Macron och folket

Macron och folket 150 150 Tomas Lindbom

Tårgasmolnen har lagt sig sedan lördagens kravaller på Champs Elysées och dess tvärgator. De samtal, anklagelser och debatter som nu pågår i hela landet involverar hela befolkningen. Huvudaktörerna i detta drama är presidenten, hans regering, hans parti, den politiska oppositionen, gula västarna, de fackliga organisationerna och den folkliga opinionen.

Frankrike har sedan sekler tillbaka varit ett toppstyrt land. Kungar och kejsare har regerat enväldigt. Under demokratins era har också statschefen under långa perioder haft ett dominerande inflytande jämfört med regering och parlamentet. Egentligen har Frankrike bara styrts som en parlamentarisk demokrati under några decennier fram till andra världskriget och ett drygt decennium efter det. Från General de Gaulles maktövertagande 1958 och fram till i dag styrs landet av en president med starka befogenheter som gör att han bland annat har rätten att ignorera parlamentet för att driva igenom sina lagförslag och kristider kan införa undantagstillstånd och styra landet mer eller mindre enväldigt.

Vissa kommentatorer prövar nu risken eller möjligheten att Frankrike underställs dessa undantagslagar. Den utvecklingen tycks ändå långt borta i nuvarande läge. Däremot vilar ett oerhört ansvar på Emmanuel Macron personligen. Det han säger och gör under den närmaste veckan kan få avgörande betydelse för hela hans mandatperiod som sträcker sig fram till 2022. Några olyckliga uttalanden eller beslut kan skapa en för stor spänning gentemot folkets stora majoritet som redan står i opposition mot honom. Förra veckans opinionssiffror visade att över 80 procent av folket stödde eller förstod de gula västarnas aktioner och bara knappt var fjärde fransman kände förtroende för presidenten.

Kritiken mot Macrons sätt att hittills hantera krisen med de gula västarna har varit massiv. Han har inte visat tillräcklig förståelse för deras krav och han har i sitt tal på Elyséepalatsets gård för en vecka sedan var för tekniskt och talet handlade för mycket om klimatfrågan och för lite om folkets upplevelse av social och ekonomisk misär. Macron kritiseras också för att ha varit på utlandsresa under båda lördagarna då oroligheter utbrutit i Paris. Han väljer fortfarande att lägga det rent praktiska ansvaret för konflikten på sin premiärminister. Det är helt logiskt utifrån hur konstitutionen ser på relationen mellan president och premiärminister men för demonstranter och kritiska medborgare är Macron ansvarig och ingen annan. Det är presidenten mot folket precis som upproret under franska revolutionen 1789 var en kamp mellan folket och kung Ludvig XVI.

Nu riktas också allt större kritik mot premiärministern. Han anses för teknokratisk – samma kritik som riktas mot Macron – men också okänslig för den sociala dimensionen i politiken. Han talar om strama finanser och resonerar nationalekonomiskt på ett liberalt sätt istället för att bry sig om hur tomt det är i människors plånböcker.

Ett flertal av de folkvalda ur Maconrs parti La République en Marche börjar nu oroa sig allvarligt över det folkliga motståndet mot presidenten och premiärministerns politik. Delar av partiet vill att ledningen hittar lösningar för att minska kritiken mot den förda politiken. “Vi ska fortsätta att driva vår linje”, säger Macron. “Gör eftergifter!”, säger dessa oroliga ledamöter inom majoritetspartiet. Det är självklart att ledamöterna dels känner av kritiken hemma i sina valkretsar men kanske också upplever att Macron som president är stramare och mindre lyssnande på folkopinionen än han verkade vara för valet förra året.

Den politiska oppositionen trummar på med sin kritik. Marine Le Pen vill ha nyval. Republikanernas Laurent Wauquiez vill ha folkomröstning om energifrågan. Nu ska premiärminister Edouard Philippe träffa representanter för de politiska partierna och de gula västarna under de närmaste dagarna. Det är ett av de försök som nu görs från Macron och hans regerings sida för att hitta vägar ut ur krisen.

Det mesta av oron i ledningen riktas mot kommande lördags planerade nya demonstrationer på Champs Elysées. Mycket pekar på att de våldsamma elementen i demonstrationen kommer att bli fler till antalet än i lördags. Politiska våldsverkare kan beställas in från hela Europa. De behöver inte tala franska eller det minsta bry sig om de politiska krav som de gula västarna ställer. I lördags var de våldsamma elementen mellan 3 000 och 4 000 personer. Mycket talar för att de blir fler på lördag. Det är i detta läge som frågan om extraordinära insatser från franska staten kan bli aktuella.

De gula västarna som uppträder i Paris kan också komma att ytterligare radikaliseras. Mycket tyder på det efter vad som hände i lördags. En del av de gula västarna hade ett annat tillvägagångssätt än under demonstrationerna lördagen dessförinnan.

Konflikten verkar eskalera. Det är knappast troligt att Macron nu längre kan blidka några demonstranter genom politiska eftergifter. Han kan hoppas att det folkliga stödet minskat efter lördagens våldsamheter men det är nog att hoppas på för mycket. Det är svårt att se att Macron har några ess i rockärmen som kan hindra en riktigt obehaglig kommande lördag i Paris. För två dagar sedan skadades 163 personer i upploppen. Det får inte bli värre på lördag men hur ska presidenten, regeringen och polisen klara att vända den uppåtgående våldsspiralen?

 

 

Leave a Reply

Your email address will not be published.