juni 2021

Få har hört talas om Eric Zemmour utanför Frankrikes gränser. Innanför landets gränser är han däremot ett ständigt samtalsämne och han berör. Antingen tillhör människor hans supporterskara eller så hatas han för sin högerradikala åsikter. Nu tyder en del på att han förbereder sig för en presidentvalskampanj. Inte sällan innehåller kandidatlistan under en valrörelse en känd person som kommer från ingenstans men som är populär i vida kretsar. Coluche, komikern ställde upp i ett val även om han efter hot drog tillbaka kandidaturen någon månad före valet. Sångaren och skådespelaren Yves Montand var på väg att göra det en annan gång. Ska det bli Eric Zemmour 2022?

Coluche och Montand var artister. Det kan man inte beskylla Zemmour för att vara även om en del tycker att hans åsikter har ett drag av tragik. Han är från början journalist på högertidningen Le Figaro men har under de senaste femton åren blivit mer av essäist och debattör och samtidigt radikaliserat sina åsikter.

Han kommer från en enkel judisk familj från Algeriet med släktband många sekler tillbaka i tiden, säger han själv. Men föräldrarna flyttade till Frankrike och Eric föddes i en enkel arbetarstadsdel utanför paris samma år som Algerietkriget började. Familjen acklimatiserade sig snabbt i Frankrike och till dess kultur. Eric Zemmours politiska åskådning är nära förbunden med hans stora kärlek till fransk historia, litteratur och filosofi.

Zemmours högerradikalitet märks i hans lidelsefulla för att inte säga hatiska kamp mot muslimsk invandring. Han är inte bara antiislamist. Han ser islam som ett hot mot Frankrike. Dess religion är, menar han, en erövringsreligion som, om den och dess utövare inte stoppas, kommer att omforma det franska samhället. Han är i den meningen mer en försvarare av den franska sekularismen och den katolska traditionen än en försvarare av religiösa minoriteter som sin egen,  judendomen,  och islam. Båda är lagreligioner men judendomen har accepterat den traditionella franska kulturen och dess lagstiftnings överhöghet, menar han. Muslimerna däremot har inte gjort det. ”När en muslimsk kvinna går i slöja sänder hon signalen om att hon inte accepterar de lagar och den kultur som hon invandrat till.”

Eric Zemmour har också andra politiska ställningstaganden som placerar honom långt till höger på skalan, sannolikt till höger om Marine Le Pen och hennes parti Nationell samling. Han attackerar med hetta allt det som modernismen står för; feminism, hbtq, vänsterns identitetspolitik och antirasism förstås.

Han är otvivelaktigt en begåvad person och en skicklig retoriker, både i text och i ord. Han har gjort succé i en rad tv- och radioprogram sedan 2010. Han är närmast manisk i sitt sätt att ständigt uppträda i mediala sammanhang, åtminstone en gång per dag.

Hans böcker säljer bättre än de flesta författare lyckas med. Le Suicide francais (Det franska självmordet) som utkom 2014 sålde uppemot en halv miljon exemplar och Destin francais (Franskt öde) från 2018 har också tryckts i stora upplagor. Det finns en oerhörd törst i stora kretsar i landet för de budskap han sänder ut. Frankrike är på fel väg. Invandrarna håller på att ta över. Seder och bruk förfaller. Kulturen är dekadent. Hans framgångar är på något sätt en spegling av den högervridning som landet upplevt under 2000-talet.

Det finns en förhoppning om att han nu ska ställa upp som presidentkandidat. Han har trots vissa goda opinionssiffror knappast stora chanser att nå en framskjuten placering. Kan han nå tio procent i den första valomgången är det bra och ett tecken på att han idéer väcker genklang. Men han lär aldrig komma till en andra valomgång. Möjligen stjäl han röster från Marine Le Pen vilket kan göra att hon inte når den andra valomgången. Knappast ett resultat som den nationalistiska och radikala högern skulle önska.

Det verkar ha hänt något med den öppna samhällsdebatten. Den verkar inte längre lika vital. Framförallt förs den inte mellan företrädare för olika åsikter. Så verkar det vara i Frankrike men frågan är om inte det gäller i fler länder i västvärlden, Sverige och USA till exempel.

Frankrike är sannerligen ett genompolitiserat land. Intresset för politik och samhällsfrågor är högt. Fransmän har aldrig heller varit rädda för att säga sin mening. Vi i Sverige har ibland känt avund inför detta fenomen att alla vågar säga sin mening och konfrontera den med vem som helst. Jag tycker mig se att det inte längre är på det sättet, i varje fall inte i de offentliga kanalerna.

Jag tycker mig se en klar förändring och jag vet att den delas av en del politiska bedömare i Frankrike. För tio år sedan, och i ännu högre grad  under decennierna före sekelskiftet, var tv fyllt av debatter. Politiker, kulturpersonligheter och inte minst de som kallade sig för intellektuella fyllde programmen med intensiva meningsutbyten. Det fanns även då åsiktskorridorer som måste respekteras även om ordet inte var uppfunnet. Den så kallade extremhögern hade sällan tillgång till dessa program men skillnaderna i åsikter var ändå stora mellan den gamla kommunistiska vänstern och gaullismen, mellan traditionalister och revolutionärer i kulturlivet. I Bernard Pivots klassiska litteraturprogram Apostrophes kunde det bränna till ordentligt och detta faktum förstärktes inte sällan av att vissa av deltagarna drack sprit före och även under programmen. Det sista av dessa program som jag kan påminna mig var Ce soir ou jamais som sändes i France Television men som las ner för bara några år sedan. Dit bjöds företrädare för i stort sett alla åsiktsriktningar in, även provokativa högerextrema. Dessa debatter hade en särskild nerv. Dessutom var de direktsända.

France 2 har behållit ett helkvällsprogram en gång per månad med en särskilt inbjuden politiker. I detta program ingår även en debatt men huvuddelen av kvällen ägnas åt intervjuer med huvudpersonen och olika analyser av hans eller hennes politik som genomförs av experter. Dagens tv och radio tycks mig handla om det. Debatten får en undanskymd roll. Journalister, utomstående bedömare och experter tar för sig. Det är som om debatten i sig inte anses ge så mycket. Det politiker och andra opinionsbildare säger måste värderas av andra som har det uppdraget; ett filter mellan politikern och mottagaren av de mediala budskapen.

Det som istället blir konsekvensen av denna inskränkning av en fri debatt blir en stark utveckling av alternativa medier på bland annat youtube. Jag menar inte de vulgära påhoppen som också sker. Nej, alternativa politiska och kulturella kanaler med ambitioner men där förs inte heller några debatter. Alla olika åsiktsriktningar får visserligen plats men var och en för sig. Inte minst konservativa och högernationella grupper har startat olika kanaler och de gör långa och ofta spännande intervjuer med likasinnade inom politik och kultur. Även den radikala vänstern gör så. De som befinner sig i det traditionella området från moderat vänster till republikanskt högerfolk verkar inte ha upptäckt denna nya värld utanför public service och annan mainstreammedia. De hörs och syns däremot fortfarande flitigt i France Television, France Inter, France Culture och i de stora politiska veckotidningarna som L´Obs, L´Express och Le Point och i dagstidningar som Le Monde och Le Figaro.

Var och en för sig. Det verkar vara tidens modell. Kanske beror det på att många inte längre accepterar att ”fel” personer yttrar sig i en fråga. Kränkthetskulturen finns också i Frankrike. Varje grupp håller sig på sin kant för att slippa konfronteras med debattörer utanför sin egen politiska sfär. Det som sker är att extrema uppfattningar nu kan växa stilla och lugnt eftersom de aldrig konfronteras med en motståndare i en debatt. Ingen kritiker av de högerextrema tillåts besöka dessa kanaler på yttersta högerkanten för att avslöja en dold agenda bakom ord som yttrandefrihet och vänstervridning av debatten. Och samma sak förstås på den motsatta sidan. Och i de  klassiska gammelmedierna fortsätter samma balanserade och moderata socialdemokrater och liberaler att ostört resonera som förr utan att tvingas konfronteras med nya och provokativa infallsvinklar på en samhällsfråga. Kanske dessa gammelmedier så småningom tappar en del av kontakten med grupper i samhället som ser verkligheten på ett annat sätt.

Ja, är detta inte ett fenomen som vi känner igen också i andra västländer? Så är det ju i USA där Fox News presenterar politiska nyheter med en verklighetsbeskrivning som helt skiljer sig från CNN:s. Den som är konservativ republikan skaffar sig sin världsbild från Fox News och den liberala demokraten från CNN. I Sverige går vi sannolikt åt samma håll. Jag behöver nog inte säga mer. Oavsett om vi vill använda ordet polarisering för att beskriva det svenska samhällsklimatet måste vi erkänna att avståndet växer mellan olika samhällsgrupper och deras värderingar samtidigt som spänningen dem emellan sällan märks i varje enskild mediekanal var den nu sänder sina program.