Skvaller om Hollande

Skvaller om Hollande 150 150 Tomas Lindbom

Jag gick igår kväll till Fondation Jean Jaurès lokaler nedanför Pigalle. Inne på en liten tvärgata som man når om man kan koden och in i ett litet hus ligger denna tankesmedja som bär namnet från en av 1900-talets stora socialistledare. Nåja, under nuvarande ledningen med Gilles Finchelstein i spetsen, finns det ingen risk att socialismen som ideologi överbetonas. Tankesmedjan har en socialdemokratisk för att inte säga socialliberal framtoning. Socialdemokrat i fransk mening är öppen för marknadsekonomi med inriktning på utbud snarare än keynesiansk efterfrågestyrd modell. Starkt EU-vänlig och social men absolut inte socialistisk. Fondation Jean Jaurès lutar i dag  snarare åt Macron än åt Socialistpartiet.

Det är alltid inspirerande att gå på dess seminarier. Spännande talare och kvalificerad publik. Intellektuellt på franskt manér och det behöver ju inte vara fel. Igår gästades Fondation Jean Jaurès av en av Socialistpartiets ledande personligheter, förre finansministern i Hollandes regering och nuvarande kommissionären i Bryssel, Pierre Moscovici. Han har precis kommit ut med en bok om sina år i Bercy, namnet på huset där Frankrikes finansminister har sitt kontor, och i Bryssel. En bok som jag inte tror att så många kommer att läsa. Moscovici har en briljant hjärna men är inte den mest drivande politikern. Det finns ett spekulativt drag över honom som hindrar honom från att bli en handlingens man och han glöms därför lätt bort hos den bredare allmänheten. Men igår kväll var det  i alla fall kö efter seminariet till bokbordet. De närvarande på seminariet hoppades kanske att finna sitt eget namn i boken.

Pierre Moscovici som gäst kring funderingar över Hollandes år vid makten och spelet kring aktörerna i regeringen blir mycket stimulerande. Skvaller med Moscovici som regissör känns subtil och lyfts till högre höjder. Han berättade om regeringsbildningen 2012. Mosco som han kallas hade varit ansvarig för valrörelsen som ledde fram till Hollandes seger i andra valomgången mot Nicolas Sarkozy. De träffades och pratade  om en lämplig post för Mosco. Då hade Hollande redan bestämt sig för att ge premiärministerposten till sin gamle vapendragare Jean-Marc Ayrault, en snäll men föga inspirerande borgmästare från Nantes som senare blev gruppledare för socialisterna i nationalförsamlingen. Hollande hade också redan valt Laurent Fabius som sin utrikesminister. En post som Mosco åtrått av flera skäl. Han var europaminister i en tidigare vänsterregering och är stor EU-vän och en kosmopolit till sin karaktär. Talar flytande engelska och rör sig med sitt charmerande sätt och sina måttsydda kostymer som fisken i vattnet i diplomatiska kretsar. Men Fabius hade varit premiärminister och var en slug och skicklig politisk spelare. Som en svensk socialdemokrat med flera år i Statsrådsberedningens toppskikt sa en gång till mig om Fabius: “Jag har aldrig någonsin bland politiska ledare träffat en så kallhamrad och otrevlig person.” Denna egenskap hjälpte möjligen Fabius till att också skaffa sig de högsta posterna i en regering.

“Jag tänkte att du skulle kunna ta hand om partiet”, sa Hollande till Mosco den här dagen. Det var ju inte riktigt det han ville höra. Posten som partiets generalsekreterare innebar resor inom landet och en massa tjat på tråkiga lokala partimöten. “Jag hade ju redan gjort mina hundår som folkvald i Doubs”, sa han till oss  i publiken igår kväll med en menande blick. Nu räckte det med partipolitiskt arbete, tyckte Mosco och tänkte förmodligen surt på att Fabius redan plockat åt sig utrikesministerposten.

“Så du vill bli minister?” frågade då Hollande. “Ja, det är klart”, svarade Mosco. “Då ska jag se till att du får ett bra ministerium. Jag återkommer om det” Någon dag senare utnämndes Pierre Moscovici till landets finansminister.

Moscovici menar att denna historia säger mycket om Hollande och hans regeringsstil och det finns alla skäl att hålla med honom om det. Hollande tog aldrig ställning. Inte ens vid utnämningen av ministrarna. Han låter den andra parten styra. Han har, menar Moscovi, bara fattat ett enda stort beslut under sina år som politiker. Det var i samband med folkomröstningen om en ny EU-konstitution 2005 där han ställde upp för ett ja till förslaget. Moscovici konstaterade att denna enda gång då Hollande klart valde sida förlorade han. I alla andra fall har han alltid lyssnat på andra och anpassat sig till det alternativ som haft utsikter att vinna. I personfrågor såväl som i sakfrågor.

Moscovici beskrev också igår kväll hur hela regeringsarbetet förföll på grund av Hollandes oförmåga att fatta beslut eller driva en tydlig linje. Han utsåg Moscovici till finansminister men samtidigt sex andra ministrar inom Bercy och särskilt utnämningen av den totalt bångstyrige Arnaud Montebourg på partiets vänsterflygel till minister för utveckling av den franska ekonomins produktivitet. Montebourg gick sin egen väg och struntade fullständigt i sin finansminister.  Detta fick som följd en rad konflikter inom Bercy och till att båda efter två år fick lämna regeringen, först Moscovici och några månader senare Montebourg.

Moscovici målade igår kväll upp en förhållandevis mörk bild av regeringsåren med Hollande. Som han sa: “Egentligen hade vi en uppsättning ministrar av hög kvalitet men utan styrning blir det stökigt.” Han menade helt enkelt att regeringen som helhet inte  fick  ut den kraft av sitt arbete som hade kunnat ske under annan ledning.

Han verkade inte heller särskilt förhoppningsfull inför framtiden för Socialistpartiet. Det är en uppfattning som delas av de allra flesta. Om det har jag skrivit tidigare på denna blogg och jag lär återkomma. Partiet kommer att ha kongress i april och ska då försöka staka ut en linje för framtiden. Hollande var visserligen en svag president men dock en erfaren politiker. Nu kommer PS att ledas av Olivier Faure, en svag person med begränsad erfarenhet av ledande politiskt arbete och utan tillnärmelsevis de starka personer i sin omgivning som Hollande förfogade över. Det ser onekligen bekymmersamt ut för det franska socialistpartiet eller “socialdemokraterna” som Pierre Moscovici föredrar att kalla det.

 

 

Leave a Reply

Your email address will not be published.