Monthly Archives :

februari 2018

Macron fortsätter regera med dekret
Macron fortsätter regera med dekret 150 150 Tomas Lindbom

President Emmanuel Macron har bråttom. Ett bra sätt för en fransk president är att regera genom dekret; driva igenom lagförslag utan att tvingas till utdragen behandling i parlamentets kamrar och stadfästa lagen i regeringsbeslut istället för i den lagstiftande församlingen. Det är en modell som inte är unik i fransk konstitutionell tradition men Macron drar nu stora fördelar av den. Åtminstone så här långt i sin mandatperiod.

Macron är en person som till sin karaktär är snabb och effektiv. Han är känd för att arbeta mycket, ställa stora krav på sina medarbetare och angelägen att uppnå stora och omvälvande resultat av sitt arbete. Han vet samtidigt att han för närvarande befinner sig i ett politiskt läge som är gynnsamt för reformer. Närmast tänker han försöka förändra det statliga järnvägsbolaget SNCF. Ett bolag som blöder och som inte har muskler att ta upp tävlan med andra tågbolag på en alltmer avreglerad transportmarknad.

SNCF är själva urtypen för det klassiska statliga sektorn i Frankrike. Starka fackliga organisationer har genom åren förhandlat sig till förmåner för sina medlemmar som inte har något motsvarighet på den privata sidan. I skyddet av staten och statliga bidrag har också ett bolag som SNCF kunnat leva vidare utan den typ av stålbad som privata företag normalt genomgår. Det finns också i Frankrike en ursäkt för statliga bolag på konkursens brant så länge de kan tvinga andra företag till samma gynnsamma reformer för löntagarna och så länge verksamheten skyddas – genom statliga pengar.

Sedan ett antal år har regeringarna visat allt mindre vilja att skjuta till extra resurser. De ser att pengar som ska rädda de statliga bolagen är som att hälla vatten i ett såll. Frankrike har i dag inte kvar särskilt många statliga bolag, mest en handfull, och nu gäller det alltså för Macron att slakta det gamla SNCF. Hur långt han vågar gå lär vi få se. Han lär ta bort en del av de statligt anställdas privilegier i förhållande till dem som arbetar i privat sektor. Han kommer att försöka skapa en organisation som blir mer konkurrenskraftig internationellt. Det är däremot inte säkert att han privatiserar SNCF:

Macron måste räkna med stora demonstrationer. Sannolikt blir det också strejker som kan lamslå inte bara tågtrafiken utan också andra transportsektorer och offentliga verksamheter. Det är som vanligt när missnöjet stiger i landet. Tåg och flyg står stilla. Skolor stänger och sjukhus går på halvfart. Men som alltid sker det någon dag då och då. Strejkkassorna är små.

Bernard Vivier, stor kännare av fransk arbetsmarknad, menar att läget för det mest radikala facket, CGT, är sämre än tidigare. CGT organiserar färre järnvägsarbetare år från år. Dess förmåga att skapa masseffekter på arbetsmarknaden minskar. Stridsviljan hos franska löntagare för den här sortens aktioner har helt enkelt blivit svagare med åren. Istället, påpekar Vivier, ökar förståelsen för samarbete mellan arbetsgivare och arbetstagare. “Vi befinner oss långt efter andra länder i Europa men långsamt går vi också mot mer av förhandlingar och mindre av stridsaktioner”, menar han och jämför sannolikt med länderna i norra Europa.

SNCF förknippas hos en stor del av det franska folket med förseningar i tågtrafiken. Det finns en misstro mot såväl ledning som fack. Storstädernas befolkning som är beroende av snabba tågförbindelser till övriga Frankrike accepterar inte misskötseln. De förstår heller inte varför statliga bolag ska ha så många fler bidragsförmåner jämfört med den privata sidan. Macron kan rida på denna utbredda misstro och han slår till innan oppositionen möjligen repar sig efter valet förra året.

Macron presenterar i mitten av mars sin plan för reformering av SNCF. Han behöver parlamentets stöd för att genomföra reformen via dekret och avkrävs då löftet att göra det inom en viss tidsram, cirka 4-6 månader. Macron kommer därefter att förbereda reformen och förhandla med arbetsmarknadens parter och andra berörda institutioner. Under sen vår eller efter sommaren lär förslaget klubbas på ett regeringssammanträde. Det fungerade utan missöden med arbetsrättsreformen i höstas. Han hoppas på samma positiva utfall även denna gång och hoppas också på minimal opposition från fackets sida. Helst inga uppslitande demonstrationer och strejker. En del talar för att CGT och andra fack inte riktigt vågar sig på en frontalkollision. De behöver också ett folkligt stöd och en del pekar på att de saknar det.

 

 

Franska politiker har svårt att uppföra sig
Franska politiker har svårt att uppföra sig 150 150 Tomas Lindbom

Nu senast står Republikanernas ledare Laurent Wauquiez i fokus. Men han är bara en i raden som gör bort sig inför allmänheten och smutsar ner bilden av politiker. Det leder förstås till framgångar för populister som utnyttjar alla så kallade affärer för egen vinning.

Franska politiker avkrävs alltmer ett prydligare och hederligare uppträdande. Väljarna har inte längre överseende som förr med ljusskygga affärer i form av ekonomiskt fiffel och sexuellt klandervärda handlingar. Det hände något efter Dominique Strauss-Kahn-affären 2011. Frankrike blev sig inte likt. Toleransnivån är fortfarande högre än i Sverige men den sjunker stadigt år från år. De affärer som nu chockerar har oftast skapats före 2011. Budgetminister Jérôme Cahuzac hade redan i många år flyttat sina pengar till skatteparadis innan han ertappades under sin tid om budget minister från 2012. Francois Fillons fiffel med skattemedel när han anställt sin hustru som assistent i nationalförsamlingen gick tillbaka flera decennier i tiden. Nicolas Sarkozys olika affärer har också sin historia före valet 2012 när Francois Hollande införde lagar och regler som begränsade politikernas utrymme att kunna sko sig på skattebetalarnas bekostnad.

Nu finns det andra sätt där politiker kan bära sig illa åt. Politiken lockar maktmänniskor och cyniker även om en minoritet går över gränsen för det moraliskt acceptabla och ännu färre gränsen till det brottsliga. Republikanerna har valt en ny ledare som redan visat prov på dåligt omdöme men också dålig moral genom sitt sätt att tala om sina kollegor. Det är känt i alla politiska kretsar att Wauquiez är en hänsynslösare maktmänniska än vad som är vanligt. Han väljer vägen att skära av grenarna där hans konkurrenter sitter. Framträdande ministrar under Sarkozys fem år som president gör sig inte besvär och det handlar inte om överåriga geronter utan i hög grad om vitala politiker i femtioårsåldern. Han nöjer sig inte heller bara med det. Han väljer också att tala öppet illa om sin omgivning. Han valde vid ett tillfälle i möte med studenter häromveckan att beskriva hur Nicolas Sarkozy haft för vana att i smyg avlyssna sina ministrars telefonsamtal samtidigt som han förbjöd alla att ta med sig sina telefoner in på regeringssammanträdena. Det må vara sant eller inte men det visar hur Wauquiez på ett närmast skamlöst sätt sågar av relationerna med den man som lyft fram honom som något av en kronprins i partiet och som dessutom förordade honom som kandidat till ordförandeposten i partiet vid valet i höstas.

Laurent Wauquiez har valt ett nytt gäng runtomkring sig. Hans sätt att uppträda inom politiken har fått ett antal av hans partivänner att dra sig bort från ledningen. Han säger själv att han vill förnya partiet men det finns en gräns för hur många av de gamla ministrarna som han kan avvara utan att också förlora väljare. Partiets traditionella väljarkår rymmer olika uppfattningar i centrala frågor, från Wauquiez starkt högerprofilerade linje till liberala och socialkonservativa uppfattningar. I ock med valet av Wauquiez finns en stor risk för Republikanerna att förlora både politiker och väljare till Macron och hans parti.

Politik är ingen verksamhet för aggressionshämmade personer med tunn hud. Sarkozy brukade själv använda uttrycket “ge mig av salladen så skickar jag dig rabarber”. Han såg politiken som en fråga om tjänster och gentjänster och i det låg förstås också att utdela knivhugg i ryggen när så bedömdes mer lämpligt.

De franska väljarna ser hur politikerna håller på. Kanske minskar antalet affärer kring sex och pengar men då kan vi anta att tonen och sveken mellan politiker ökar. Någonstans måste maktmänniskorna få utlopp för all energi. Det ska bli intressant att följa om Wauquiez ledarstil får efterföljare inom hans eget parti och inom andra. Nationella fronten är toppstyrt. Detsamma kan sägas om Macron och även Jean-Luc Mélenchon som leder det vänstersocialistiska La France Insoumise. Det finns inte mycket utrymmer för folkets vilja i de olika partierna. Om dessutom ledarstilen blir än mer aggressiv finns det anledning att oroa sig för framtiden. Toppstyrda kampanjpartier är något som verkar på frammarsch. Ledda av hänsynslösa maktmänniskor blir det än värre ur demokratisk synpunkt.

Migrationsfrågan kan dela Macrons parti
Migrationsfrågan kan dela Macrons parti 150 150 Tomas Lindbom

Alla politiskt intresserade i Frankrike väntar på att något ska hända inom Macrons parti La République en Marche!(LRM) Det kan väl ändå inte vara möjligt att ett parti som omfamnat de två stora partierna och åderlåtit dem på det mest uppseendeväckande slag ska kunna hålla ihop under en längre tid. Inom LRM finns trots allt stora skillnader i åsikter mellan gamla sympatisörer till Socialistpartiet till vänster och Republikanerna till höger. Tendenser till sprickor syns nu och möjligen är det bara början. Migrationsfrågan kan bli avgörande för om sprickor kan börja uppstå inom partiet.

Det är den vänstra flygeln inom LRM som gruffar mest. Det är inte så konstigt. Macron har satsat hårt på att luckra upp i arbetsrätten. Det är ett liberalt program i ekonomiska frågor som han sjösätter med ministrar som tidigare hörde till samma parti som Nicolas Sarkozy och Francois Fillon, nämligen Republikanerna. Partiet har också många starka namn som tidigare tillhörde Socialistpartiet och de har haft färre frågor att känna igen sig i.

Besvikelse har också infunnit sig i en av de stora frågorna i europeisk politik på de senaste åren; migrationsfrågan. Den som går tillbaka till tal och artiklar av och om Emmanuel Macron från valrörelsen får en bild av honom som humanist och mer generös i flyktingfrågan än merparten av de gamla franska politikerna. Efter valet har det låtit annorlunda. Han för en stram flyktingpolitik som överraskat och skrämt en del. Hans linje skiljer sig i princip knappast från den traditionella högerns. Mer stöd till ursprungsländerna. Stopp vid EU:s gränser. Hårdare tag mot de papperslösa. De ska jagas upp, kunna frihetsberövas och naturligtvis till varje pris återföras till sina ursprungsländer. Självfallet har han den stora majoriteten av franska väljare bakom sig. Han förlorar inga val på en hårdför migrationspolitik, men ändå. Inom hans parti finns ändå en hel del aktiva förtroendevalda, även i nationalförsamlingen, som klagar öppet efter att ha hoppats på en tolerantare hållning mot flyktingar. Socialutskottets ordförande i nationalförsamlingen har bildat en grupp som skulle kunna bli en första oppositionsgrupp inom partiet med ambitionen att kräva en mer socialt inriktad regeringspolitik och en humanare flyktingpolitik i landet.

Det finns också andra som sökt sig till Macron men nu är besvikna. Ett antal intellektuella skrev för en dryg månad sedan ett öppet brev i Le Monde med kritik av Macrons migrationspolitik. Bland undertecknarna av brev återfanns Laurent Berger som är ledare för det stora reformistiska fackförbundet CFDT tillsammans med bland andra Thierry Pech, chefen för den radikala tankesmedjan Terra Nova. Pech har alltid varit en sympatisör av Socialistpartiet – Pech påminner i hög grad om en socialdemokrat av närmast skandinavisk modell – men beslöt sig för att stödja Macron inför presidentvalet.

Berger och Pech liksom flera andra namnkunniga personer angrep Macron i artikeln för att framför allt jaga de papperslösa med hot om frihetsberövande. Det kullkastar alla ambitioner från inte minst frivilliga organisationer som bygger upp läger för att kunna ta emot dem som sökt asyl i andra länder och som kommit till Frankrike och nu lever ett ovärdigt liv utan rimlig möjlighet att “resa tillbaka” till sina ursprungsländer. Jakten på migranter, menar undertecknarna av det öppna brevet, är i strid med de humanistiska värden som presidenten säger sig omfatta.

Det finns alltså i dag en vänsterflygel inom LRM. Hur stark den är återstår att se. Vart tar den vägen om dessa kritiker inte känner att de får tillräckligt gehör för sin hållning i migrationsfrågan? Socialistpartiet håller kongress i april och ska försöka lappa ihop det partiet efter de svårartade nederlagen i förra årets val till nationalförsamlingen.  Kan detta parti återta en del väljare som lämnat det för Macron? Det kräver säkert betydligt mer än några vackra fraser.  Det kräver att det partiet återskapar ett förtroende för sin politik och dit är vägen lång. Men visst kan en reformistiskt vänster på sikt åter fånga in väljare som den förlorat till Macron under de senaste två åren.

 

Macron, Tyskland och EU
Macron, Tyskland och EU 150 150 Tomas Lindbom

Emmanuel Macron har säkert med spänning väntat på utgången av förhandlingarna mellan de stora partierna i Tyskland. För varje steg som tagits i riktning mot eine grosse Koalition har hoppet växt hos Macron om en god utveckling av hans program för EU. Hans ambitioner inom detta politikområde är höga och han skulle inte minst lida ett prestigenederlag om han inte lyckades infria åtminstone några av sina programpunkter som gäller EU.

Macron tänker sig ett EU i två etapper. Eurozonens länder ska fungera som draglok för övriga medlemmar. Utan Tyskland blir det väldigt svårt att lyckas med den uppgiften. Det är redan svårt nog. De tyska kristdemokraterna är som liberala högerpartier i allmänhet mer skeptiska till ett starkt och enat EU än vad man skulle kunna tro. Högern gillar ofta frihandel men är mindre intresserat av ett socialt EU med fler politiska uppdrag och särskilt inte hågad att stödja några federala ambitioner. De stora EU-vännerna återfinns ofta hos vänsterliberaler och socialdemokrater. Det är alltså viktigt att CDU regerar tillsammans med SPD som är det mest EU-vänliga partiet i Tyskland.

I Frankrike är bilden liknande. Nationalismen är stark hos den yttersta högern och yttersta vänstern. Även den republikanska högern, det vill säga arvtagarna till gaullisterna, har särskilt med sin nye ledare Laurent Wauquiez slagit in på en tydlig nationell linje och avvisar ytterligare EU-samarbete. Det speglar också den franska väljarkåren. Den folkliga delen, som mest röstar på Nationella fronten men också på Republikanerna och på vänstersocialisterna La France Insoumise är mest EU-kritiska. Nationella frontens väljare tenderar att vilja lämna eurosamarbetet och många  av dem vill även gå ur EU.

Emmanuel Macron driver en EU-linje som inte självklart har stöd hos den egna befolkningen. Ändå är han som i så många andra frågor på offensiven. I ett numera berömt tal i Sorbonneuniversitetets aula som nyvald president föreslog han en rad åtgärder som han nu vill genomföra med tyskt stöd. EU ska enligt hans synsätt engagera sig mer på fem områden: energi och klimat, digitaliseringen som ett medel att utveckla företagsamheten och stimulera en modernisering av Europas samhällen, försvar och säkerhet, migration samt ekonomi och handel.

EU är sannerligen ingen gemenskap där länderna drar åt samma håll. Detta faktum har förmodligen fått Macron att dra två slutsatser. För det första måste EU-parlamentet eller en folkförsamling för eurozonens väljare fatta fler beslut. Ministerrådet skapar mest blockering av olika utvecklingsprojekt. Den andra slutsatsen blir att vissa länder går före med beslut som först så småningom kan ratificeras av övriga länder. Macron vill se resultat och kan inte vänta på bångstyriga östeuropeiska länder eller på länder som håller EU på ett visst avstånd; som Sverige.

Macron har alltså högtflygande planer. Han vill inrätta en budgetministerpost inom EU. Det är Merkel måttligt förtjust i. Han vill öka det militära samarbetet inom EU och delvis koppla det till NATO. Det lär bli ett problem för Sverige. Men han kommer samtidigt att vara en positiv motor för att göra Europa starkare och inte minst spela en viktigare roll på den världspolitiska scenen. Om han lyckas dra sina regeringskollegor i de andra länderna med sig i tillräcklig omfattning.

Macron anar säkert att hela EU-projektet står i ett vägval. Sker inga radikala reformer som människor uppfattar som positiva under de närmaste åren kan hela projektet ebba ut. Macron är beredd att satsa och han gör det med en optimism och vilja som ingen annan statschef eller regeringschef visat prov på. Merkel börjar trots allt att bli lite trött. Och vem skulle annars ta taktpinnen?

 

 

Snö och kallt i Paris
Snö och kallt i Paris 150 150 Tomas Lindbom

Jag tittar ner från mitt fönster i den lilla enrummaren i nordöstra Paris. En osannolik syn för att vara i den stad som är känd för långa regniga vintrar. Ett rejält snötäcke över gården och tung snö över trädgrenarna. I över ett dygn har det sett ut så och nu är det kallt också. Flera minusgrader när kvällen går mot natt. Jag har aldrig varit med om något liknande i den franska huvudstaden. Jag trodde jag hade flytt den kalla vintern när jag lämnade Stockholm i januari men ack!

Det är klart att tidningar och tv ropar ut nyheterna om snön som lamslår särskilt den franska huvudstaden med alla sina tillfartsvägar och ringleder. Det har fallit 12 centimeter och nu är det kaos. Och vilket kaos! Bilder har cirkulerat över strandsatta bilister som igår kväll lämnade sina bilar ute på de stora vägarna och vandrade hem. En man intervjuades i tv och förklarar att han skulle gå 12 kilometer för att komma hem. Reportern berättade om alla som sovit i natt i sina bilar och som nu var förtvivlade, frusna och hungriga. Och andra som fått möjlighet att sova över i skolors gymnastiksalar där frivilliga kommit med lite mat och dryck. Det låter på beskrivningarna som om det rörde sig om översvämning eller storbrand. Nej, det hade fallit 12 centimeter snö.

Norra Frankrike borde vara mer beredd på snö men varje gång råder samma hjälplöshet. Regeringens talesperson ursäktar kaoset med att det inte går att vara rustad för en händelse som inträffar vart tredje år. Möjligen men skulle han säga detsamma om en översvämning eller skogsbrand. Vi har inga brandsoldater för det brinner bara i skogen vart tredje år.

Allt blir så krångligt. Frankrike har sällan lyckats samordna verksamheter mellan nationell, regional och kommunal nivå. En geograf i tv förklarar att de administrativa systemen är så snåriga att det inte går att snabbt upprätta samband mellan de olika territoriella nivåerna. Så är det säkert men sedan Napoleons dagar när han ritade om länsgränserna har inte mycket hänt. Jo, att allt blivit mer snårigt och ogenomträngligt av olika regelverk.

Nu ska det bli kallare och på fredag kommer det att snöa igen, förklarar meteorologerna. En vän till mig skickar ett mejl ikväll och berättar att hennes barns skola har stängt både i morgon torsdag och på fredag. Säkert varannan yrkesarbetande stannar hemma från jobbet eller kommer för sent eller går för tidigt. Min osthandlare på hörnet konstaterar att Paris blir så tyst när det har snöat. Snön sänker ljudnivån och så är det nästan ingen ute på gatorna. Utom de som sover i sina bilar för att de aldrig lyckades komma hem på natten.

Jag gjorde ett försök vid 18-tiden att gå ut en stund för att köpa Le Monde av en handlare längre bort på gatan. Han kallar mig jeune homme (=unge man) så för den sakens skull får han gärna sälja dagstidningen till mig. Jag kom trettio meter på min promenad men där vände jag tillbaka. Den lilla gatan innehade allt som hindrade en gående. Jag kryssade mellan vattenfylld snö, ishala fläckar och vatten. Det var inte värt mödan att ta sig till tidningsaffären. Risken för bruten lårbenshals har aldrig känts högre. Nu nöjer jag mig med att titta ut genom fönstret och skriva detta blogginlägg om snö i Paris.

  • 1
  • 2