Monthly Archives :

oktober 2019

Franska medier drar åt höger
Franska medier drar åt höger 150 150 Tomas Lindbom

Det kulturella och politiska Frankrike drog efter andan förra året när den välkände programledaren Frédéric Taddeï accepterade att bli affischnamnet  för en tv-station, betalad av ryska staten, för att där leda ett debattprogram med titeln ”Förbjudet att förbjuda”. Han var först men nu sker förändringar i riktning högerut på den politiska skalan också i etablerade tv-kanaler.

Frédéric Taddeï var för tio år sedan en mycket uppburen programledare för Ce soir ou jamais (Ikväll eller aldrig). Han samlade rader av intressanta debattörer kring aktuella ämnen med politisk anknytning. Han fick mer kritik under de senare åren för att inte tydligare i sin programledarroll markera mot de högerextrema som han också lät ta plats – och i allt större utsträckning – i sina program. Hans övergång till  ett rysktägt tv-bolag var visserligen chockerande för många men ändå inte helt oväntat. Han förebådade då en förändring som nu har börjat sätta sig alltmer.

Jag reagerade häromveckan när ankaret för det liberala BFMTV, Ruth Elkrieff, bjöd in den mest kända högerextrema journalisten och essäisten Eric Zemmour för en längre intervju; inte i första hand för att sätta åt honom för hans reaktionära åsikter utan för att ge honom plats att i minst en halvtimme utveckla sina tankar kring invandring, muslimer, homosexuella och så vidare.

Nu har CNews, en av de privata nyhetskanalerna i fransk tv, tagit ett steg ytterligare i denna riktning högerut. Sedan några veckor tillbaka sitter Eric Zemmour som kommentator i denna kanal varje kväll. Han blir därmed inte bara en gäst utan en  inofficiell representant för kanalen. Flera andra kända debattörer med kopplingar till Nationell samling eller åsiktsriktningar i dess närhet bjuds också in.

Vivendigruppen som äger CNews gör förstås detta för att det lönar sig. Det var en tidsfrågan innan den folkliga högeropinion som speglas i Nationell Samlings starka väljarsiffror skulle sprida sig till opinionsbildningen i de stora nationella tv-kanalerna. Nu är barriären nedbruten och kanalerna kan på bred front tolka frågan om opartiskhet, objektivitet och allsidighet på ett nytt sätt genom att ge utrymme för personer som öppet angriper muslimer, tolkar om förintelsen och ser minoriteter som grupper som inte ska skyddas eller i varje fall ges särbehandling. Eller som Eric Zemmour enligt tidningen Le Monde sa i CNews häromkvällen apropå lagar om inseminering och adoption: ”De homosexuella får väl ligga med någon av det andra könet för att skaffa barn.”

Det liberala samhället vill ju främja en fri och obunden debatt. Det är alltid en fråga om avvägning när personer som angriper till exempel uppnådda mänskliga rättigheter också ska få argumentera för att riva ner dem och driva antidemokratiska ståndpunkter i en demokrati. Men var går gränsen när debattörer får handskas nonchalant med sanningen och producera fake news? Många franska debattörer som är vänster eller liberala rasar i dag mot det utrymme som en person som Eric Zemmour får i debatten. Mest handlar det kanske om en förtvivlan över att en så stor del av opinionen i landet gillar vad han säger, inte minst i hans väldigt tydliga kamp mot muslimerna i landet? För honom hotas landet av denna minoritet. Han tolkar det mesta som islamism och tillhör dem som tror att Frankrike går under som nation om inte denna grupp i samhället stoppas på något sätt.

Det är som om utvecklingen ofrånkomligt går i en viss riktning. Mer och mer av åsikter som ansågs absurda för några år sedan börjar bli normala i dag och det är väl då inte särskilt förvånansvärt att representanter för dessa åsikter också får plats i tv-kanalerna. Men vad händer med miljoner medborgare som lever som muslimer? Vad händer med de homosexuella och säkerheten för dem och för andra minoriteter i samhället? Högerextrema åsikter kan torgföras i en tv-studio utan nämnvärda konsekvenser. Men sedan lamporna i studion släckts ner tar andra opinionsyttringar vid. Och de som för den kampen är inte alltid lika sofistikerade i val av metoder.

Halva mandattiden för Macron
Halva mandattiden för Macron 150 150 Tomas Lindbom

För två och ett halvt år sedan pågick som bäst valkampen i Frankrike. Den 7 maj 2019 valdes Emmanuel Macron till Frankrikes åttonde president enligt den nya ordningen som infördes av General de Gaulle 1958; det som kallas för den femte republiken. Mandatperioderna uppgick till sju år fram till valet 2002. Nu är perioderna kortare, fem år. Det är alltså tid för en riktig avstämning av Macrons ledarskap. Har han lyckats eller misslyckats som president i nationen när halva tiden gått?

Svaret beror förstås på vem man frågar. Den nuvarande presidenten skapade en ny rörelse, La République en Marche, och den är inte lik någon annan rörelse eller parti i Frankrike. Den säger sig inte vara vänster och inte höger. Inte mitten heller, för den delen. De flesta medborgare vill fortfarande mäta partier utifrån en höger-vänster-skala.  GALTAN har inte riktigt nått samma utbredning i det landet som i Sverige även om alla ser att nya frågor tränger sig på som klimatfrågan och etiskt-sociala frågor som homosexuellas rättigheter, feminism med flera. Men de flesta fransmän ser sig som vänster eller höger, sällan som center. De vill helst inte heller se sig som liberala och inte som kapitalister.

Det som återstår är konservativ, höger, socialist och numera grön. Och de som kallar sig gröna betraktar sig i allmänhet som vänster. Macron har alltså försökt att spränga uppdelningen av politiken i höger och vänster men det slutar med att han kläms mellan dessa båda hållningar. Högern och extremhögern står på ena sidan. Socialister av olika schatteringar på den andra. Utrymmet för Macron har varit ganska litet. Han fångar i första hand in den urbana medelklassen som bejakar globalisering, fritt företagande och sociala reformer för individen som stärkta mänskliga rättigheter. De som tänker så representerar inte fler än en knapp tredjedel av befolkningen. Högern är mer social, värdekonservativ och gillar hårda tag mot brottsligheten, en relativt stram fostran av barn i hem och skola. Högerns folk vill ha en mindre offentlig sektor men det är sällan den viktigaste frågan. Vänstern är högerns motsats i det mesta och trycker mycket på de sociala orättvisorna men vill lösa dem med en starkare stat.

Macron har trots sina problem ändå behållit en stor del av den vänster som kan kallas socialdemokratisk och som stödde Socialistpartiet tills dess att förre presidenten Hollande gjorde sig så impopulär. Därför har Macron satsat mer på att vinna delar av högerns väljare, framförallt dem som kan kallas mer liberala och mer moderata. Han börjar skaffa sig ett lite starkare stöd bland väljarna. Hans opinionssiffror ligger nu kring en tredjedel av rösterna. Förmår han sköta sina kort väl kan den siffran stiga fram till valet 2022 och ge honom segern och en andra mandatperiod.

Många fransmän ger Macron ett hyggligt betyg på hans förmåga att lotsa landet genom den sociala krisen med de gula västarna förra vintern. Många tror också att vissa avregleringar inom den offentliga sektorn och i arbetslivet är av godo. Det handlar ju trots allt om en anpassning till den liberala och vänsterliberala linje som så många västeuropeiska länder hållit i ett antal år.

Macron står nu inför en rad utmaningar under resten av sin första mandatperiod. Främst handlar det om miljö- och klimatfrågorna med förmodligen ökade spänningar i befolkningen. Det handlar om migrationsfrågan som är fortsatt het. Och så måste han göra verklighet av sitt löfte att komma med en större pensionsreform. Andra frågor kommer också säkerligen att bli stora och viktiga: Utrikespolitiken, inte minst EU, de regionala frågorna, statsskulden och pengarna till regionerna. Ja, listan kan verkligen göras lång.

I Frankrike är politiken alltid viktig och i perioder dramatisk. Vi lär möta en hård och oförsonlig debatt redan nu i december med strejker och demonstrationer. Macron lär få veta att han lever i vinter och alla månader fram till presidentvalet i maj 2022.

Franska pensionsreformen i gungning
Franska pensionsreformen i gungning 150 150 Tomas Lindbom

Emmanuel Macron är märkt av förra vinterns sociala uppror på gator och torg. De gula västarnas maktdemonstrationer har inte gått honom och regeringen spårlöst förbi. Det visar sig nu när en av hans mandatperiods stora reformer håller på att monteras ner innan den ens kommit som förslag för diskussioner med arbetsmarknadens parter och än mindre lagts som proposition i parlamentets båda kamrar. Pensionsreformen är i gungning.

Macron lovade före valet 2017 att han skulle göra det som ingen tidigare president vågat; genomföra en pensionsreform som skulle i grunden förändras. Från början talades det om att höja pensionsåldern till 64 år och ta bort alla specialavtal, 42 till antalet, som gjort pensionerna till ett lapptäcke och givit vissa grupper stora fördelar på bekostnad av andra. Så småningom har Macron sagt att principen ska vara att pensionernas storlek för varje individ ska styras av hur mycket vederbörande betalat in under sin yrkesverksamma tid.

Det verkar nu som om detta inte längre kommer att vara regeringens förslag. Framför allt är det så att ingen vet längre vad Macron vill och hur han ska driva denna fråga framåt. Möjligen vet vi att att han har en vision om att långt i framtiden ersätta dagens pensionssystem med ett sådant som han önskar sig och presenterat i olika tal allt ifrån valrörelsen 2017. Men vägen till beslut och förverkligande av reformen verkar så lång och så höljd i dunkel att många inte längre tror att han kommer att lyckas genomföra det han lovat.

Problemet stavas rädsla för våldsamma strejker och demonstrationer som lamslår landet ännu en eller flera vintrar. Alla minns, och särskilt Macron själv, förra vinterns oroligheter. Det var inte långt ifrån att den politiska exekutiva makten i landet var hotad när demonstrationerna var som hetast i november och december 2018. Nu har redan de fackliga organisationerna uppgivit att de kommer att inleda genomgripande strejker från och med början av december. Det kommer inte minst att slå mot transporterna men kan få karaktären av generalstrejk och blockera viktiga  verksamheter i landet.

Det förefaller som om Macron och hans regering nu förbereder en mycket långsammare rytm för reformarbetet. Samtalen med arbetsmarknadens parter kommer att dra ut på tiden. ”Vi har tålamod”, säger President Macron och hans premiärminister Edouard Philippe.

Det är också rimligt att denna reform måste få genomföras under längre tid. Alla specialavtalen är så snåriga att de inte kan avskaffas med ett enkelt alexanderhugg. Vissa grupper har också fått frikostiga pensioner för att avstå från löneökningar som annars varit mer rimliga.

Ett problem med tidigare pensionsreformer som genomförts under de senare decennierna har varit att de förändrat situationen för de privatanställda medan de offentliganställda skyddats bättre. Det är inom den offentliga sektorn som facken är starka och det är deras folk som går ut i strejker.

Frankrike kommer även med ett långsammare reformtempo att uppleva stora demonstrationer under denna vinter. Det finns många argument för att attackera Macrons pensionsreform. Tanken var först att den nya reformen skulle beröra alla som är födda 1963 och senare. Även om tiden flyttas fram 10 eller 20 år finns det fortfarande grupper som kommer att beröras av sämre villkor än tidigare. Glöm aldrig studenterna och gymnasisterna! De har starka politiskt-fackliga organisationer och de är starkt vänsterorienterade. Deras röster och deras engagemang kommer ingen att missa när hösten går över i vinter i Frankrike.

De konservativa i Frankrike rustar för strid
De konservativa i Frankrike rustar för strid 150 150 Tomas Lindbom

En lördag i slutet av september samlades ett tusental så kallade konservativa till möte i Paris. Marine Le Pens systerdotter och tidigare ledamot i nationalförsamlingen för Front National, Marion Maréchal, tidigare med tilläggsnamnet Le Pen, invigde mötet med ett trettio minuter långt anförande som en programförklaring för ett konservativt övertagande av makten i landet. På detta möte som befolkades av politiker och sympatisörer från såväl Republikanerna som Nationell Samling hölls det stora talet av reaktionens främste företrädare i dagens Frankrike, essäisten och journalisten Eric Zemmour. Det var ord och inga visor. Fienden är muslimerna, förklarade han.

Zemmour ställde de progressiva som enligt honom dominerar opinionsflödet i Frankrike i dag mot den vita katoliken, hotad liksom den klassiska franska kulturen. De progressiva opinionsbildarna ställer till en massa elände med sitt stöd till diverse minoriteter istället för att försvara den franska identiteten, var Zemmours budskap. Främst skadar de progressiva landet genom att släppa fram en otyglad invandring av muslimer som inte hör hemma i landet och som långsamt håller på att erövra det från dem som ägt det i sekler, nämligen de vita fransmännen.

Så talar Zemmour och han drar sig aldrig för att sticka ut hakan och invänta slagen från det stora flertalet debattörer i de stora media. En timme med Zemmour på ett möte i en sal i Paris en lördagseftermiddag, ett möte som kunde ha passerat relativt obemärkt förbi, blir nu på allas läppar minst hela veckan därefter.

Eric Zemmour har en svada och en förmåga att provocera som gör honom till ständig gäst i olika debattprogram i tv. Hans sätt att uttrycka sig tillspetsat passar väl in i den traditionella medievärlden som i en mening är likriktad men samtidigt behöver en och kanske två provokativa opponenter för att öka adrenalinet, peka ut monster och förmodligen på sikt förlora i politiskt inflytande på denna sysselsättning. Eric Zemmour borde inte bjudas in så ofta, säger fyra debattörer som i en av franska televisionens mest populära program ändå ägnar nästan en halvtimme åt att tala om hur hemsk han är. Inte konstigt om många tittare då väljer att lockas av denne reaktionäre rabulist hellre än att instämma i fördömandena från de kloka och insiktsfulla journalisterna i studion.

Intressantare än Zemmours vildsinta attacker mot muslimerna var ändå Marion Maréchals tal. Här framträder en företrädare för  den nya generationens konservativa. Hon har ett program. Hon utvecklar det med skärpa och lyckas undvika nästan alla blindskär som högerradikala alltid brukar ta. Inte ett vulgärt ord om invandrare. Ett förespråkande för en nationalism som tvärtom vädjar till omsorg om jorden, om den vanliga människan och en framtid utan den hänsynslösa materialism och konsumism som många redan i dag kan uppleva som ett hot mot människovärdet och ett civiliserat samhälle.

Egentligen avslöjar sig Marion Maréchal först mot slutet när hon visar hur aggressiv hennes nationalism är. Hon pläderar för en stark armé, hon drömmer om ett Frankrike som på ett helt anat sätt ska utnyttja sina militära resurser för att hota andra länder inom EU och driva igenom sina krav. Ja, hon drar sig inte för att, om än diskret, spela ut kortet att Frankrike har kärnvapen.

Den franska högerextremismen har till delar sina rötter också i en konservativ tradition. Alla är inte vulgära muslimhatare eller bara det. En och annan, som Marion Maréchal, kan formulera visioner om lokalsamhället med ett sunt jordbruk, kan avslöja svagheterna i den globala ekonomin, kan försvara mänskliga värden på ett etiskt plan. Dessa visioner som Marion Maréchal formulerade i mötet i Paris i slutet av september kan mycket väl locka både delar av den franska katolska medelklassen och bourgeoisin liksom delar av det folk som misstror Emmanuel Macron och hans globala och liberala reformarbete. Utan en fungerande vänster växer förstås konservatismen som rörelse i Frankrike. Som i Sverige men med starkare företrädare och med ett betydligt mer genomtänkt program. Vem klarar av att i dessa tider ta upp kampen mot denna nykonservatism? Vad kommer dessa opponenter mot den extrema konservatismen i så fall att säga och hur många tar till sig varningssignalerna? ”Vi kommer en dag att erövra makten”, sa Marion Maréchal mot slutet av sitt anförande.

Macron samtalar igen med sitt folk
Macron samtalar igen med sitt folk 150 150 Tomas Lindbom

Vi minns krisen förra vintern med demonstrationer, strejker och våld. Huvudaktörerna var de gula västarna och President Emmanuel Macron. Nu samlar sig människor för en ny och sannolikt lika tuff vinter rent politiskt. Macron själv hittade en väg att något tona ner motsättningarna i början av detta år; samtalen i mindre grupper i kommunhus och andra gemensamma byggnader runt om i landet kring de frågor som främste oroade och upprörde fransmännen. Nu gör han det igen, i mindre skala, för att förekomma de konflikter som ändå kommer att uppstå mellan den politiska ledningen i landet och folket men som kanske kan minska genom medborgarsamtal. I höst handlar det om klimatet.

President Macron har skapat en grupp av fransmän som tagits ut genom lottning men som ska företräda olika grupper i samhället. De är 150 till antalet. Det är företrädare för jordbrukare, studenter, arbetare, anställda med mer ledande befattningar i företag och i offentlig sektor, pensionärer och arbetslösa och andra som inte finns i arbetslivet, skriver Le Monde. Dessa utvalda personer ska mötas ett antal dagar fram till nyår för att formulera ett folkligt representativt ställningstagande i klimatfrågan.

Klimatseminarierna leds av Thierry Pech, chef för den progressiva tankesmedjan Terra Nova. Pech har sin förankring inom den socialdemokratiska falangen inom det socialistparti som krympte ihop till ett litet minoritetsparti i samband med valen 2017. Pech övergav Socialistpartiet redan när Macron presenterade sig 2016 och verkade starkt i valkampanjen för dennes kandidatur. Han var heller inte ensam. Stora delar av Hollandes regering – den falang som kallats socialdemokratisk –  är i dag antingen öppet anhängare till den nuvarande presidenten eller har lämnat politiken. När Macron under ett regeringssammanträde för ett par veckor sedan meddelade sitt beslut att skapa detta folkliga klimatseminarium var Pech snabb med att visa sitt intresse att leda arbetet och han fick grönt ljus för det.

Seminarierna ska särskilt titta på hur användningen av fossilbränslen ska minskas utan att reta upp de gula västarna som förra året vände sig mot höjda drivmedelsskatter.De 150 kommer att ha tillgång till en rad forskare som ekonomer, folk från naturvetenskapliga deicipliner liksom sociologer och andra samhällsvetare.  Frågan om klimatet ska kretsa kring fem områden: boendet, livsmedel, konsumtion, produktionen av nyttigheter rent allmänt och arbetetslivets villkor.

Det taktiskt intressanta i denna modell för medborgarinflytande är att människor kommer samman från olika miljöer utan att vara kopplade till en större grupp eller folkrörelse som uttrycker mer av motstånd mot den politiska ledningen än mot själva sakfrågan. Macron har också lovat att de ståndpunkter som kommer fram i rapporten från seminarierna inte ska bearbetas av regeringen utan direkt landa på parlamentets båda kamrars bord.

 

  • 1
  • 2