Monthly Archives :

maj 2022

Högern verkar förlamad efter presidentvalet
Högern verkar förlamad efter presidentvalet 150 150 Tomas Lindbom

Vänstern har organiserat sig inför valet till nationalförsamlingen i juni månad. Däremot förefaller högern ha tappat allt sting. Det var ju högern som skulle kunna hota ett omval av Emmanuel Macron. Högern var starkare än någonsin, sa vi alla.

Brice Teinturier, opinionsundersökare på Ipsos, påstår nu i dagarna att fransmännen inte har vridit sig särskilt mycket åt höger under senare år. Må vara men det är ändå uppenbart att invandringsfrågan och säkerhetsfrågorna dominerat debatten under lång tid, inklusive valrörelsen fram till veckorna före valdagen när först Rysslands invasion av Ukraina tog uppmärksamheten och sedan plånboksfrågorna. Marine Le Pen fick trots allt nästan 42 procent av rösterna i andra valomgången.

Efter Macrons valseger är Republikanerna och nationalisthögern närmast osynliga. Marine Le Pen har tagit semester och är först nu igång i arbetet att bli omvald i sin valkrets i norra Frankrike. Eric Zemmour och även Valérie Pécresse är tysta. Den senare upplever vad som nästan kan kallas traumatiska känslor efter den fruktansvärda valförlusten där hon, företrädare för det stora högerpartiet, inte ens nådde fem procent av rösterna och nu måste med egna pengar, cirka fem miljoner euro, betala tillbaka lån för utlägg under valkampanjen. Zemmour kommer inte ur sin svåra position där han inte får till stånd samarbete med Marine Le Pen, som vägrar att göra en valkartell med hans parti Reconquête. Zemmour riskerar att slås ut fullständigt i valet till nationalförsamlingen och frågan blir då hur han ska agera för att utveckla sitt politiska projekt.

Högerns olika partier och grupperingar kommer inte att kunna samlas som vänstern redan gjort, i varje fall inte före valet i juni. Bedömningar pekar på att Republikanerna som fick lite över hundra platser i den gamla nationalförsamlingen försvagas rejält efter junivalet. Marine Le Pens parti kommer möjligen att stärka sin ställning sedan förra mandatperioden men det blir ingen stor skara som tar säte i den direktvalda kammaren, sannolikt ett trettiotal i bästa fall. Och Zemmours Reconquête kanske inte får ett enda mandat.

Det går inte att spekulera om högerns framtid. Kommer Le Pens Nationell samling ens att uppfattas som höger om några år? Det kan lika väl utvecklas till ett nationalistiskt och populistiskt vänsterparti. Zemmour och högerfalangen inom Republikanerna kan möjligen förenas till ett nationalistiskt konservativt parti vilket då ger Macron ökat stöd bland väljare som tillhör det som kallas centern inom Republikanerna.

Ett alternativ kan bli att Le Pen och Zemmours partier till slut förenas och skapar ett stort nationalistiskt parti som positionerar sig till höger. Ett parti både för medelklassen och arbetarklassen. Svagheten med detta alternativ är att Le Pen och Zemmour företräder olika väljargrupper och även olika synsätt på politiken. Dessutom har de en minst sagt frostig, personlig relation.

Det går att leka med olika scenarier. Inget av dem är riktigt trovärdigt i dag. Uppmärksamheten de senaste fjorton dagarna har riktats mot kampen mellan en (tillfälligt?) enad vänster och Macron. Franska politiska partier och rörelser rör sig som amöban, buktar ut sig på olika ställen, allt beroende på läget. Plånboksfrågorna i valrörelsen gav Mélenchon ett uppsving som ingen väntat. Han tog chansen och ryckte åt sig initiativet genom att tvinga in övriga vänsterpartier i en allians där han själv styr och utmana presidenten med sitt krav på att bli premiärminister. Och plötsligt hamnade en försvagad höger fullständigt i skuggan.

Den politiska amöban kan förstås bukta sig i någon annan riktning och det kan ske snabbt. Valet till nationalförsamlingen lär dock bli en seger för Macron. Vad som händer därefter är däremot höljt i dunkel.

 

Vänstern enas – men vad händer sedan?
Vänstern enas – men vad händer sedan? 150 150 Tomas Lindbom

Nu står det klart att vänstern är enad kring Nouvelle union populaire, écologique et sociale (NUPES). En första opinionsmätning visar också att de franska väljarna lutar åt att denna union är den främsta utmanaren till Emmanuel Macrons Republiken på väg i valet till nationalförsamlingen den 12 och 19 juni.

Det som händer i Frankrike är på kort sikt en osannolik förvandling av det politiska landskapet. Större delen av presidentvalrörelsen handlade om kampen mellan Macron och högern. Le Pen, Zemmour och Republikanernas Valérie Pécresse utmanade Emmanuel Macron. Vänstern, inklusive Mélenchon, låg hjälplöst efter.

Nu är läget, åtminstone i de politiska samtalen, helt annorlunda. Allt kretsar kring vänsterns enande och att möjligheten skulle finnas att Jean-Luc Mélenchon blir premiärminister efter valet i juni. De gröna, socialister och kommunister har förenat sig med Det okuvade Frankrike i en union som också innehåller ett detaljerat program. Många vänsterväljare som efterfrågat enighet har blivit bönhörda. Däremot rasar de gamla ledarna inom Socialistpartiet, som François Hollande och flera av hans tunga ministrar i regeringarna 2012-17. Men de är gamla och väger, trots att de alltid kallats för elefanter, väldigt lätt.

Det är inte orimligt att denna nya folkliga union får hygglig utdelning i valet. Det är inte osannolikt att det tillsammans får mellan 150 och 200 platser i nationalförsamlingen men någon majoritet lär det inte bli. Antalet platser totalt sett är 577. Det betyder att unionen inte kan ställa krav på premiärministerposten.

Unionen är inte enad i nationalförsamlingen. Socialisterna, kommunisterna och de gröna kommer att bilda egna partigrupper om de får mer än femton platser. Unionen kommer sannolikt inte heller att tala med en gemensam röst. Nu har de partier som ingår i denna union kommit överens om ett program men hur länge håller det? Motsättningarna i viktiga sakfrågor är betydande. De gröna och socialisterna är  proeuropeiska medan Mélenchons parti är anti-EU men också fientligt stämd till Nato, vilket de gröna och socialisterna inte är. Det råder krigsläge i Europa och risken för en utvidgning av kriget är överhängande. Det är enkelt för Macrons parti  i nationalförsamlingen och i den allmänna debatten att fråga vänsterunionen hur den tänker hantera en kritisk utveckling av läget i Europa. Dessa frågor kommer att skapa inre motsättningar inom vänsterunionen.

Den siste premiärministern i Hollandes regering, Bernard Cazeneuve, har deklarerat att han lämnar Socialistpartiet. Hollande själv hoppas på någon form av motståndsgrupp som kandiderar i några valkretsar i juni för att presentera det traditionella partiets linje. Han lär fundera på frågan om han själv bör ställa upp i sin gamla valkrets Tulle.

Socialisterna har lagt sig platt för Mélenchon i hopp om att kunna rädda sig kvar som parti. Inom det gröna partiet finns ideologiska spänningar. Presidentkandidaten Yannick Jadot tillhör högerflygeln och är för tillfället överkörd av partiets generalsekreterare Julien Bayou och av en stark vänsterflygel. Kommunisterna har ett mångårigt samarbete med Mélenchon som nu återupptas.

Den folkliga, ekologiska och sociala unionen kan på kort sikt stärka vänsterns ställning. Många vänsterväljares hat mot Macron och fem år till med vad som av dem betecknas som hänsynslös högerpolitik kan hålla kvar de olika partierna i unionen under valet i juni och kanske ytterligare en tid. Det som händer sedan är förstås omöjligt att reda ut i dag. Det finns två troliga huvudalternativ. Det första är att vänstern i Frankrike framöver kommer att präglas av de idéer i ekonomiska och i utrikespolitiska frågor som företräds av Det okuvade Frankrike. Det andra alternativet är att unionen spricker, senast när fransmännen ska gå till EU-val 2024.

Om unionen består, på de villkor som Det okuvade Frankrike kunnat diktera i kraft av sin ledares framgång i första valomgången av presidentvalet, har något radikalt förändrats inom vänstern. Den reformistiska vänstern som dominerat under hela femte republikens sextioåriga historia ersätts av en radikal vänster; revolutionär och nationell. Det blir en vänster som också mentalt är annorlunda. En vänster som inte samarbetar med liberaler utan bildar front. Som misstror och bekämpar krafter som uppfattas som fientliga.

Det som i dag uppfattas som en seger för vänstern kan bli dess nederlag i morgon. Flera partier kan genom unionen rädda kvar ett antal platser i nationalförsamlingen i sommar. Det som händer därefter riskerar att bli en marginalisering av vänstern. Det är rimligt att anta att Macrons rörelse kan fånga in ytterligare delar av den moderata vänstern, socialdemokratin, som till stor del redan anslöt sig dit 2017. Det som kvarstår är den radikala vänstern. Den kan i bästa fall utvecklas till en stark minoritet i de politiska valen. Ändock fortsätter en sådan vänster att bara utgöra en minoritet i de demokratiskt valda politiska församlingarna.

 

Vänstern organiserar sig
Vänstern organiserar sig 150 150 Tomas Lindbom

Fransk politik fascinerar. Dess landskap förändras ofta och snabbt. Det som var självklart igår är totalt fel i dag och om morgondagen vet vi inget. Långt fram i valrörelsen var vänstern uträknad. Allt handlade om den nationalistiska, delvis reaktionära högern mot Macron. Nu står vi inför ett val till nationalförsamlingen där allt fokus ligger på vänsterns rekonstruktion och storvulna uttalanden från Jean-Luc Mélenchons sida om att han minsann tänker bli premiärminister.

Mélenchon gjorde ett utmärkt presidentval och var nära att ta den andra platsen i slutomgången istället för Marine Le Pen. De andra vänsterpartierna visade däremot upp katastrofala siffror. Slugt och skickligt tog Mélenchon befälet, inbjöd de andra till att skapa någon form av allians inför valet till nationalförsamlingen den 12 och 19 juni. Och utropade sig närmast till Macrons premiärminister. Uttrycket cohabitation (koalition) dammades av och gjordes helt plötsligt till en fördel. Tidigare koalitioner under femte republiken mellan en president och en premiärminister med olika politiska färger har alltid setts som ett problem som hindrat ett effektivt styre. Nu blev det över en natt en möjlighet – åtminstone för Mélenchon.

Denne veteran i politiken brydde sig inte heller om det faktum att rent konstitutionellt kan ingen utom presidenten utse en premiärminister. Utslaget i det kommande valet till nationalförsamlingen bygger inte på parlamentariska principer som i Sverige. Ändå har Mélenchon fått med sig vänsterväljarna i gemen. Det finns en sådan längtan hos dem efter vänsterinflytande att de enligt undersökningar nu önskar sig en cohabitation.

Vänsterväljarna i allmänhet önskar sig också en form av samverkan till vänster. Det togs ett initiativ i vintras med ett primärval mellan vänsterkandidater där tanken var att segraren skulle kunna bli den enda representanten för vänstern i valet. Praktiskt taget alla kandidater som var berörda sa nej. Mélenchon var den som hånade förslaget allra mest. Nu låter det annorlunda men nu har han initiativet genom sitt stora röststöd  från presidentvalet i ryggen.

De gröna har anslutit sig till en pakt med Det okuvade Frankrike i den Folkliga Union som Mélenchon gick till val på. Då var han ensam. Nu har de gröna anslutit sig. De har fått löften om att gå fram utan konkurrens från Mélenchons parti i ett antal valkretsar och hoppas kunna säkra femton platser i nationalförsamlingen vilket där ger partiet status som parti. Denna samverkan är inte bara teknisk. De båda partierna är överens i ett program på närmare två hundra punkter. Självfallet har de gröna som det lilla partiet i sammanhanget tvingats till reträtter, inte minst i EU-frågan. De båda partierna står där på helt olika positioner; de gröna är starkt EU-vänliga medan Det okuvade Frankrike är motsatsen.

Nu väntar alla på svaren från Socialistpartiet och Kommunistpartiet. Rapporter under gårdagen pekade på att också dessa partier skulle ansluta sig till vad som nu kallas en enad vänster. I dag på tisdagsmorgonen har, enligt tidningen Le Monde, inga avtal slutits. Sannolikt kommer dessa båda partier också att förena sig med Det okuvade Frankrike till en folklig union som ska vara social och ekologisk.

Det kan tyckas rimligt att vänstern förenar sig. Det borde, kan det tyckas, vara mer angeläget att bekämpa den så kallade macronismen och högern än att bråka om vissa skillnader i sakfrågor. Problemet är att denna så kallade folkliga union kommer att bygga på en vänsterideologi som ligger långt ifrån en reformistisk vänster. De gröna har redan svalt ett program som utrikespolitiskt hamnar i en negativ hållning till EU. Mélenchon är emot Nato och har en klart populistisk hållning i den ekonomiska politiken. Han och hans parti har revolutionära drag. Mélenchon har Fidel Castro och Hugo Chavez som några av sina förebilder. Strejker och demonstrationer, folkliga manifestationer utanför de ordnade folkligt valda folkförsamlingarna är en del av deras DNA. Hur ska till exempel de gröna och Socialistpartiet förhålla sig till allt detta?

Antingen blir resultatet av denna opinion att Macron plockar ännu fler vänsterväljare till sin rörelse eller så kommer den folkliga unionen att spricka så snart som den etablerats i nationalförsamlingen. Det kan ju vara en taktisk poäng att påstå sig ansluta sig till stora delar av Mélenchons rörelse i maj och juni för att i september åter ta avstånd ifrån den. Det finns en taktisk poäng i det men knappast klok på längre sikt.

Förre presidenten François Hollande och flera av de gamla ministrarna i hans regering 2012-17 rasar mot förslaget att deras parti ska förenas med Det okuvade Frankrike. Hollande ser hur den socialdemokratiska traditionen begravs om denna union blir verklighet.

En enad vänsterunion har sannolikt ingen chans att skaffa sig majoritet i nationalförsamlingen efter valet i juni. Det är svårt att sia om utgången eftersom valet i två valomgångar i majoritetsval och enmansvalkretsar är beroende av många faktorer. Vi vet ännu inte heller hur Macrons parti med stödpartier och den yttersta högern kommer att agera. Vi får avvakta och göra bedömningar om valutslaget längre fram i valrörelsen.

  • 1
  • 2