Pandemin stoppar tillfälligt den sociala oron

• december 9, 2021
• Tomas Lindbom
• no comments

Frankrike talar nu om en femte våg av coronaviruset. President Macron har vidtagit vissa åtgärder för att stoppa spridningen. Alla hoppas att vaccineringen har varit tillräcklig för att hindra en ny katastrof men ingen vet med säkerhet hur läget kommer att se ut på andra sidan nyår. Fransmännen fortsätter att använda munskydd inomhus och de som kan undviker stora arbetsplatser och tänker på att hålla distans. Frankrike har hittills inte kommit upp i ett normalläge. Situationen är bättre än för ett år sedan men många hoppas förstås på en situation som före mars 2020.

Samtidigt har de konkreta uttrycken för de sociala motsättningarna i landet lyst med sin frånvaro. Vi minns de gula västarna som dominerade nyhetssändningarna från Frankrike under stora delar av 2018 och 2019. Och dessförinnan och tidvis parallellt upplevde vi alla de fackliga protesterna som oftast riktades mot Macrons ekonomiska och arbetsrättsliga politik. Nu märks ingenting av detta. Det har förstås med pandemin att göra. Den senare hindrar effektivt demonstranterna från att agera i den omfattning som är vanlig i Frankrike.

Frånvaron av strejker och demonstrationer betyder inte att Frankrike lever ett harmoniskt liv. Laddningen finns kvar och motsättningarna kommer att bli synliga så fort coronaviruset tämjs tillräckligt mycket. I Frankrike råder starka sociala spänningar. Problematiken i de utsatta förorterna har inte förändrats. Den klassiska arbetarklassen och lägre medelklassen i småbyar och i småstäder runtom i landet har samma usla förhållanden som tidigare. Miljoner medborgare lever på nivå av fransk minimilön, det vill säga runt 1 500 euro per månad före skatt. Kvinnorna blir alltmer frustrerade över mäns övervåld. Den frågan kommer säkert att växa efter covid. Och konflikten mellan det gamla Frankrike och invandrarna driver fram den yttersta högern till allt starkare opinionssiffror. Ingen vet vilka konsekvenser den konflikten får framöver  i form av våld.

Frankrike har en större andel fattiga än till exempel Sverige. De klassmässiga spänningarna är större även om folk inte talar längre om klassbegreppet på samma sätt. Det talas mer om konflikten mellan folket och eliten. Kritiken riktas inte sällan mot de människor som lever gott i Paris och några andra storstäder och dominerar kultur- och mediavärlden och besätter nästan alla de tunga posterna i den politiska världen. Det må vara rätt tyst om de frågorna just nu. I varje fall syns de inte på gatorna. Sannolikt är det så enkelt att när coronapandemin viker ökar istället våldet igen.