maj 2019

Ett fotografi av en ung man pryder en helsida i den politiska veckotidningen L´Obs. En längre artikel handlar om honom, Francois-Xavier Bellamy. Det finns alla skäl till det eftersom denne 33-årige svärmorsdröm med änglablick toppar Republikanernas EU-lista.

Jag tittar länge på fotot. Det är osannolikt att en sådan ung man – han ser dessutom yngre ut än sin blygsamma ålder – leder den franska högerns trupper mot ett stundande EU-val som hotar dess ställning på flera sätt.Ljusblå ögon som uttrycker förtröstan på det goda och, som vi vet, på en gud i katolsk stöpning. Slätrakad och släta kinder som bara den har som skött hälsan och alltid tackat nej till allehanda lockelser om sena nätter i sus och dus. Jo, det finns en liten skråma i ansiktet. Ett ärr på hakan efter en cykelolycka. Håret är kort och prydligt kammat åt sidan med antydan till lugg. På bilden bär han en ljusrosa skjorta, en turkos slips, sannolikt inspirerad av en av kyrkoårets liturgiska färger, och en prydlig mörk kostym.

I ock för sig klär sig franska politiker ungefär på samma sätt men sammansättningen av klädsel och det änglalika personliga uttrycket i ansiktet gör effekt. Detta är en fin man. Han är också mycket artig i alla debatter. Aldrig några skamgrepp på motståndarna. Kan man tänka sig något mer annorlunda jämfört med hans gamle partivän Nicolas Sarkozy? Och nog framträder också vissa tydliga karaktärsskillnader jämfört med nuvarande partiledaren Laurent Wauquiez, Den senare började sin karriär på vänsterkanten i det stora högerpartiet men som i dag flyttat över till motsatt sida. Han har uppenbart anpassat sig efter svängningarna i opinionen bland många högerväljare. Han framstår också som en hänsynslös maktpolitiker inom sitt parti och håller det i ett järngrepp. Kanske ett vinnande koncept med två så olika personligheter i ledningen av partiet denna vår med EU-val.

Åsiktsmässigt står de som sagt inte så långt ifrån varandra. Nu gäller konservativa värderingar inom Republikanerna. Sarkozy bröt fördämningarna redan under sina sista år som president men sedan har utvecklingen bara fortsatt. Fransk kulturidentitet är viktigare än liberala ekonomiska reformer. Varför annars ha en ung konservativt frimodig filosof  som första namn på EU-listan, fostrad som barn i den katolska församlingen i Versailles och sällan missar en söndagsmässa.

Bellamy faller väl in i mönstret av det starka invandringsmotstånd som präglar partiets nuvarande linje. Han vill ha två gränser mot omvärlden. En som går utanför EU och som där ska värdera flyktingars rätt till asyl. Och ännu en gräns runt Frankrikes territorium. Det är visserligen inget originellt i dag men Bellamys känsla för medmänsklighet måste vi söka efter i andra sammanhang än i migrationspolitiken.

Republikanerna med Wauquiez och Bellamy drar alltmer åt höger men i meningen alltmer konservativt. Europa hotas av människor med andra, främmande värderingar och de måste stoppas. Annars hotas Europa av att gå under som civilisation. Känns tankarna igen? Republikanerna och Nationell samling (Marine Le Pens parti) kan ha olika sätt att tala om invandrarna. Bellamy tar sällan ordet muslim i sin mun. Han blir aldrig vulgär. Hans änglalika väsen skulle aldrig släppa ifrån sig xenofoba formuleringar. Men likheterna är ändå fler än skillnaderna mellan dessa partier. Och nog är det många som undrar när samverkan kan påbörjas mellan dessa båda partier. Nationell samling tar från tid till annan emot överlöpare från Republikanerna. Och den del av Nationell samling som lutar sig mot Marion Maréchals politiska hållning lär snart ha lagt sitt politiska program så nära Republikanerna att en kort bro kan upprättas mellan partierna. Marion Maréchal är Marine Le Pens systerdotter och för närvarande sysselsatt med att bygga en konservativ elitskola i Lyon men hon vilar på hanen. Många politiska bedömare tror att hon i rätt läge kommer att göra come back i politiken för att bli den nya ledaren för ett gemensamt konservativt block i Frankrike.

Republikanerna gör ingen lysande valrörelse sett till opinionssiffrorna. Partiet står kvar och stampar på cirka 13 procent. Samtidigt får Francois-Xavier Bellamy mycket beröm internt för att göra en bra valrörelse. Det är också trångt om utrymmet på högerkanten. Nationell samling har cirka 22 procent i mätningarna. Två andra starkt konservativa småpartier samlar tillsammans kring 6-8 procent. Sammanlagt har alltså de konservativa och högerextrema över 40 procent av stödet med en väljarandel av lite drygt 40 procent av de röstberättigade. Vänstern är splittrad och vill inte samverka med Macrons parti, LREM som också står och trampar på samma fläck i opinionssiffrorna, strax över 20 procent. Bellamy må vara oerfaren som toppolitiker men vindarna blåser ändå i hans riktning. Och själv vinner han poäng på att visa sig som en god katolik, bära slipsar i liturgiska färger och le vänligt med sina ljusblå ögon.

Frankrike går till EU-val med delvis samma problematiska förutsättningar som Sverige. Väljarna är måttligt intresserade, valdeltagandet kommer att bli lågt, sannolikt en bit under femtio procent. Väljarnas övervägande styrs också av inrikespolitiska överväganden. Vinterns heta strider på gatorna och de gula västarna som ett nytt fenomen i inrikespolitiken kommer ofrånkomligen att påverka deras val av partier. Nu har ändå Macrons parti LREM presenterat sitt valmanifest och presidenten tar plats på scenen även i detta val.

Emmanuel Macron är djupt engagerad i EU-frågan och ett misslyckande  i det kommande EU-valet vore en katastrof för honom och skulle negativt påverka de tre år som återstår av hans mandatperiod som president. Ett misslyckande vore att komma först på andra plats efter Rassemblement National (tidigare Front National). De senaste valprognoserna visar att detta är fullt möjligt. Marine Le Pens parti leder i ett par mätningar med någon procent före LREM.

LREM:s toppkandidat på EU-listan är Nathalie Loiseau, tills för några månader sedan landets EU-minister. Säkert en mycket duglig person men inte särskilt karismatisk och hon gjorde en svag insats i den viktiga första partidebatten som genomfördes i France Television för någon dryg vecka sedan. Macron har, sannolikt delvis av det skälet, tagit ett än större grepp om partiet i valrörelsen för att försöka stärka dess position bland väljarna. Han får viss kritik, även bland sina egna, för att ägna sig åt partipolitik när han som president bör hålla sig ovanför partierna. Frankrike ser sin president som en ledare för hela folket och inte som en företrädare för vissa partsintressen. Macron är i första hand statschef och i långt mindre grad partiledare.

LREM går till val på offensiva förslag inom miljöområdet. Denna ambition att visa engagemang för klimat och miljö ses av de flesta andra partier med skepsis. Macron saknar enligt oppositionen trovärdighet på detta område. Alla partier söker nu vinna väljare för en radikalare omställning av miljö- och klimatpolitiken. LREM vill bland  annat satsa 1 000 miljarder euro inom EU på miljöfrågor fram till 2024. Pengarna ska bland annat satsas på ren energi och rena transporter och renoveringar av bostäder i miljövänlig riktning. Även jordbruket ska få stöd för att utvecklas i riktning mot uppsatta miljö- och klimatmål.

LREM tänker i ganska protektionistiska drag när partiet vill skydda den europeiska industrin mot ”ett isolationistiskt Amerika och ett Kina på erövringståg.” LREM vill hitta former för att stärka EU:s länder mot utländska investerare.

Macrons parti vill också gå vidare i federalistisk riktning genom att ta steg i riktning mot en EU-armé och i migrationspolitiken stärka EU:s yttre gränser med ökad satsning på Frontex.

Tidningen Le Monde noterar i en artikel i dagens tidning att Macron i partimanifestet skriver: ”Frihet, skydd och framsteg. Vi ska skapa en förnyelse av Europa på dessa pelare.” Frågan är om dessa ord räcker för att leda LREM till en valseger den 26 maj. Det finns sannolikt alldeles för många fransmän som inte tror att Macron vill skydda landet mot inflyttning, både av utländska företag som vill tränga ut franska företag och mot flyktingar på jakt efter en fristad i deras land. Alldeles för många fransmän anser att frihet bara kan uppnås om Frankrike får starkare gränser mot omvärlden och att framsteg, i varje fall på det ekonomiska området, snarare går genom mer nationellt oberoende där besluten fattas i det egna landet och inte på en europeisk eller global marknad som anses osäker och hotande. Alldeles för många fransmän ser Macron som en gränsöverskridande globalist som glömmer Frankrikes egna intressen. De väljare som tänker på det sättet kommer att rösta framförallt på Marine Le Pens Rassemblement National.

Bilden av Frankrike utomlands handlar bland annat om förekomsten av en profilerad elit som styr landet. Fransmännen debatterar själva detta fenomen och varje president sedan Jacques Chirac har haft ambitionen att genom reformer tona ner kritiken mot de skolor som rekryteras från överklassen och stärker dess maktställning. Emmanuel Macron tycks vara den förste som till och med vill avskaffa den mest kända av elitskolorna, ENA där han för övrigt själv diplomerades 2004.

ENA tillkom efter kriget för att på ett mer rättvist, läs meritokratiskt, vis odla fram en kader av de mest briljanta hjärnorna bland unga fransmän. Rekryteringen skulle vara öppen för alla. I den franska självbilden har länge  förekommit den uppfattning att den franska skolan från 6-årsåldern varit helt demokratisk. Oavsett skola, oavsett kommun eller län, har samma läroplan gällt. Lärarna har, mest genom föreläsningar, förmedlat samma budskap och samma kvantitet av kunskap överallt i landet.

Denna självbild har krackelerat fullständigt. Inte minst genom en stark invandring har den kulturella förståelsen av kunskapsstoffet blivit alltmer ojämnt fördelat i en årskull av elever. Men också det enkla faktum att elever från välutbildade hem har lättare att ta till sig teoretisk kunskap och att skolor i välbärgade bostadsområden, främst i Paris, attraherat mer ambitiösa och karismatiska lärare. Det går inte att skapa ett jämlikt samhälle genom att bara ge samma förutsättningar vid starten av livet. Det behövs så mycket mer för att en elitskola ska fyllas av andra elever än de som har pappor och mammor som själva gått i liknande skolor.

Elitskolorna har blivit en symbol för ett eliternas Frankrike. Ett hatobjekt som egentligen mer är ett tecken på att Frankrike är kulturellt så skiktat i olika samhällsklasser. President Macron verkar nu inriktad på att avskaffa ENA. Denna skola som examinerar ett drygt hundratal elever varje år förbereder i första hand för tjänster inom statsförvaltningen.I svenska öron låter det möjligen inte så spännande. Men Frankrike vårdar staten som tills för några år sedan också varit målet för eleverna som sökt in och kommit in på ENA. De har efter rangordning fått välja statlig institution och därefter varit säkra på livslång tjänst inom staten och garanterat höga positioner med god lön och stort inflytande i och runt makten.

Kanske är det signifikativt att förslaget om att avskaffa ENA kommer när eleverna från elitskolorna generellt sett är mindre lockade av att göra karriär inom den statliga hierarkin. Det är särskilt märkbart om man tittar på elever som diplomerats från Sciences Po. Denna skola utbildar i politik och statsförvaltning och är en första postgymnasial utbildning för dem som sedan söker in vid ENA. Sciences Po har en mer demokratisk inställning till rekrytering av elever och har ett medvetet program för att ta in gymnasister från skolor i marginaliserade förortsområden. En satsning som efter tjugo år har visat sig framgångsrik.

Det blir rimligtvis fel om Macron tar bort skolor som ger utbildning på toppnivå. Det svåra är att hitta former för hur rekryteringen till höga statliga tjänster ska utformas. Vilka kriterier ska gälla? Och ska verkligen Frankrike även i framtiden ha kvar detta gammalmodiga system med livslånga anställningskontrakt inom staten? Den sociala snedfördelningen är sannolikt det stora problemet, inte att det finns skolor på hög intellektuell nivå.

Det fanns all anledning att se framemot årets första maj-firande i Paris med oro. Förra året var det mycket stökigt med omfattande skadegörelse, framförallt orsakad av Black bloc, denna autonoma och anarkistiska grupp av våldsorienterade personer på yttersta vänsterkanten.  Då fanns ännu inte de gula västarna. Årets första maj-firande avlöpte möjligen lugnare än befarat men en rad obesvarade frågor ställdes. Klart var ändå att den gula färgen från de gula västarna syntes mer än den röda från den fackliga organisationen CGT:s fanor.

Paris har sedan en månad tillbaka en ny polisprefekt med en ny strategi för att bekämpa våldet på gatorna i samband med lördagarnas demonstrationer. Nu var det visserligen onsdag men första maj och en anledning för de gula västarna – och Black bloc – att inta gatuscenen vid sidan om de fackliga organisationerna som ändå alltid sett denna dag som deras. Den nya prefekten styr polisstyrkorna mot ökad mobilitet och att söndra och härska i och omkring demonstrationstågen. Målet är att upprätthålla ordningen och det är naturligtvis bra. Frågan är om demonstrationsrätten skyddas i samma utsträckning.

CGT:s ledare Philippe Martinez kunde konstatera mitt på dagen att han inte hade utrymme att hålla sitt tal till sina anhängare på platsen intill Tour Montparnasse före marschen därifrån till Place d´Italie. Polisen stängde av flera utgångar från platsen och gjorde det omöjligt för något tal. Det var en del i strategin att kunna begränsa Black blocs möjligheter till attacker men hindrade samtidigt CGT att ta plats och synas.

CGT-ledaren var rasande över polisens agerande och uppfattade att polismakten medvetet  hindrade CGT från att få sin rättmätiga plats i första maj-demonstrationerna i Paris. Den mediala uppmärksamheten kom också att riktas dels mot Black bloc men också mot de gula västarna som i någon mening kopplades ihop med de autonoma våldsverkarna. Black bloc befann sig i de gula västarnas demonstrationståg och hyllades också av en del av de gula demonstranterna. De gula västarna har i dag en oklar och mångtydig relation till våldsverkarna.

CGT och andra fackliga organisationer har stora problem med hur de ska förhålla sig till de gula västarna. De vill närma sig denna nya rörelse eftersom den är så omfattande och fortfarande har ett så starkt stöd hos befolkningen. Samtidigt konkurreras de fackliga organisationerna ut av de gula västarna som i Paris igår. De gula västarna är också mycket tydliga med att deras avståndstagande inte bara gäller Macron, de politiska partierna utan i lika hög grad de fackliga. De gula västarna är en utpräglad antietablissemangsrörelse och delar den attityden med Block bloc. De gula västarna tillkom inte som en våldsrörelse, tvärtom, men har samma kritiska inställning till makten i Paris. Dessutom har denna från början helt fredliga rörelse förändrats. De är färre i dag men radikalare.

Den politiska oppositionen angriper regeringen för att inte lyckas förgöra våldselementen. Med rätta ställer sig den och många medborgare frågan varför dessa våldsamheter kan fortgå vecka efter vecka. Förklaringarna är många men otvetydigt är det mycket svårt att upplösa Black bloc eftersom den saknar all struktur och ledning. En kommentator i tv konstaterade igår att vem som helst kan när som helst bli en black bloc. Det räcker med att sätta på sig svarta skyddskläder och täcka ansiktet och sedan ge sig in i ett demonstrationståg och agera våldsamt. Dessa personer kommer dessutom till stora delar från andra länder. De flyger in till demonstrationerna från länder som Tyskland, Italien och Kanada.

Ingen vet när och i vilken omfattning som Black bloc deltar i olika aktioner. Enligt den kände franske kriminologen Alain Bauer hade många aktivister valt att inte bege sig till Paris igår av det enkla skälet att polisen var alltför väl förberedd och att deras nya mobila strategi och mer repressiva linje alltför effektiv. Det försvårar för Black bloc att utföra tillräckligt med förstörelsearbete för att motivera närvaro. I den meningen var alltså polisens och regeringens försök framgångsrika i att hålla ordning i Paris. Å andra sidan fick inte de fackliga organisationerna det utrymme de behövt för att kunna demonstrera och hålla sina tal. I nuvarande läge förefaller det som om majoriteten av det franska folket föredrar mer polisrepression och mindre skadegörelse av människor och byggnader än garanterad mötesfrihet för dem som faktiskt ansökt om demonstrationsrätt men inte till fullo lyckats utnyttja den.