Nya framgångar för oppositionen kring pensionsfrågan

Nya framgångar för oppositionen kring pensionsfrågan 150 150 Tomas Lindbom

I dag genomfördes den andra dagen av strejker och demonstrationer kring frågan om ett nytt pensionssystem i Frankrike. Antalet strejkande förefaller ha sjunkit något i antal sedan den första dagen, den 19 januari. Däremot har fler demonstrerat på gatorna. Över en miljon enligt polisen i hela landet och 87 000 i Paris. Nästa tisdag blir det strejk- och demonstrationsdag på nytt och därefter är också lördagen den 11 februari inbokad.

Nu utvecklas konflikten. Det handlar inte längre om parlamentet kommer att godkänna regeringens proposition. Det är i ock för sig inte säkert att propositionen går igenom i en omröstning men regeringen kan alltid använda sig av paragrafen 49:3 som innebär att förslaget ändå godkänns. Nu har istället konflikten vidgats till att omfatta den mellan franska folket och regeringen. En majoritet av fransmännen avvisar förslaget enligt samstämmiga väljarundersökningar. Hur ska en regering som inte har egen majoritet i nationalförsamlingen rent opinionsmässigt klara av att driva igenom en reform som har så dåligt stöd i befolkningen och med ett missnöje som är så tydligt uttryckt på gatan?

Det som händer nu är ett bra exempel på gatans makt i fransk politik. För en svensk är detta förmodligen rätt obegripligt. Den parlamentariska demokratin fungerar så att väljarna utser ombud som i en riksdag ska stifta lagar. Denna riksdag får inte hotas i sin maktutövning av utomparlamentariska krafter. Men det är inte ett resonemang som håller i ett franskt sammanhang. Regeringen är en part och folket en annan. I normalfallen accepterar fransmännen att den lagstiftande församlingen gör sitt demokratiska arbete som ett representativt organ. Men i de fall när folket anser sig missgynnat, utnyttjat av den exekutiva makten måste denna direktdemokratiska folkvilja få genomslag. Så kan det mycket väl bli denna gång och det är inte första gången det händer sedan konstitutionen skrevs 1958.

Både vänsterns Nupes och Nationell Samling har lagt förslag om en folkomröstning i pensionsfrågan. Sannolikt kommer inte det kravet att få majoritet i nationalförsamlingen. Det är förmodligen mer sannolikt att regeringen till slut drar tillbaka propositionen.

Nu är inte läget sådant att det är aktuellt. Ännu ska man kanske tillägga. De närmaste veckorna får utvisa hur det går. Nu väntar närmast utskottsbehandling. Regeringen har redan anpassat sitt förslag för att främst få högerpartiet Republikanerna med sig i en slutvotering. Bland annat har förslaget om pensionsåldern sänkts från 65 till 64 år. Hur långt kan regeringen nu gå i ytterligare steg mot andra partier innan förslaget blir så urvattnat att det är meningslöst att driva frågan vidare? För Macron är det viktigt att det nya pensionssystemet anpassas till den ekonomiska verkligheten. Han kan inte med hedern i behåll gå oppositionen till mötes hur långt som helst.

Leave a Reply

Your email address will not be published.