Monthly Archives :

april 2021

Militärer höjer den politiska temperaturen (2)
Militärer höjer den politiska temperaturen (2) 150 150 Tomas Lindbom

Valeurs actuelles är en politisk veckotidning på högerkanten. I senaste numret publiceras ett öppet brev till Frankrikes president, regering och parlamentsledamöter från ett ett tjugotal generaler, ett hundratal högre officerare och ytterligare ett tusental militärer. Generalerna som signerat uppropet är inte längre i tjänst utan pensionerade. Däremot är listan på övriga militärer som signerat brevet anonyma. Där kan finnas officerare i tjänst. Brevet är en uppmaning till landets ledning att visa ett större konkret engagemang för att hindra det hot mot landets sammanhållning som undertecknarna oroas över. I någon mening går det också att tolka brevet som ett hot om att i ett krisläge ta saken i egna händer.

Stora delar av världen, och inte minst de sydeuropeiska länderna, lever med en oro över att militären kan besluta sig för att genomföra en statskupp och störta ett demokratiskt eller civilt styre. Det har skett under 1900-talet i bland annat Spanien, Portugal och Grekland. Frankrike styrdes under tysk kontroll av General Pétain under den så kallade Vichyregimen 1940-44.

Franska höga militärer gjorde också ett kuppförsök i Alger för att hindra General de Gaulle och den civila och folkvalda regeringen i Frankrike  att ge Algeriet självständighet. Kuppförsöket skedde på våren 1961 och var allvarligt menat och hade kunnat lyckas. Flera av de högsta cheferna för de franska vapenslagen var inblandade i denna revolt. General de Gaulle lyckades kväsa revolten, inte minst beroende på att så många soldater i den franska armén som befann sig i Algeriet tog ställning mot kuppmakarna.

Gamla minnen väcks till liv när det öppna brevet publiceras i Valeurs actuelles. Brevet är delvis kryptiskt.Dock riktas en stark kritik mot den nuvarande politiska ledningen i landet. Den anklagas för en slapphet som på sikt kan eskalera till våldsamma motsättningar. Situationen i landet förvärras från dag till dag. Statsledningen har ett ansvar, menar militärerna som skrivit under brevet. Tillsammans med en vänsteristisk opinion och ”tillsammans med islamister och förortens horder” kan situationen till slut bli så ohållbar att den leder till en form av inbördeskrig. I detta läge, menar militärerna, hotas också den franska traditionella kulturen och traditionen.

Ingen från vänster till höger i Frankrike ifrågasätter allvaret i situationen. I den officiella politiska världen är ändå de flesta kritiska mot uppropet. Vänsterledaren Jean-Luc Mélenchon går hårdast fram i sin kritik och pekar på att militären kan hota demokratin. Den tidigare premiärministern, centerpolitikern Jean-Pierre Raffarin, menar att militärer inte kan ge sig in i den här typen av debatt. Deras roll är att vara tjänare till demokratin. Det är för honom i första hand en  fråga om etiska värderingar som militären måste respektera.

Vissa republikaner som förra justitieministern Rachida Dati uttrycker sig i huvudsak positivt till uppropet men säger sig inte ha velat uttrycka sig så skarpt som militärerna gjort. Däremot får de applåder från Nationell Samling. Marine Le Pen bjuder in dem till att agera tillsammans med partiet för att sätta press på regeringen och Macron och kräva hårdare tag mot islamismen och terrorismen.

Detta upprop är inget udda utspel från reaktionära pensionerade militärer. Det uttrycker den stämning som för närvarande verkar vara  stark i landet. Hela 58 procent av franska folket stöder militärens upprop. Det är anmärkningsvärt i ett land och en del av världen där militären då och då umgås med planer på att ta över den politiska makten. Nu är frustrationen över muslimsk invandring, islamism och terrorism så stark. När militärerna talar om polarisering i landet sänder det signaler till folk i allmänhet som ofta känner igen sig. Det innebär inte att en majoritet vill ha en militärkupp men tidigare undersökningar har visat att försvaret för ett demokratiskt, civilt styrt samhälle är svagare än många skulle ana. Upplevelsen av en djup spricka i landet mellan olika folkliga grupper är en realitet för de flesta.

 

Terrordåd i Rambouillet höjer den politiska temperaturen
Terrordåd i Rambouillet höjer den politiska temperaturen 150 150 Tomas Lindbom

Från 2017 och fram till nutid har 36 terrordåd utförts i Frankrike enligt premiärminister Jean Castex som i dag höll presskonferens efter regeringssammanträdet i Elyséepalatset. Senast i raden, som väckte stort uppseende, var mordet på en polisanställd kvinna vid ingången till polisstationen i Rambouillet, en kommun i närheten av Paris. Det skedde för en knapp vecka sedan.

Det står alldeles klart att de upprepade terrorattackerna väcker oro och indignation i Frankrike. Omedelbart efter attacken mot kvinnan i Rambouillet anklagade Marine Le Pen regeringen och särskilt president Macron för slapphet och oförmåga att skydda medborgarna. Xavier Bertrand, en oberoende högerpolitiker som redan meddelat sin kandidatur till nästa års presidentval, hängde på med samma kritik men, som sig bör, något mindre aggressivt. Valrörelsen är igång och frågan om terrorism kopplas nu allt mer öppet till invandringen. Detta samband pekade Valérie Pécresse på, en av kandidaterna till att bli Republikanernas presidentkandidat. Flera politiska kommentatorer i tv var överens om att en högerpolitiker aldrig skulle ha gjort denna koppling för bara några år sedan.

Vid dagens regeringssammanträde behandlades frågan om skärpta åtgärder för att komma tillrätta med terrorismen och islamismen. De hänger förstås ihop. Förövaren till dådet i Rambouillet var en man som kom in olagligt i Frankrike 2009 men som så småningom fått sitt uppehållstillstånd godkänt. En man som enligt uppgift har psykiska besvär och på senare år också radikaliserats. Dock en man utan tidigare domar och med arbete. Det finns listor i Frankrike på misstänkta personer men alla som kan tänkas komma att begå terrorbrott finns förstås inte registrerade. För oppositionen är detta ett tacksamt mål för angrepp.

Jag har tidigare skrivit på denna blogg om Macrons nya lagar om separatism som syftar till att hårdare bekämpa islamismen i utsatta områden. Dessa lagar tänjer verkligen till det yttersta andra lagar om yttrande- och religionsfrihet, gör det möjligt för polisen att i en viss mening kränka den personliga integriteten. Polisen ska kunna stänga moskéer, föreningar och idrottsklubbar redan om det finns misstanke om att de är tillhåll för islamistisk verksamhet. Det är inte svårt för regeringen att få stöd för dessa lagar hos en stor majoritet av befolkningen. En minoritet, mest till vänster, oroar sig för islamofobi och blir själv anklagade för islamo-gauchisme, det vill säga en form av vänsterism som anses kopplad till välvillighet mot muslimer och överseende med extrema gruppers olika aktiviteter. Debatten i Frankrike i dag i denna fråga är högljudd och går ofta över gränsen från saklighet till omdömeslösa anklagelser på mer känslomässiga grunder. Macron gör antagligen vad han kan för att behålla kontrollen över denna fråga men det kräver också åtgärder som hela tiden går längre i riktning mot repression.

 

Hur tänker egentligen fransmän om Macron?
Hur tänker egentligen fransmän om Macron? 150 150 Tomas Lindbom

Svenskar och fransmän delar många samhällspolitiska värderingar men de skiljer sig också i synsätt. Jag tror att svenskar i allmänhet anser sig stå längre ifrån Frankrike än som är fallet. Den kritiska synen på religion delar de, särskilt sedan vi lämnat Svenska kyrkan åt sitt öde, skild från staten 2000. På senare år har också frågor om jämställdhet och genus kommit att likna varandra alltmer. I varje fall finns nu också i Frankrike en opinionsbildande elit som driver frågor som verkligen inte liknar den klassiska patriarkala synen på relationen mellan man och kvinna.

Det finns samtidigt klara skillnader mellan de båda länderna och de är möjligen mer betydelsefulla. Det handlar ofta om ekonomi och arbetsliv, frågor som leder till en närmast hatisk inställning till Emmanuel Macron från stora grupper både till vänster och höger. En upprördhet mot presidenten som inte bara finns hos den välformulerade eliten utan överallt i samhället.

Många svenskar som nyfiket frågar mig om fransk politik vill veta hur det går för Macron. Frågan innehåller inte sällan ett stänk av beundran över hans uppenbara begåvning, retorik, tydliga försvar mot trumpismen och de antidemokratiska dragen i rysk och kinesisk politik. Ibland får jag också frågan hur populär han är i Frankrike.

Den senare frågan är svår att besvara. Det blir så komplicerat att säga att väldigt många fransmän är så arga på honom att det i samtal med fransmän inte  alltid går att diskutera lugnt och sansat, väga för- och nackdelar med hans politik. Francois Hollande och Nicolas Sarkozy var också hårt kritiserade men det finns ett raseri mot Macron som går utöver den sakliga kritiken. Skulle jag berätta det tänker min svenske vän att det är något som dolts för honom eller henne. Svaret är möjligen att svenskar och fransmän värderar vissa politiska frågor på olika sätt.

President Macron är annorlunda mot sina företrädare på några sätt. Han är klassiskt fransk i sin påtagna roll av att vara en dominant ledare för landet. Konstitutionen ger honom den rollen och han tar den utan att blinka. Han gör det med en framtoning som stämmer med hans befogenheter. Francois Hollande uppfattades som svagare och möjligen lite vänligare och Sarkozy var busigare i sin stil och talade till den vanliga medelklassen som ville ha ett jobb, tjäna bra med pengar och leva vidare på det sätt som fransmän alltid gjort. Gärna visa sig som en stormakt men ändå leva inneslutna i sitt eget land. Frankrike har alltid haft sin egen stil och ska fortsätta med det.

De senaste presidenterna har varit olika varandra på ett personligt plan. Det har funnits en form av folklighet som präglat Sarkozy, Hollande men även Jacques Chirac som var president mellan 1995 och 2007. Jag tror ändå att personligheterna spelat en mindre roll. Egentligen är alla sittande presidenter mer eller mindre hatade eller åtminstone hånade. Konstitutionen bidrar också till det. Det är inte bara ett karaktärsdrag hos fransmännen. Frankrike har alltid varit ett centralistiskt land sedan kunga- och kejsardömenas dagar. Vi kan ju bara ana vad bönderna på 1600-talet tyckte om sin solkung, den envåldshärskande Ludvig den XIV.

Det som ändå sticker ut hos Macron och skiljer honom från hans företrädare är hans ambition att förändra delar av det franska samhället. Han vill verkligen bryta definitivt med colbertismen, den traditionella franska ekonomisynen från 1600-talet. Han tror att globaliseringen för med sig fördelar och vill i högre grad än sin företrädare spränga gränserna mellan Frankrike och omvärlden. Det är inte helt sant till alla delar. Även Macron är nationell i vissa avseenden men folk uppfattar honom ändå som en globalist. Han har ett drag av liberalism som många fransmän förknippar med ett system som leder till ökade sociala och ekonomiska klyftor.

Med globalismen kommer kapitalismen och det finns en djup skepsis i Frankrike mot detta ekonomiska system. Ett globaliserat Frankrike gör de vanliga fransmännen skyddslösa. Det är staten som skyddar medborgarna. Macron förefaller mindre trovärdig som samhällsbeskyddare, särskilt för svaga grupper.

Macron har haft ambitionen att mjuka upp ett offentligt regelverk som andra västeuropeiska länder gjort för länge sedan. Men arbetsrätten är mer helig i detta land och misstron mot att konkurrensutsätta statliga verk är djup. Det märkte Macron när han vill släppa in utländska aktörer på de franska järnvägarna. SNCF må gå med miljardförluster men är ändå heligt och ska ha kvar sin monopolställning, tänker många fransmän.

Det finns en stark socialistisk vänster och en allt starkare nationalistisk höger i Frankrike. De må inte vara överens om så mycket men i grunden vill de försvara Frankrike mot yttre påverkan, särskilt från de anglosaxiska länderna och från USA i synnerhet. Frankrike försökte en period att stå emot internet och skapade sin franska minitel istället. Nu förs en form av kulturkamp mot de stora globala aktörerna som Google, Amazon med flera. Den franska kulturen handlar mycket om synen på ekonomi.

Macron går inte att lita på, tänker många fransmän. Han är nog i maskopi med den globala kapitalismen. Det innebär att han säljer ut Frankrike och vanligt folk till den internationella storfinansen. Han privatiserar, luckrar upp, öppnar gränser. Mycket av den misstro som finns är inte helt grundad i fakta men visst går han längre än tidigare presidenter. Här kan ligga en förklaring till att han är så hatad i så breda kretsar.

 

Två romaner av Albert Camus
Två romaner av Albert Camus 150 150 Tomas Lindbom

Under min studenttid bodde jag ett halvår i Aix-en-Provence för att lära mig franska och senare gå på en del föreläsningar i historia och litteratur på dess universitet. Jag begrep bara bitar av vad som sas av bildade professorer från pulpeterna inne i lärosalarna. Men jag fastnade som många studenter åren efter majrevolten 1968 för bland andra Albert Camus, en av de ledande existentialistiska författarna i landet. Fransman, född i Algeriet 1913, flyttade till Frankrike under andra världskriget och blev berömd också för att spela en ledande roll i den tidens krets av berömda intellektuella i Paris. Han fick nobelpriset i litteratur 1957 men dog bara några år därefter i en bilolycka.

Några av Camus romaner spelar fortfarande en roll i västerlandets medvetande. Det är som om han dyker upp i samband med civilisationskriser. Hans böcker bär vidare från 1940- och 50-talen in i våra dagar. När coronapandemin bröt ut förra året tog jag omedelbart fram Pesten ur bokhyllan, den roman som Camus gav ut 1947. Jag var inte ensam om att läsa den när viruset spred sig i världen med en omskakande hastighet. Hans roman handlar om en epidemi som sprider sig i staden Oran och hur människor reagerar inför en smitta som inte verkar gå att stoppa. Vad gör människor? En del söker fly på olika sätt, andra hjälper de sjuka som en läkare, huvudkaraktären i romanen. Några ber till Gud om hjälp. Camus själv trodde inte på en högre makt men samtidigt såg han hur hjälplösa människorna var och hur egoistiskt många av dem handlade.

Romanen kom lägligt ut samma år som coronaepidemin bröt ut, 2020, i nyöversättning av Jan Stolpe.  Han har nu också gjort en ny översättning av La chute till svenska, Fallet. Den förefaller också vara en viktig röst i tiden. Romanen kom senare än Pesten. Den gavs ut på Gallimard 1956. Den är också mörk till sinnet. Den handlar om en fransk advokat som lämnat Paris, sannolikt efter att ha undvikit att ingripa i samband med en kvinnas självmord. Advokaten håller en monolog genom hela romanen och det är en monolog där han anklagar sig själv på ett sådant sätt att han undviker att på sig skulden för sina oförrätter. Sveket att inte rädda den kvinna som var på väg att hoppa från en bro i Paris när han själv befann sig på samma ställe. Alla kvinnor som han svikit i olika korta relationer. Också anar man sveket i hur han behandlat sina klienter i rätten. Eller hur han låtit sitt eget egoistiska jag styra hans liv. Hans egoism leder honom inte mot ett behagligt liv i materiellt välmående som han kunde ha hoppats på. Utan tvärtom. Huvudkaraktären i romanen, advokaten, går istället mot sin mentala likaväl som sin fysiska undergång.

Den mänskliga hjälplösheten i tider av kris blir ett tema som berörs i båda dessa romaner. Och det är svårt att inte dra fram tankelinjerna till vår tid; de globala kriser som hemsöker oss och människans allt mer egoistiska perspektiv på sina liv. Albert Camus ger sannerligen inga svar men tvingar oss att tänka. Det är gott nog.

 

 

Regionalvalen i juni kan skjutas upp
Regionalvalen i juni kan skjutas upp 150 150 Tomas Lindbom

Frankrike förrättar flera val under den femåriga perioden mellan två presidentval. Dessa val infaller inte samtidigt utan är utspridda i tid och dessutom med olika långa mandatperioder. Efter presidentvalet 2017 när Emmanuel Macron valdes har Frankrike haft ett parlamentsval, ett Europaval, ett val till de 35 000 kommunerna och nu väntar ett val till regioner och departement (=län). Men regional- och departementsvalen kan komma att skjutas upp. Det sanitära läget kan tvinga fram ett sådant beslut men oppositionen anklagar redan, innan beslutet är fattat, regeringen för odemokratisk manipulation.

Regionalvalen är viktiga. Regionerna har på senare år reformerats och minskats i antal till tretton, förutom områden på andra sidan haven som har en annan rättslig status. De är mäktiga med ansvar för stora delar av stora politikområden som undervisning, sociala frågor, transporter, kulturverksamhet och mycket annat.

Det är alltså en känslig fråga att flytta på ett regionalval. För oppositionen är regeringens överväganden att genomföra dessa val i höst eller efter presidentvalet nästa vår en fråga om manipulation och ett hot mot demokratin. Föregående regionalval hölls 2015, före skapandet av Macrons rörelse som i dag är ett parti, Republiken på väg. Regionerna styrs därför främst av antingen den traditionella högern eller av Socialistpartiet. Det franska politiska landskapet har förändrats starkt sedan dess men samtidigt är Republiken på väg i en svag position även i ett kommande val. Opinionsundersökningarna pekar snarare på fortsatt majoritet för främst den traditionella högern, Republikanerna eller någon form av vänsterallians mellan gröna och socialister. Särskilt Republikanerna vill inte missa möjligheten att vinna en rad regioner i vår och därmed skapa medvind in i valrörelsen till nästa års presidentval och val till nationalförsamlingen.

Premiärminister Jean Castex har frågat lokalpolitikerna på kommunal och regional nivå om det anser sig kunna garantera att genomföra valet utan risk för smittspridning. En majoritet säger ja men en betydande minoritet föredrar att skjuta upp valen, åtminstone till i höst. Denna enkät ger alltså inget tydligt svar vilket ger Macron möjlighet att välja själv. Om han och regeringen beslutar sig för att vänta med regional- och departementsvalen till i höst kommer det att bli föremål för stark kritik. Samtidigt föredrar en majoritet, 67 procent, av franska folket att skjuta upp valen. Sannolikt gör fransmännen i allmänhet en bedömning utifrån sanitära utgångspunkter.

Republikanerna behöver regionalvalen så tidigt som möjligt av politiska skäl. I Parisregionen Ile de France ställer den kända, tidigare utbildningsministern, Valérie Pécresse upp för omval. I en annan region, Auvergne-Rhone-Alpes kandiderar Laurent Wauquiez också för omval. Han har också varit ledare för Republikanerna och hoppas säkert på att bli partiets presidentkandidat efter primärvalen i höst. Den oberoende presidentkandidaten Xavier Bertrand, tidigare medlem i Republikanerna, är ordförande i regionen Hauts-de-France och även han ställer upp för omval.

Snart kommer beskedet om tidpunkten för regionalvalen. Ett drygt år före nästa presidentval har den politiska temperaturen stigit. De sanitära perspektiven hamnar alltmer i bakgrunden.

  • 1
  • 2