Fransmän som misstror och rasar

• april 21, 2018
• Tomas Lindbom
• no comments

President Emmanuel Macron befinner sig nu i ett besvärligt läge under sin mandatperiod. Detta läge delar han med erfarenheter som alla franska presidenter upplevt. När den sociala upprördheten stiger hos delar av franska folket kan det bli svettigt för främst presidenten men också premiärminister och regering. En inneboende konflikt mellan makten/eliten och delar av folket i ett land som bygger på denna konflikt och som förefaller att aldrig kunna ta sig ur den. Hur mycket det än talas om samverkan, dialog och överenskommelser är denna spänning en del av kulturen och det närmast reflexmässiga beteendet. Den konfliktfyllda dualismen förefaller sitta så djupt i den franska karaktären att den aldrig försvinner.

Jag har skrivit det tidigare på denna blogg men det är värt att upprepa det: Presidenten och regeringen möter ständigt två motståndare när den lanserar politiska förslag eller gör uttalanden, den politiska oppositionen och motståndarna på arbetsmarknaden och i sociala grupper som framträder på gator och torg. De fackliga och sociala grupperna är farligare för makten än den politiska oppositionen. Regeringen har genom konstitutionen en rad verktyg för att runda parlamentets kamrar. President Macron har flera gånger använt sig av dekret för att slippa ha långa utskottsbehandlingar och debatter i nationalförsamlingen och senaten. Istället har han i princip fattat besluten i regeringskonselj. Det har gällt lagarna om arbetsrätten och nu även om konkurrensutsättningen av tågbolaget SNCF. Motståndarna i form av facken och de uppretade intressegrupperna är mer oberäkneliga och kan också räkna med stöd hos stora delar av befolkningen, väljare som det gäller att inte tappa för de styrande. Det hör till den franska politiska kulturen att medborgare i stor utsträckning solidariserar sig med dem som gör uppror. Dessa medborgare kan delvis stödja regeringen rent sakligt men tycker om folklig opposition som ger makthavarna en minnesbeta, som får makthavarna att känna att de är dödliga. För i Frankrike upplever så många medborgare att de är maktlösa mot makten och står så långt ifrån den.

Maj 68 var ett utmärkt exempel på revolt, styrd av vänsterextrema grupper men som fick stöd av stora delar av befolkningen. Ett stöd som varade under en månad. När regeringen och General de Gaulle samma sommar genomförde nyval till nationalförsamlingen röstade en förkrossande majoritet för Generalen och hans högerregering.

Nu är tonen uppskruvad igen fast – det måste sägas – inte på samma höga decibeltal som 1968. Ett mindre antal studentgrupper ockuperar en handfull universitetsanläggningar med krav på att Macrons universitetsreform ska stoppas. Macron vill införa någon form av inträdesprov till universiteten. Den stora majoriteten studenter deltar inte i ockupationerna eller stöder dem. Ett  par hundra revolutionära bönder har vägrat att lämna flygplatsområdet Notre-Dame-des-Landes trots att regeringen beslutat att inte bygga den omdiskuterade flygplatsen. Polisen har drivit bort merparten av dem men ett hundratal stannar kvar med sina ekologiska odlingar på ockuperad statlig eller privat mark.

Järnvägskonflikten är mycket mer omfattande och fortsätter med rytmen av två dagars strejk och tre dagars arbete. Cirka var tredje järnvägsanställd deltar i strejken och vänder sig mot regeringens förslag att öka effektiviteten inom SNCF med bland annat avskaffande av särskilda privilegier för dem som i framtiden kommer att anställas i det statliga bolaget. Det ska alltså sägas att Macron inte har några planer på att privatisera SNCF.

Delar av Air France personal strejkar också med krav på att ett mångårigt lönestopp ska ersättas av högre löner. Det finns också hot om strejker inom elsektorn och sjukvården. Missnöjet med pensionerna har tidigare fått ett antal tusen pensionärer att demonstrera. De menar sig ha fått lägre pension under 2018. Macron försvarar sig med att merparten av dem redan nästa år kommer att kompenseras genom minskad boendeskatt. Det är löften som många pensionärer inte litar på.

Misstro och ilska är orden som används. Dessa känslor riktas alltså mot regeringen och mot Macron. Den politiska oppositionen från vänster och höger och från Nationella frontens sida har verkligen lyckats på en punkt. Anklagelsen om att Macron är de rikas president har verkligen etsat sig fast i allas minnen. Hans reformer tolkas genom det filtret. Den modernisering som han vill genomföra tolkas som ett slag emot vanligt folk och deras tunna plånböcker. Hur många är de som tänker så och som stöder upproren som sker nu i Frankrike? Förmodligen inte hälften av befolkningen men inte långt därifrån. Vi får inte glömma att Macron har en folklig höger emot sig och den är stark, inte minst bland Marine Le Pens väljare och en vänster som säkert omfattar 20 procent av väljarkåren. Macron har en rad trumfkort på hand och han har också många fransmäns stöd. Men ett par felsteg och dagens oroliga läge i landet kan utvecklas till en social kris.