällen var inbjuden gäst i det prestigefyllda tv-programmet L´Emission politique som går en torsdagkväll per månad. Den som är inbjuden gäst i det programmet är att räkna med i toppstriden om att bli president för nationen. Laurent Wauquiez var där i förrgår. Med detta sagt så kommer tillägget: Partiet är i kris.

Emmanuel Macrons förmåga att knäcka sina politiska motståndare är häpnadsväckande stor. Det har konstaterats av alla men det visar sig tydligt nu ett drygt halvår efter valet när Republikanerna försöker reorganisera sig och bli ett oppositionsparti med gadd. Den nye ledaren har tagit hand om taktpinnen på ett auktoritärt sätt. Han hymlar inte med att han bestämmer i partiet. Han presenterar ett program som andra ska underordna sig och han har ett program som i stora stycken bryter mot partiets tradition.

Republikanerna har liksom sina föregångare RPR och UMP varit ett parti för de välbeställda. Ett parti med en i grunden Europavänlig politik, en tro på marknadsekonomi men samtidigt nationell. Ett liberal-konservativt parti för att låna uttrycket från Gösta Bohmans dagar som ledare för Moderaterna i Sverige. Wauquiez vrider om det mesta. Han skärper den nationella profilen och låter den också prägla den ekonomiska politiken. Han låter som Marine Le Pen eller vänsterflygeln inom Socialistpartiet  när han talar om att hindra utländska företag att etablera sig på den franska marknaden. Han tycker illa om att fransmännen köper varor tillverkade utomlands, särskilt utanför EU. Han vill att så mycket som möjligt ska vara Made in France, ett mantra som upprepades ständigt av finansministern i Hollandes regering Arnaud Montebourg. Det var Montebourg som fick gå mitt under mandatperioden för sina statssocialistiska åsikter.

Wauquiez skärper ytterligare tonen också i den andra delen av den nationellt sinnade politiken, migrationsfrågan. Han närmar sig här tydligt den linje som Nationella fronten har. Det finns skillnader men inte större än att han ska kunna locka över Marine Le Pens väljare till Republikanerna.

Det nya Republikanerna under Laurent Wauquiez satsar på att bli ett folkligt högerparti. Inspiratören är Nicolas Sarkozy men han går längre. Han är helt öppen i sin kritik mot den så kallade eliten i Paris. Han gjorde ett nummer av att tv-redaktionen i torsdags enligt honom bara bjudit in debattörer och utfrågare från Paris till L´Emission politique. Han sa sig vara den ende i tv-studion som bodde utanför huvudstaden.

Wauquiez spelar ett högt spel med att driva partiet i denna nationella och närmast populistiska riktning. De flesta av de gamla ledarna i partiet drar sig undan. Flera lämnar partiet; andra håller sig på sin kant och uttrycker sig milt sagt avmätt mot den nye ledaren. Och hur kommer de klassiska högerväljarna att reagera? Det finns ett alternativ för dem. Emmanuel Macron. Han har definitivt näringslivets stöd. Hans migrationspolitik är knappast vänster heller. Det finns ingenting i Macrons politik hittills som stör en en medelklass med liberal-konservativa värderingar.

Republikanerna kan bli ett högerparti att jämföra med det österrikiska och nå framgång med det. Wauquiez avvisar däremot allt samarbete med Nationella fronten. Han tror sig kunna plocka över det partiets väljare och oskadliggöra det partiet genom att lägga sig nära det rent åsiktsmässigt. Risken är stor att Nationella frontens väljare stannar kvar hos Le Pen. Dessa väljare har i grunden en misstrogen inställning till alla andra partier, inte minst Republikanerna som i alla år hyllat eliten; människorna som befolkar överklasskvarteren i de stora städerna. Och under tiden som Wauquiez flörtar åt höger tappar han en stor del av sina gamla väljare till Macron.

Som vanligt: Framtiden får utvisa vad som händer. Laurent Wauquiez, själv en typisk produkt av eliten i Paris med examina från de främsta elitskolorna i bagaget och ministerposter i Sarkozys regering, riskerar platt fall och ett snabbt uttåg ur politiken. Eller så bidrar även han till att rita om den politiska kartan. Då blir han i så fall ledaren för den hårda högern i ett landskap där det i övrigt bara finns plats för Macron och någon ledare med traditionella socialistiska åsikter.

 

Socialistpartiet i kris
Socialistpartiet i kris 150 150 Tomas Lindbom

I början av april ska det franska socialistpartiet hålla kongress i Paris. Ett djupt sargat parti som varit osynligt i debatten sedan valen förra våren, både i nationalförsamlingen och i den allmänna politiska debatten. Frågan är om partiet ska kunna leva vidare eller så småningom självdö eller i varje fall bli en obetydlig gruppering mellan Emmanuel Macron och vänsterradikalen Jean-Luc Mélenchon.

Fråga mannen eller kvinnan på gatan i Frankrike om Socialistpartiets ställning i politiken och du får ungefär samma svar. Det är slut med det partiet. Benoît Hamon var dess kandidat i presidentvalet och han fick bara drygt 6 procent av rösterna. I valet till nationalförsamlingen fick partiet 30 av 577 mandat att jämföra med cirka 300 i valet fem år tidigare. Partiet har rasat i popularitet och med det också förlorat pengar. Franska partier lever i hög grad på statligt partistöd och det påverkas förstås av bakslaget i senaste valet. Nu måste partiet sälja huset vid Rue Solférino för att överhuvudtaget få ordning på sina finanser.

Partiet har också ledarproblem. Konflikten mellan höger- och vänsterflyglarna har lett till att många lämnat partiet. Det gäller dels en rad ministrar som antingen öppet eller i smyg stöder den nye presidenten och andra som går vänsterut. Presidentkandidaten Hamon har till exempel själv lämnat partiet trots att den officiella hållningen nu står ganska nära de åsikter han själv förfäktat under senare år. Sannolikt kommer den nye ledaren heta Olivier Faure, en blek politiker som varit gruppledare för partiet i nationalförsamlingen sedan valet. Han utmanas främst av en av Franois Hollandes mest trogna, förre jordbruksministern Stephan Le Foll, inte heller han någon sprudlande personlighet och definitivt ingen framtidsman.

Socialistpartiet saknar också ett tydligt och genomarbetat program. Det finns vissa grundbultar som ledningen försöker hålla fast vid; en social politik, miljöengagemang och försvar för Europa. Men vad betyder det i konkreta förslag. Så långt har inte partiet kommit. Ingen vet egentligen vad begreppen står för.

Det är nu en mödosam resa som väntar dem som tänker fortsätta kämpa för partiet. De är inte många, vare sig bland ledarna eller i medlemskåren. Som politologen Gérard Grunberg säger: Partiet har ingen politik, ingen ledare, inga pengar , inga medlemmar och knappat några väljare. En dyster men inte alls särskilt orättvis beskrivning av läget.

 

Slut på en femtioårig lång konflikt om en flygplats
Slut på en femtioårig lång konflikt om en flygplats 150 150 Tomas Lindbom

Igår lyckades Emmanuel Macrons regering sätta ner foten och ta ställning till en konflikt som varat i över femtio år. Det handlar om bygget av flygplatsen Notre-Dame-des-Landes, norr om staden Nantes i västra Frankrike. Den skulle ge denna region en viktig knutpunkt för stora flygtransporter. Nu läggs planerna ner. Det är en stor seger för miljörörelsen och ett stort nederlag för den majoritet av väljarna i regionen som förra året i folkomröstning gav sitt stöd för bygget av flygplatsen.

Notre-Dame-des-Landes har verkligen skapat konflikter och debatt i hela Frankrike. Varje ny president sedan decennier har fått ärva denna heta potatis och aldrig kunnat lösa frågan. Förrän nu. I varje fall var premiärminister Edouard Philippe tydlig i sin presskonferens. Flygplatsen kommer inte att byggas.

Konflikten har stått mellan två distinkta intressegrupper. Planerna väcktes i en tid när många politiker ännu inte vaknat för miljöaspekterna vid den här typen av byggen. Flygplatsen var projekterad att ligga i ett stort jordbrukslandskap. Bygget skulle också hota fortbestånd av vissa djur- och naturarter. Ett brott om den ekologiska balansen i denna region.

Miljörörelsen och miljötänkandet växte till sig mer och mer och motståndet mot bygget blev alltmer engagerat. De så kallade zadisterna, en löst sammanfogad motståndsrörelse av miljömänniskor och altermondialister, ockuperade landskapet, byggde sina bostäder och startade egna jordbruk. Det rör sig i huvudsak om statlig mark. Ockupanterna har blivit fler och fler och många lever nu sina liv på ockuperad mark. Tanken att driva igenom bygget och med polisiära insatser lyfta bort dessa människor från deras gårdar och täppor skulle ha blivit alltmer komplicerat. Zadisterna hade också stöd från nationellt politiskt håll. De gröna har stött dem liksom nuvarande miljöministern i Macrons regering, Nicolas Hulot, en av Frankrikes mest framträdande företrädare för en grön politik.

Samtidigt har det inte rått någon tvekan om att majoriteten av invånarna i regionen stött flygplatsprojektet. En majoritet röstade alltså i folkomröstning för att genomföra bygget. Folkomröstningen initierades av förre presidenten Francois Hollande som inte klarade av att avgöra frågan själv. Resultatet kan vi se nu. Trots starkt folkligt stöd vinner miljörörelsen när regeringen fattar det avgörande beslutet.

Frågan är varför Macron valde den här vägen. I valrörelsen lovade han att följa resultatet i folkomröstningen. Nu tar han ställning i motsatt riktning. Spekulationerna är många. Macron vill bli respekterad som en grön president och detta ställningstagande går hand i hand med hans vilja att fortsätta att driva miljöfrågorna internationellt i linje med  det antagna programmet efter Cop 21 i Paris häromåret. Macron insåg att det blivit en politisk närmast omöjlig uppgift att stänga de ockupationsläger som nu finns runt om Notre-Dame-des-Landes om han valt att gå emot miljöopinionen. Säkert hade han då tvingats tillgripa hårda polisinsatser  och det hade i sin tur kunnat leda till våld och kanske dödsskjutningar. Ett högt pris för en president som vill förändra Frankrike på så många områden. Nicolas Hulot lär också ha spelat en viktig roll för beslutet. Förmodligen hade han lämnat regeringen om beslutet blivit det motsatta.

Emmanuel Macron är strateg. Han är långt ifrån att vara en grön aktivist men han inser att de gröna frågorna blir allt viktigare i politiken. Han inser att det är bättre att som modern och progressiv president stödja sig på miljögrupperna och förorda ett miljötänkande än att satsa på flyget, en av miljöbovarna i dagens värld.

Striden är ändå inte över. Han kommer att få betala ett politiskt pris i regionen runt Nantes. Han kommer att få problem ändå med ockupanterna. Premiärminister Philippe sa på presskonferensen att alla ockupanter ska ha lämnat områden i maj i år. Det kommer inte att bli så. En del av ockupanterna har sedan år tillbaka installerat sig illegalt på området och lever där med sina familjer i egenhändigt byggda stugor och försörjer sig på den jord de brukar. Även en del bönder i regionen har också ställt dit sina traktorer och blockerat vägar och mark. Vissa motsättningar kommer att bestå mellan staten och ockupanterna men trots allt i mindre grad än om Macron valt att bygga flygplatsen.

Det som imponerar i denna affär är att Macron tagit ett avgörande steg och nu avslutar ett halvt sekel lång konflikt. Han har redan visat mod i andra frågor och också haft kraften att förändra. Kanske lyckas han även driva denna fråga till ett värdigt slut.

 

Måltiden som livsform
Måltiden som livsform 150 150 Tomas Lindbom

Igår minglade jag i min dotters hem i Paris med föräldrar till hennes döttrars klasskamrater. Inledde ett samtal med en pappa som utvecklade en stark och engagerad plädering för måltiden som gemenskapsform. Han beskrev chocken över att komma till USA, hamna i amerikanska hem och se hur måltiden saknade betydelse för familjerna. I alla fall, menade han, la de amerikanska familjerna liten vikt vid måltidens roll som skapare av gemenskap utan såg mat som ett sätt att fylla på depåerna som det ofta sägs i svenska sammanhang. Den som är hungrig går till kylskåpet och hämtar något att äta. Fort och enkelt. Du löser din hunger med snabbmat eller i varje fall mat som tillagas snabbt. Ingen äter samtidigt och alla äter vad de vill och när de vill.

Det är sant att Frankrike är ett annorlunda land på många sätt. Måltiden står i centrum. Det avgörande är inte att äta omedelbart när hungern inställer sig. Måltiden är inte underordnad andra aktiviteter som barnens fotbollsträning eller ens arbetet. Fransmännen, i synnerhet parisarna, arbetar sent och har ofta lång resväg. De flesta slutar tidigast kl 18 och har ofta en restid på en timme. Det ska kanske handlas mat. En av makarna är möjligen hemma lite tidigare, kanske kl 19, medan den andra kommer hem klockan 20 eller klockan 21. Självklart väntar alla på den sista medlemmen av familjen innan måltiden börjar.Bara förskolebarnen får äta i förväg. Middagar som påbörjas efter klockan 21 på kvällen är inget ovanligt i helt vanliga franska hem.

Jag fascinerades redan för många år sedan av måltiden som gemenskapsform i Frankrike när jag såg hur samma inställning gällde för middagar med gäster. Låt oss ta exemplet att ett värdpar bjudit sex vänner på middag till klockan 20.30. Två kommer kl 21, nästa par klockan 21.30 men det tredje paret anlägger först kl 22.15. Det sista anlända paret kom kanske sent hem från jobbet, måste förbereda för barnens skoldag påföljande dag  och prata med svärmor i telefon en halvtimme innan de kunde bege sig till vännerna på middag. Ingen som redan kommit till middagen har en tanke på att börja äta förrän det sista paret anlänt. Och sedan måste även de ha en drink innan måltiden med tre eller fyra rätter ska avätas, under muntert samtal och med generös tid anslagen för varje rätt. Måltiden är överordnad tiden. Det centrala är att alla som tillhör familjen eller de inbjudna vännerna har samlats kring bordet.

Visst orkar inte alla familjer laga komplicerade rätter varje dag. Ibland köps det något färdiglagat på vägen. Men en måltid på kvällen måste ändå bestå av minst tre rätter. Annars är det ingen måltid. Måltiden är till för gemenskap och gemenskap betyder att det finns tid att tala med varandra.

Mannen jag träffade igår var verkligen inte nådig mot nedbrytningen av måltidstraditionen. Jag vet att många lever ensamma och därför inte kan se måltiden som en del av en samvaro. Men det hindrar inte att den som lever ensam inte  skulle kunna förstå att måltiden i en familj är ett förträffligt sammanhang där alla kommer samman och blir delar i en social helhet. Frågan är om samvaro kan skapas lika naturligt på något annat sätt. Jag tror inte det.

  • 1
  • 2