Macron talar till nationen – utan att säga något

Macron talar till nationen – utan att säga något 150 150 Tomas Lindbom

Det är märkligt med den franska presidentrollen. Å ena sidan har presidenten mer makt än någon annan västeuropeisk ledare men å andra sidan behåller presidenten privilegiet att periodvis dra sig undan allt ansvar och överlåta det – smutsiga – jobbet att leda landet till sin premiärminister och regering. Sådan är också den franska konstitutionen, skapad av General de Gaulle 1958. Presidenten styr och utser sin regering, framförallt sin premiärminister men det är regeringen som är ansvarig inför parlamentet och kan avsättas av parlamentet, inte presidenten.

Emmanuel Macron har tagit fler initiativ än de flesta presidenter på senare år, möjligen Nicolas Sarkozy undantagen. Presidenter som Mitterrand och Chirac intresserade sig mest för utrikespolitik och lät sina premiärministrar ta smällarna i inrikespolitiken. Macron har varit annorlunda. Han har tagit striden för förändringar i arbetsrätten och han har varit den ledande i striden med de gula västarna. Oppositionen i dag, den politiska liksom den fackliga, har sällan riktat udden av sin kritik mot premiärminister Edouard Philippe. Ständigt har vi däremot mötts av slagorden från demonstrationerna på gatorna runt om i Frankrike: “Avgå Macron!” Det har varit logiskt. Macron har hela tiden ställt sig i första rummet och tagit emot slagen från motståndarna.

Även utformningen av pensionsreformen har varit Macrons egen skapelse. Han sa redan före valet att denna fråga var hans viktigaste under denna mandatperiod. Han har lovat att den skulle bli enhetlig och ge samma rättvisa villkor för alla samhällsgrupper. Kvinnor som missgynnats skulle få rättvisare villkor. Orättvisa specialvillkor för vissa gynnade grupper skulle ersättas av en mer enhetlig och rättvis ordning. Tanken var heller inte att höja pensionsåldern. För Macron var pensionsreformen i någon mening en vänsterreform.

Under de senaste månaderna har reformen utsatts för förändringar i innehållet och dessutom blivit alltmer otydlig för väljarna. Högerfalangen inom Macrons regering, främst premiär- och finansministrarna, har velat passa på att samtidigt minska i statens underskott genom att lägga till avsnitt i reformen som tvingar de yrkesarbetande att betala in mer pengar till pensionskassorna. Macrons tal om en enhetlig och social och rättvis pensionsreform har blivit en reform främst präglad av försämringar och nya orättvisor. Det franska nuvarande pensionsreformen liknar så mycket ett lapptäcke att det är närmast omöjligt att radikalt förändra det utan att skapa nya orättvisor och indignation. Till detta kommer också att stora delar av befolkningen redan är misstrogen mot Macron och nu ökar denna misstro på med några ytterligare lager.

Macron har nu valt att dra sig tillbaka från sin vanliga aktiva position i politiken.  Gårdagens nyårstal präglades av stor försiktighet. Han pratade under ett tjugotal minuter utan att säga någonting viktigt. Det han sa om relationen president-regering var dock tydligt. Han förväntar sig nu, sa han, att premiärministern driver reformen i hamn tillsammans med arbetsmarknadens (läs: fackens) aktörer. Macron själv tänker inte i någon högre grad offentligt lägga sig i denna smärtsamma strid mellan den exekutiva makten och de strejkande. Istället koncentrerade han sig i sitt tal på att tala sig varm för en enad nation. Ord som nationell gemenskap förekom. Alla fransmän skulle stå upp för sitt land och för varandra. Han själv var inställd på att ägna varje vaken minut åt att kämpa för ett gott land för alla. Och så vidare.

Macron vet som alla att nationen Frankrike för närvarande – och sedan många år tillbaka – präglas av interna slitningar. En vän till mig brukar säga att det är tur att fransmännen ibland, mitt under alla sociala konflikter, kan resa sig upp och sjunga marseljäsen. Det är sant att det finns en form av stolthet över det egna landet. Det förenar de flesta. Men inte alltid och den känslan av gemenskap överskuggas för det mesta av alla konflikter, grupp mot grupp.

Emmanuel Macron vet också att han har ett stort ansvar för att landet lappas ihop igen. När det blir vår måste konflikten vara löst och för hans egen del måste han ha hittat lösningen innan kommunalvalet i mars. Ett nytt tufft år väntar presidenten. Om än i bakgrunden är det hans uppgift att styra konflikten mot en lösning.

 

Leave a Reply

Your email address will not be published.