En frustrerad väljarkår inför politikens företrädare

En frustrerad väljarkår inför politikens företrädare 150 150 Tomas Lindbom

Det har nu gått halva tiden av President Macrons mandatperiod. Det blir val igen i maj 2022 om inget oförutsett inträffar. De flesta väljarna förhåller sig kritiska till den nuvarande presidenten. Enligt en opinionsundersökning anser 62 procent att valet av honom 2017 var en dålig sak. Det innebär samtidigt inte att det finns ett alternativ. Han och Nationell samlings ledare Marine Le Pen ligger lika i mätningarna, strax under 30 procent med vänsterns ledare Jean-Luc Mélenchon på tredje plats med 13 procent. Högern och Socialistpartiet har för närvarande ingen kandidat som över huvud taget kan komma i fråga.

Den kände politologen Roland Cayrol menar att det svaga stödet för Macron mer är ett avvisande av politikerna i största allmänhet. Få tror längre att den politiska makten har förmågan att förändra villkoren för vanligt folk. Så har det för övrigt sett ut i minst tio år. De föregående presidenterna Nicolas Sarkozy och Francois Hollande var inte populärare. Ingen av dessa både lyckades heller vinna i ett omval. Hollande ställde inte ens upp.

Undersökningar som gjorts nyligen visar också att Frankrike verkligen är uppdelat i två skikt av befolkningen. Enkelt uttryckt mellan dem som har pengar kvar när månaden går mot sitt slut och dem som inte har det. Den allt överskuggande frågan är faktiskt inte invandringen utan köpkraften. Den har inte heller förbättrats under Macrons trettio månader vid makten. Arbetslösheten har sjunkit och tillväxten ökar försiktigt men det märks knappt i människors plånböcker.

Utifrån ett traditionellt vänsterperspektiv borde ju väljarna vända sig vänsterut och eftersöka socialistiska ledare som lovar rättvisare skatter och en starkare stat som fördelar tillgångarna mer rättvist. Men så fungerar det inte. Vänstern i form av  rörelsen La France Insoumise ger ingen tydlig samhällsvision eller lyckas inte presentera den på ett begripligt sätt. Många människor efterfrågar mer nationalism och mer politisk styrning men de flesta som tänker i de banorna hittar snarare svaren hos Marine Le Pen.

Jag tror inte att vänsterns misslyckande beror på att den inte angriper invandrarna och muslimerna och hur skulle den kunna göra det med tanke på att en stor del av invandrarna röstar på Mélenchons rörelse La France Insoumise. Men var fjärde fransman anser att en muslims värderingar inte stämmer med den franska republikens. Det finns säkert utöver denna siffra ytterligare en stor andel väljare som tänker i liknande banor. Vänstern i den mer radikala tappningen har helt enkelt inte stöd av mer än maximalt 15 procent av väljarkåren och möjligen en större andel bland soffliggarna.

Vänstern som ett övergripande begrepp har också ett annat problem. Dels är den splittrad på flera partier men dels styrs styrs den i huvudsak av ledare som representerar en mer urban vänster. Den angriper gärna Macron för att inte vara tillräckligt miljömedveten och har en mer generös inställning i invandringsfrågan än många andra partier. Stora delar av den folkliga opinionen i Frankrike känner mer samhörighet med industrialismen, försvarar med hetta bilen som transportmedel och misstror klimatförespråkare och kulturradikaler. Marine Le Pen kan därför stå med öppna armar och hämta hem en stor del av arbetarklassens väljare. Det gamla franska kommunistpartiet var verkligen ett arbetarparti. När det började sin kräftgång på 1980-talet stärktes Nationella fronten i motsvarande grad. Så har det fortsatt. Fransk politik är i den meningen logisk.

Fransmän har av tradition haft ett stort förtroende för politiken. Orsaken är att staten under långliga tider dominerat reformarbetet inom områden som arbetsmarknad, lönebildning och den sociala sektorn. Fackföreningarna strejkar i första hand mot regeringen, inte näringslivets ledare. Medborgarna ser staten som garanten för välståndet. När tiderna blivit sämre rent ekonomiskt är det presidentens fel. Det finns två begrepp som få fransmän uppskattar men heller inte förstår sig på; kapitalism och liberalism. Till detta ska nu läggas begreppet globalisering. Macron kopplas ihop med dessa begrepp. Inte konstigt att han är impopulär hos dem vars pengar inte räcker månaden ut. När han borde dela ut rättvist av landets överflöd och gynna det franska ägnar han sig åt frihandel istället. Ingen president har varit så liberal som han och för det straffas han i opinionsundersökningarna.

Men, som sagt, det finns de som uppskattar hans politik och tror att hans liberala idéer är nödvändiga för att reformera landet. De finns i städernas medelklassområden och representerar högt räknat en tredjedel av väljarna. Och när det kommer till nästa presidentval och Macron ställs mot Le Pen i en andra valomgång kan han räkna med ytterligare 20-30 procent som är illiberala men som ogillar Le Pens migrationspolitik. Så kan det mycket väl bli i ett presidentval där vänstern är svag liksom den demokratiska högern. Frankrike är ett splittrat land och lär så förbli under överskådlig tid.

 

Leave a Reply

Your email address will not be published.