Marine Le Pen om terrordådet mot historieläraren

Marine Le Pen om terrordådet mot historieläraren 150 150 Tomas Lindbom

Det råder total enighet i grunden från de olika politiska partierna. Alla partiledare från vänsterns Jean-Luc Mélenchon till Nationell samlings Marine Le Pen. De gör analysen att dådet är ett angrepp på franska republikens själva kärna, yttrandefriheten och sekularismen (la laïcité). Däremot är den partipolitiska striden i full gång. Till skillnad mot de terrordåd som utfördes 2015 i januari mot satirtidningen Charlie Hebdo riktar oppositionen kritik mot regeringen. Det är för sent, för få åtgärder och för lite kraft i åtgärderna. Så kan kritiken sammanfattas. Det gäller även Mélenchon. Hårdast i angreppen mot regeringen är som väntat Marine Le Pen.

Le Pen anser att President Macron i grunden pratar utan att handla. Hon deltog inte heller i söndagens manifestationer runt om i Frankrike  i solidaritet för den dödade läraren och för republikens idéer. Hon sa att hon var “trött på de tända stearinljusens politik”. Hon vill istället övergå till handling och tunga förändringar i statens agerande mot islamismen. Några av hennes närmaste politiska medarbetare menar också att läraren kanske varit vid liv om Nationell Samlings redan tidigare framförda förslag blivit verklighet. Det gällde framförallt anklagelsen att regeringen behåller gränserna öppna för asylsökande som sedan förblir i landet som papperslösa.

Marine Le Pen konstaterar, och jag hämtar citaten från Le Monde, “att terrorismen är en krigshandling och därför kräver krigslagar.” Hon menar, något oprecist, att staten ska förstärkas både moraliskt och vapenmässigt, och riktas mot terrorister. Denna lag ska inte inskränka på de stadgade fri- och rättigheterna. “Tvärtom garantera dem”, säger hon.

Ledaren för Nationell Samling föreslår att polis och åklagare ska få utvidgade rättigheter för att knäcka terrorismen. Detta har ju skett och sker. Det är svårt att se hur Marine Le Pens resonemang kan tillföra mer kraft åt staten om inte vissa demokratiska, juridiska lagar hotar att åsidosättas.

Marine Le Pen vill vidare att alla lokala poliser ska bära vapen. Det ska inrättas särskilda fångvårdscentra där terrorister ska hållas fängslade. Hon vill också se över hela invandringspolitiken för att kunna stoppa all invandring och göra invandrarna till “naturaliserade fransmän”. Dessutom vill hon se över nationalitetsbegreppet så att det går att utvisa dem som begått terrorbrott av något slag, även om de är franska medborgare. Dessa personer som staten misstänker för islamism ska också ständigt övervakas om de inte bör avvisas direkt. Problemet är att det inte går att utvisa en person som inte har något annat medborgarskap än det franska, ett förslag som förre presidenten Francois Hollande lyfte efter dåden 2015 men som rent juridiskt är svårt att genomföra. Vart ska den utvisade ta vägen om han bara är fransman?

Ledaren för Nationell Samling vill också att en undersökning ska söka ta reda på om skolledningen och polisen brustit i skyddet av läraren och att eventuella brister här ska bli föremål för bestraffning.

Det är svårt för Marine Le Pen att komma så mycket längre än de andra partierna när det gäller förslag om hur islamismen ska kunna bekämpas. Det finns en gräns för hur långt ett demokratiskt samhälle kan gå. Nu har regeringen redan  beslutat om att stänga en moské. Imamen i moskén i Pantin publicerade en video som kan anses ha spridit ett stöd för attacken av den 18åroige tjetjenen. Regeringen har också upplöst en islamistisk organisation och planerar att upplösa andra. Det finns en lista på ett femtiotal organisationer som regeringen har ögonen på.Inrikesministern har också lovat att söka utvisa drygt 200 personer som anses bedriva islamistisk verksamhet i landet. Totalt har franska staten en lista på 22 000 sådana misstänkta personer men bara ett mindre antal befinner sig för närvarande i landet och en del av dem sitter i fängelse.

Regeringen tvingas på samma gång att ta hänsyn till de fri- och rättigheter som hela konflikten handlar om. Försvaret för yttrandefriheten är ju en grundpelare för den franska republiken. Islamisterna är skickliga i att hävda att deras verksamhet är en del i en fri demokrati. Det går självfallet att bekämpa alla organisationer som förbereder och genomför terrorhandlingar men mycket av den radikalisering av ungdomar som sker i vissa muslimska förortssamhällen får sin näring i samma stund som statens repression uppfattas som alltför långtgående och inte följs av en politik som också syftar till att integrera dessa ungdomar i en fransk samhällskontext. Islamisterna bygger upp alternativa samhällen som i hög grad syftar till att ungdomar ska se deras värld som mer välkomnande, mer human och öppnare för deras muslimska kultur än den officiella franska. En repressiv politik utan fungerande integration blir naturligtvis kontraproduktiv för det franska samhället.

Den politiska debatten i Frankrike direkt efter terrordådet handlar om hur nya och starkare åtgärder ska kunna hindra terrorismen och på sikt begränsa islamismens expansion i landet. Det handlar för närvarande om bättre resurser till polisen, tuffare polisiära åtgärder och hårdare straff. Det är också en politik som har ett överväldigande stöd hos befolkningen. Det är också viktigt för Macron att inte verka mjuk i dessa frågor. Valrörelsen inför presidentvalet 2022 har redan börjat och särskilt högern och Marine Le Pens parti ser sin chans att göra kampen mot terrorismen till en valfråga. Om denna totala inriktning på lag och ordning  leder till målet att vinna kriget mot terrorismen står inte alls på dagordningen. Det lär dröja innan andra perspektiv på denna ödesfråga om nationens enighet kommer att diskuteras.

 

 

 

Leave a Reply

Your email address will not be published.