Den öppna världen stänger ner

Den öppna världen stänger ner 150 150 Tomas Lindbom

Terrorism, miljö och corona. Är det århundradets stora frågor hittills i den västra delen av världen? Mycket talar för det även om vi också ägnar våra tankar åt klassiska ämnen som sociala orättvisor och allt som därtill hör, som välfärdspolitik och ekonomi. För mig samlas det mesta som diskuteras i dag i Europa under begreppet nationell identitet.

Jag påstår inte att det nödvändigtvis är bra men det verkar ofrånkomligt. Ett flygplan körde rätt in i Empire State Building i New York den 11 september 2001. Då hände något med synen på världen. I Frankrike var det uppenbart. Reaktionen lät inte vänta på sig: en ökad misstro mot invandrare från muslimska länder. I presidentvalet 2002 tog sig Jean-Marie Le Pen vidare till den andra valomgången. Han var antagligen själv lika förvånad över valframgången som merparten av de franska medborgarna var uppskakade.

Sedan dess har det rullat på. För att nu tala om Frankrike, detta är trots allt en blogg om det landet, har misstron mot muslimer bara vuxit sedan dess. Det är inte bara Nationella Fronten, numera Nationell Samling, som stärkt sin ställning i väljaropinionen. Andra partier har följt efter i dess spår.

Det blir så banalt när människor säger att Nationell Samling bara har en fråga på dagordningen, invandrarmotståndet. De bidrar  i än högre grad till att stärka det nationella tänkandet i landet. De lyssnar av de nationella stämningarna i landet. De tvingar andra partier och rörelser att följa efter i samma riktning.

I ett nationellt tänkande ingår inte bara invandringsmotstånd. Snarare inspirerar ett ökat kulturkonservativt tänkande och nationalismen baserad på invandringsmotstånd varandra. Detta samspel leder till ett ökat stöd för en nationell identitet.

Pandemin gör detta så tydligt. I media förekommer rader av nyhetsartiklar, reportage och krönikor om skilda karaktärsdrag mellan olika folk. Fransmän förstår inte hur svenskar tar så lätt på pandemins risker. Svenskar beklagar hur fransmännen tvingas gå omkring på stan i munskydd. Och så kommer nästa steg i tankeprocessen som journalisterna förmedlar: Svenska politiker har tillit till sin befolkning som tar ansvar. Fransmännen är inte tillräckligt disciplinerade för att klara av att själva minska riskerna för smittspridning. I Frankrike behövs hårda lagar. ‘

Alla dessa reflektioner bygger på en outtalad idé om att skilda folk har skilda karaktärer. Lasse Granqvist i tv-studion inför fotbollsmatchen Frankrike-Sverige häromdagen insisterade på den franska arrogansen i ett samtal med sina expertkommentatorer Kim Källström och Lotta Schelin, själva tidigare spelare i franska lag. Inget vettigt kom ut av samtalet men Granqvist höll kvar frågan en bra stund. Plötsligt blev spelsystem och spelskicklighet underordnat. Nu skulle vi borra i ämnet fransk arrogans.

Terrorismen har stängt gränser och ökat misstron mot utlänningar.  Kan pandemins viktigaste bidrag bli att vi medborgare i Europa i än högre grad kommer att ägna oss åt att iaktta andra folk utifrån nationell särart. Den som tror på framsteget – en i ock för sig tvivelaktig konstruktion – måste säga sig att internationalismen och öppenheten mot människor i andra länder fått sig en törn. Det är tur att vi har klimatfrågan. Där finns ändå ett uppenbart behov av att tänka globalt. Om EU inte kan försvara öppna landsgränser och saknar förmågan att skapa en gemensam politik mot pandemin så finns alltid klimatet som ett givet ärende på mötesagendan i ministerråd och parlament.

Leave a Reply

Your email address will not be published.