juli 2022

Nationaldagen den 14 juli bildar i allmänhet en slutpunkt för arbetsåret i Frankrike. Därefter går de flesta på semester. Även det politiska livet stannar av och återupptas i regel först i mitten eller slutet av augusti. Det är en välbehövlig tid av relativt lugn. Alltför säker på att den blir lugn kan man förstås inte vara. Pandemin har redan tagit fart igen. Klimatkrisen visar sig genom upprepade värmeböljor. Framförallt lever landet i ett internationellt sammanhang och kan inte vila från alla krig och konflikter som inte tar sommarsemester. Vad händer under de närmaste månaderna när det gäller Rysslands invasionskrig i Ukraina och dess konsekvenser för Västeuropa?

I år har det varit val i Frankrike. President Macron har valts om. Nationalförsamlingen har förnyats. Frankrikes politiska landskap har skiftat färger och konfliktytorna ser annorlunda ut jämfört med de föregående fem åren. Oppositionen har gått stärkt ur valen. Vänstern har bildat en union, Nupes, som har cirka 150 ledamöter i nationalförsamlingen. Nationell Samling har aldrig varit så väl representerad i samma församling, 89 ledamöter mot 8 under förra mandatperioden. Om samtliga oppositionspartier går samman mot regeringen får de majoritet och kan stoppa förslag men också väcka misstroende mot regeringen.

Igår väcktes ett sådant misstroende mot Elisabeth Bornes regering. Det väcktes av Nupes, framdrivet av La France Insoumise (Det okuvade Frankrike), det parti som leds av Jean-Luc Mélenchon och som är den tunga gruppen av fyra inom Nupes. Deras strategi är konfrontation. Republikanerna och Nationell Samling föredrog att formulera sin strategi, konstruktiv opposition, och la ner sina röster.

Misstroendevoteringen gav inget positivt resultat för Nupes denna gång. Vi har ändå fått en försmak av hur nationalförsamlingen kommer att fungera under kommande år. Det är inget nytt i fransk politik att den lagstiftande församlingen blir ett forum för stark konfrontation, särskilt verbalt sett. Det applåderas under tal men framförallt buas det och det hånskrattas åt talare. Inte sällan demonstrerar en missnöjd partigrupp med att lämna salen. Det finns många andra sätt också att visa upp ett motstånd som mer uttrycks formmässigt än innehållsmässigt. Ju fler partirepresentanter för ytterlighetspartier i församlingen, desto mer oväsen.

Frankrike står nu inför en tung vecka av extrem hetta. Temperaturen redan i dag går upp mot 40 grader. Det kommer att bli värre i vissa delar av landet under en relativt lång period, sannolikt minst en vecka. Det är den andra värmeböljan på en månad. Pandemin ökar i snabb takt. Den här veckan beräknas över 200 000 personer per dag bli smittade i covid. Det är under en period när människor ändå möts utomhus.

De politiska frågorna handlar nu om hur pandemin ska bemötas genom nya restriktioner kring covidpass och munskydd. Miljö- och klimatfrågorna får förnyad aktualitet och kommer att skapa konflikter politiskt. Inflationen stiger liksom energipriserna. Folks köpkraft verkar snarare minska. Det är också ett politiskt ämne som måste behandlas skyndsamt av den omvalde presidenten och den nya regeringen Borne.

Jag tänker ändå som många fransmän ta semester och inte skriva på bloggen under en dryg månads tid. När jag återupptar bloggandet igen under senare delen av augusti har säkert ändå en hel del hänt politiskt. Det blir garanterat lika spännande att följa den franska politiken och samhällsdebatten också under nästa arbetsår.

Nu på måndagsmorgonen står det klart i mediernas rapportering vilka som blir de viktigaste ministrarna i regeringsombildningen som följer på valet till nationalförsamlingen i juni. Damien Abad, ministern för solidaritet, står anklagad för flera fall av sexuellt ofredande och våldtäktsförsök och tvingas lämna sin post. De tunga ministrarna stannar kvar liksom premiärminister Elisabeth Borne. En regering av föga karismatiska ministrar men dugliga och i linje med Macrons önskan. Stjärnan som ska lysa är han, ingen annan.

En politisk kommentator påpekade nu på morgonen att dagens uppsättning av ministrar saknar den lyskraft som motsvarigheterna för tio-femton år sedan. Det är möjligt och det speglar i så fall hur politiken blivit allt mer teknisk och kräver ministrar som till sin karaktär snarare påminner om välutbildade tjänstemän i staten. Det är också en del av problemet. Fransmännen vill ha ministrar som minskar det mentala glappet till dem själva men samtidigt kräver de insatser och kompetens för att lösa en rad svåra frågor kring till exempel välfärdsfrågorna och det öppnar för teknokraterna.

Macron är förstås medveten om balansen mellan att ha politiska och teknokratiska ministrar, mellan att ha en vision om framtiden och förmågan att lösa svåra politiskt-tekniska problem. Framförallt vill han lysa själv. Det kunde ju verka mindre viktigt för honom att slippa starka personligheter i regeringen när han inte behöver tänka på omval 2027. Sannolikt verkar han också för kommande historieböcker. Han ska i efterhand beskrivas som presidenten som dominerade fransk politik under tio år och gjorde väsentliga insatser för landet.

Damien Abad var högeroppositionen Republikanernas ledare i nationalförsamlingen fram till utnämningen som minister efter presidentvalet. Ett häpnadsväckande snabbt byte av politisk hemhörighet. Inte orimligt i ett land där folk är mer trogna mot sina idéer – och karriärer – än mot sina partier. Dock var Abads snabba partibyte ändå förvånande. Redan vid tillträdet som minister fanns rykten om sexuella trakasserier. Macron har hela tiden hävdat att alla ska betraktas som oskyldiga tills en domstol sagt motsatsen och gav honom därför en ministerpost. En tung republikan i sin regering var dessutom en skalp! Men ryktena har varit för starka och ännu en utsatt kvinna har trätt fram med ytterligare en historia sedan Abad blev minister. Macron gjorde säkert en politisk bedömning när Abad avskedades. Det må så vara, lär han ha tänkt, att Abad inte är dömd men han blir mer av en belastning än av en styrka för regeringskollektivet. Det är också viktigt att veta att premiärminister Borne länge velat göra sig av med ministern i fråga. Som president bestämmer Macron ytterst över valen av ministrar men han lyssnar också på sin premiärminister.

Den ombildade regeringen har inte plockat över några uppseendeväckande namn från de oppositionspartier som sitter i den nya nationalförsamlingen. Det går därför inte att läsa ut ur ministerlistan hur Macron vill agera i parlamentet för att få nödvändig majoritet för sina lagförslag. Det troliga är fortfarande att han genom sin premiärminister kommer att söka stöd hos olika grupper beroende på politisk fråga. Nu ska närmast en hälsoreform och frågan om köpkraften tas upp för behandling. För tillfället säger sig alla partigrupper utom hans egna vara i opposition. Men kan Damien Abad byta parti på ett par veckor så finns säkert möjligheten för Elisabeth Borne att förhandla fram samarbetsavtal i vissa frågor med vissa ledamöter. Närmast gäller för henne att försöka bryta sönder vänsterunionen Nupes. Där finns gröna och socialister som borde kunna ”svika” sin union. I andra frågor kan Republikanerna komma till undsättning. De har trots allt redan under förra mandatperioden röstat välvilligt gentemot regeringen i en hel del frågor.