Monthly Archives :

november 2019

Det franska socialistpartiet i kris
Det franska socialistpartiet i kris 150 150 Tomas Lindbom

Jag ordnade ett besök för en svensk studiegrupp på franska Socialistpartiets högkvarter i Paris. En fredag eftermiddag med tunga regnskyar i luften. Som det brukar se ut under denna del av året. Vi kom dit med chartrad buss, lämnade själva Paris för en förort i sydöst, tog oss genom ett kvarter som mest liknade ett industriområde. Vi passerade ett stort grossistlager där en jättelik långtradare krånglade sig in på en parkeringsruta. Vi rundade ett hörn med bussen och körde fram till partiets högkvarter.

Jag jämförde i minnet med det ståtliga huset på rue Solférino mitt i det välbärgade Paris, den byggnad som partiet ägde från 1980-talet fram till en kort tid efter katastrofvalet  våren 2017. Det var som att gå från ett slott till en lagerlokal. Nåja, partiet hade försökt göra det bästa av situationen. Stora glasfönster som släppte in det lilla ljus som naturen erbjöd denna gråmulna novembereftermiddag. Jag såg inte mycket folk i lokalerna. De flesta tjänstemän som fanns på rue Solférino har tvingats lämna sina anställningar av besparingsskäl.  I trappan upp till sessionssalen blickade fotografier av tidigare partiledare mot oss. En av dem var förstås Francois Hollande och han log på bilden. De andra farbröderna såg allvarliga ut. Deras ansiktsuttryck stämde bättre överens med den situation som partiet nu befinner sig i.

Den svenska gruppen fick ett mycket varmt mottagande. Tre personer presiderade i ena ändan av lokalen. Corinne Narassiguin, som är partiets andranamn vid sidan av partiledaren Olivier Faure, var en av de tre. Hon gav sig tid att svara på våra frågor. Hon bemödade sig om att inte vika undan när vi frågade om partiets kris och svårigheterna att återkomma till centrum av den politiska debatten i Frankrike. Hon var sympatisk, säkert duktig men ack; hela mötet kändes som om partiet befinner sig i en djup svacka. Hur är det ens möjligt att ta sig upp ur den och åter bli en relevant aktör vid sidan om den yttersta vänstern, Macron och extremhögern?

Socialistpartiet var sedan 1970-talet den ena av de två huvudaktörerna i fransk politik. Den andra var gaullisterna och övrig höger. Francois Hollande segrade i presidentvalet 2012 och i det därpå följande valet till nationalförsamlingen fick Socialistpartiet egen majoritet. Det var då, det. Hollandes mandatperiod ledde till en söndring inne i partiet med två falanger som inte kunde enas om den ekonomiska politiken. Hollande stod för en mer reformistisk eller socialliberal linje. De så kallade frondörerna representerade en annan falang, vänsterflygeln i partiet. Till slut valde Hollande att inte ställa upp för omval  som president 2017. Vänsterflygeln vann i medlemsomröstningen om ny presidentkandidat för partiet och det ledde till ett valresultat på 6 procent. Partiet tappade merparten av sin väljarkår. De flesta ministrar och andra ledande personer inom partiet flydde också. I dag ser vi ett parti med ett högkvarter i ett industriområde, inga pengar,få tjänstemän, få politiska ledarämnen och inget tydligt politiskt program. Följden av detta har också blivit än svagare opinionssiffror, för närvarande 4 procent, och utan genomslag i media.

Partiet har vänner. Den fackliga organisationen CFDT är visserligen politiskt obunden men känner sympati för den reformistiska, socialdemokratiska falangen inom Socialistpartiet. Tankesmedjor som Fondation Jean Jaurès står också partiet nära. Det saknas inte  intellektuella män och kvinnor som skulle kunna formulera ett nytt program för partiet. Men därifrån till att åter bli en kraft i politiken är steget långt. Partiet är klämt mellan vänsterpartiet La France Insoumise, de gröna och andra småpartier på vänsterkanten. Och Macron har lockat över ett stort antal av de tidigare så starka profilerna i partiet. Ett parti som nu har 4 procent i opinionen har också svårt att diktera villkor framför andra partier. Det är hög risk att Socialistpartiet fortsätter att befinna sig i marginalen. De måste kallt räkna med att fortsatt stanna kvar i industriområdet i förorten – utan pengar och utan makt.

 

En frustrerad väljarkår inför politikens företrädare
En frustrerad väljarkår inför politikens företrädare 150 150 Tomas Lindbom

Det har nu gått halva tiden av President Macrons mandatperiod. Det blir val igen i maj 2022 om inget oförutsett inträffar. De flesta väljarna förhåller sig kritiska till den nuvarande presidenten. Enligt en opinionsundersökning anser 62 procent att valet av honom 2017 var en dålig sak. Det innebär samtidigt inte att det finns ett alternativ. Han och Nationell samlings ledare Marine Le Pen ligger lika i mätningarna, strax under 30 procent med vänsterns ledare Jean-Luc Mélenchon på tredje plats med 13 procent. Högern och Socialistpartiet har för närvarande ingen kandidat som över huvud taget kan komma i fråga.

Den kände politologen Roland Cayrol menar att det svaga stödet för Macron mer är ett avvisande av politikerna i största allmänhet. Få tror längre att den politiska makten har förmågan att förändra villkoren för vanligt folk. Så har det för övrigt sett ut i minst tio år. De föregående presidenterna Nicolas Sarkozy och Francois Hollande var inte populärare. Ingen av dessa både lyckades heller vinna i ett omval. Hollande ställde inte ens upp.

Undersökningar som gjorts nyligen visar också att Frankrike verkligen är uppdelat i två skikt av befolkningen. Enkelt uttryckt mellan dem som har pengar kvar när månaden går mot sitt slut och dem som inte har det. Den allt överskuggande frågan är faktiskt inte invandringen utan köpkraften. Den har inte heller förbättrats under Macrons trettio månader vid makten. Arbetslösheten har sjunkit och tillväxten ökar försiktigt men det märks knappt i människors plånböcker.

Utifrån ett traditionellt vänsterperspektiv borde ju väljarna vända sig vänsterut och eftersöka socialistiska ledare som lovar rättvisare skatter och en starkare stat som fördelar tillgångarna mer rättvist. Men så fungerar det inte. Vänstern i form av  rörelsen La France Insoumise ger ingen tydlig samhällsvision eller lyckas inte presentera den på ett begripligt sätt. Många människor efterfrågar mer nationalism och mer politisk styrning men de flesta som tänker i de banorna hittar snarare svaren hos Marine Le Pen.

Jag tror inte att vänsterns misslyckande beror på att den inte angriper invandrarna och muslimerna och hur skulle den kunna göra det med tanke på att en stor del av invandrarna röstar på Mélenchons rörelse La France Insoumise. Men var fjärde fransman anser att en muslims värderingar inte stämmer med den franska republikens. Det finns säkert utöver denna siffra ytterligare en stor andel väljare som tänker i liknande banor. Vänstern i den mer radikala tappningen har helt enkelt inte stöd av mer än maximalt 15 procent av väljarkåren och möjligen en större andel bland soffliggarna.

Vänstern som ett övergripande begrepp har också ett annat problem. Dels är den splittrad på flera partier men dels styrs styrs den i huvudsak av ledare som representerar en mer urban vänster. Den angriper gärna Macron för att inte vara tillräckligt miljömedveten och har en mer generös inställning i invandringsfrågan än många andra partier. Stora delar av den folkliga opinionen i Frankrike känner mer samhörighet med industrialismen, försvarar med hetta bilen som transportmedel och misstror klimatförespråkare och kulturradikaler. Marine Le Pen kan därför stå med öppna armar och hämta hem en stor del av arbetarklassens väljare. Det gamla franska kommunistpartiet var verkligen ett arbetarparti. När det började sin kräftgång på 1980-talet stärktes Nationella fronten i motsvarande grad. Så har det fortsatt. Fransk politik är i den meningen logisk.

Fransmän har av tradition haft ett stort förtroende för politiken. Orsaken är att staten under långliga tider dominerat reformarbetet inom områden som arbetsmarknad, lönebildning och den sociala sektorn. Fackföreningarna strejkar i första hand mot regeringen, inte näringslivets ledare. Medborgarna ser staten som garanten för välståndet. När tiderna blivit sämre rent ekonomiskt är det presidentens fel. Det finns två begrepp som få fransmän uppskattar men heller inte förstår sig på; kapitalism och liberalism. Till detta ska nu läggas begreppet globalisering. Macron kopplas ihop med dessa begrepp. Inte konstigt att han är impopulär hos dem vars pengar inte räcker månaden ut. När han borde dela ut rättvist av landets överflöd och gynna det franska ägnar han sig åt frihandel istället. Ingen president har varit så liberal som han och för det straffas han i opinionsundersökningarna.

Men, som sagt, det finns de som uppskattar hans politik och tror att hans liberala idéer är nödvändiga för att reformera landet. De finns i städernas medelklassområden och representerar högt räknat en tredjedel av väljarna. Och när det kommer till nästa presidentval och Macron ställs mot Le Pen i en andra valomgång kan han räkna med ytterligare 20-30 procent som är illiberala men som ogillar Le Pens migrationspolitik. Så kan det mycket väl bli i ett presidentval där vänstern är svag liksom den demokratiska högern. Frankrike är ett splittrat land och lär så förbli under överskådlig tid.

 

Flanera i Paris i november
Flanera i Paris i november 150 150 Tomas Lindbom

Jag återvände till Paris igår. Jag kommer alltid mer till den franska huvudstaden under vinterhalvåret. Det finns flera skäl till det. Jag har tillgång till en lägenhet som ofta är uthyrd under turistsäsongen från påsk och fram till dess att temperaturen sjunker under femton grader på dagarna i början eller mitten av oktober. Men jag tycker också om Paris när klimatet kanske inte alltid är så lockande. Nu i november pågår all verksamhet. Folk jobbar som vanligt. Teatrar och konsertlokaler spelar för fullt. Det sitter fler parisare än turister på restaurangerna.

Jag hade med mig Patrick Modianos roman På den förlorade ungdomens café på flygplanet från Stockholm. Den är som alla Modianos böcker tunna till omfånget. Samtidigt läser jag honom långsamt. Jag kom till hälften av caféromanen på nerresan och tänker läsa ut den på vägen hem. Modianos romaner inspirerar till att flanera i Paris. Ja, att läsa honom kan – om jag inte befinner mig i stan – vara ett annat och lika gott sätt att ta promenaden på stans gator och i dess parker. Modiano skapar liv av en den mest obetydliga lilla gatstump bara den har ett liten affär där hans karaktärer kan gå in. Eller ännu bättre; ett kafé.

Det är människorna och människoödena i staden som väcker sådant intresse hos läsaren. Le Condé är kaféet på vänstra stranden av floden Seine där en stor del av handlingen utspelar sig På den förlorade ungdomens café. Den kvinnliga huvudpersonen, en högst udda karaktär, sitter där varje dag men på olika tider. Ibland på morgonen, ibland på småtimmarna. Hennes liv är en flanörs men utan hem. Hon har ett arbete men hon bor på hotell. Hon var gift ett år men förlöpte hemmet en dag. Stans gator och kaféer fångar upp henne som den alltid gjort med andra vilsna själar.

Modiano har överseende med sina karaktärer och låter läsaren förstå att vi nog över huvud taget ska ha överseende med människan som varelse. Kvinnan på kaféet beter sig konstigt, bryter mot normalitetens regler och det gör egentligen alla i denna roman. Så skönt att de är så speciella, tänker jag, och upplever plötsligt en känsla av lättnad när jag läser berättelsen.

I Paris är det tillåtet att vara onormal. Jag jämför alltid denna stad med Stockholm där ängslan över att bryta mot normerna är så påtaglig. Jag sätter mig själv på ett kafé mitt i Paris och iakttar livet. Det onormala eller absurda gör sig påmint med jämna eller snarare ojämna mellanrum. Några talar för högt vid bardisken. Främmande människor tilltalar mig utan att be om lov. Någon skrattar gällt. En tokig kvinna kommer in och tigger och välsignar den som lägger en slant i hennes lilla ask. Hon uppträder värdigt i sina prydliga men lite ålderdomliga kläder. Men tokig är hon. Absolut! Men det verkar inte bekomma någon. Servitören skämtar med henne innan hon ger sig iväg. Ägaren bakom disken retar upp sig på en gäst som har andra åsikter i en politisk fråga. Det är som ett skådespel, detta korta kafébesök. Allt händer och inget förändras.

Jag inspireras av Modiano och vill bara fortsätta att röra mig runt i stan. Under flera år har jag mest suttit och arbetat i min bostad och tagit metron till olika möten. Jag borde återvända till gatan igen, tänker jag för mig själv när jag åker hem igen på eftermiddagen. Med metron. I morgon ska jag flanera som Modiano, tänker jag. Och stiga in i alla småaffärer som ser spännande ut. Det räcker med gatorna runt min bostad. Prata lite med paret som äger ostaffären och gå in till slaktaren eller vinhandlaren. Och framförallt ha alla sinnen öppna för det spektakel som pågår överallt i Paris och som ger mening åt en flanör. Kanske infinner sig denna dröm om att börja flanera igen när hösten har kommit till stan med sina regntunga skyar och mörkare kvällar. Jag tror faktiskt  att november är bästa månaden för att besöka Paris.