Monthly Archives :

mars 2019

Macrons EU-lista spretar
Macrons EU-lista spretar 150 150 Tomas Lindbom

Emmanuel Macron går in i sin första valrörelse efter segern i presidentvalet 2017. Som bekant gäller det valet till EU-parlamentet, ett viktigt val för honom. Han leder en rörelse som vunnit genom att ställa sig i politikens mittfält, säga sig varken vara höger eller vänster och använda sitt favorituttryck ” å ena sidan, å andra sidan”. Det går att tolka en del av Macrons framgångslinje också i kandidatlistan till EU-parlamentet även om den rent logiskt också känns spretig.

Emmanuel Macron är känd för att vara en engagerad förespråkare för ett starkare EU. Han vill ha en bankunion inom EU, förespråkar mer av ekonomiskt samarbete på europeisk nivå, starkare försvars- och säkerhetspolitik, en gemensam linje i migrations- och klimatfrågorna. För att ta några exempel. Han har följdriktigt placerat sin EU-minister Nathalie Loiseau som toppnamn på listan och en av de mest kända miljöpolitikerna, Pascal Canfin, en av grundarna av det gröna partiet Europe Ecologie les Verts (EELV) som andranamn. Miljöfrågan har under de senaste åtta månaderna smugit upp som en viktigt politisk fråga i Frankrike, särskilt inom de väljarsegment som är Macrons; den relativt välutbildade storstadsopinionen. Denna del av väljarkåren samlades senast för ett par veckor i stora skaror i ett demonstrationståg  i östra Paris när färre men delvis mer våldsamma grupper demonstrerade inom ramen för de gula västarna i den västra delen av stan.

Macron är också en företrädare för “å ena sidan, å andra sidan” genom att på fjärde plats på listan ha Jéremy Decerle, tidigare ledare för de unga bönderna i Frankrike. Det är inte alldeles självklart att han och Pascal Canfin kommer överens helt i jordbruksfrågan, trots allt en nyckelfråga inom EU. Decerle representerar en bonderörelse som har starka synpunkter på hur lönsamheten ska upprätthållas inom jordbruket och en miljöpolitiker som sätter vissa miljöprinciper högst på prioriteringslistan. Det är typiskt att Macron tar en sådan risk. För honom har alltid det som i Frankrike kallas för  civilsamhället värderats högt. För honom är det viktigt att en rad politiska poster fylls med människor som inte är heltidspolitiker utan kommer från näringslivet och olika intresseorganisationer.

Presentationen av kandidaterna gjordes häromdagen och blev en rörig historia. Kampanjledaren visade sig inte ens kunna namnen på alla som stod på podiet. De var ändå inte fler än ett tjugotal. En av dem kom dessutom försent till mötet. Hela presentationen gav ett taffligt intryck. Det är märkligt särskilt eftersom detta val som sagt är centralt för Macrons politiska ställning i Frankrike. Skulle Rassemblement National (Marine Le Pens parti) få fler röster än LRM vore det en katastrof för den sittande presidenten. Detta är ett val som han måste vinna och det var också budskapet i Nathalie Loiseaus budskap till media. Det viktiga är inte hur många procent som partiet får i valet utan att bli det största partiet. Enligt de senaste mätningarna leder LRM med en procent före RN men det är två månader kvar till valdagen, den 26 maj, Macron måste själv göra nya utspel och markera tydligare vad han vill med EU under de kommande åren för att säkra förstaplatsen i valet. Det är verkligen ett ödesval ur många aspekter och för Macron handlar det om att stiga fram som Europas ledare och visa vägen men också höja upp valdeltagandet och få en stor del av sitt folk med sig. I varje fall en fjärdedel.

Nu börjar EU-valrörelsen
Nu börjar EU-valrörelsen 150 150 Tomas Lindbom

Den 26 maj ska bland annat det franska folket välja sina representanter till EU-parlamentet. Det politiska landskapet är intressant inför EU-valet. Många partier och ett oklart läge.

Två partier sticker ut i opinionsmätningarna inför valet som inte bara är viktigt utrikes- utan även inrikespolitiskt i Frankrike. Macrons parti La République en Marche! leder med cirka 23 procent, följt av Marine Le Pens Nationell samling på 21 procent. Det två partierna dominerar verkligen men en rad andra partier kan ändå spela en roll särskilt om flera av dem vill samla sig under samma paraply i parlamentet. LREM lär passa bäst in i den liberala gruppen medan det är mer oklart vart Nationell samling går. Det finns ju idag flera EU-kritiska konstellationer och ingen vet vilka som uppstår och dör efter valet i maj.

Nationell samling har precis som Sverigedemokraterna övergivit sitt krav på att det egna landet ska lämna EU. Däremot finns det andra partier som mer odlar den nationella profilen än tidigare. Det gäller inte minst Republikanerna, högerpartiet, som under sin nye ledare Laurent Wauquiez blivit alltmer traditionellt konservativa, alltmer främlingskritiska och EU-kritiska. Det finns stora skillnader mellan Republikanerna och Nationell samling men de har ändå närmat sig varandra. Republikanerna brottas med interna motsättningar mellan de konservativa och de mer liberala. Sammansättningen av listan till EU-parlamentet speglar denna konflikt. Första namnet är en utpräglad konservativ och intellektuell, Francois-Xavier Bellamy. Han inger känslan att han gör sig bättre som deltagare i ett litterärt samtalsprogram på fransk tv än som dörrknackare i en valrörelse runt om i landets olika delar. Kanske kommer han att bevisa motsatsen.

Flera partier satsar på ungdomar. Det gör  också Nationell samling och även vänsterpartiet La France Insoumise. EU-valet ger partierna chansen att testa unga förmågor. Även i EU-valet är valdeltagandet lägre än i de nationella valen.

Macrons och Le Pens partier har alltså ett stort försprång före de övriga som hamnar strax ovanför eller kring tioprocentsstrecket. Riktigt illa går det för Socialistpartiet som ligger kring 6 procent i de aktuella mätningarna. Detta parti har haft svårt att hitta attraktiva namn men har nu beslutat sig för att också satsa på en filosof som Republikanerna, Raphaël Glucksmann. Han är inte bara filosof själv utan också son till den berömde André Glucksmann, parhäst till Bernard-Henri Lévy, båda kända som de nya filosoferna på 1970-talet. Glucksmann har startat ett litet eget parti men tror väl inte att han ska kunna driva det partiet till några större framgångar. Bättre då att ansluta sig till en lista som har lite större potential. Men som sagt, Parti Socialiste lever fortfarande i en undanskymd tillvaro efter Hollande kraschlandning i slutet av sin mandatperiod som president.

Valrörelsen kommer i hög grad att handla om inrikespolitik. Macron kommer att få försvara sin politik mot de gula västarna och kommer att ställas till svars för de reformer han kan tänkas redovisa efter den nationella dialogen som han genomfört i vinter. Marine Le Pen och hennes parti surfar som vanligt på vågor av missnöje. Hon kommer att göra allt för att använda den kritik som framförts av de gula västarna till sin och få hennes parti att framstå som den bästa plattformen för att driva oppositionspolitik mot Macron.

Macron aviserar hårdare tag mot de gula västarna
Macron aviserar hårdare tag mot de gula västarna 150 150 Tomas Lindbom

Lördagen i Paris bestod av två demonstrationer. En var traditionell med ett välfyllt tåg av människor i östra Paris som med plakat i händerna krävde en radikalare miljö- och klimatpolitik och där Macron anklagades för att inte göra tillräckligt. Ett värdigt och fredligt demonstrationståg. I västra Paris, på Champs Elysées, var det snarare en fråga om upplopp mellan våldsamma demonstranter och polisen och då handlade det om de gula västarna. Ingen vet längre om denna rörelse längre styr dessa lördagsdemonstrationer och vad de egentligen vill förutom att avsätta Macron.

Regeringen tog lördagens händelser på stort allvar, inte minst eftersom förstörelsen nu trappats upp igen. Ny chef för polisprefekturen i Paris tillsattes och Macron beslöt i krismöte med sin regering att polisen ska få större befogenheter i att bekämpa våldet i fortsättningen. Demonstrationerna på Champs Elysées har inte någon gång sedan starten i höstas varit godkända av polisen. Ändå har regeringen och polisledningen agerat med relativ försiktighet för att inte provocera de starka krafter i samhället som i grunden misstror både den politiska och den polisiära makten. Efter lördagens kravaller bedömde regeringen att den måste visa mer pondus och från och med nästa lördag upplösa alla grupper som försöker demonstrera på Champs Elysées eller på angränsande gator. Förbudet gäller också avgränsade kvarter i två andra städer, Toulouse och Bordeaux. Det kommer sannolikt att leda till mer våldsamma konfrontationer kommande lördag mellan polis och demonstranter. Antingen återvänder demonstranterna till de kvarter där de uppträtt under flera månader eller så väljer de andra platser i främst dessa tre känsliga städer, Paris, Bordeaux och Toulouse. Inget av alternativen pekar mot att det skulle bli fredligare. Tvärtom. Nu får demonstranter nya argument för att ta till våld. Staten har ökat sitt repressiva tryck mot folket. Så kommer det förstås att låta.

Våldet riskerar alltså att trappas upp. Vi har varit många som trott att de gula västarnas revolt skulle trappas ner efter nyår. De har också minskat i antal för varje vecka som gått. Däremot har de extrema elementen funnits kvar och stärkt sin ställning. En del bedömare anser att det i hög grad också gällt de gula västar som fortsatt demonstrera på lördagarna. Regeringen har väntat ut revolten och förhoppningen har varit att den skulle självdö. Kanske naivt men historiskt sett har inte revolter i Frankrike pågått så här länge. I lördags var det den artonde lördagen i följd som städer i Frankrike fylldes av indignerade demonstranter som ropade ut sin vrede mot den politiska makten och våldsamma stenkastande demonstranter som kastade stenar mot butiksfönster och banklokaler, satte bilar och hus i brand.

Tv-bilderna av oroligheterna under lördagarna blir alltmer skrämmande, främst därför att de upprepas. Alltfler börjar fråga sig vart detta leder. Det finns inte bara en oro över att revolten är så brutal utan att polisen också får så starka befogenheter att konflikten därmed trappas upp och blir omöjlig att reglera.

Den franska högern attackerar nu hårt den sittande regeringen och främst President Macron för att inte ta i med hårdhandskarna. Den politiska oppositionen i Frankrike är mästare i att vänta på konsekvenserna av en regeringshandling och först då tala om hur regeringen borde ha gjort i stället. Den franska högern oroar sig nu särskilt för att Macron kan plocka många högerväljare i kommande EU-val. Därför gäller det att sätta in stöten mot honom nu så denna del av väljarkåren avstår från att stödja presidentens parti. En traditionell högerväljare, särskilt i Frankrike, uppskattar hårda nypor från statens sida och ser lag och ordning som en central fråga i politiken.

Macron fick nästan hela folket emot sig i höstas när de gula västarna började demonstrera för social och ekonomisk rättvisa. Det var en folklig revolt som uppskattades av åtta av tio fransmän. I dag har rörelsens popularitet försvagats i betydande grad. Macron ökade samtidigt i popularitet i början av detta år. Nu finns det en uppenbar risk för honom att han halkar ner igen i opinionsmätningarna. Det var främst från högerväljarna som han fick det ökade stödet efter nyår. Nu kan alltså dessa grupper straffa honom för att han inte är tillräckligt repressiv i sin politik.

Macron hoppas att den stora dialogen med medborgarna som förts under några månader ger effekt i opinionen. Han kommer säkert att försöka visa god vilja och genomföra en del av de förslag som människor lämnat honom genom alla de möten som genomförts runt om i landet nu i vinter. Och så hoppas han på en bra valrörelse inför EU-valet. Men mycket tyder på att oroligheterna på gatorna i vissa städer och missnöjet från företagarna som drabbas kommer att ställa till svåra problem för honom.

Splittrad bild av gula västarnas demonstrationer
Splittrad bild av gula västarnas demonstrationer 150 150 Tomas Lindbom

Jag slår på nyhetskanalen BFMTV i dag och ser händelserna som utspelar sig på Champs Elysée när det återigen handlar om demonstrationer i Paris med de gula västarna. Det är ingen rolig syn. En känd restaurang brinner liksom ett hus och flera butiker. Det sprids en känsla av att Paris är utsatt för en revolutionär attack. Människor frågar sig säkert vad det är som händer. Ska det politiska våldet ta över och kommer president och regering att klara dessa våldsamma attacker?

Bilden är splittrad. I många franska städer har i dag de gula västarna marscherat i fredliga demonstrationer. I Paris har de våldsorienterade elementen som tillhör såväl vänster- som högerextremister beblandat sig bland de gula västarna och ställt till med mycket våld. De som vill förstöra är många. De kan möjligen uppgå till över tusen. Inga säkra uppgifter om antalet har kommit fram ännu. Medan våldet släpper loss på Champs Elysées pågår en fredlig demonstration för en bättre klimatpolitik i östra Paris, vid Place de la République. Yngre och äldre miljövänner vandrar fram i stilla mak och samtalar med varandra och visar upp olika plakat för en bättre värld.

De gula västarna förstör helt klart sin image genom dessa demonstrationer i Paris varje lördag genom att de ständigt urartar i våldsamheter. Det är för deras egen framtida ställning diskutabelt att de fortsätter. Det missgynnar dem. I mindre städer kan de fortsätta och behålla folks respekt för deras krav. Men det de vinner i folkopinionen genom sina fredliga demonstrationer i Annecy och Grenoble förlorar de genom våldet i Paris. Visst finns det våldsamma element bland de gula västarna och visst har det funnits en vrede som inte kunnat riktigt skilja på direktdemokratins krav på förändring och förhållandet till våld i politiken. Men nu borde de ledningar som ändå finns bland de gula västarna sätta stopp för fler lördagar. Det är inte omgivningens och framförallt inte regeringens roll att sätta stopp. De borde för sin egen skull göra det.

Det spekuleras om att President Macron drar fördel av våldet på lördagarna i Paris. Han får opinionen på sin sida och behöver i allt mindre grad ta hänsyn till denna stora minoritet av arbetare och lägre tjänstemän som är starkt missnöjda med sin ekonomiska situation. Stödet bland vanligt folk för de gula västarna minskar för varje vecka som går. Macron har haft sin nationella dialog och kan lägga fram lagom sockrade förslag utifrån de synpunkter som människor lämnat till Elyséepalatset efter alla dessa medborgarmöten runt om i landet. Macron kan också gå till en valrörelse inför EU-valet den 26 maj med stärkt självförtroende. Det går att dra paralleller till det val till nationalförsamlingen som General de Gaulle utlyste i juni 1968 efter majrevolten. Den gången segrade han och hans parti stort efter det att folkets majoritet tröttnat på studenternas demonstrationer och arbetarnas generalstrejk. Det kan gå likadant i EU-valet. Det verkar nu som om de gula västarna inte lyckas förenas i en gemensam lista och kanske inte ens flera olika listor. Högern har svårt att växa i opinionsundersökningarna inför valet. Det enda parti som kan utmana Macrons parti är Rassemblement national, det vill säga de högerextrema.

Frankrike är sig likt. De interna klassmotsättningarna är stora och misstron alltid påfallande utvecklad. Så ser det ut i landet. Med jämna mellanrum uppstår revolter som skakar om ordningen i landet och ibland även hotar statsledningen. Man anar att en revolution kan utbryta. Ändå återgår det mesta till ordningen efter ett tag. Den politiska ledningen återtar kontrollen. Majoriteten av befolkningen rättar in sig i ledet. Maktordningen i samhället återställs. Revoltörernas krav tvingade fram några reformer. Däremot blev det aldrig någon förändring av den övergripande maktstrukturen. Paris politiska och ekonomiska överklass fortsätter att utöva makt, en relativt välbeställd medelklass i städerna fortsätter att leva sina liv i hyfsad välmåga. Och folket kommer att fortsätta att känna sig maktlösa och bortglömda fram till nästa revolt.

Det är farligt att ägna sig åt profetior och påstå att vinterns revolt med de gula västarna inte heller kommer att leda till några påtagliga förbättringar vad gäller maktstrukturerna i samhället. Mycket talar ändå för att denna revolt håller på att bedarra. Det finns dock en faktor som vi inte ska glömma. Marine Le Pens rörelse är stark. Den har inte fått grepp om makten över de gula västarna men det folkliga upproret har ändå kopplingar till hennes parti. Kanske lyckas hon inte bli största parti i EU-valet men hur kommer det att gå i nästa presidentval, 2022. Faran är inte mindre påtaglig i Frankrike för en högernationell regering än i Italien.

Det parisiska kvarteret lever
Det parisiska kvarteret lever 150 150 Tomas Lindbom

Jag bor i en del av det tjugonde arrondissemanget i Paris. Här hyr jag en liten lägenhet de flesta gånger jag besöker stan. Paris är en stor stad och indelat i tjugo arrondissemang men oändligt många fler små kvarter. De är ofta grupperade kring ett torg. Gator strålar ut från torgen och så finns det ofta en liten park också i närheten. Dessa kvarter har olika karaktärer, allt från de eleganta i främst västra delen av stan och de mer folkliga i den östra.

Tjugonde arrondissemanget är definitivt en folklig del av stan men även här skiftar kvarteren till sin karaktär. I mitt kvarter pågår en försiktig gentrifiering. Det finns fortfarande delar inne i Paris som är helt präglade av invandrare från Nordafrika eller Afrika söder om Sahara. Men dessa invånare trängs allt längre ut mot periferin och mot förorterna.

I det kvarter där jag håller till kan jag vid varje besök se en liten förändring för att tillmötesgå det allt större antal akademiker och mer välbeställd medelklass som flyttar in. För några månader sedan öppnade en bokhandel i huset bredvid. Bokhandeln är en företeelse som tack vare fasta bokpriser lever ett gott liv i Frankrike men det är ett tecken i gentrifieringsprocessen att den nu ersätter en affär som sålde krimskrams. Jag går in i bokhandeln och handlar så mycket jag orkar för att stötta de två män som startat den. Här finns som i alla välsorterade bokhandlar i Frankrike ett stort antal böcker om politik och litteratur. Vill du läsa Platons dialoger eller filosofer som Descartes behöver du inte leta länge i hyllorna. Allt som en självmedveten fransk intellektuell behöver kan hen hitta i denna bokhandel.

Det som gör kvarteren i Paris så speciella och annorlunda mot de stockholmska är att de innebär mötesplatser. Javisst, vi har kaféer i dag i Stockholms innerstad och på vissa ställen i stan finns småaffärer. Men stockholmaren lever inte i sina kvarter. Stockholmaren går från en punkt till en annan. Det fysiska området är ingen social sfär. Här i Paris knyts det hela tiden kontakter mellan butiksfolket och de boende och ibland mellan de boende som möts på uteserveringen eller börjar prata med varandra inne hos slaktaren. Allt kan hända. De flesta mötena är rapsodiska och leder ingen vart, kan man tycka. Det är också meningen. Ingen ska känna att man nödvändigtvis måste bjuda hem den man pratat och skrattat med på ett kafé i närheten. Det är en del av det sociala livet i parisiska kvarter. Men du känner dig aldrig ensam. En kvinna som flyttade till Marseille efter fem år i ett kvarter i Paris sa: “Jag kommer inte att sakna mina vänner i Paris. De kommer jag att behålla kontakten med. Men jag kommer att sakna damen i blomsteraffären, kyparen på det lilla brasseriet på hörnet, slaktaren, paret i ostaffären. Efter fem år har jag skaffat mig ett helt nätverk i kvarteret och en social relation med så många att jag sörjer att jag flyttar därifrån.”

Jag förstår henne precis. Det kan gå flera dagar utan att jag har ett möte med någon i Paris. Men jag är aldrig ensam. Jag går ut och handlar och jag möter alla dessa butiksinnehavare och butiksbiträden i alla de små affärerna som finns i kvarteret. Mannen i vinaffären beklagade uppriktigt att jag inte skulle återvända till Sverige för ett tag. Det är inte säljarens smicker mot en kund som betalar för dyra viner med höga påslag per flaska. Nej, det finns en social sida av småföretagsamheten som är självklar. Han vill förstås överleva på att sälja sina franska viner – och bara franska viner – men för honom är det viktigt att vara en del av kvarterets sociala sammanhang.

Paris kan visst vara en kall och hård stad. Det är tveklöst så. Samtidigt fångas människor upp av sina lokala miljöer. Parisarna har en social begåvning att tala med varandra. De ser också varandra. Den jag möter på gatan brukar i allmänhet möta min blick. Det gäller faktiskt också i metron. Jämför det med tunnelbanan i Stockholm.

Jag är tacksam mot det kvarter där jag vistas delar av året. Jag är tacksam mot de människor som bryr sig om varandra, som talar med varandra. Och som ser varandra i ögonen!

  • 1
  • 2