Vänstern enas – men vad händer sedan?

Vänstern enas – men vad händer sedan? 150 150 Tomas Lindbom

Nu står det klart att vänstern är enad kring Nouvelle union populaire, écologique et sociale (NUPES). En första opinionsmätning visar också att de franska väljarna lutar åt att denna union är den främsta utmanaren till Emmanuel Macrons Republiken på väg i valet till nationalförsamlingen den 12 och 19 juni.

Det som händer i Frankrike är på kort sikt en osannolik förvandling av det politiska landskapet. Större delen av presidentvalrörelsen handlade om kampen mellan Macron och högern. Le Pen, Zemmour och Republikanernas Valérie Pécresse utmanade Emmanuel Macron. Vänstern, inklusive Mélenchon, låg hjälplöst efter.

Nu är läget, åtminstone i de politiska samtalen, helt annorlunda. Allt kretsar kring vänsterns enande och att möjligheten skulle finnas att Jean-Luc Mélenchon blir premiärminister efter valet i juni. De gröna, socialister och kommunister har förenat sig med Det okuvade Frankrike i en union som också innehåller ett detaljerat program. Många vänsterväljare som efterfrågat enighet har blivit bönhörda. Däremot rasar de gamla ledarna inom Socialistpartiet, som François Hollande och flera av hans tunga ministrar i regeringarna 2012-17. Men de är gamla och väger, trots att de alltid kallats för elefanter, väldigt lätt.

Det är inte orimligt att denna nya folkliga union får hygglig utdelning i valet. Det är inte osannolikt att det tillsammans får mellan 150 och 200 platser i nationalförsamlingen men någon majoritet lär det inte bli. Antalet platser totalt sett är 577. Det betyder att unionen inte kan ställa krav på premiärministerposten.

Unionen är inte enad i nationalförsamlingen. Socialisterna, kommunisterna och de gröna kommer att bilda egna partigrupper om de får mer än femton platser. Unionen kommer sannolikt inte heller att tala med en gemensam röst. Nu har de partier som ingår i denna union kommit överens om ett program men hur länge håller det? Motsättningarna i viktiga sakfrågor är betydande. De gröna och socialisterna är  proeuropeiska medan Mélenchons parti är anti-EU men också fientligt stämd till Nato, vilket de gröna och socialisterna inte är. Det råder krigsläge i Europa och risken för en utvidgning av kriget är överhängande. Det är enkelt för Macrons parti  i nationalförsamlingen och i den allmänna debatten att fråga vänsterunionen hur den tänker hantera en kritisk utveckling av läget i Europa. Dessa frågor kommer att skapa inre motsättningar inom vänsterunionen.

Den siste premiärministern i Hollandes regering, Bernard Cazeneuve, har deklarerat att han lämnar Socialistpartiet. Hollande själv hoppas på någon form av motståndsgrupp som kandiderar i några valkretsar i juni för att presentera det traditionella partiets linje. Han lär fundera på frågan om han själv bör ställa upp i sin gamla valkrets Tulle.

Socialisterna har lagt sig platt för Mélenchon i hopp om att kunna rädda sig kvar som parti. Inom det gröna partiet finns ideologiska spänningar. Presidentkandidaten Yannick Jadot tillhör högerflygeln och är för tillfället överkörd av partiets generalsekreterare Julien Bayou och av en stark vänsterflygel. Kommunisterna har ett mångårigt samarbete med Mélenchon som nu återupptas.

Den folkliga, ekologiska och sociala unionen kan på kort sikt stärka vänsterns ställning. Många vänsterväljares hat mot Macron och fem år till med vad som av dem betecknas som hänsynslös högerpolitik kan hålla kvar de olika partierna i unionen under valet i juni och kanske ytterligare en tid. Det som händer sedan är förstås omöjligt att reda ut i dag. Det finns två troliga huvudalternativ. Det första är att vänstern i Frankrike framöver kommer att präglas av de idéer i ekonomiska och i utrikespolitiska frågor som företräds av Det okuvade Frankrike. Det andra alternativet är att unionen spricker, senast när fransmännen ska gå till EU-val 2024.

Om unionen består, på de villkor som Det okuvade Frankrike kunnat diktera i kraft av sin ledares framgång i första valomgången av presidentvalet, har något radikalt förändrats inom vänstern. Den reformistiska vänstern som dominerat under hela femte republikens sextioåriga historia ersätts av en radikal vänster; revolutionär och nationell. Det blir en vänster som också mentalt är annorlunda. En vänster som inte samarbetar med liberaler utan bildar front. Som misstror och bekämpar krafter som uppfattas som fientliga.

Det som i dag uppfattas som en seger för vänstern kan bli dess nederlag i morgon. Flera partier kan genom unionen rädda kvar ett antal platser i nationalförsamlingen i sommar. Det som händer därefter riskerar att bli en marginalisering av vänstern. Det är rimligt att anta att Macrons rörelse kan fånga in ytterligare delar av den moderata vänstern, socialdemokratin, som till stor del redan anslöt sig dit 2017. Det som kvarstår är den radikala vänstern. Den kan i bästa fall utvecklas till en stark minoritet i de politiska valen. Ändock fortsätter en sådan vänster att bara utgöra en minoritet i de demokratiskt valda politiska församlingarna.

 

Leave a Reply

Your email address will not be published.