Väljarna och Macron

Väljarna och Macron 150 150 Tomas Lindbom

Nu har Emmanuel Macron varit president i sex månader under sin andra och sista mandatperiod. Det går inte särskilt bra men de parlamentariska förutsättningarna är också mycket sämre jämfört med läget under de första fem åren. Det visar, i en färsk undersökning, att fransmännen är mer undrande och kritiska till honom i dag jämfört med valet i våras.

I omvärlden märker vi mest av Macrons agerande i utrikespolitiken. Han har haft konflikter med Olaf Scholz kring relationerna inom EU och senast gäller det den senares resa till Kina. Macron ville följa med för att försäkra sig om att Tyskland inte skaffar sig särskilda avtal med jätten i öster men Scholz är inte så intresserad av det. Axeln Paris-Berlin har verkligen fungerat bättre tillsammans under tidigare år.

Nej, fransmännen bryr sig mer om inrikespolitiken och särskilt den egna plånboken. Macron vill genomföra sin pensionsreform med höjd pensionsålder till 65 år eller åtminstone 64. Det vill inte en majoritet av väljarna som föredrar oppositionens förslag om bibehållen pension vid 60. Det är de mer populistiska partierna, Det okuvade Frankrike (LFI) och Nationell Samling (RN) som motsäger sig en åtstramning. De vet att de vinner väljare på en sådan linje. Det folkliga stödet för Macron är i ock för sig svagt men han behöver fler väljare än den urbana, välbeställda medelklassen för att kunna fortsätta att regera.

Fransmännen i gemen känner enligt opinionsmätningar en form av trötthet och resignation inför det politiska läget och situationen i samhället över huvud taget. Det finns en rad problem som hopar sig; kriget i Ukraina och dess konsekvenser för Frankrike men också brister i sjukvård och skola. Alla ekonomiska problem skyller de inte heller på kriget. De konstaterar att priserna i butikerna har ökat till den grad att många inte får lönen att räcka månaden ut. Och Macron manar till energibesparingar. Det gäller också småföretagen. Bagaren suckar över att han inte har råd att hålla i gång alla ugnar för att baka baguetter.

Problemet för Macron är inte i första hand väljarnas åsikter. Han ska ju dessutom avgå som president senast vid nästa val 2027. Han måste däremot tänka på hur hans reformförslag ska kunna drivas igenom i nationalförsamlingen. Han använder paragrafen 49:3 så ofta han kan för att slippa omröstningar i den folkvalda församlingen. Paragrafen tillåter en regering att i vissa frågor få igenom lagförslag utan votering. Senast i veckan gällde det beslut om en ny budget. Varje gång som regeringen använder sig av 49:3 svarar oppositionen med misstroendevotum. Fyra sådana väcktes i förra veckan. Högerpartiet Republikanerna röstade inte för misstroendeförklaringen från LFI och RN och det räddade regeringen. Men hur länge kan Macron lita på Republikanerna?

Under en stor tv-intervju med Macron i onsdags blev det tydligt att han alltmer kommer att försöka stödja sig på det senare partiet för att inte riskera att regeringen måste avgå. Förre presidenten Nicolas Sarkozy spelar en viktig roll i bakgrunden. Han pressar Macron att vrida sin politik åt höger men också sitt eget parti för att säkra en majoritet mot Le Pens och Jean-Luc Mélenchons partigrupper.

Vi kommer sannolikt se under den närmaste tiden hur Macron och hans regering lutar sig alltmer åt höger i ekonomiska frågor men sannolikt åt vänster – om möjligt – i frågor som rör miljö och jämställdhet. Om han lyckas är en öppen fråga.

 

Leave a Reply

Your email address will not be published.