Macron och ett EU med mera makt

• maj 21, 2020
• Tomas Lindbom
• no comments

Coronaepidemin har inneburit ett ökat fokus på de enskilda satsningar som länderna inom EU vidtagit. I Sverige blev symboliken tydlig när statsminister Stefan Löfvén talade till nationen med svenska flaggor som fond i bakgrunden men däremot ingen EU-flagga. Människor vände sig mot den nationella regeringen i alla länder. EU glömdes bort de första veckorna av krisen. Långsamt har denna europeiska union stärkt sin ställning och häromdagen la president Macron och förbundskansler Merkel ett gemensamt förslag som utmanar enigheten  mellan de tjugosju medlemsländerna, förslaget om att unionen ska låna upp 500 miljarder euro och dela ut dessa pengar som bidrag till länder och regioner som farit särskilt illa i krisens spår.

Emmanuel Macrons hållning har varit känd sedan hans valkampanj i Frankrike 2017. Han vill stärka EU:s ställning som en ekonomisk makt. Han vill samordna delar av skattepolitiken och ge unionen utökade resurser på en rad områden som därför kräver mer resurser. Han vill stärka försvaret, samordna och utveckla socialpolitiken och miljö- och klimatpolitiken. Bland mycket annat. Tyskland har stretat emot till viss del. Framförallt finns i det landet sedan länge en skepsis mot att alltför mycket pengar rinner från de rika länderna i norr till de fattigare i söder. Vi minns särskilt motsättningarna kring hur de krisande ekonomierna i Grekland, Spanien och Portugal skulle hanteras för ett tiotal år sedan.

Nu har Merkel ändrat inställning genom att tillsammans med Macron presentera detta långtgående förslag om ekonomiskt stöd till fattiga länder och regioner. En seger för Macron som passar på att driva på mot ett starkare EU när många medlemsnationer verkligen behöver hjälp att återuppbygga sina ekonomier. Merkel kunde sannolikt av solidariska skäl inte motsätta sig detta förslag. Det ger också en möjlighet för hennes tyska nation att återknyta samarbetet med Frankrike och ta täten inom EU. Nu är ju Storbritannien på väg bort.

Merkels och Macrons utspel utmanar ett antal länder som tror sig kunna lösa de ekonomiska problemen på mer nationell nivå. Dit hör Sverige och, som bekant, också Danmark, Nederländerna och Österrike. Men hur kommer delar av Centraleuropa att reagera? Det är upplagt för försök att skära i förslaget. De fyra så kallade snåljåparna vill ju hellre att länder som behöver stöd ska låna istället för att få pengarna som bidrag. Det låter inte som en särskilt solidarisk attityd från länder som, inte minst Sverige, gärna vill framstå som särskilt inriktade på internationell solidaritet. Under denna inställning som kan dömas som osolidarisk finns samtidigt en annan syn på EU:s roll. Sverige  liksom Storbritannien har en starkt frihandelsvänlig inställning och misstror de EU-länder som vill skydda de egna ekonomierna med drag av protektionism.

Det finns en annan aspekt som inte blir lika tydlig i denna fråga men som ändå är central. EU i Macrons ögon måste skapa sig en starkare roll i ett geopolitiskt maktspel i världen. Han gör vad han kan för att ta på sig rollen som Europaledare i konflikter som  handelskriget mellan USA och Kina, i Mellanösternkonflikten och i en rad frågor där EU konfronteras med olika utspel från främst Peking, Moskva och Washington. Ett svagt EU är som en vante i händerna på stormakterna. Så lär Macron tänka.

Det senaste förslaget med 500 miljarder euro i EU-stöd i spåren av coronaepidemin får ses som ett steg mot att stärka EU. Ett EU med en rad ekonomiskt svaga länder är ett svagt EU också geopolitiskt och får konsekvenser för handeln och för säkerhetsläget för vår kontinent. Det vore nog klokt om den svenska EU-debatten i sina debatter tog större hänsyn till de aspekterna.