Macron fortsätter regera med dekret

Macron fortsätter regera med dekret 150 150 Tomas Lindbom

President Emmanuel Macron har bråttom. Ett bra sätt för en fransk president är att regera genom dekret; driva igenom lagförslag utan att tvingas till utdragen behandling i parlamentets kamrar och stadfästa lagen i regeringsbeslut istället för i den lagstiftande församlingen. Det är en modell som inte är unik i fransk konstitutionell tradition men Macron drar nu stora fördelar av den. Åtminstone så här långt i sin mandatperiod.

Macron är en person som till sin karaktär är snabb och effektiv. Han är känd för att arbeta mycket, ställa stora krav på sina medarbetare och angelägen att uppnå stora och omvälvande resultat av sitt arbete. Han vet samtidigt att han för närvarande befinner sig i ett politiskt läge som är gynnsamt för reformer. Närmast tänker han försöka förändra det statliga järnvägsbolaget SNCF. Ett bolag som blöder och som inte har muskler att ta upp tävlan med andra tågbolag på en alltmer avreglerad transportmarknad.

SNCF är själva urtypen för det klassiska statliga sektorn i Frankrike. Starka fackliga organisationer har genom åren förhandlat sig till förmåner för sina medlemmar som inte har något motsvarighet på den privata sidan. I skyddet av staten och statliga bidrag har också ett bolag som SNCF kunnat leva vidare utan den typ av stålbad som privata företag normalt genomgår. Det finns också i Frankrike en ursäkt för statliga bolag på konkursens brant så länge de kan tvinga andra företag till samma gynnsamma reformer för löntagarna och så länge verksamheten skyddas – genom statliga pengar.

Sedan ett antal år har regeringarna visat allt mindre vilja att skjuta till extra resurser. De ser att pengar som ska rädda de statliga bolagen är som att hälla vatten i ett såll. Frankrike har i dag inte kvar särskilt många statliga bolag, mest en handfull, och nu gäller det alltså för Macron att slakta det gamla SNCF. Hur långt han vågar gå lär vi få se. Han lär ta bort en del av de statligt anställdas privilegier i förhållande till dem som arbetar i privat sektor. Han kommer att försöka skapa en organisation som blir mer konkurrenskraftig internationellt. Det är däremot inte säkert att han privatiserar SNCF:

Macron måste räkna med stora demonstrationer. Sannolikt blir det också strejker som kan lamslå inte bara tågtrafiken utan också andra transportsektorer och offentliga verksamheter. Det är som vanligt när missnöjet stiger i landet. Tåg och flyg står stilla. Skolor stänger och sjukhus går på halvfart. Men som alltid sker det någon dag då och då. Strejkkassorna är små.

Bernard Vivier, stor kännare av fransk arbetsmarknad, menar att läget för det mest radikala facket, CGT, är sämre än tidigare. CGT organiserar färre järnvägsarbetare år från år. Dess förmåga att skapa masseffekter på arbetsmarknaden minskar. Stridsviljan hos franska löntagare för den här sortens aktioner har helt enkelt blivit svagare med åren. Istället, påpekar Vivier, ökar förståelsen för samarbete mellan arbetsgivare och arbetstagare. “Vi befinner oss långt efter andra länder i Europa men långsamt går vi också mot mer av förhandlingar och mindre av stridsaktioner”, menar han och jämför sannolikt med länderna i norra Europa.

SNCF förknippas hos en stor del av det franska folket med förseningar i tågtrafiken. Det finns en misstro mot såväl ledning som fack. Storstädernas befolkning som är beroende av snabba tågförbindelser till övriga Frankrike accepterar inte misskötseln. De förstår heller inte varför statliga bolag ska ha så många fler bidragsförmåner jämfört med den privata sidan. Macron kan rida på denna utbredda misstro och han slår till innan oppositionen möjligen repar sig efter valet förra året.

Macron presenterar i mitten av mars sin plan för reformering av SNCF. Han behöver parlamentets stöd för att genomföra reformen via dekret och avkrävs då löftet att göra det inom en viss tidsram, cirka 4-6 månader. Macron kommer därefter att förbereda reformen och förhandla med arbetsmarknadens parter och andra berörda institutioner. Under sen vår eller efter sommaren lär förslaget klubbas på ett regeringssammanträde. Det fungerade utan missöden med arbetsrättsreformen i höstas. Han hoppas på samma positiva utfall även denna gång och hoppas också på minimal opposition från fackets sida. Helst inga uppslitande demonstrationer och strejker. En del talar för att CGT och andra fack inte riktigt vågar sig på en frontalkollision. De behöver också ett folkligt stöd och en del pekar på att de saknar det.

 

 

Leave a Reply

Your email address will not be published.