Monthly Archives :

oktober 2020

Undantagstillstånd mot covid-19
Undantagstillstånd mot covid-19 150 150 Tomas Lindbom

President Macron har ikväll talat till nationen i en intervju i tv med två journalister. Han har deklarerat att Paris och sex andra större städer i landet, bland andra Lyon och Marseille, ska införa undantagstillstånd från och med lördag. I princip ska alla medborgare i dessa städer, en stor del av befolkningen i landet, hålla sig inomhus från kl 21 på kvällen till 6 på morgonen.

I dag visar statistik att 20 000 fransmän testas positivt för covid- 19. President Macron och hans regering bedömer att kraftfulla åtgärder måste sättas in för att hindra att smittan blir helt okontrollerad. Bedömningen är att detta kan ske genom undantagstillstånd på kvällar och nätter men att människor ska fortsätta att arbeta och gå i skolan på dagarna. De som har kvälls- och nattarbete fortsätter med det. Det kommer att finnas tillstånd för vissa att röra sig ute även under de timmar när undantagstillståndet gäller. Andra som inte har tillstånd riskerar böter på 135 €.

Undantagstillståndet gäller i första hand i fyra veckor men kan förstås förlängas. Smittospridningen måste ner till 5- 6000 nya fall per dag, menar Emmanuel Macron, för att myndigheterna ska bedöma att läget är mer kontrollerat. Macron ville i intervjun ikväll inte erkänna att regeringen tappat kontrollen men det är rimligt att anta att den bedömer att läget är mycket allvarligt och svårhanterligt för närvarande.

Detta betyder att restauranger tvingas i princip hålla stängt på kvällarna. Fransmän går sällan ut och äter före kl 20. Barer håller förstås stängt liksom teatrar, biografer med mera. Ersättningen fortsätter att vara generös både för arbetstagare som inte kan arbeta och företagare som får problem med sina månatliga kostnader för hyra med mera.

Det är ett svårt drabbat land. I våras skedde en total nedstängning. Nu införs istället undantagstillstånd. Och det förefaller som om viruset på allvar attackerar hela Europa i en andra våg. Detta år, 2020, har blivit ett mörkt år i vår moderna historia.

Kriminaliteten i centrum i fransk debatt
Kriminaliteten i centrum i fransk debatt 150 150 Tomas Lindbom

Politiska bedömare i Frankrike vågar redan förutsäga att brottsligheten kommer att bli en huvudfråga i nästa presidentval som infaller i maj 2022. Det följer ett mönster som vi känner igen ifrån andra västländer och inte minst från Sverige. Invandringsfrågan debatteras först i några år  som ett problemfenomen i sig. När det råder i stort sett konsensus om att invandrare är ett problem kommer nästa ämne: Brottsligheten måste bekämpas hårdare och det ska ske genom fler poliser och hårdare straff.

Frankrike har haft utsatta förortsområden under betydligt längre tid än i Sverige. Konflikterna mellan invandrade etniska grupper och den gamla franska befolkningen har haft gott om tid att eskalera. Invandrarna har nu hunnit leva i ett par generationer i ett påtagligt utanförskap och frustrationen och hatet har bara ökat. Långt ifrån hos alla men hos delar av ungdomen. Gängkriminaliteten har haft tid att sätta sig i områden, utvecklas och många lever sedan längre i ett alternativt samhälle. Det vi nu ser början av i Sverige kan säkert franska poliser, sociologer och inte minst dessa människor i utanförskap beskriva på ett sätt som ger oss en aning om vad som väntar i vårt land inom de närmaste åren.

Ett nytt inslag är gäng som attackerar poliser när de stör droghandeln och försöker ta tillbaka utsatta förortssamhällen till det demokratiska franska samhället. Häromdagen kastade ett fyrtiotal ungdomar brinnande föremål mot en polisstation i Champigny-sur-Marne utanför Paris. Polisbilar förstördes liksom dörrar och fönster i polisstationen. Poliserna tog skydda inne på stationen. Som en kriminolog sa: “Förr flydde gängen när polisen kom. Nu går de till attack.”

Frankrikes inrikesminister Gérald Darmanin kom till platsen och lovade hårda tag. Han har nyligen tillsatts för att regeringens muskler ska bli hårdare. President Macron anses svag i denna fråga –  inte tillräckligt tuff mot brott som det brukar sägas – och behöver en tuffing som inrikesminister. Frågan är av vilket virke Darmanin består. Han ser liten och tunn ut i kroppen i alla fall men han säger hårda saker. Hur mycket hjälper det, kan man undra.

Det är naturligtvis en oerhört problematisk situation om staten tappar sitt våldsmonopol i landet. I realiteten gjorde de det redan för ett antal år sedan. De franska utsatta förorterna är illa skötta. Det har satsats pengar men aldrig ett engagemang för att inkludera invandrare i det franska samhället. Och den vita majoriteten av väljarna som ändå mest påverkar politikerna har andra krav på sin regering. Merparten av dessa väljare har alltid varit motståndare till den omfattande invandring som skett. Det är lätt för en regering att vänta tills det  är för sent. Repressionen blir då det enda möjliga botemedlet mot gängvåld och upprättandet av alternativa samhällen, där gangsters styr.

Högern och extremhögern rasar förstås och anklagar regeringen för att ta i frågan med alltför lösa nypor. Macron agerar som en svensk socialdemokrat i samma läge. Han försöker ta i med hårdhandskarna men utan den brutalitet som högern kräver. Dessvärre kan ingen förbättra läget mer än marginellt och tillfälligt.

Macrons väljare lever i stor utsträckning i de välbeställda innerstadsområdena som Paris. De vill framförallt en sak: Slippa konfronteras med de grupper som lever i de utsatta områdena.  De hoppas nog att fler poliser med utsträckta befogenheter är  lösningen på problemet. Hyggliga, liberala människor som helt enkelt inte vill störas och hotas i sin relativt angenäma tillvaro med jobb, familj och badsemestrar vid kusten. Vem klandrar dem?

Frågan är ju snarare om Frankrike sakta närmar sig en mer brutal urladdning mellan frustrerade gäng av ungdomar och en alltmer pressad poliskår? Landet saknar ju inte revolter, upplopp och revolutioner i sin historia. Det är ett land som kan tänka sig våld som lösning på en konflikt. Så länge som upploppen sker i de utsatta områdena – och så har det varit i flera decennier nu – kan medelklassen i de välbesuttna områdena sova lugnt om nätterna. Men tar gängen sina bilar eller pendeltågen in till stadskärnorna kommer allt att bli annorlunda. Jag minns en intervju jag gjorde för femton år sedan med en kriminalsociolog. Han förklarade att ungdomarna i dessa förorter inte visste var Paris låg, inte hittade dit. Därför fortsatte de att bränna bilar i de kvarter där de bodde. Kommer det beteendet att ändras i framtiden? Har den nya generationen av gängmedlemmar kollat tidtabellen för nästa tåg in till Gare du Nord?

Franska tidningar lever vidare
Franska tidningar lever vidare 150 150 Tomas Lindbom

Du som varit i Paris har säkert tänkt på det: I snart sagt varje kvarter finns en tidningskiosk. För något år sedan fräschades de upp. En efter en fick en ny look men blev också större. Från att ha varit enkla kiosker där kunden stod utanför och blev betjänad över disk har nu kioskerna också fått en del som är under tak. Där kan kunden befinna sig och  botanisera bland tidningar och tidskrifter för att sedan betala hos expediten som finns i en sluten del av samma kiosk. Hur är det möjligt att en huvudstad i ett modernt land i Europa vågar expandera på det här sättet när det gäller nyheter, kultur och förströelse på på papper?

Det verkar som om fransmännen tror att papperstidningen har en framtid. Visst har tidningsdöden drabbat också detta land men fortfarande finns många kvar. I Paris lever tre stora morgontidningar, Le Figaro, Le Parisien och Libération. Den första är en högertidning med gamla anor, grundad 1826 och därmed Frankrikes äldsta dagstidning. Den är i ett traditionellt större format och har en upplaga på över 300 000 exemplar. Det är en kvalitetstidning med vassa pennor och en bra bevakning av politik men också kultur. Le Parisien har ett mer lättsmält material, är mer inriktad på lokala nyheter. Libération grundades 1973 av bland andra Jean-Paul Sartre i spåren av majrevolten 1968 och under en tid när vänstern var stark i den offentliga opinionen. Tidningen har under sina år långsamt orienterat sig mer mot mitten och är i dag mer i linje med franska Socialistpartiet. Tidningen har dock haft svåra ekonomiska problem och lever på stöd av finansiärer.

Klockan 13 finns den mest seriösa av alla dagstidningar, Le Monde, i kioskerna. Den är alltid daterad med följande dag för att kännas ny i södra Frankrike dit den når först följande morgon. Den säljs ungefär i lika många exemplar som Le Figaro men har en större upplaga utomlands. Den är maktelitens tidning framför andra. Om Le Figaro är den välbeställda borgerlighetens tidning så är Le Monde den som alla i statsförvaltningen behöver läsa, oberoende av politisk uppfattning. Tidningen har få bilder. Bara för några decennier sedan saknades bilderna helt. Den har en stor utrikesbevakning även om den minskat med åren. Den bevakar förstås också noga inrikespolitiken och har en viktig debattsida.

Det diskuteras ofta kring Le Mondes politiska hemvist. Den grundades strax efter andra världskriget och har genom åren i huvudsak försökt redovisa nyheter som fakta. Ledare och krönikor finns också men spelar en mer undanskymd roll. Ändå går det att ge Le Monde en politisk positionsbestämning; center-vänster. I dag står tidningen relativt nära den sittande presidenten i åsikter utan att vara ett regeringsorgan. I så fall hade tidningen snabbt förlorat den del av den politiska sfären som inte stöder Macron.

I kioskerna säljs annat än dagstidningar. Frankrike har ett antal politiska veckotidningar och naturligtvis också modetidningar, specialtidningar och tidningar som bevakar kändisars liv. Det råder en påfallande kontinuitet i utbudet i kioskerna. En och annan tidning går i graven. En ny kan uppstå. Mitt intryck är att människor i hög grad handlar i dessa kiosker. Få prenumererar på en tidning, särskilt inte på dagstidningar som i så fall kommer med den vanliga posten. Det är ett nöje att gå till kiosken på eftermiddagen, köpa sin Le Monde och gå till favoritkaféet och läsa den med en café crème. En del av rytmen i livet i Paris.

 

Macron attackerar den radikala islamismen
Macron attackerar den radikala islamismen 150 150 Tomas Lindbom

Överallt i Europa förekommer i dag en ghettoisering av samhällena. Så är inte minst fallet i Frankrike, en gammal kolonialmakt, som från 1960-talet och framåt sett hur delar av befolkningen från gamla kolonialländer i Nordafrika och söder om Sahara förts samman i separata samhällen, särskilt utanför Frankrikes större städer. Från början var tanken att människor från samma länder skulle kunna återfinnas i sitt nya hemland i samma gemenskap. I dag har dessa samhällen inte sällan blivit segregerade ghetton där egna lagar  delvis ersätter de franska. Inte minst har islamsmen blivit drivande i ett arbete att skapa alternativa samhällen med egna lagar och värderingar som strider mot grunderna i de mänskliga rättigheterna. President Macron höll i fredags ett viktigt tal i departementet Yvelines nära Paris om dessa frågor där han slog fast principerna för regeringens arbete mot islamismen och för bättre integration i Frankrike kring den franska republikens grundvärderingar.

En grundläggande princip för den franska republiken är sekularismen, la laïcité. Den har inte som mål att utrota religionen eller hindra att människor får utöva sin tro. Den har på senare år inskränkt rättigheterna för människor att bära yttre tecken på sin tro inom offentliga institutioner som i skolorna och i de folkvalda församlingarna. Men som Macron uttryckte det, den visar på republikens neutralitet. Människor har samma rätt att tro som att inte tro på en Gud och det är också sekularismen som håller ihop det franska samhället; kring dess lagar i första hand. Sekularismen garanterar att de lagar som stiftas i Frankrike, bland annat kring mänskliga rättigheter, måste respekteras av alla, oberoende av religion. Sekularismen har sina rötter i tredje republiken som ville begränsa katolska kyrkans roll som främste samhällsbärare.

Macron menade i sitt tal att denna respekt för lagen nu hotas i vissa ghetton i Frankrike. Han pekade ut radikala islamistiska organisationer som salafister, wahhabister men också medlemmar i det muslimska brödraskapet. Han såg med oro på hur dessa grupper ständigt stärker sin ställning och bygger upp sina samhällen med sina lagar.  Macron menade också i sitt tal att det franska majoritetssamhället med sina folkvalde har ett ansvar för att utvecklingen gått så här långt. Vi har haft egna problem som tagit vår uppmärksamhet från denna fråga. Vi har inte brytt oss tillräckligt, tycktes han säga. Nu var han besluten att med engagemang satsa mer på att återta dessa alternativa samhällen till Frankrike. Genom skolan, genom att applicera de lagar som Frankrike har på situationen i dessa alternativa samhällen. Macron sa tydligt att islamismen var problemet men var samtidigt angelägen om att inte peka finger åt muslimer som grupp.

Ett av Macrons reformförslag var att ställa krav på alla föreningar och organisationer att underordna sig sekularismens princip för att erhålla offentliga bidrag. Målet var, sa Macron, “att befria islam från utländskt inflytande.” Han menade att en stor del av det arbete att skapa alternativa samhällen i vissa kommuner styrs av islamistiska regimer utomlands.

Presidenten var också noga med att inte bara attackera islamisterna utan också ge ett program för att förverkliga jämlikheten mellan grupper i samhället . Hans tal kritiserades ändå från vänster för att skuldbelägga muslimer. “Det var ett tal mot muslimer”, sa till exempel ledaren för det okuvade Frankrike (La France insoumise), Jean-Luc Mélenchon. Från Republikanerna kom motsatt kritik: “För lite av starka och modiga reformer”, ansåg en av partiets företrädare i frågor kring lag och ordning, Eric Ciotti.

  • 1
  • 2