Monthly Archives :

januari 2020

Författares verk dras in
Författares verk dras in 150 150 Tomas Lindbom

https://www.svtplay.se/video/25068958/kulturnyheterna/kulturnyheterna-9-jan-18-15-3?start=auto

Det stora och ansedda  franska bokförlaget Gallimard har beslutat att dra tillbaka alla verk som givits ut av författaren Gabriel Matzneff. Det är följden av avslöjanden om hans affär med en minderårig flicka, Vanessa Springora. Hon har i sin tur givit ut en bok med titeln Le consentement som handlar om hennes affär med Matzneff och som inleddes när hon var 14 år.

Jag blev igår intervjuad i Kulturnyheterna i Sveriges Television om Gallimards beslut och då främst med utgångspunkt från frågan om yttrandefrihet. Jag menar att det i Frankrike alltid rått en spänning mellan en  långtgående kulturradikal position som under majrevolten 1968 formulerades i orden “det är förbjudet att förbjuda” och en starkt moralisk hållning till sex som tidigare drivits av katolska kyrkan men också av försvarare av nationalismen. Moral kring offentliga personer handlar mindre om enskilda politiker eller kulturpersonligheters vandel utan mer om hur familjens eller statens moral försvaras eller hotas. Först under de allra senaste åren har ett mer individualistiskt synsätt blivit mer dominerande. Intrycken från länder som USA och Sverige kan antas ha bidragit till denna perspektivförskjutning.

Synen på sexuella övergrepp har förändrats men, menar jag, främst i förhållande till vilka konsekvenser ett skamlöst eller omoraliskt beteende får för individen som makthavare eller kulturpersonlighet. Kulturministern Frédéric Mitterrand, brorson till förre presidenten Francois Mitterrand,  anklagades 2009 för att sexuellt ha utnyttjat minderåriga pojkar i Thailand men gick ändå fri i meningen att han inte behövde avgå som minister. Det är bara drygt tio år sedan. I dag hade det sannolikt varit omöjligt. Oavsett domar i rättsliga instanser hade han tvingats lämna sin post. I Frankrike skedde en förändring i ock med avslöjandena om misstänkt övergrepp från FMI-chefen Dominique Strauss-Kahn på en hotellstäderska i New York 2011. Efter denna händelse har presidenter (Hollande och Macron) en helt annan vaksamhet kring sina ministrars personliga vandel. Det är också symptomatiskt att nuvarande kulturministern Franck Riester offentligt tagit ställning i samma riktning som bokförlaget Gallimard. Staten kommer inte att i fortsättningen ge författaren Gabriel Matzneff den författarpension som han hittills åtnjutit.

Parisarna och den kollektiva trafiken i tider av strejk
Parisarna och den kollektiva trafiken i tider av strejk 150 150 Tomas Lindbom

Nu har jag återvänt till Stockholm efter tio dagar i Paris. Tio dagar som präglats av lite jobb men främst av julfirande med familj och vänner.Det jag minns av dagarna i den franska huvudstaden är förstås också problemen med att ta sig fram i stan. Jag har ändå lärt mig en del; tålamod men också mer om olika busslinjer och hur jag kan knyta dem samman för att till slut ta mig från en plats till en annan utan att förlora allt för mycket tid.

Jag har i någon mening känt mig mer som en parisare än vanligt. Parisarna har ett favorituttryck: “Normalt kommer jag vid en viss tid till ett möte med dig.” Ordet normalement använder inte vi svenskar. Vi räknar med att vara i tid. Har vi sagt kl 12 är det klockan tolv. Ordet normalement ger en tillåtande öppning till försening. Jag vill komma klockan tolv men lita inte på att jag lyckas. Nej, utgå från att jag inte lyckas.

Under dessa dagar av strejk är trafiken alltid ett skäl till försening. Det gick helt enkelt inte att förutsäga en viss ankomsttid. Jag skulle åka från Gambetta i norra Paris till femtonde arrondissemanget nära stadsgränsen mot de södra förorterna. I vanliga fall går det att med viss planering räkna ut hur lång tid det tar. Två byten i tunnelbanan, sammanlagt ett trettiotal stationer och en restid på 45 minuter. Nu stod jag vid en busshållplats och hoppades att en buss skulle komma. På bussbolagets hemsida stod det att en av tre bussar var i trafik denna förmiddag. Men ingen visste vilken tid den skulle passera. Och så måste jag byta vid nationalbiblioteket Francois Mitterrand för att kunna komma till slutdestinationen. Och hur länge skulle jag få vänta på min andra buss? Nåväl, det tog mig en timme och trettio minuter. Resan tog bara fyrtiofem minuter längre tid än det normala.

“Resan tog bara…” Faktiskt har parisarna varit otroligt lugna och tålmodiga under denna strejk som vi inte kan ana slutet på. Nu börjar den närma sig fyra veckor och ingen vet när tåg och tunnelbana börjar fungera normalt igen. Min dotter och jag tog en buss en dag för att gå på ett museum. Bussen kom ganska snart. Den var packad med folk. Efter tre hållplatser meddelade chauffören att han skulle gå av för att äta lunch. Men ingen ersättare. “Han är försenad med en annan buss”, förklarade chauffören. “Jag vet inte när han kommer.” I detta läge väntade jag på revolt bland parisarna. Men det finns ett drag hos fransmän som i sådana lägen ändå räddar situationen. Ironin. Fransmän är väldigt bra på att använda språket för att håna och skoja. Och skämta. En man reste sig visserligen och skällde ut bussbolaget och bussförarna och alla som kunde tänkas ha med vårt ofrivilliga stopp att göra. “Han är från landet”, förklarade min dotter och så var han avsågad, åtminstone i hennes ögon. Han gick också av bussen, följd av sin lika arga men mer sammanbitna hustru.

Andra män, det är mest män som tar befälet i sådana här situationer, började ironisera över organisationen av bussarna och deras tidtabeller. Chauffören pendlade mellan att informera lugnt och att höja rösten och indignerat svara dem som kritiserade bussbolaget. Men det är inte så allvarligt när parisare höjer rösten. Det betyder inte annat än att de avreagerar sig för stunden. Egentligen behåller de lugnet. Alla satt kvar och väntade. Ironin som ven genom luften i bussen var snarare ett sätt att umgås och ge lite syre åt luften därinne. Och så alla de parisare – de finns också – som slår på musik i lurarna och sjunker in i någon form av kontemplation.

Till slut kom den andra chauffören och resan fortsatte. Vi var på gott humör inne i bussen. Folk tyckte nog att det var sig rätt likt i trafiken. Även alla dagar utan strejk är det så mycket som händer, som går fel. Normalement kan jag komma i tid men detta normalement inträffar ganska sällan. Varför hetsa upp sig för att några tunnelbane- och bussförare strejkar. Kanske det också är ganska normalt. Jo, i strejkernas Frankrike är det normalt.

 

Macron talar till nationen – utan att säga något
Macron talar till nationen – utan att säga något 150 150 Tomas Lindbom

Det är märkligt med den franska presidentrollen. Å ena sidan har presidenten mer makt än någon annan västeuropeisk ledare men å andra sidan behåller presidenten privilegiet att periodvis dra sig undan allt ansvar och överlåta det – smutsiga – jobbet att leda landet till sin premiärminister och regering. Sådan är också den franska konstitutionen, skapad av General de Gaulle 1958. Presidenten styr och utser sin regering, framförallt sin premiärminister men det är regeringen som är ansvarig inför parlamentet och kan avsättas av parlamentet, inte presidenten.

Emmanuel Macron har tagit fler initiativ än de flesta presidenter på senare år, möjligen Nicolas Sarkozy undantagen. Presidenter som Mitterrand och Chirac intresserade sig mest för utrikespolitik och lät sina premiärministrar ta smällarna i inrikespolitiken. Macron har varit annorlunda. Han har tagit striden för förändringar i arbetsrätten och han har varit den ledande i striden med de gula västarna. Oppositionen i dag, den politiska liksom den fackliga, har sällan riktat udden av sin kritik mot premiärminister Edouard Philippe. Ständigt har vi däremot mötts av slagorden från demonstrationerna på gatorna runt om i Frankrike: “Avgå Macron!” Det har varit logiskt. Macron har hela tiden ställt sig i första rummet och tagit emot slagen från motståndarna.

Även utformningen av pensionsreformen har varit Macrons egen skapelse. Han sa redan före valet att denna fråga var hans viktigaste under denna mandatperiod. Han har lovat att den skulle bli enhetlig och ge samma rättvisa villkor för alla samhällsgrupper. Kvinnor som missgynnats skulle få rättvisare villkor. Orättvisa specialvillkor för vissa gynnade grupper skulle ersättas av en mer enhetlig och rättvis ordning. Tanken var heller inte att höja pensionsåldern. För Macron var pensionsreformen i någon mening en vänsterreform.

Under de senaste månaderna har reformen utsatts för förändringar i innehållet och dessutom blivit alltmer otydlig för väljarna. Högerfalangen inom Macrons regering, främst premiär- och finansministrarna, har velat passa på att samtidigt minska i statens underskott genom att lägga till avsnitt i reformen som tvingar de yrkesarbetande att betala in mer pengar till pensionskassorna. Macrons tal om en enhetlig och social och rättvis pensionsreform har blivit en reform främst präglad av försämringar och nya orättvisor. Det franska nuvarande pensionsreformen liknar så mycket ett lapptäcke att det är närmast omöjligt att radikalt förändra det utan att skapa nya orättvisor och indignation. Till detta kommer också att stora delar av befolkningen redan är misstrogen mot Macron och nu ökar denna misstro på med några ytterligare lager.

Macron har nu valt att dra sig tillbaka från sin vanliga aktiva position i politiken.  Gårdagens nyårstal präglades av stor försiktighet. Han pratade under ett tjugotal minuter utan att säga någonting viktigt. Det han sa om relationen president-regering var dock tydligt. Han förväntar sig nu, sa han, att premiärministern driver reformen i hamn tillsammans med arbetsmarknadens (läs: fackens) aktörer. Macron själv tänker inte i någon högre grad offentligt lägga sig i denna smärtsamma strid mellan den exekutiva makten och de strejkande. Istället koncentrerade han sig i sitt tal på att tala sig varm för en enad nation. Ord som nationell gemenskap förekom. Alla fransmän skulle stå upp för sitt land och för varandra. Han själv var inställd på att ägna varje vaken minut åt att kämpa för ett gott land för alla. Och så vidare.

Macron vet som alla att nationen Frankrike för närvarande – och sedan många år tillbaka – präglas av interna slitningar. En vän till mig brukar säga att det är tur att fransmännen ibland, mitt under alla sociala konflikter, kan resa sig upp och sjunga marseljäsen. Det är sant att det finns en form av stolthet över det egna landet. Det förenar de flesta. Men inte alltid och den känslan av gemenskap överskuggas för det mesta av alla konflikter, grupp mot grupp.

Emmanuel Macron vet också att han har ett stort ansvar för att landet lappas ihop igen. När det blir vår måste konflikten vara löst och för hans egen del måste han ha hittat lösningen innan kommunalvalet i mars. Ett nytt tufft år väntar presidenten. Om än i bakgrunden är det hans uppgift att styra konflikten mot en lösning.

 

  • 1
  • 2